Dag: 24 augusti 2021

Publicerat

Rättegångssaker.

Södra häradsrätten.
Dödsolyckan i Vamlingbo ren olyckshändelse?
Södra häradsrätten avverkade sommarens förseelser på fyra timmar.
Gotlands södra tingslags häradsrätt sammanträdde i går å tingsstället Skogs i Levide till första sammanträdet å hösttinget. Som rättens ordf. fungerade ord. domhavanden häradshövding K.-F. Pfeiffer och som protokollförare notarierna O. Nylander och Birgit Åhlander.
Uppropslistan var ganska diger i det den upptog 50 ärenden, varav fl åklagaremål, 26 instämda av landsfiskalen i Klintehamns distrikt Justus Jacobsson och 15 av landsfiskalen i Hemse distrikt Osvald Nordbeck. Men trots ärendenas mängd avverkades det hela på den goda tiden av 4 timmar, och redan kl. 112 4 på eftermiddagen var rätten färdig för det sista målet för dagen, d. v. s. middagsmålet. Det enda ärendet som tog någon längre tid i anspråk, var den sorgliga dödsolyckan i Vamlingbo den 7 aug., för vars utredning 7 vittnen v *oro inkallade.
Vid detta sammanträde debuterade den nye ord. landsfiskalen i Hemse distrikt, Osvald Nordbeck, som gotländsk åklagare, och vid middagen blev han också hjärtligt välkomnad. Vid samma tillfälle välkomsthälsades också den nye notarien, fröken Birgit Åhlander, den första kvinnliga notarien på söder.

Dödsolyckan i Vamlingbo. Den sorgliga dödsolyckan i Vamlingbo på kvällen den 7 sistlidne aug. var, som sagt, föremål för rättens behandling, i det de båda bilförarna Villy Eneqvist och Erik Wessman voro av allm. åklagaren instämda för att genom oförsiktighet ha vållat olyckan. Svarandena inställde sig personligen, Eneqvist biträdd av ombudsmannen hos försäkringsbolaget Hero advokat E. Lundgren i Stockholm och Wessman av advokat Nils Wahlberg, Visby. Åklagaretalan fördes av landsfiskal Nordbeck och målsägarens talan av advokat Gunnar Kjällman.
Det var den 7 aug. kl. 9,15 på kvällen, som olyckan inträffade. Den förolyckade fru Alfhild Wigsten från Sundre koris` jämte -sin dotter och en annan person cyklande genom Vamlingbo norrut. Härvid omkördes sällskapet av en 2 112-tons lastbil förd av Villy Eneqvist från Vamlingbo och ungefär i samma veva mötte såväl de cyklande som lastbilen en från norr kommande personbil förd av handl. Eric Wessman från Burgsvik. Denne hade strax förut omkört trenne cyklister. De först nämnda cyklisterna hade icke lyktorna tända, vilket däremot de senare hade. Dessa sistnämnda medförde björkruskor på cyklarna, vilka skulle användas till virande av äreportar till ett bröllop. Av de förstnämnda cyklisterna körde fru Wigsten först, och då lastbilen kom i jämnhöjd med henne fick hon av flaken en knuff, som gjorde att hon förlorade balansen och föll, men föll in åt vägen med påföljd att bilens bakre hjul gick över hennes huvud och hon göt en ögonblicklig död. Eneqvist uppgav, att det var dålig sikt. Han hade uppmärksamheten inriktad på det Wigstenska sällskapet och omkörningen av detta, och först på cirka 50 m. avstånd fick han se lyset frän cyklarna med lövruskorna och omedelbart efter dem lyset från Wessmans bil. Ett vittne ur Wigstens sällskap uppgav dock, att Wessmans lyse setts på cirka 200 m. avstånd, vilket gav advokat Wahlberg anledning att påstå, att Eneqvist måtte sovit. Då Eneqvist fick se lyset hade han redan kört om en i det Wigstenska sällskapet samt var i jämnhöjd med den and-re och hade fru Wigsten snett framför\’ sig. Rättens ordf, ansåg det vara sannolikt, att då Eneqvist fick se de mötande trafikanterna han dragit bilen lnägre över åt vänster, vilket han dock inte kunde erinra sig, och i varje fall ansåg han att de cyklande hade god plats. Det torde dock vara obestridigt att den förolyckade kört något längre ut i vägen än de övriga. Wessman sade sig icke sett andra än cyklisterna, han skulle köra om, samt Eneqvists bil, men däremot icke Wigstens sällskap, som ju icke hade ljuset tänt. Eneqvist uppgav, att olyckan inträffade efter det bilarna passerat varandra.
Sju vittnen hördes. Det första var ur fru Wigstens sällskap, vilket sade sig sett ljuset från Wessmans bil långt förut. De tre cyklisterna hade förut kört i bredd, men när de fingo se bilen efter sig hade alla åkt över på sin vänstra kant. De körde så sakta som gående, och Eneqvists bil framfördes också mycket långsamt. Vittnet upp fattade, att bilen drog sig åt vänster och anade i förväg att det skulle bli kollision men hann ej varna fru Wigsten. Eneqvist sades vara känd som en försiktig bilförare. Andra vittnet var den främste av cyklisterna med löv. Han hade sett lyset från båda bilarna. Wessman kom med god fart. Vid omkörningen av lövcyklarna drog den sig ut i vägbanan, men gick åter ut på vänster kant för att möta Eneqvists bil. Den senare stannade tvärt efter olyckan. De två följande vittnena, som också varit efter löv, hade haft sitt huvudsakliga intresse inriktat på den mötande Eneqvists bil. Den ene ansåg dock Wessmans hastighet varit normal. Cyklarna i Wigstens sällskap hade de ej sett. Femte vittnet åkte med i lastbilen. Han hade sett cyklarna de körde om och att Eneqvist signalerade för dem med ljuset. Han hade sett hur Wessmans bil svängde ut i vägbanan, \”och tyckte att det ett tag såg ruskigt ut att kunna möta den\”. Eneqvist hade tydligen kännt, när han körde över fru Wigstens huvud, ty han yttrade, att nu körde jag på något, varefter han omedelbart stannade. De båda sista vittnena vor oej så nära. De hade sett Wessmans bil före mötet och tyckte att han körde fort.
Härefter följde en diskussion mellan ombuden beträffande ansvaret för olyckan. Advokat Wahlberg poängterade, att det är mycket svårt att i mörkret bedöma hastigheten, men Wessman bil kunde ej komma högre än 50 km. Omkörningen av cyklisterna med löv inverkade ej på det kommande händelseförloppet. Wessman bestrider att han gjort sig skyldig till vårdslöshet. Advokat Lunggren framhöll, att vägen är mycket smal. Eneqvist är en van och duglig bilförare. Orsaken till olyckan ansåg ombudet vara, att Wessman kört för fort samt att fru Wigsten ej hade lyse. Advokat Wahlberg ansåg, att Eneqvist, var ej så märkvärdig som bilförare, när han körde med en bil vars bromsar ej fungerade. Han var nämligen vid tinget också instämd för att han ej hade dem i ordning. Advokat Kjällman påpekade, att det givetvis var fel, att fru Wigsten ej hade lyse, men det betyder ej något i detta fall. En bilist skall förvissa sig om att vägen är fri och inte vräka sig fram hur som helst.
I skadeståndsfrågan blev det diskussion om kravet på livränta, vilket bestreds av advokat Lundgren under motivering, att om mannen förolyckats bör livränta utgå, men däremot icke om det är hustrun. Häremot framhöll advokat Kjällman, att även hustrun bidrager till hemmets underhåll, och enligt överståthållare Nothins förklaring till statsrådsprotokollet bör livränta utgå så att familjens levnadsstandard ej sänker, vilket icke kan undgås om livränta förvägras i detta fall. Advokat Wahlberg ville icke bestrida, att familjen Wigstens merutgift på grund av husaruns död skulle bli 60 kr. pr månad.
Målet överlämnades och utslag meddelas vid nästa sammanträde.

