Nykterhetsnämnderna.

Akebäcks nykterhetsnämnd rapporterar till socialstyrelsen, att nykterhetstillståndet i kommunen fortfarande är gott. Ingen överträdelse av rusdrycksförordningen har förekommit i kommunen. (P.)

Gotlands Allehanda
Torsdagen den 18 februari 1943
N:r 40

Nämndemansed

har i dag avlagts inför södra häradsrätten av den nyvalde nämndemannen för Garda ting, lantbrukaren Leonard Dahlgren, Rotarve i Lye.

Gotlands Allehanda
Torsdagen den 18 februari 1943
N:r 40

Ny transport av fångna norrmän till Tyskland.

Ungdomar som sändas till arbetstjänst i Sudetlandet.
Oslo, 18 febr. (TT.) En ny fångtransport har enligt ett Oslomeddelande i dagarna avgått från Norge till Tyskland. Kontingenten, som uttagits bland de internerade på Grini och fängelset på Möllegaden i Oslo, omfattar 153 norrmän till största delen ungdomar. Enligt tillförlitliga uppgifter skall fångarna sändas på arbetstjänst till Sudetlandet. Majoriteten av dem kommer från Grini, där antalet fångar nu torde utgöra drygt 2,000.

Gotlands Allehanda
Torsdagen den 18 februari 1943
N:r 40

Tillbragte 48 dygn på en flotte.

Levde på rå fisk fångad med säkerhetsnålar.
Ett telegram från Amerika omtalade nyligen att 34-årige stewarden Holger Aronsson från Östervallskog mottagit norska krigsmedaljen med diplom och två hundra dollar i belöning, sedan han drivit omkring på en flotte i över en månad tillsammans med en dansk och sju norrmän.
Uppe i Östervallskog – strax söder om Charlottenberg och alldeles intill norska gränsen – ligger ett brev daterat 23 aug. 1942 i föräldrahemmet, där han avslutar (typiskt nog) en hälsning till de sina med en skildring av ett äventyr som man får anse som ett under att han och hans olycksbröder undkommo med livet.
Tydligen har han under denna fasansfulla tid uppträtt på ett sådant sätt, att de norska myndigheterna ansett sig böra belöna honom för mod, sinnesnärvaro och självuppoffring. Om den saken talar han inte utan håller sig i stället till fakta, vilka sannerligen är talande nog. Så här låter det avsnitt av hans brev, som behandlar torpederingen och de 48 dygn och flotten som följde därefter:
När vi lämnade Sydamerika och seglat åtskilliga dygn, träffades vår båt av en torped, ja två förresten. Jag hade fritid på eftermiddagen och låg och vilade på sängen i min hytt, då en fruktansvärd knall hördes och hyllor och andra föremål i hytten, som voro fastspikade, ramlade ned som skulle de ha ryckts lösa bara av lufttrycket. Torpeden träffade rätt under min hytt. Ett under att ej golvet trycktes in.
Jag fattade ögonblickligen situationen och sprang ut i korridoren men fann denna så uppfylld av kvävande rök, att jag sprang ut. Då jag ej fann något vatten på däck, kröp jag tillbaka till min hytt och tog på mig räddningskläderna samt kröp ånyo ut. Då jag kom ut, gick jag till en livbåt men fann denna sönderslagen. Just i samma ögonblick kom den andra torpeden så att spillror och föremål formligen förmörkade solen och yrde omkring en. I sista ögonblicket lyckades jag komma bakom en vägg. Därefter gick jag ner på däcket nedanför igen, där jag fann blodiga kamrater med utslagna tänder, bräckta ben och skuldror. De hade träffats av spillrorna.
Jag hoppade överbord och simmade ut till en flotte, som flöt några meter från båten och blev så räddad. Jag hörde kamraternas rop på hjälp där de lågo i vattnet, 13 dogo, antagligen dödades de ögonblickligen eller drunknade. Båten reste sig upp och sjönk, allt inom loppet av 15 minuter. Alltså från första torpeden till båten försvann endast 15 minuter. Jag undkom utan så mycket som en skråma. Gud vare lov.
Sedan dess ha vi drivit omkring i öppen flotte i 48 dygn. Vi har de sista veckorna levat av rå fisk som vi fångat med säkerhetsnålar. Jag har nästan inte kunnat äta den födan. Vi hade piller med oss, men de togo snart slut. Både vaken och sovande drömde jag om vatten och mat. Ett glas vatten om dygnet av regnvatten lyckades vi samla.
Vi har haft gummikläder, så vi har inte blivit våta inpå bara kroppen. En båt tog oss upp efter 48 dygn. Hunger och törst är något fasansfullt. 20 kilogram i vikt har jag gått ned. Jag är inte alls sjuk, endast litet matt av hunger och törst. Efter några veckor är jag fullständigt bra igen.

