Dag: 14 september 2021

Högvakten får ej rivas utan bör i stället bevaras.
Drätselkammaren i Visby har meddelat riksantikvarien att vissa ändringar av stadsplanen skulle bli nödvändiga om gångportarna i. stadsmuren invid Söderport uppta- gas och placeras på det sätt riksantikvarien medgivit.
Riksantikvarien förklarar sig nu i ny skrivelse till drätselkammaren icke kunna frångå sin tidigare uttalande principiella uppfattning rörande portarnas placering. För sin del finner han det sålunda lämpligt att de för förslagets realiserande erforderliga ändringarna av stadsplanen för vissa områden invid muren blir genomförda.
Tidigare har riksantikvarien uttalat att man bör bevara gatulinjens slutenhet på östra sidan om Söderport genom att låta byggnaden vid portens insida kvarstå. I skrivelse har drätselkammaren då påpekat att enligt gällande stadsplan skall tomten nr 4 i kv. Atterdag och tomten nr 12 i kv. Södertull utläggas till öppen plats. Inte heller torde hinder möta att delvis till öppen plats utlägga tomten nr 12 i sistnämnda kvarter. Vad angår tomten nr 4 i kv. Atterdag, som staden på sin tid fått av kronan, skall byggnaden rivas före 1947 års slut och frågan om byggnadens kvarstående blir sålunda beroende på regeringens beslut, varvid stadsplaneändring bör ske. Om byggnaden skall kvarstå uppstår frågan om det i så fall blir tillräckligt utrymme för gångtrafiken genom den blivande portöppningen i muren. Vidare har drätselkammaren påpekat att den av riks. antikvarien avsedda passagen kommer att förläggas över tomten nr 1 i kv. Atterdag, som är i privat ägo. För denna passage fordras likaledes stadsplaneändring.

Gotlands Allehanda
Torsdagen den 19 December 1946
N:r 295

Disponent Axel Johansson avgår efter 32 år i fattigvårdsstyrelsen.

— För trettio år sedan var det inte lätt för dem som tillhörde de hjälpbehövandes skara. Om någon var nödsakad att anlita fattigvården fick han eller hon infinna sig vid fattigvårdsstyrelsens sammanträden och där klaga sin nöd inför en samling bistra herrar, som inte alltid var så villiga att öppna på stadens penningkista.
Säkert var det många, som hade svårt att dra sig fram, men efterhand blev hela inställningen till de behövande i samhället en annan, särskilt genom den nya fattigvårdslagen 1918, som präglades av en vidare syn på problemen och som gjorde det klart för folk att enligt Svea rikes lag skulle ingen behöva lida nöd.
Nu har socialvården flera olika hjälpformer för dem som på något sätt kommit i svårigheter och folkpensionärerna har det relativt bra — just nu får de dubbel pension och 100 kr. extra till jul — och om ett år har vi den stora pensionsreformen här.
Det är disponenten Axel Johansson i Visby, som gör jämförelser mellan gammalt och nytt på fattigvårdens område. Han har varit med om bådadera, eftersom han tillhört stadens fattigvårdsstyrelse
i 32 år, när han nu vid årsskiftet med ålderns rätt överlämnar detta uppdrag i andra händer.
På tisdagen höll styrelsen sitt sista sammanträde för året och detta kom givetvis att präglas av nämnde veterans avgång och det därmed följande ordförandeskiftet — hr Johansson har sedan 1938 varit fattigvårdsstyrelsens ordförande och är i övrigt, den till tjänsteåren äldste ledamoten i stadens kommunala nämnder och styrelser. Han hyllades vid sammanträdet av vice ordföranden, redaktör C. O. Nilsson, som uttalade stadens tack till denne trägne arbetare i samhällets tjänst, och överlämnade ett bokverk som minne från kamraterna i styrelsen. Styrelseledamöterna, socialvårdstjänstemännen, syssloman Karlsson Karlsson m. fl. samlades sedan till ett samkväm på Stadshotellet och även där hyllades den avgående ordföranden.