Dåliga bromsar förutnämnde Eneqvist var åtalad för det han framfört bil utan att bromsarna varit i brukbart skick. Han dömdes till 20 dagsböter å 1:50. Bilens ägare fick 40 dagsböter å,. 2: -.

Dyrbart möte på väg. En lastbil och en hästskjuts hade passerat varandra i Eksta. Härvid framfördes hästskjutsen på fel sida och bilisten försökte ta mötet på den sida han ansåg vara ledig. Detta gick emelertid inte utan han körde med god fart i diket, varvid bilen, som ägdes av annan person, ramponerades. Bilen hade framförts med 60 km. hastighet, men farten hade vid mötet nedbringats till 40. Båda \”kuskarna\” voro nu finstämda. Advokat Kjällman, som var ombud för hästkusken, framhöll att hela skulden låg på bilföraren. De låta det ofta gå på Guds försyn. \”Det gör många kuskar också\”, invände domaren. Båda svar, ville jämka skadeståndskravet vilka uppgingo till kr. 4,244:46. Chauffören ansåg att bilen efter reparationen blivit bättre än före olyckan. Svar. dömdes till vardera 20 dagsböter å 1:50 och skola betala vardera hälvten av det begärda skadeståndet.

För hög fart å lastbil kostade en annan bilförare 20 dagsböter å 2: 50.

Eldsläckningsanordning hade saknats å en lastbil. Det blev 10 dagsböter å 1: 50.

Motorförsäkringen hade en person icke klarat i rätt tid. Den extra kostnaden härför blev 10 dagsböter å 1,50.

Körkort för traktortåg. Tvänne personer voro instämda för det de framfört traktortåg utan att inneha körkort. Båda dömdes till 10 dagsböter, den ene å 1,25 och den andre å 1,50.

Paråkning på cykel. Tre paråkare bötade vardera en tia.

Handlat bildäck utan licens hade en handlare gjort och var därför instämd. Han skyllde på att de skulle vara till hästfordon. Detta hjälpte dock ej utan han fick 15 dagsböter å 5 kr. och däcken förklarades förverkad.

Falskdeklaranter. Åtta falskdeklaranter dömdes till böter varierande mellan 25 och 100 kr.

Skinkorna anmälde sig själva. En person hade skickat ett fläskpaket, ett par skinkor, till Stockholm, men paketet gick sönder innan det kom från Gotland; och eftersom det inte är lovligt att handskas hur som helst med ransonerade varor, så blev det åtal. Svar. framhöll, att paketet inte sänts för vinnings skull utan som gåva. Det blev 10 dagsböter å 1,50 varjämte skinkornas värde kr. 81:74 förklarades förverkat.

Zigenaraffärer. En person hade sålt en häst till zigenare, och eftersom de ej äro auktoriserade livdjurshandlare blev det åtal för säljaren. Böterna fastställdes till 20 dagsböter å 2 kr.

Skogsbranden på Lojsta hed, vilken skulle orsakats av vårdslöshet vid sprängning var föremål för rättens handläggning. Svar. påstod sig ha följt gällande föreskrifter, men åkl. menade att lian icke fastgjort stubinen på betryggande sätt. Han fick 15 dagsböter å 2 kr.

Tandläkaren kom igen. En i Klintehamn verkande tandläkare, som dock icke har behörighet därtill, och som bötfälldes vid samtliga sammanträden under vårtinget, var nu instämd. Denna gång blev det 100 dagsböter å 3 kr.

Brott mot mejeristadgan kostade en mejerska 5 dagsböter å 2 kr.

Stal före avfärden till häktet. En person var åtalad för tillgrepp av en plånbok i en affär i Hamra. Detta inträffade på morgonen samma dag han skulle börja avtjäna 3 mån. fängelse för olovligt undanhållande och snatteri. Målet uppsköts för vidare utredning.

Midsammarfylla hade en person lagt sig till med. Dagen efter skulle han restaurera sig och blev full på nytt. Under en cykeltur körde han på en och annan och åstadkom en del skador, och därtill hade han en pojke som passagerare på cykeln. Han fick nu 40 dagsböter å 2: – kr.

Full på basar i Klintehamn hade en person varit. Han är vid sådana tillfällen särskilt svår mot minderåriga och sådana han anser sig kunna råda på. Mannen fick 50 kr. böter.

För fylleri och förargelse fick en annan person böta 50 kr.

Fem bryggare. Fem personer voro åtalade för det de bryggt på dricka, som de ansett vara för svag. De dömdes till vardera 25 dagsböter å 1: 50 och skola dessutom utgiva tillverkningsskatt.

Motboksutlåning. Tvänne personer hade utlånat sina motböcker med systembolaget till en person, som sedan i fyllan trängt in i en ladugårdsbyggnad i Stenkumla och våldfört sig på djur. Motboksutlånarna dömdes till vardera 15 dagsböter å 1.50.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 10 september 1943
N:r 208

Publicerat

När bilen kom till Gotland.

\"\"
Den 1906 planerade Fårösundsbussen.

Också ett kapitel ur det gotländska vägväsendets historia.
När det första motordrivna fordonet kom till Gotland tvista de lärde om, men det torde ha varit omkring sekelskiftet. Man började som bekant i allmänhet med\’ att placera mer eller mindre kraftlösa maskinerier på mer eller mindre vanliga vagnar och förmodligen voro de första maskindrivna fordonen även här på ön sådana. Fabrikör Herman Lindström lär sålunda någon gång efter sekelskiftet ha haft en trilla – dock bara på prov – med något slags maskineri uti. Den var emellertid så pass kraftlös att vagnen med två personer i icke orkade upp ens för den dilla stigning som Studentallén vid södra uppfartsvägen till Paviljongen då erbjöd. Trillan trillade sålunda hem igen utan att stanna här. Urmakare Hedbohm härstädes importerade sedermera en trehjuling, en Phenomobil, och disponent Forsman i Roma skaffade sig också en motorkärra, som han for omkring i trakten och skrämde hästar med, enligt vad samtida uppger. Detta fordon lär f. ö. först ha ägts av källarmästare Berthelsen i Visby, som köpte det vid ett besök i Nizza. Den första \”riktiga\” bilen var dock den som konsul Ekman köpte 1905 – samma som hans villa blev färdig vid Snäckgärdsbaden. Meningen var att med bilens hjälp spara tid vid färderna ut och in till sommarstället, men det befanns vara en felkalkyl – bilen tog så mycken tid i garaget att det blev tidsförlust i stället för besparing. Bilen var av en konstruktion, som någon fackman då ansåg revolutionerande, men det oaktat befanns den så pass opraktisk och nyckfull, att ägaren åter sålde den redan påföljande år.