Och därmed slutar brevet.
Holger Aronsson har prövat på litet av varje under sin levnad. Som 18-åring lämnade han hemmet och studerade vid Nyhyttans missionsskola i Järnboås, där han stannade i tre år. Senare har han haft anställning som kypare på olika hotell och restauranger. År 1938 gick han till sjöss och seglade först på Transatlantics båtar mellan Göteborg och Newyork. Under kriget har han gått utanför spärren som mässuppassare och har under den tiden hunnit besöka alla världsdelar.
Tydligen en strong svensk pojke.

Gotlands Allehanda
Torsdagen den 18 februari 1943
N:r 40

Dödsfall

I pressläggningen går meddelandet om, att en av Gotlands mest kända jordbrukare, Anton Jacobsson, Bölske i Eke, avlidit på lasarettet efter några månaders sjukdom. Han var vid sitt frånfälle 62 år gammal.
Med Anton Jacobsson har som sagt en framstående gotländsk odalman skattat åt förgängelsen. Redan som 13-åring kom han ut för att försörja sig på egen hand, och när han sedermera blev sin egen på Bölske gård i Eke kom han att utföra en odlaregärning, som gjort honom uppmärksammad även på fastlandet. För denna sin gärning tilldelades han också under årens lopp alla de belöningar, som kunna tilldelas en jordbrukare. Han har även anlitats i allmänna värv. Närmast sörjes han av maka och barn.

Gotlands Allehanda
Torsdagen den 18 februari 1943
N:r 40

Dödsfall Fredrik Nilsson

Min käre make Fredrik Nilsson har idag ingått i sabbatsvilan 82 år gammal. I tacksamt minne bevarad av mig, systrar, syskonbarn, övrig släkt och vänner samt Garda Friförsamling.
Garda den 17 febr. 1942.
SELMA NILSSON

\"\"

Den, som har kommit in i Hans vila, han har funnit vila från sitt verk.
Hebr. 4: 10.
De, som önska följa den avlidne till graven inbjudas till jordfästningen i Garda Missionshus onsdagen den 24 febr. kl. 2 e. m.

Gotlands Allehanda
Torsdagen den 18 februari 1943
N:r 40

Två, befattningar såsom ordinarie konstaplar

vid ordningsavdelningen i Visby stads polisdistrikt kungöres härmed till ansökan lediga. Sökande har att inom en månad härefter till polischefen inkomma med till Kungl. Maj:ts Befallningshavande i Gotlands län ställd ansökan.
Löneförmånerna äro: grundlön 3,120 med tre ålderstillägg, vartdera å 312: —kr. efter resp. 3, 6 och 9 års tjänstgöring samt rörligt tillägg för närvarande utgående med 37 %. Från löneförmånerna avgå kr. 204: — för fria uniformspersedlar. Beträffande ordning och villkor för åtnjutande av lön, ålderstillägg och rörligt tillägg, semester och annan tjänstledighet samt sjukvård och begravningshjälp ävensom pensionering gälla bestämmelserna uti ett den 3 juli 1942 av Kungl. Maj:ts Befallningshavande i Gotlands län fastställt tjänste- och lönereglemente för polispersonalen i distrikt.
Blivande innehavare av befattningarna äro skyldiga att, där ej annat framgår av lag eller särskilda föreskrifter, underkasta sig ej mindre de tjänsteföreskrifter, som äro eller bliva för befattningarna gällande, än även de nya eller ändrade löne- och pensionsreglementen, vilka äro eller kunna varda i vederbörlig ordning antagna, dock utan rubbning av de dem i lönestaten tillförsäkrade förmåner.
Sökande skall hava dels genomgått konstapelklassen i statens polisskola och dels tjänstgjort under minst sex månader vid polisväsendet, uti vilken tjänstetid icke inräknas tid, under vil1 ken han genomgått polisskolan.
Sökanden är pliktig att där så på?????? ?????? ??? polischefen.
Visby i polischefens expedition den 18 februari 1943.
Herbert Ullman.