Julslanten — en gammal god tradition.
— Hur jag kom in i arbetet? Det började på så sätt att jag gick några kurser på Tekniska skolan och diår fick jag rådman Gerden som lärare. Det var han som intresserade mig för saken och när det behövdes en ny medlem i fattigvårdsstyrelsen för de södra stadsdelarna efter arrendator Andersson på Länna så blev jag invald.
— Det var bara sju rotar på den tiden och mitt område sträckte sig från Kvarnvägen och ända ut till Langens hage. Det var alltså ganska många att hålla reda på, men man lärde sig snart känna till folket i de små stugorna, särskilt då genom julutdelningarna, som oftast tog två dagar i anspråk.
Som ett kuriosum kan jag nämna, att det finns fyra gummor på sö- der, som jag kunnat hälsa på alla de jular till och med 1937, som jag gått fattigvårdsstyrelsens ärende med julslantarna och de lever alltjämt och får även nu sina bidrag från stan.
Det är bidrag från 5 och upp till 50 kr. som vi delar ut till gamla och behövande och i år är det något över 3,000 kr. som går ut till jul av räntemedel från de fonder som vi förfogar över. Dessa fonder har under min tid ökats med 32,000 kr. och är nu uppe i sammanlagt 110,000 kr., men ränteutdelningen är så låg så den summan behövs väl.
— Det är ett kärt besvär att dela ut julslantarna, för alla är så tacksamma för att bli hågkomma. Kutymen är också den att om någon fått ett sådant bidrag så fortsätter det att utgå till döddagar.

Okänd Australiensvensk donerade 7,000 kr.
Då och då kommer en ny donation till stadens fattiga och det händer ibland att donatorerna sätter som villkor att räntan skall delas ut i den eller den roten, vilket vi alltså får rätta oss efter. En gång för några år sedan kom en gåva på nära 7,000 kr. från en man i Australien som hette Thomas Wahlberg. Han bara skickade pengarna och meddelade att de skulle gå till fattiga i Visby men i övrigt bestämde han ingenting och fattigvårdsstyrelsen har därför skapat regler själva för denna donation.
Vi har också forskat mycket efter vem denne Wahlberg kunde vara, vi har letat i kyrkböcker och frågat hos gotländska Wahlbergare men ingen vet något om honom.
En gång kom ett Amerikaarv på 30,000 kr. till en av pensionärerna på Fristad och det fick vi alltså förvalta så att vederbörande hade bästa nyttan av pengarna.
— I gamla tider var man som sagt ganska njugg med allmänna medel till de fattiga och jag minns från mina första år i styrelsen hur beklämmande det var att se de hjälpsökande gamla inför de stränga \”gubbarna\”, som ville hålla igen på bidragen. Detta gjorde givetvis att folk som verkligen behövde hjälp drog sig för att gå dit, men då fick vi ledamöter föreslår hjälp i stället. Men så blev det uppmjukat undan för undan. På 20-talet kom de s. k. förhörsprotokollen, som resultat av kontakten mellan styrelsens sekreterare och den hjälpsökande och detta hade styrelsen att gå efter vid bidragens fastställande. Nu sker alla \”förhör\” på sociala byrån och på grundval av dessa utanordnas medel på en särskild lista, som sedan förelägges kommande styrelsesammanträde. Detta gäller alltså tillfälliga bidrag och är det sedan fråga om sfadigvarande understöd får styrelsen fatta särskilt beslut.