Ett \”åbäke\” som skenade emellanåt och blev illa beryktat.
Detta var som sagt den första egentliga bilen på ön och den blev icke gammal. Karosseriet var ett mellanting mellan droska och bil, dock mest droska, som alla personbilar voro på den tiden. Ägaren använde fordonet för resor litet varstädes på landsbygden, från Katthammarsvik i söder till Fårösund i norr och den blev därför ganska känd, tyvärr också illa känd. Till råga på allt var den därtill röd till färgen, vilket ännu mera oroade hästarna. Det var ofta krångligt på vågarna och antingen måste de mötande eller bilföraren köra av vägen. Många, som ville köra om, boro sig också oförständigt åt, piskade på hästarna för att hålla sig före, o. s, v. En känd godsägare var uppe hos landshövdingen och ville ha förbud mot bilkörning på länets vägar. Samma åsikt uttalade också en gammal f. d. länsman, som blev ursinnig varje gång han såg ekipaget fara förbi och han utlät sig helt drastiskt a \”om dj-skapet\”, som han kallade det: \”Slikt skulle vara straff på!\”
Bilens säkraste fart var 6 minuter på fjärdingsvägen, d. v. s. ungefär 25 km., men den kunde utan risk drivas upp till 30 km. Steget från hästdroskornas \”en kvarts timme på milen\” med diverse \”pustningar\” på längre sträckor var mycket större än allt vad som senare inträffade på området och som gått framåt successivt. Alla, som åkte med bilen, slogos och med förvåning. En och annan gång skenade inrättningen helt plötsligt några hundra meter och så stod den därpå stilla, och man hade ett oherrans bråk med att åter få igång den. En gång ville stoppinrättningen inte fungera och föraren nödgades köra kors och tvärs i en park tills han kunde styra in kärran i ett buskage, där den sedan fick stå och pusta till dess bensinen tog slut. En annan gång vägrade den att hacka och stack rätt igenom garageväggen så att bräderna röko om det..
Ofta skrek och skällde folk i gårdarna när man körde förbi, knöto nävarna och spottade. Till en början körde hr Ekman ofta genom Stenkyrka ut till platser på norra Gotland, men det nöjet gav han snart upp sedan man en gång utanför en gård slagit sönder en hop flaskor på vägen medan bilen var norr över. En känd fru på norra Gotland bad konsul Ekman en gång enträget, att göra sig av med åbäket, då det bara åstadkom allmän förargelse på hela Gotland och – som hon sade – \”det kommer aldrig mera någonting dylikt till Gotland; ty bilar ha ingen framtid.\”
Ja, det sade hon, och det var nog den allmänna meningen den tiden, utvecklingen gick emellertid som i så mycket annat i en annan riktning än man tänkt sig och det kom så småningom många bilar till Gotland.

Droskbilstrafik redan 1909.
Konsul Ekmans bil kom som nämt till Gotland 1905, men redan tidigare synes ha varit planer uppe på till och med ett trafikbilföretag på ön. Gotlands norra vägstyrelse yttrade sig redan den 23 juli 1903 om en begäran av Carl Håkansson med flera om tillstånd att bedriva biltrafik mellan Tingstäde och Fårösund samt mellan Visby och Visborgs slätt. Vägstyrelsen ansåg sig icke böra motsätta sig begäran men dock på villkor att inga extra kostnader åsamkades väghållningsskyldiga. Huruvida dessa planer blevo förverkligade ha vi icke kunnat fastslå, men när väl några motorfordon hittade vägen hit följde snart flera efter och en hel del gotlänningar kommo pessimisternas åsikter på skam, det blev till och med på några år ganska många bilar här.
1907-08 byggde fabrikör Edv. Christersson egenhändigt en bil och 1909-10 öppnade han trafik med en Fordbil. Han följdes i drosktrafiken tämligen raskt av Edvin Pettersson, V. Finberg, Nordin m. fl. Nuvarande åkeriägare Georg Brinck fick redan 1911 en Apollovagn, sedermera utbytt mot en Stoewer, som åter 1914 lämnade plats för en modern Cadillac. 1911 fick även konsul Björkander hit sin första vagn, en tysk M. A. F. sned 10 hörs luftkyld motor. Den utbyttes följande år mot en 18 hkrs Horenvagn. Flera andra Visbybor köpte vagnar och de följande åren blev det ett ideligt bytande, man följde med sin tid och bilarna blevo ju allt modernare, man skulle naturligtvis ha det bästa och det måste ju erkännas – utvecklingen gick hastigt framåt.
Omkring 1909-10 kom bilen A 600 hit från Stockholm och körde propagandaturer på ön. Propagandan gällde förmodligen mera bilmärket än motorismen.

\"\"
Gammal och ny tid, Oldsmobil av 1898 och 1928.

Busstrafiken planerades tidigtmen utvecklades sent.
Som ovan nämnts begärde Carl Håkansson m. fl. redan 1903 att få ordna automobiltrafik Tingstäde-Fårösund och Visby-Visborgs slätt, men den torde aldrig ha kommit igång. I Nya Dagligt Allehanda för den 27 febr. 1906 stod en vacker bild införd – återfinnes även här – och samtidigt meddelades att automobiltrafik skulle införas på Gotland, varvid denna autobuss skulle trafikera linjen I Tingstäde-Fårösund, en sträcka på 3 mil, från och med den 1 juni. Meningen var att det skulle bli post- och passagerarebefordran och att bilen skulle gå fram och tillbaka alla vardagar. Vidare meddelades följande:
\”Vagnen, som är försedd med en 2-cylindrig 12 hkrs benzinmotor, afser att rymma 8-10 personer samt ett par hundra kilogram post och bagage. Den rullar på gummi på alla fyra hjulen och har en maximihastighet av 25 km. i timmen. Leverantör är Gjestvangs i Stockholm. Ingenjör F. Nilsson i Rute har största förtjänsten av att denna trafik kommer till stånd.\”
Icke heller ifråga om denna trafik ha vi kunnat få någon säker uppgift. En del personer vi talat med vilja dock minnas, att bilen krånglade från första stund och att det aldrig blev något vidare med trafiken ifråga. Den 31 dec. 1906 uppträdde emellertid något som kallade sig Automobilaktiebolaget Gotland med en ansökan till länsstyrelsen om tillstånd till yrkesmässig biltrafik på Tingstäde-Fårösund med flera linjer. Icke heller ifråga om denna finnes några säkra tecken på lång tillvaro om trafiken ens kom igång. Det var emellertid icke många år senare som väghållningsskyldige började på att tala om behovet av bilskatt, då bilarna tärde hårt på vägarna. Men det är en annan historia.

\"\"
En av de första Fårösundsbussarna.

