Dag: 31 augusti 2021

Marknader eller stortorgdagar voro förr i tiden av mycket stor betydelse för landsbygdens folk. Ja man kan nog även säga att de även för stads. och bybor också var en händelse, som man väntade sig mycket av, ty marknadsdagen fördes många slags varor i handeln, som man under mellantiderna inte fick se mycket av – och dessutom bidrogo nöjesanordningarna till marknadens festivitas. Det var emellertid mest för landsbygdens befolkning, som marknaderna kommo till, ty då skulle landsbygdens arbetsgivare och arbetare ha ledigt. På marknaden skulle göras uppköp för långa tider framåt. Bönderna skulle köpa eller sälja hästar, oxar, kor och kanske svin och får och mycket skulle köpas för gård och hushåll.
I Klintehamn är det marknad om fredag – sista fredagen i september är det som bekant alltid marknad där och likaså sista fredagen i oktober. Den senare marknadsdagen var förr av en icke ringa betydelse, men nu är den så gott som bortglömd. Man firar helst marknaden i september, som kan bjuda på vackert väder, medan marknadsdagen slutet av oktober brukar vara kall och regnig. För att höra något om, hur marknadslivet florerade förr i Klintehamn, vända vi oss till handelsföreståndaren Vilh. Andersson, som kan sägas ha varit med alltsedan marknaderna började hållas i Klinte.

Det är nog inte mer än cirka 50 å 60 år sedan den första marknaden hölls i Klintehamn, säger hr A. Jag bodde då uppe i socknen och fick som liten pojke följa med till marknaden. Det var förstås helt annorlunda då och nu, för då kom man till marknaden för att först och främst göra affärer. Marknadsplatsen hade då stort omfång och där fanns långa rader med salustånd och räcken för att binda upp kreaturen. Så snart det började dagas var kreaturskommersen i gång och det dröjde inte heller länge förräan salustånden öppnades. Där fanns massor av olika slags varor, t. ex. bleckkärl, laggkärl, skor och klädespersedlar av olika slag, korgarbeten o. s. v. samt i någon mån godsaker. – Det fanns väl även tivoli på den tiden?
Ja, om det inte direkt kallades tivoli, så fanns där karusell och någon liten cirkus med atleter och annat tingel-tangel. Där fanns visförsäljare, loppcirkus, spåkärringar och lyckobrevsförsäljare. Jag minns en lyckobrevsförsäljare, som hade en liten näpen, grönsiska i bur och när han lyfte på burluckan, stack den lilla riskan fram huvudet och drog med näbbet upp ett lyckobrev åt den häpne spekulanten. Jag minns också \”Vackre Ros\”, en glad gubbe, som då var mycket känd på Gotland. \”Vackre Ros\” hade skjutbana, och under tiden han betjänade sina kunder, sjöng han tokroliga smädevisor, som han improviserade mästerligt.
Genom sina roliga visor lockade han folk till sin skjutbana, så Slet var hans sätt att annonsera sina tillställningar. Den musikaliska underhållningen svarade en positivhalare för. Det var alltså ganska enkla nöjesanordningar, men man hade minst lika roligt då som nu.
Vad förfriskningar beträffar, så hade man i regel med sig matsäck. En krog fanns det – d. v. s. ett utminuteringsställe – där Han. delsbanken nu är belägen, men den hölls stängd marknadsdagen. Detta hindrade dock inte att man i förtid försett sig med fluidum – såvitt man inte köpte bakvägen. Där Klinte beklädnadsaffär nu är, fanns då ett café och där dracks det åtskilliga kaffehalvor. Och en och annan kanske fick för många halvor, så det blev lite småslagsmål där och var, men dessbättre aldrig större kalabalik. Lite slagsmål hörde ju alltid till marknaden. Öl kunde man ju köpa hos järnhandlare, bagare och andra, så det var ju inte så underligt, om en del blevo litet på snusen. – När Wöhler hade Klintebys, slaktade han något kreatur och sålde köttet, vilket gick åt som smör i solsken, för på den tiden fanns det inga köttbilar, så det var inte lätt att komma över en färsk bit, utan lantbefolkningen hade sitt salta kött eller fläsk och strömming. Jag var hos Wöhler en tid sedermera, då det slaktades ett kreatur varje veelva, som sedan såldes. De bästa bitarna voro tingade i förväg och resten kördes sedan omkring. Man kan således säga att det var den första ambulerande köttförsäljningen på Gotland. Senare började även en slaktare Eskegard i Västergarn med liknande rörelse.

Marknaderna av i dag mera nöjesbetonade.
Numera, fortsätter hr A., ha marknaderna ingen betydelse, och är mest till för nöjen. Någon större kreatursmarknad har det aldrig varit i Klintehamn, ty de flesta affärerna med hästar och kor etc. gjordes på marknaden i Hemse. Och nu saluföres inga kreatur alls, för vad man inte skickar till slakthuset säljes genom annonser i tidningarna.
Om det inte blir så många salustånd på marknaden i Klintehamn om fredag, har det sin giltiga förklaring. Numera får man sälja endast egna tillverkningar och slöjdalster på marknaden. Det blir således inga gårdfarihandlare, som slå upp sina tältbodar. Sådant behövs inte numera, ty i samhällets affärer kan man köpa allt vad man behöver. Trots kristider är det inte brist på vare sig mat eller kläder eller vad som behövs för hus och hem. Vad nöjena beträffar är det väl sörjt även för de nöjeslystna. Biografen ger flera förevisningar marknadsdagen och så finns det ju tivoli – naturligtvis.
Geo.

Gotlands Allehanda
Osdagen den 22 September 1943
N:r 218