Sjukdom vanligaste orsaken till hjälpansökan.
— Sjukdom är den vanligaste anledningen till att ekonomien för familjer eller enskilda råkar i olag och att de vänder sig till socialvårdsbyrån för att få hjälp. Familjer med många barn står också rätt ofta på vår hjälpsökandelista, när mannens arbetsförtjänst inte vill räcka till i dyrtiden och dem är vi också angelägna om att ge en tillfällig hjälp tills det åter bättrar sig. Men det kan också vara många andra anledningar som gör att folk söker upp oss. Så t. ex. har en del tillfällig arbetskraft från andra orter kommit hit till våra stenbrott eller till betorna, men så har en och annan snart nog insett att han inte klarade upp arbetet och slutet har blivit att vi på något sätt fått ordna för hemresan.
Under isvintrarna ställdes vi inför ett annat problem. Ett 60-tal sjömän blev infrusna i Visby, de mönst rade av och deras hyror smälte ihop mer och mer. Enda utvägen att få dem befordrade till resp. hemorter erbjöd flyget och det kostade oss 3,000 kr. på ett bräde. En del av rederierna trädde dock emellan och andra betalande själva, så något mer än hälften av den utlagda summan fick vi tillbaka.
— Jag har varit med i flera olika nämnder men i fattigvårdsstyrelsen har dag trivts bäst, förklarar hr Johansson. Det beror nog på att arbetet där ger tillfälle till mera självständigt handlande än i andra nämnder. Man kan ju inte låta en hjälpbehövande vänta, tills den eller den hunnit yttra sig över hans ansökan — då skulle nog de allra flesta bidrag komma för sent — utan det gäller att på stående fot bilda sig en uppfattning om den sökande och bedöma hans behov, vilket också det blir en vana med tiden.
— Fattigvårdsprocesserna hör tack och lov till en gången tid tack vare att fattigvårdsförbundet och socialvårdstjänstemännen gjort upp vissa taxor mellan olika orter till stor lättnad i arbetet.
Och nya reformer kommer det alltjämt som gör det drägligare för våra gamla och behövande. 1948 får vi den nya folkpensionen, som blir ett stort steg framåt och som gör att fattigvårdsmyndigheternas arbete delvis minskas. Helt obehövlig blir väl fattigvården aldrig, ty tillfälliga svårigheter kan drabba lite var, när man minst anar det.

Förra efterkrigstiden var det ont om arbete.
Två uppdrag i stadens tjänst har disponent Johansson kval, nämligen ordförandeposterna i arbetslöshetsnämnden och familjebidragsnämnden. I den förstnämnda började han sin verksamhet redan 1916 på den tiden då nuvarande A. K. kallades för Skogssällskapet och då så gott som alla arbetssökande sändes ut till Mästermyr.
— Åren 1918-20 var svåra, då tillgången på arbete var liten och många måste lita till understöden från stat och kommun. När järnvägsbygget Tingstäde—Lärbro kom i gång lättade det ganska bra och sedan blev det bättre efterhand. Stuveriarbetarna hade\’ det nog knepigast, men vi gjorde då ett avtal med A. K. att om arbetarna inte kom upp till en viss minimilön, så skulle staten och kommunen fylla ut resterande, berättar hr Johansson.
— Min första period i kommittén gick ut 1923 och den andra tog sin början 1937. Vintern det året var också så svår och i januari hade vi cirka 200 man utan arbete — det mesta som någonsin förekommit i Visby. En del kunde vi placera i arbeten på fastlandet och sedan fick vi i gång statskommunala reservarbeter; det var bl. a. omläggningen av Broväg och utgrävningarna vid Visborgs slott och södra muren som då utfördes Sedan kom turen till kloakarletena på Hällarna och Länka och då kom ju också byggnadsverksamheten i gång på allvar.
— Nu råder det i stället brist på arbetskraft till åtskilliga områden men ett visst klientel kommer vi dock alltid att hålla kontakt med och det är arbetarna i 50-55-årsåldern och däröver, som ofta behöver placeras om. En murarhantlangare t. ex. får nästan utan undantag dåliga knän med tiden efter alla de tunga bördor han har att dra på och när han börjar bli till åren behöver han något lättare — mestadels placerar vi, dem då i stadens reservarbeten.

Familjebidragsnämnden verkar alltjämt.
Familjebidragsnämnden var en arbetsam historia under beredskapstiden, då den förmedlade så där en miljon varje år till våra beredskapares anhöriga. Från början hade vi visserligen bara en förordnirry att följa, men det kom flera efterhand och gjorde det hela rätt invecklat, innan vi fick allt ordnat efter ett enhetligt system.
Det hände förstås ibland att en och annan sökte få ut litet mera än vad han hade rätt till, men kontrollen var sådan att detta förr eller senare upptäcktes. Trots att det var miljonsummor, som under beredskapstiden passerade genom nämnden, gick siffrörna sålunda bra ihop.
Nämnden lever kvar alltjämt och kommer väl att göra det länge ännu, då den skall förmedla bidrag till rekryter eller eftermönstrade, som är gifta eller har försörjningsplikt. Men det arbetet är ju bara en bråkdel jämfört med de jätteuppgifter som nämnden i början ställdes inför. En glädje är det i alla fall att tänka på vad dessa familjebidrag verklige betydde för många hem, slutar disponent Johansson.
H—z.

Gotlands Allehanda
Torsdagen den 19 December 1946
N:r 295