Busstrafiken på Gotlandsvägarna planerades som nämnts ganska tidigt och en del privata busslinjer funnos väl också före 1920, vilket år Gotlands järnväg emellertid började busstrafik i egen regi på linjen Lärbro-Fårösund. Det var med en Scania-Vabisvagn, som på den tiden kostade vackra slantar. De senaste bussar, som de gotländska järnvägsföre tagen anskaffat, förnämliga Volvobussar, nyligen omnämnda i denna tidning, voro dock åtskilligt dyrare. Allt flera linjer kommo trafikerade av de tre järn- vilka efter hand moderniserat den rullande materielen, Det var i första hand avsides liggande orter såsom Ljugarn, När och Katthammarsvik som fingo bussanslutning med järnvägen och med tiden insattes även busslinjer på en del inlandsorter. Ett flertal direkta busslinjer Brevos också av järnvägarna såsom t. ex. från Visby till Lärbro, Katthammarsvik, Ljugarn, över Bäl, Gothem och Anga till Slite, över Hejde eller Eskelhem till Klinte, mellan Hemse och Ronehamn m. fl. En del linjer ha även drivits mer eller mindre privat, som Visbybussen inom Visby stad och till Visborgs slätt och Högklint, Snäckgärdslinjen sommartid etc. En del linjer ha ju kriget satt stopp för, men komma väl tillbaka när freden åter kommer till makten. En busstrafik, som också stöp för restriktionerna var den som 1.939 öppnades mellan Broa brygga och Sudersand – privatbil har emellertid de två senaste somrarna hållit trafiken igång här.
Numera äro som sagt de gotländska autobussarna moderna och trevliga vagnar. Man kan också taga för givet att kommunikationerna på vägarna efter kriget komma att gå mot ett kraftigt uppsving. Våra vägar äro utmärkta och bussfabrikationen av idag står på hög nivå – den komplettering till järnvägsnätet som busslinjerna utgöra, närmar avlägsna landsändar till centrala delen, av länet, isoleringen brytes och folket kommer lättare till varandra. Men icke blott bussarna utan även privatbilarna komma säkert att återerövra landsvägarna – huruvida gengasaggregaten då skola hamna på sopbacken återstår att se, men redan nu ha ju många bilmärken kommit i nya moderna utföranden – och de komma säkert också till Gotland, trots att man 1905 trodde motsatsen.
För att till sist gå tillbaka till den gamla första biltiden, så var det ju ganska förklarligt, att det konservativa Gotland skulle på gammalt maner se med misstro på \”utlänningarna\”, som man dock oftast var mera rädd för själv än vad djuren voro. En av de första bilförarna berättar, att han en gång under en åktur på norra Gotland hade en annan motorman med, båda leva för resten ännu, och då mötte man en kärra med en gubbe och en gumma. Båda ekipagen stannade långt ifrån varandra och gumman steg av, varpå bilen sakta körde förbi kärran med gubben. Hästen rörde inte på öronen, men väl förbi, bad förarens gode vän – en stor spjuver – honom hålla, varpå han gick tillbaka till gubben och sporde vänligt förekommande:

  • Vill farbror kanske vi skall leda tant förbi bilen?
  • Naj, naj, sa gubben, ha kummar nå!
    En annan gång mötte en bil en trilla med en gubbe i. Gubben viftade förtvivlat med piskan och bilen stannade. Gubben steg av, lade upp tömmarna och gav sig långt ut på åkern bredvid, hästen stod stilla framför trillan. I bilen undrade man vad som stod på, men då hojtade gubben ute från åkern: – Kåir nå, de jär intfalit.
    Bilarna voro skröpliga på den tiden och folket var inte vant vid maskinerna. Men man har med tiden vant sig både att åka och att fördra bilarna på vägarna. Det är som göteborgaren sade, inte sagt att det är vanvett för att man inte är van vet. Och ingen kan rida mot utvecklingen.
    Nu är det länge sedan de första gotlandsbilarna langades på skrothögen, men i garage och verkstäder bida vagnar utan gummiringar både nya ringar och en ny framtid för motorismen – även på Gotland.
\"\"
Modern buss med gengasaggregat på pivotvagn.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 10 september 1943
N:r 208

Publicerat

Gotländsk väghistoria under ett halvsekel.

En tid av intensiv utveckling för vårt vägväsen.

\"\"
Petes i Öja

Den gamla kalkstensbron vid Petes i Öja.
Något om vägdistriktens verksamhet under dess 50-åriga tillvaro.
Den vägorganisation, som nu vid vägväsendets förstatligande försvinner, har hunnit verka under precis ett halvsekel eller alltsedan det enligt 1891 års väglag tillkom och sattes i verket. Den har alltså fungerat under en tid av rastlös utveckling på det tekniska området, vilken ställt de ansvariga vägmyndigheterna inför upprepade krav på bättre förbindelser och som stundom medfört svårigheter av skilda slag. Under medverkan av kunniga och erfarna män ha dock dessa svårigheter övervunnits och Gotland kan i dag berömma sig av ett vägnät, som tillgodoser alla rimliga anspråk. Det lokala vägstyret kan med gott samvete överlämna det verk, det byggt upp, till de statliga förvaltningsorgan, som skola föra verket vidare.
När den nya organisationen med vägstyrelser och vägstämmor kom i gång på-90-talet blev den första stora uppgiften att besluta om vägdelning för det system till väghållning in natura som lades upp. Varje jordägare skulle ha sin vägdel att sköta om och det tog lång tid att verkställa dessa omfattande beräkningar. Lantmätare Oskar Warfvinge i Visby hade detta arbete om hand och det dröjde flera år in på 1900-talet innan väglängderna lågo klara och kunde träda i kraft. Under tiden hade vägstyrelsen som en av sina huvuduppgifter att utlysa entreprenad på anläggandet av nya vägar och på underhållet av dessa. För vinterväghållningen krävdes en indelning i ploglag, som förnyades vart tionde år. Att göra alla till lags med ersättningarna gick givetvis aldrig och titt och tätt anfördes klagomål, som ibland fullföljdes ända upp till Kungl. Maj:t. Vid vägstämmorna i seklets början var representationen vanligtvis inte så fulltalig och ibland kan man finna att endast 3-4 ombud infunnit sig. Allt gick i sina lugna gängor och några omstörtande frågor hade man inte att ta befattning med.

Motortrafiken gjorde sig påmint redan 1903.
Motortrafiken började dock snart höra av sig och redan 1903 förekommer en passus i norra vägdistriktets protokoll, som talar om att Carl Håkansson sökt trafiktillstånd för automobil på vägen Tingstäde-Fårösund. Man ansåg att denna trafik skulle bli till gagn och man ville inte motsätta sig ett begagnande av dessa fordon. 1906 kom \”Automobilaktiebolaget Gotland\” med en liknande framställning och fick tillstånd för diligenstrafiken till Fårösund.
Vägstyrelsen på söder höll stramare tyglar i fråga om biltrafiken och 1915 satte man sig emot en framställning om körtillstånd under motivering att \”framförandet av automobil ej sällan är förenat med största fara för vägfarande och utan att minsta hänsyn tages för att skyddå eller hjälpa den som möter med hästar förspänt åkdon\”. Medan norra vägstyrelsen var liberal och tillät biltrafik på snart sagt alla småvägar dröjde det ända fram till 1922 innan man på söder släppte fram bilarna på olika bygdevägar.
Av större vägbyggen vid seklets början kan nämnas vägen Martebo station-Nyplings i Lokrume och 1910 byggdes den första bron i armerad betong vid Ihre i Hangvar för en kostnad av 1,900 kr. 1912 ombyggdes också Nybro i Gothem, som den gången kostade 4,625 kr.
Åren närmast efter kriget fick man efter långa förhandlingar klart med vägarna över Mästermyr och på norr beslöt man byggandet av Hangvar-Othem-vägen, som var klar 1923.