Gotlands Allehanda
Torsdagen den 18 februari 1943
N:r 40

Vedauktion i Hall.

Måndagen den 22 febr. kl. 13 kommer för vederbörandes räkning vid Norrbys i Hall försäljas 500 kbm. hasselved passande till gengasved, 200 kbm. prima enved, 2 st. prima mjölkkor, 1 damcykel.
Samling hos herr Schulman.
Betalningsanstånd för godkända köpare till den 1 sept. 1943 eller vid anfordran. Vanlig äganderätt förbehålles.
Hall i febr. 1943.
OSKAR PETTERSSON.
Tel. Hall 4.

Gotlands Allehanda
Torsdagen den 18 februari 1943
N:r 40

Med färgfilmare på Lilla Karlsö.

\"\"
Söderberget med den förkrympta lövskogen.

Den välbyggda och rätt stora motorbåten flyter på en nästan omärklig dyning in mot de lodrätt uppskjutande undervattensreven, som lysa genom klart, ärggrönt vatten, och ögonblicket efter skrapar förstävens köl mot de orubbliga, algerklädda strandklipporna.
Jag sitter längst bak i båten och uppfattar endast som i en dröm allt vad som härefter sker i min närmaste omgivning. Motorn hade visst stannat redan en god stund, innan båten tog land. \”Bopparn\” har ställt sig bredbent och manhaftig mitt i båten och håller denna stadigt med en åra mot stranden. Passagerarna har hoppat i land en efter en. Kameror, ryggsäckar och en del andra bylten ligger redan staplat i högar inne på stranden. Men ännu sitter jag kvar och bara stirrar. Först då den bredexlade, för mig då ännu skäligen obekante \”suderguten\” lagt ifrån sig åran, ställt sig med ett ben på stenblocket och det andra i båten samt räckt fram sin stadiga näve, vaknar jag ur förtrollningen.
Skall han int i land da ? låter hans lugna men samtidigt något spjuveraktiga stämma. Jag stiger upp, avböjer näven och klättrar med känslan av att begå ett sakrament över relingen, griper ett par kollin och traskar efter de andra upp till de små bodarna under bergväggen. —
Lilla Karlsö var ännu oupptäckt mark för mig denna vackra lördagseftermiddag i början av juni. Och som man möter någonting overkligt, någonting som man måste ha tid på sig för att kunna identifiera och fastställa som en påtaglig realitet hade jag nalkats den till en början liksom ouppnåeliga öklippan.
När den till slut likväl kom helt nära, hade jag blivit liksom förtrollad och stum inför allt det fantastiska som då liksom steg upp ur havet eller fram genom sagornas dunkel. Ja, trots att år gått sedan dess, kan jag ännu inte riktigt helt klargöra för mig själv vilka av öns sagolika stämningsvärden, som just då föreföll mig mest överväldigande. De stolta klippväggarnas monumentala resning över djupen, de höga, underligt skallande trutropen, som ekar så majestätiskt i bergen, eller alkfåglamas tallösa skaror, sittande på klipphyllorna, simmande på de blå vattnen eller svärmande med så besynnerligt hastiga vingrörelser omkring den annalkande båten. — Trutarnas rop ekar allt kraftigare, några får bräka uppe i berget, fågelmassornas vingslag brusar allt häftigare. — Vad var det för ett underligt sagans rike vi hade kommit till, tänkte jag, och steg över tröskeln till den av kvällens och de höga bergens skuggor redan famnade sjöboden.
Nu var det så att det motiv som kommit oss att efter alla förberedande detaljer med landstigningstillstånd, båtlägenhet och dylikt, göra denna resa hit ut till ön, inte bara bottnade i det mänskliga behovet av avkoppling, längtan efter att få leva i skönheten blandvildmarkens blommor och vilda djur o. s. v.
Vi hade åtagit oss uppgiften att tillsammans göra en färgfilm av ön. Vi skulle arbeta och njuta. Vi skulle syssla med fågelgömslen, filmkameror och ljusmätare däruppe i berghålorna och bakom klippblocken. Hela den där första aftonen höll egentligen på att alldeles gå förlorad bara för att vi måste gå igenom alla de förberedande momenten för detta arbete, som skulle ta sin början strax efter soluppgången påföljande morgon. Och snart nog vilade hela det övriga sällskapet, trötta efter dagens mödor därinne på britsarna bland den rika utrustningen.
Ja, det var en underlig sagans ö vi hade kommit till, och jag som dittills inte hade sett någon av Karlsöarna kunde omöjligt förmå mig att gå till vila.
Jag måste faktiskt ut ur boden och speja upp mot den höga, skrovliga klippan som i så majestätiskt formade terrasser lyfte sig mot kvällshimlen bakom bodarna. Alltjämt gormade de högljudda trutarna därborta i berget. Ett stycke längre norrut, där Österbergets väldiga klippvägg speglar sitt skrovliga ansikte i havet, pågår ännu den stora alkfågelsvärmningen. Ingen har sett, att jag lämnat boden, och medan kvällsmörkret faller går jag utmed stranden i sydlig riktning, åt det håll jag vid landstigningen sett att ön verkat mest tillgänglig.

