Ur fiskerättskommittens betänkande.
Som redan i korthet nämnts innehåller fiskerättskommitténs förslag till ny fiskelag bl. a. vissa detaljbestämmelser rörande Gotland. Därom heter det i kommitténs betänkande:
Frånsett strömmingsfisket med skötar är salsjöfisket inom Gotlands län ej reglerat genom några för länet speciella lagbestämmelser. Strandägarnas ensamrätt till fisket i enskilt fiskevatten är alltså där inskränkt endast genom de allmänna stadgandena i fiskelagen om rätt för varje svensk undersåte att idka fiske med krok eller rev \”å djup i yttre skärgården och i havsbandet\” samt om skydd för oklandrad sedvana vid fiske utomskärs med rörlig redskap.
De enda områden inom länet av någon betydenhet, vilka kunna betecknas som belägna inomskärs, äro Fårösund samt Valla- och Vägomevikarna jämte vissa angränsande vatten vid nordligaste delen av huvudöns östra sida. Till allra största delen utgöres länets kust av öppen havsstrand.
Fria sedvanor i det gotländska fisket.
Friare sedvanor ha sedan gammalt tilllämpats i stor utsträckning utefter så gott som hela gotlandskusten. Beträffande innehållet av. dessa sedvanor verkställdes utredning av kammarrådet Dufwa under år 1920. Härvid framgick, att strandägarna knappast någonstädes gjorde anspråk på enskild fiskerätt längre ut än till 1S0-m:gränsen. Innanför denna gräns förbehöllo sig strandägarna då-mera ganska allmänt ensamrätt till ålfiske med fast redskap (ryffijor, hommor). Detsamma gällde flerstädes i fråga om fjällfiske med dylik redskap och med not. Fiske med nät efter fjällfisk syntes på de flesta håll vara fritt för envar, likaså flundre- och torskfiske med nät eller krokredskap (långrev, handsnöre), där med hänsyn till djupförhållandena sådant fiske överhuvud förekom inne på strandrättsområdet. På en del ställen sades emellertid strandägarna hävda sin fiskerätt, åtminstone vad beträffar fjällfisket.
Sålunda upplystes, att i Valla- och Vägomevikarna samt i allmänhet även eljest inom Hellvi, Othems och Boge socknar på nordligaste delen av Gotlands östra kust fisket inom 180-m:gränsen förbehölls strandägarna. I Burs och Rone socknar längre söderut var fjällfisket ej fritt. Inom större delen av Grötlingbo socken på ostkusten tillätos även, strandägande sockenbor fiska, däremot ej främlingar. I sydligaste delen av sistnämnda socken liksom vid Fide och Öja socknars östsida sades strandägarna hålla på sin fiskerätt.
På västra (och norra) kusten sentes fisket, åtminstone med nät och rev, i allmänhet vara fritt utom på enstaka, ställen, såsom vid Lununelunds bruks gor och i den ännu längre norrut belkna Ireviken vid Ireåns utlopp. Beträffade de sydligaste delarna av denna kuststräcka förelågo emellertid mycket knapphändiga upplysningar.
Inga särskilda bestämmelser för Gotland.
I det förslag till ändringar i fiskerigen, som på grundval av Dufwas utredning framlades av kammarkollegiet, upptogs ingen särskild bestämmelse betäffande Gotlands län. Den i förslaget genomförda likformigheten med avseeide på det enskilda fiskevattnets begränsning inomskärs och utomskärs var, med hänsyn till inomskärsområdenas ringa utsträckning vid Gotland, ej heller ägnad att nämnvärt inverka på de fiskerättsliga förhållandena där.
Den ytterligare utredning beträffande gotlandsfisket, som kommittén företagit, har i stort sett bekräftat de tidigare iakttagelserna. I fråga om den fasta redskapen — numera även bottengarn — har något sedvanemässigt fritt fiske ej påvisats, åtminstone ej av mera allmän omfattning, Notfisket efter fjällfisk är flerstädes på ostkusten och sydligare delen av västkusten förbjudet för främmande fiskare. Med tobisnot synes däremot envar få fiska överallt, där sådant fiske förekommer. Nätfisket uppges alltjämt få bedrivas fritt av envar utmed stora delar av den gotländska kusten, likaså krokfisket; detta senare synes dock, åtminstone vad beträffar det yrkesmän, sigt utövade, knappast förekomma i någon mera avsevärd omfattning i strändernas närhet.
Skiftesförhållandena säregna.
Anmärkas må, att säregna skiftesför hållanden flerstädes råda på Gotland i fråga om fiskevatten, i det att dessa ej sällan äro samfällda för hela sceknen eller t. o. m. för flera socknar. Detta torde stundom bidra till att skapa en viss oklarhet med avseende på sedvanornas innehåll. I Näs socken på sydvästra Gotland, vilken har fiskevatten bl. a. i Burgsviken, uppges delägarna i skiftes-laget (socknen) hålla på den enskilda fiskerätten inom 180-m:gränsen men tilllåta även icke-jordägande sockenbor att fiska där. Inom den strax norr därom belägna Hablingbo socken, där fiskevattnet likaledes är camfällt för socknen, göra jordägarna anspråk på fiskerätten, och tvister uppges ha förekommit med fiskare från den angränsande Havdhems socken, som disponera endast över en kort strandremsa och därför vilja fiska även utanför Hablingbolandet.
Enligt det av kommittén framlagda förslaget till gränsdragning mellan fritt och enskilt fiskevatetn skall för Gotlands län ej gälla någon motsvarighet till den nuvarande inomskärsregeln, utan den enskilda fiskerätten skall överallt vara inskränkt till det egentliga strandvattens-området (300 ni, från land resp. 3-ni: kurvan). Vidare skall strömmingsfisket med skötar vara fritt, oberoende av vattendjupet eller avståndet från stranden.
Fritt fiske med not vid stranden.
Beträffande fisket i övrigt inom enskilt fiskesvatten vid länets låst har kommittén, med hänsyn till föreliggande utredning, angående rådande sedvanor, funnit sig böra föreslå att fiske med nät (garn) samt med tobisnot där skall få bedrivas fritt av varje svensk medborgare. Begreppet nät eller garn lärer i språkbruket vara så klart till sin innebörd, att någon definition därav ej erfordras i lagtexten; dit torde sålunda vara att hänföra all här i landet bruklig bunden insnärjningsredskap, därvid dock i förevarande sammanhang undantag principiellt bör göras för sådan kvarstående redskap, för vars användande i fritt fiskevatten tillstånd skall krävas.
Även vissa slag av krokredskap skulle måhända kunna ifrågakomma som \”fri\” redskap vid gotlandskusten. Fiske med rev efter torsk och flundra bedrives sålunda flerstädes oberoende av strandägarrätten. Inne på enskilt vatten synes emellertid sådant fiske förekomma i ringa omfattning. Kommitten kommer i det följande att föreslå, att fiske med vissa slag av krokredskap skall i begränsad utsträckning få fritt bedrivas utefter hela rikets kust; därest detta förslag godkännes, torde även de gotländska fri-fiskarenas intresse med avseende på dylikt fiske bli tillräckligt tillgodosett. Övrigt krokfiske synes knappast vara av sådan vikt för yrkesfiskarens inom länet, att ett allmänt frigivande därav kan anses tillrådligt.
Några speciella bestämmelser till skydd för det strandägarna alltjämt förbellånne fisket med \”rörlig\” redskap torde för Gotlands län ej vara av behovet påkallade.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 5 September 1947
N:r 202