När färjebryggorna föllo samman av skröplighet.
Färjetrafiken över Fårösund fortgick ända fram till 1920-talets början på samma sätt som den gjort sedan gamla tider. För persontra, fiken hade man små roddbåtar och för det tyngre godset fanns en större blevo också alltmera ålderstigna och fallfärdiga och till sist gick det så långt, att man på Fårösund måste hyra en brygga i enskild ägo för att kunna klara färjetrafiken utan vådor. Är 1920 började man byggandet av den nya Fåröbryggan och samma år inköptes en mindre motorfärja för passagerare och lättare gods. Nyanskaffningen fullbordades sedan\’ med att en bilfärja insattes i trafik på hösten 1922. Innan dess hade också färjehamnen i Fårösund ordnats på ett tillfredsställande sätt. Den gamla generationen färjemän avtackades och den nya tidens farkoster började sina turer i sundet. En ständigt återkommande fråga angående färjetrafiken blev sedan biljettaxorna, som ändrades åtskilliga gånger innan de fr. o. m. 1937 helt avskaffades.

Natura väg hållningen avskaffas vägkassorna överta ansvaret.
I mitten på 20-talet trängde sig frågan om vägkassornas övertagande av sommar väg hållet alltmera i förgrunden och i det fallet var det södra distriktet som kom först i gång. Fr. o. m. år 1927 övertog södra vägkassan väghållningen i distriktet och året efter fattades enahanda beslut på norr sedan frågan fallit två gånger förut. Båda distrikten utbjödo väghållningen på entreprenad och man tecknade avtal med A.-B. Vägförbättringar som skötte om de gotländska vägarna till 1932 års utgång. I en form levde dock det gamla naturasystemet kvar in på 1930talet nämligen vinterväghållningen. Saken behandlades på några vägstämmor och det gav till resultat att vägkassorna år 1932 övertogo denna angelägenhet.
I 30-talets början började man umgås med tanken inom vägstyrelserna att helt och hållet överta väghållningen i egen regi. Under 1932 togs frågan upp vid gemensamma förhandlingar med vägstyrelserna och förslagen resulterade i att vägstämmorna beslöto ett fullständigt övertagande av all väghållning i kassornas egen regi fr. o. m. 1933 års början.
Vägstyrelsernas första åtgärder beträffande vägbyggena var att förbättra de starkt trafikerade vägarna genom öns samhällen samt vid de järnvägsstationer, där bettransporterna voro särskilt omfattande. Vägen genom Roma breddades och vidare förbättrades vägen Hemse-Ljugarn, västra landsvägen samt vägen Visby-Hemse över Vall och Hejde. Kulmen i vägbyggandet nåddes åren 1933-34, då man också eftersträvade arbetslöshetens avhjälpande med igångsättande av vägbyggena. I norra häradet förbättrades under åren 1933-36 vägen Visby-Stenkyrka och bland andra vägar som iordningställdes under denna tid kan nämnas vägen genom Bjärges, vägen Tibbles i Hejdeby-Larsarve stationsväg i Källunge, vägen Allekvia i Vallstena-Gothem och vägen Bro kyrka-Tingstäde samhälle. Bland större vägbyggen på söder kan nämnas förbättringen av vägen Visby-Träkumla-Vall-Isums samt ombyggnaden av Toftavägen, vilken fortgått fram till de senaste åren.

De första betongvägarna.
Slite fick Gotlands första betongväg vilken anlades 1930 för en kostnad av 135,000 kr. Sedan följde så småningom betongvägar i Hemse, Klintehamn, Tingstäde, Vible och Roma, där kriget avbröt detta permanentningsarbete. Ungefär 1,5 mil betongvägar hade iordningställts före krigsutbrottet. Av tjärmakadamiserade vägar har anlagts ungefär en mil.
Förbindelserna över Fårösund förbättrades på ett avgörande sätt genom att en ny motorfärja byggdes och sattes i trafik under år 1937. \”Fårösund II\” utfördes på Löfholmsvarvet efter konstruktion av civilingenjör K. H. Larsson i Stockholm och kostade i runt tal 60,000 kr. I samband därmed byggdes också färjeläget i Fårösund om, så att plats kunde beredas båda motorfärjorna.
En fyraårsplan för vägbyggena upprättades 1936 och närmast i tur stod då förbättring av vägar genom Roma, Endre och Follingbo, vägarna vid Laus myr samt Toftavägen. Under senare år, särskilt 1941 och 1942, ha åtskilliga vägar förbättrats och även nybyggen ha ägt rum, främst för att tillgodose kraven från försvarets sida. Bland de vägförbättringar som senast beslutats och som till en del också utförts märkes Visby-Bro kyrka, Visby-Fjälls i Endre, Hallfreda-Akebäck-häradsgränsen, vägen till Halls huk, vägen Roma kyrka-Björke kyrkaIsums, Bunge-Hau-Trelge, vägen Boge kors-Ytlings i Othem, vägen Stava-Digeråkra i Barlingbo, vägen Tingstäde kyrka-Bunn i Fårösund, Lokrume kyrka-Mallgårds i Hejnum, vägen Endre-Follingbo, Stuxvägen i Fårösund, vägen Tass i Hejde-Duckarve i Linde, vägen Ejmunds-Mästerby-Isums m. fl. Sammanlagt har sedan 1927 cirka 30 mil vägar byggts och omkring 40 större broar ha anlagts.

Dammbindningen slog igenomså småningom.
Dammbindningen började diskuteras omkring år 1930 och man gjorde en del försök i de större samhällena med klormagnesium och andra ämnen. Vägsaltet hade emellertid en del olägenheter med sig som gjorde att man inte kom att använda det i större utsträckning förrän 1935. Snart insåg man att saltet var oundgängligt för de dammiga gotlandsvägarna och före krigsutbrottet hade man kommit så långt att över 100 mil eller 70 procent av vägnätet var saltbehandlat.
Under årens lopp har vägdistriktens maskinpark vuxit oerhört och det ligger åtskilliga kapitalinvesteringar mellan de vägsladdar som inköptes 1923 och den stora omläggning till gengasdrift, som de senaste årens förhållanden tvingat fram. När kontraktet med Vägförbättringar uppsades 1932 övertogs samtliga bolagets maskiner på Gotland och detta bestånd han sedan utökats med modernare redskap av alla slag.