\"\"
\”Bopparn,\”.

Jag följer en liten fårstig som går strax ovanför strandgruset, slingrande sig fram mellan berggrundens uppskjutande stenknallar och klippväggens stenras.
Kvällsvinden, som strömmar mot mitt ansikte, känns sval och ren och är fylld av havets dofter. Dyningens dova brus mot stranden ljuder mycket svagt. Jag klättrar over en stängselliknande inrättning, som tydligen användes vid hopdrivningen av de halvvilda fåren, och står snart framför en öppen slätt djupt nere under berget. Det är Söderslätt och härifrån ser jag nu de skarpa ljusblixtarna från fyren borta på \”Storön\”, men \”Storöns\” egna konturer äro utsuddade. \”Lillöns\” södra bergvägg, som jag däremot kan se avteckna sig på min högra sida, synes inte resa sig så brant som österbergets klippor och går nästan i det svaga kvällsljuset alldeles ihop med marken därborta, där slätten plånas ut. Kvällsvinden, som stryker över sluttningen, rasslar som i lövskog och när jag går så långt in mot berget, att jag kan se mot himlen, finner jag att hela bergsidan är kantad med underliga lövträd. Vildvuxna, förkrympta och halvtorra. De växa i skydd av bergsidan och se ut att fylla hela sluttningen med sin trollskog så långt. som hela den stora slätten löper ut mot väster.
Jag har vandrat ett stycke\’ utmed i sluttningen och går därunder inne mellan träden för att på grenarnas och bladens silhuetter mot himlen söka utskilja vad det är för träd som växa här utmed bergsidan. Kolossala klippstycken, som isen sprängt loss från de övriga bergkrönen, spärra gång efter annan min väg. Jag snavar över mindre stenblock, kullfallna trädstammar och ovanpå berggrunden löpande trädrötter. Vid en stor ask som jag lyckats identifiera, slår jag mig slutligen ned och plockar fram min pipa. Det jag satt mig på är en stor rot, som löper ut från trädet, och mot dess skrovliga bark knackar jag ur pipan. I detsamma blir det en väldig oro därinne i stubben. Först ett dovt, nervöst buller, som hörs ända ut i roten och så ett par kraftiga väsningar, ej olik dem som en stridslysten huggorm ger ifrån sig, då han reser sitt huvud ur stenröset. En liten stund sitter jag kvar och undrar starkt över, vad det kan vara för besynnerliga ljud, som kommer inifrån själva trädet. Lyser så med en tändsticka och upptäcker ett stort, gapande hål i trädstammen. Då jag släckt tändstickan och försöker titta ned i hålet ser jag tydligt två glödande punkter därnere i mörkret. Så ett nytt väsande och ögonblicket därefter kommer hon farande, slår emot i öppningan,, ramlar ned på marken, springer ett tag och får äntligen luft under vingarna. Förargad över att ha skrämt den ruvande fågeln av redet går jag bort från lövskogen och ut_ över den öppna slätten. Nog borde jag ha kunnat förstå att det var storskrak-honan, som ej tyckte om att bli störd mitt i natten under den pågående ruvvingen.