Männen i ledningen.
I denna lilla översikt måste också beredas plats för namnen på en del av de män, som under årens lopp lett vägdistriktens verksamhet. Det dominerande namnet i södra distriktets historia är kronolänsman M. E. Svallingson, Klintehamn, som under nära 40 år med stark hand ledde distriktets öden. Hån tillträdde ordförandeposten i styrelsen 1893 och det sista protokollet av hans hand är dagtecknat den 2 jan. 1932, vilket bl. a. omtalar att landstingsman K. J. Levander i Havdhem utsetts till ordförande. Efter dennes död utsågs fr. o. m. år 1937 nämndeman K. W. Palmqvist, Vall, till styrelsens ordförande, där han alltjämt fungerar. Av namnen från gamla tider kan vidare nämnas Nils Nilsson i Klintehamn, som var med i många år ända fram till 1927, 0. N. Bolin i Alva, som avgick 1917 samt M. N. Nilsson, Ålarve i Rone, vilken tillhörde styrelsen 1918-25. Ar 1928 invaldes riksdagsman Th. Gardell i styrelsen, 1932 kom nämndeman Palmqvist samt fr. o. m. 1936, då styrelsen genom en ny förordning utökades från tre till fem ledamöter, landstingsman Henric Levander, Bols, lantbr. Malkus Andersson, Eksta, och folkskollärare Herman Stengård i Linde, vilken till sin död 1941 fungerade som räkenskapsförare och tillika stämmoordförande. Efter honom har folkskollärare Reinhold Dahlgren inträtt i styrelsen och stämmoordförande de senaste åren har varit kyrkvärden Rud. Bolin i Alva.
I norra häradet finna vi omkring sekelskiftet följande namn i vägstyrelsen: som ordförande kaptenen C. T. Broander, Kullingbos i Källunge, samt vidare f. riksdagsmannen Per Larsson, Lilla Fole, och nämndeman 0. J. Larsson i Hörsne. Åren 1906-10 finner man nämndeman Johan Edmarks namn i styrelseprotokollen och på ordförandeposten fungerade åren 1906-08 agronom K. F. Broander, Kullingbos. Riksdagsman K. J. Larsson, Bondarve i Fole, trädde sedan till och var ordförande ända fram till 1929, vilket år dåvarande kaptenen Fr. Nyström trädde till. Vid ombildandet av styrelsen 1936 blev lantbrukare Gunnar Nilsson, Halner, styrelsens ordförande och vid dennes avflyttning inträdde fr. o. m. 1941 lantbr. E. W. Norman på ordförandeposten. Bland dem som under många år tillhört norra vägstyrelsen kan nämnas nämndemännen Hj. Pettersson, Hulte i Endre, 1911-35 och lantbr. N. P. Svensson, Hägelsarve i Ekeby 1917-28. Riksdagsman Gunnar Bodin, Grausne, var styrelseledamot 1929-36 samt major Nyström 1930 -36. Den nuvarande styrelsen består av lantbr. E. W. Norman, ordförande, förvaltare P. 0. Berthon, Bungenäs, som även varit vägstämmans ordförande, lantbr. Arvid Collberg, Follingbo, fabrikör Fridolf Johnsson, Slite, och lantbr. Anders Andersson, Hangvar. Alltifrån färjeväsendets nyordnande i Fårösund vid 20-talets början och fram till 1936 fungerade styrelsesuppleanten John Broström, Broa, som styrelsens tillsyningsman för färjetrafiken.

Varnande röster mot förstatligandet.
Trots att vårt lokalstyrda vägväsen visat sig besitta en hög grad av effektivitet och initiativkraft kom dock frågan om vägarnas förstatligande fram för några år sedan. Vägstyrelserna och stämmorna hade ärendet på remiss och från gotländskt håll höjdes röster mot förslaget, då man fann nackdelarna med det nya systemet betydligt överväga de fördelar som kunde vinnas. Likaså protesterade man kraftigt mot de särbestämmelser som i lönehänseende föreslagits för de blivande tjänstemännen inom den gotländska vägorganisationen.
Årets riksdag genomförde som bekänt förslaget, vilket träder i kraft nästa nyårsdag, och därmed får vårt halvsekelgamla lokala självstyre maka åt sig. De sista vägstämmorna ha hållits i Hemse och på Allekvia medan vägstyrelserna väl ännu komma att samlas några gånger för att sköta om de sista ärendena. En av de sista stora uppgifterna har varit att samla alla i vägfrågor intresserade gotlänningar till den stora vägdagen i dag, som anordnats för att hugfästa minnet av den epok i gotländsk väghistoria, som inom kort är till ända.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 10 september 1943
N:r 208

Publicerat

En återblick på det gotländska vägväsendets historia.

FÖR GOTLANDS ALLEHANDA AV TH. ERLANDSSON.

\"\"
Stenkors vid Burs.

Som bekant skall staten nu övertaga ansvaret för såväl nybyggnad som underhåll av våra landsvägar. Därmed avslutas en flertusenårig epok i det gotländska vägväsendets historia. Bestyret med vägarna har hittilldags varit en folkets egen angelägenhet, som här på ön under de senaste årtiondena omhänderhafts av en vägstyrelse för vartdera av våra två härader, en för norra häradet och en för det södra. Dessa vägstyrelser ha obestridligen skött sina uppdrag till allmän belåtenhet i enlighet med den nya tidens krav. De gamla landsvägarna ha blivit rätade och breddade, nya ha blivit anlagda. Motorfordonen ställa ju också allt större och större krav på bättre vägar.
Gotlands Allehandas redaktion har anmodat undertecknad skriva en artikel om det gotländska vägväsen, det under gångna tider. Det är ju ingen lätt uppgift, ty man vet så fasligt litet om hur det varit längst fordomdags, men en tidningsartikel kan man ju alltid åstadkomma.
Mycket har, såsom redan blivit sagt, uträttats i vår tid, men omgestaltningen nu har likväl inte på långt när varit så omfattande och radikal som under tiden kring sekelskiftet år 1800, särskilt årtiondena dessförinnan. Läsaren kan bara roa sig med att studera fil. dr Mobergs nyligen utkomna karta över de gotländska bygderna omkring år 1700, så får han ett vältaligt belägg för detta påstående. Denna karta visar oss otaliga gamla vägar, som numera inte användas. Ännu kan man visserligen spåra dem halvmillånga sträckor i skog och mark, men de äro snart nog övervuxna, uppodlade samt av andra, anledningar redan omöjliga att följa på långa sträckor.
Den drivande kraften i detta nydaningsarbete var landshövding C. O. von Segebaden, och initialerna till hans namn finna vi än i dag på varenda helmilsstolpe i Norra häradet. Dessa vackra milstolpar äro ett äreminne över en av våra bästa landshövdingar. Må gutarna alltid slå vakt om dem! Den dåtida omläggningen av vägnätet blev för allmogen ett högst betungande arbete. Folket blev motsträvigt. För att imponera på de stundom trotsiga bondgubbarna färdades Segebaden omkring i en stor kalesch, dragen av sex vita hästar, när han skulle se efter hur arbetet utfördes. Detta bet på gubbarna, som inte voro vana att se annat än träaxelvagnar och \”sma knudrugä skogsbaggar\”. Det berättas, att när nya vägbanor skulle utstakas genom\’ skogarna, brukade man under tiden ringa i kyrkklockan för att komma någonlunda rätt, och ändå blev det både si och så med den saken, såsom det för var och en ännu är att se.
Det må inte förundra oss, om de eljes vanligen så beskedliga bönderna då visade sig motsträviga emellanåt. Det berättas också, att när landsvägen mellan Tingstäde och Lokrume skulle anläggas över den på den tiden ännu inte utdikade Martebomyr, så ålades varenda bonde i hela Norra häradet att fara dit och köra grus flera gånger. När man då stjälpte ett lass \”aur\” i den bottenlösa myren, så var det som att kasta en pinne i det brinnande Gehenna. Så litet förslog det. Även fåröborna måste två gånger ta sig över sundet till Storlandet, då deras resliga och karska kvinnfolk följde med och hjälpte till med att bära grus i sina \”förklar u kållar\” för att skona \”russi – di stavkels dumbar\”. Då och då kom där en kyrkvärd eller nämndeman, som de hade förtroende för, och sa: \”Gi jär inte karar, för ittä järä bleir til ourä aigä bästä\”. Till sist blev då också den vägbiten färdig, och numera är det väl knappast någon, som ens vill sätta tro till att nordergutarna begagnat vägen över File hedar, Kalgateburg, Hejnum och Fole, när de skulle till Visby.
De gamla veta ännu att berätta, hurusom bungeborna behövde tre hela dagar för en stadsresa, medan det nuförtiden bara är fråga om några timmar. Först for man över Rute, Lärbro, File hedar i Othem till Hejnum socken på en väg, som kallas Kal-gate. Där ägde de långt från alla bygder en slåtteräng, som än i dag benämnes \”Bunge håjgarden\”. När de kom dit, så släppte de sina \”russ\” på bete eller ställde in dem i egna där uppförda bodar och gav den hö, som de slagit upp i högården sommaren förut. Tidigt påföljande dag fortsatte de sedan sin färd till Visby genom Hejnum, Fole och Bro. När de uträttat sina stadsärenden, vände de åter till sitt härbärge på Kalgateburg, där de på nytt fordrade sina hästar och vilade upp för att först på tredje dagen fara hem till Bunge igen. Det var därför man ute i Bunge kunde berätta så mycket om \”Hajnumkällingi\” och hennes uråldriga läkedomskonst.