Nattimmarna gick och jag måste ha promenerat ett rätt långt stycke innan jag åter stod ute vid kusten. Havet var beslöjat av lätta dimmor och luften kändes kall och fuktig. Vipor, skrattmåsar och ett par yrvakna strandskator hade kretsat över mig och ropat. Får, som betat i smärre flockar ute på slätten, hade sprungit sin väg som skuggor och stannat, då de hunnit utom synhåll i mörkret. Det måste vara midnatt nu när jag nått fram till den plats där slätten smalnade av in mot berget och själva kusten åter övergick i terrass- formiga klippor. Den smala strandremsan jag följde under den åter uppstigande bergväggen gick efter en stund på ansenlig höjd över havet, som kluckade och sjöd emot uppskjutande sten-pallar. Ja, det var en underlig ö jag kommit till. Terrassen jag vandrade på i mörkret blev allt smalare, havet sjöd allt häftigare. På andra sidan reste sig åter klippväggen i väldiga formationer, stigen ledde ännu något uppför. En väldig grotta gapade till slut i bergväggen. I fyrljuset från \”Storön\” kunde jag svagt urskilja dess av naturen mejslade valv. Dit in i grottan gick jag till slut och ställde mig.
Hur långt in i berget den stora grottan sträckte sig kunde jag inte urskilja i mörkret, men av mina kamraters informationer förstod jag att det måste vara \”Sudervagnshus\” jag kommit till — grottan som ligger inom den västra delen av Söderberget.

\"\"
\”Laikarn\” framför Österberget.

Fyren, på \”Storön\” sänder ut sina ljusknippen över havet. Klippterrassens brant utanför grottan framträder och ljuset bildar en lång brygga på vattnet ända bort till \”Storön\”. Gryningen håller dock likväl på att inträda och mot den mulnande himlen, som välver sig över grottöppningen, ser jag en hel skara \”läderläppingar\” fladdra ut och in under valvet. Havet börjar brusa allt kraftigare mot pallarna därnere. Regnet har börjat falla. En liten fårflock kommer trampande stigen upp till grottan och fåglarna börja ropa i bergen.
Inne i grottan doftar det av fukt och lagrad fårspillning. Det droppar vatten ur det skrovliga taket, vars väldiga konturer snart kunna skönjas ända in på djupet, där \”läderläppingarna\” nu sökt sig längst in i mörkret. När jag stiger ut på branten och tittar ned ser jag de ståtliga trutarna segla över havet. Då går jag den lilla stigen tillbaka under Söderberget och klättrar uppför dess sluttning så fort detta går för sig —upp på öns hjässa för att därifrån få en överblick av \”Lillöns\” konturer, vilka efterhand framträda allt tydligare, trots att soluppgången denna morgon synes vara dömd att förblekna bortom \”Storlandets\” skymmande molnväggar.
Arvid Ohlsson.

Gotlands Allehanda
Torsdagen den 18 februari 1943
N:r 40