\"\"
Gammal milstolpe på Kappelshamnsvägen.

Hon var deras medicie doktor.
Under medeltiden, när våra hundra kyrkan och Visby stad kom till, var här också ett väldigt vägbyggande. Visby blev snart öns medelpunkt, och då måste nya vägar ledas dit. Detsamma var förhållandet med kyrkorna. Vid varje kyrka uppfördes en prästgård, även i de församlingar, där numera inga prästgårdar finnas. Och det var nog också prästerskapet, som förestad arbetet med den tidens vägbyggen. Det är ännu för oss nästan ofattbart, hur man då kunde forsla fram från ofta rätt avlägsna trakter de väldiga stenblock, varav kyrkorna delvis äro uppförda. Sannolikt forslades det tyngsta byggnadsmaterialet fram vintertiden på gammaldags \”drögar\”, när slädvägen var god och isarna starka. I alla fall blevo nya och sannolikt relativt goda vägar då anlagda till och mellan kyrkorna.
Men redan långt innan kristendomen infördes funnos vägar. överallt här och var kan man få se lämningar efter ett ännu mycket gamlare vägnät med långa kavelbroar över myrar och annan vattensjuk mark, vägar som ledde till urgamla hamnplatser, varifrån forntidens köpmän och vikingar dragit ut ;å långfärder, företrädesvis till östersjöprovinserna, det nuvarande Ryssland och Tyskland. För att nu inte tala om kämpagravstiden, då befolkningen i ofantligt många fall inte bodde på samma ställen som i senare tider. Ofta får man höra talas om att de enradiga stenvastarna från samma tid också skulle vara vägar, men detta förefaller föga troligt och är i varje fall inte ännu bevisat. Det döljes mycket outforskat i de gotländska markerna än.
Th. Erlandsson.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 10 september 1943
N:r 208

Publicerat

Den stora vägdagen har gynnats av vackert väder.

170 PERSONER PÅ RUNDRESA ÖVER GOTLÄNDSKA VÄGAR. ETT MODERNT VÄGSKÄL.

\"\"
Vägarne dela sig vid Österby utanför Visby.

Det gotländska vägväsendet har i dag en stor och betydelsefull, dag. Man har samlats till den vägdag, som skall markera övergången från lokalt självstyre till statlig ledning, och man har samlats talrikt. Omkring 170 personer från olika förtroendeposter inom våra vägorganisationer deltaga i den utflykt som äger rum till några betydelsefulla punkter i det gotländska vägnätet och i kväll äro samtliga deltagare inbjudna till en middag i Stadshotellets festvåning.
Under färden, som gått från Klintehamn via Atlingbo-Stora Vede och Gothem till Visby, har landshövding Nylander invigt tvål minnesstenar, dels den s. k. \”Kungsvägsstenen\” i Atlingbo och dels minnesstenen på Nybro backe, varjämte den nybyggda Nybro i Gothem öppnats för allmän trafik. Dagens resa har gynnats av ett strålande vackert, höstväder.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 10 september 1943
N:r 208

Publicerat

Carl Otto von Segebaden.

\"\"

Den store gotländske vägbyggaren.
År 1765 den 28 oktober utnämndes till länsherre på Gotland översten vid Jämtlands dragonregemente Carl Otto von Segebaden. Han tillsattes just som striden gick som högst om makten emellan hattar och mössor. Tjänster drogos utan vidare in och andra tillsattes. Godtycke försökte man stävja och uppryckning var nödvändig på alla områden. Sådant var läget på svenska fastlandet. Att Gotland med sitt avskilda läge, sina ofarbara vägar och med gutarnas stillsamma liv inom socknarna var efterblivet är ej förvånansvärt. Gutarna omtalades också från denna tid som långsamma i gång, tal och åthävor och synnerligen enfaldiga, sällan sågo de några främlingar och en resa från sudret till Visby tog en vecka i anspråk, varför en sådan ej ofta företogs.
Det var därför en stor lycka för Gotland, då den kraftfulle och på alla områden kloke Carl Otto von Segebaden sattes att rycka upp öns befolkning. Han genomdrev storskiftet i södra delen av länet mot folkets oförståndiga hot, befordrade lantbruket, uppmuntrade skogsvården, hästaveln och fisket samt lät uppföra de första båtsmanstorpen. Han anlade efter mycket motsttnd och efter många sammankomster med allmogen öns landsvägar. Det kanske största kraftprovet om man betänker vad det kostade bönderna. De lydde till slut men knotade högljutt.
En söndag fingo t. ex. Närsbönderna höra uppläsas från predikstolen att de en viss dag skulle med folk, doningar och dragare ovägerligen infinna sig vid Stava i Barlingbo – alltså omkring 5 mil från deras hem – för att under 14 dagars tid gräva jord, bryta och släpa sten för anläggande av väg. De skulle föra mat med sig och fick skaffa sig bostad var de kunde. En annan gång var det Fåröbornas tur och så undan för undan, ingen slapp ifrån, ja även kvinnor voro med i arbetet.
I början voro de nylagda vägarna knaggliga, varför länsherren påbjöd att ingen fick understå sig att resa genom landet med vanliga vagnar, utan med sådana som hade olika bredd mellan fram- och bakhjulen, varigenom vägarna fortare skulle bli släta.
År 1782 äro tydligen vägarna färdiga, då detta årtal är anbragt på de milstolpar, som von Segebaden lät stenhuggaren och nämndemannen Lars Uppegarda i Vallstena och murmästaren Rörström i Visby hugga. I stället för den eländiga väg emellan Roma kungsgård och Visby, som länsherren hade att resa på kanslidagarna, kunde han nu på vanlig herrestat den tiden åka i vagn dragen av fyra hästar, varav tre till bredds och den fjärde framför den mellersta, på vilken spännriddaren red enspänne, varjämte en länsman i ämbetsdräkt alltid red främst.
Allt deltog han uti personligen och drev igenom sin starka vilja än med lock och än med pock, men då han ville införa potatisodlingen vägrade gutarna absolut. Det var först några år efter von Segebadens död som bönderna insågo sitt oförstånd och odlade potatis med \”riktigt raseri\”, då de kommo underfund med att den kunde användas för tillverkning av brännvin.
von Segebaden hade också ett mycket ömtåligt uppdrag då han skulle förbjuda hembränneriet och för Kronans räkning byggde ett brännerihus i Visby 1776, vilket som bekant numera är Gotlands Fornsal. Även som riksdagsman var von Segebaden framstående. År 1775 den 10/1 utnämndes överstelöjtnanten Jonas Feltstierna som v. landshövding för en kort tid och 1784 till inpå följande år tjänstgjorde majoren L. R. Dalman.
Det vax inte underligt att denne storvulne man fick det eftermälet att han varit en av de yppersta och mest verksamma hövdingarna på Gotland.
Den 29 december 1776 såldes på k aktion till hemmansägaren P. Norrby, Västkinde, det landshödingeindelningen i Gotlands län tillhöriga Skälsö kronofiske och följande år förvärvade von Segebaden en del jord av olika bönder nedanför berget omkring den till vår tid bevarade hövdingebostaden mot viss tomthyra för evärdeliga tider. von Segebaden tycks också ha bott på Skälsö tidvis. En remsa jord på berget ovanför bostaden ställdes gratis till hans förfogande för att han skulle kunna fägna sig med sköna promenader under det han hade den underbaraste utsikt över land och hav.
Året efter sitt avsked som landshövding skänkte han Skälsö till sin dotter, biskopinnan Lütkeman, vilken fick ett förfärligt bråk med bönderna, som ville ha sina jordremsor tillbaka, men det är en annan historia.
Carl Otto von Segebaden var född den 29 jan. 1718 på Sonstorp i Hällestads socken, Östergötlands län. Han blev löjtnant 1741 samt gick 1745 i fransk tjänst vid regementet Royal Suêdois, där han med utmärkelse deltog i belägringen av Maestricht samt i andra krigsoperationer. Han avancerade också från kapten till överste. Sedan han år 1749 återvänt hem till Sverige, fortsatte han sin militära bana, och efter det han år 1765 blivit landshövding på Gotland upphöjdes han i friherrligt stånd 1771 och blev generallöjtnant 1775. Han tog avsked från lands hövdingetjänsten 1787 samt avled på Frötuna, Götlunda socken, Örebro län, år 1795. Han slöt själv sin friherrliga ätt.
Ella Hellgren.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 10 september 1943
N:r 208

Publicerat

Dödsfall Ida Skoog

Min älskade maka och vår kära lilla mor Ida Skoog avled hastigt i dag efter kort sjukdom, 62 år gammal, lämnande oss i djupaste sorg.
Visby den 9 september 1943.
AUG. SKOOG
Arthur och Lilli
Anders Ingalill Sigurd
Ina och Hilding
Irene
Gull och Stig
Mary

\"\"

Jordfästningen äger rum i Visby fredagen den 17 september kl. 2 e. m.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 10 september 1943
N:r 208

Publicerat

TACK! För deltagandet

i vår sorg vid vår käre makes och faders Gabriel Jakobsson bortgång, samt för all hedersbevisning och den rika blomstergärden vid hans bår, frambära vi vårt varma tack.
Bilds i Vamlingbo den 10/9 1943.
SUSANNA JAKOBSSON
Barnen

\"\"

Gotlands Allehanda
Fredagen den 10 september 1943
N:r 208

Publicerat

LÄNSSTYRELSEN.

I här fört föreningsregister hava denna dag intagits följande anmälningar:
ur styrelsen för Gotlands Centralkassa för jordbrukskredit, förening m. b. p. a., som har sitt säte i Visby har utträtt suppleanten Ivar Hoppe, i vilkens ställe såsom suppleant invalts Axel Edvard Carlsson, Hallvards,
i styrelsen för Hemse-ortens Jordbrukskassa, förening m. b. p. a., som har sitt säte i Hemse socken, hava invalts såsom ordinarie ledamot Lars Josef Reinhold Grönström, Autsarve, samt såsom suppleant Eric Linus Hellgren, Fardhem. Firman tecknas numera, förutom av styrelsen i dess helhet, av kassans föreståndare Ivar Larsson;
den 22 juni 1943 antogos stadgar för Föreningen Lillängen u. p. a., som har till ändamål att förvärva eller förhyra lämpliga fastigheter, och att i dessa anordna sommarkolonier för barn från arbetstyngda, företrädesvis mindre bemedlade familjer på den gotländska landsbygden samt att — i den utsträckning så lämpligen kan ske utan inkräktande på den förutnämnda uppgiften bereda kvinnor från landsbygden semestervila eller konvalescentvård, ävensom att eljest bereda bostäder åt medlemmar. Styrelsen, som har sitt säte i Västerhejde socken, utgöres av hemmansägaren Axel Edvard Carlsson, Hallvards, landstingsmannen Per Gustav Ansgarius Svensson, Stenkyrka, fröken Laura Sofia Elisabet Stålhandske, Hallvards, handlanden Jakob Vilhelm Grauner, Hallvards, och direktören Åke Edvard Wahlgren, Visby, ordinarie ledamöter, med änkefru Agnes Maria Ohlsson, Hallvards, fru Inez Anna Löfgren, Visby, fröken Anna Louise Helena Anschiltz, Hallvards, barnmorskan Astrid Valborg Johansson, Hallvards, och slöjdläraren Erik Fabian Oskar Ahrfelt, Hallvards, såsom suppleanter. Föreningens firma tecknas, förutom av styrelsen i dess helhet, av Axel Carlsson och Åke Wahlgren var för sig. Räkenskaperna avslutas för kalenderår. Kallelse till föreningssammanträde och andra meddelanden till föreningsmedlemmarna skola ske genom annons i minst en i Visby utkommande tidning. Sålunda föreskrivna kallelseåtgärder skola vara vidtagna minst fjorton dagar före ordinarie och minst åtta dagar före extra föreningssammanträde.
Visby i landskansliet den 8 september 1943.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 10 september 1943
N:r 208