Månad: september 2021

Nog kan en sådan anordning synas alldeles omöjlig att främja vänväsendet, men verkligheten visar motsatsen, så att ännu just inom sådana flank ligga gamla ofta ännu präktiga färdevägar, som länge fyllt ett livsbehov och alltjämt kunna ha en uppgift. Låt oss blott peka på vägen från Buttle förbi Gurfiles i Ala inöver myrlandet till nyssnämnda hed och från Lavase i Ala över stora bron i dithörande myr in i samma digra skogsområde, därifrån vägar för övrigt utbreda sin i flera riktningar mot Anna, Norrlanda och Ganthem. Man kan också tänka på vägarna i Kapellskogar t. ex. förbi \”Munkstenarna\” (ett par sammanställda skeppssättningar) så ock gamla vägsträckningar från Havdhems kyrka t. ex. förbi Lejsunns och fram till Kruse i Alva och vidare.
Måhända kom från första stund \’\”gamla prästvägen\” från Brinnsarve i Ardre förbi Millklintar till Glose i Gammelgarn till stånd i ett sådant Sandhamn och likaså vägen från Gaustäde i Bunge till Skymnings i Flerinne – båda förenade olika delar av var sin fjärding. Exemplen kunna mångfaldigas. Till och med genom själva Mästermyr har man spårat en gammal vän – från Sallmunds i Levide (ligger efter allt att döma i själva huvudbygden av socknen) i riktning mot Silte kyrka.
Men jämte tingsindelningen måste nog man räkna med en annan faktor av största betydelse – den begynnande lagstiftningen, lanstadnandena, sedermera sammanfattade i Guta lag, som tvivelsutan i vissa partier har sina rötter i denna tid, men, visserligen i sin nuvarande skriftlina avfattning föreligger som en avgjort kristen produkt och sträcker sitt inflytande långt framåt. Här möter en hel del kloka bestämmelser av vänrättsnatur, t. ex. om allmänningar och enskild jordägare, som vill stänga, där, och hur biväg från huvudvän får tagas in över åkerfält till enen odling och om stängsel kring ägor och gårdar – om farwenum manns – ja t. o. m. stadgas om visst årligt underhåll av vägar – om broa gierth – allt av största betydelse flera hundra år framåt. Det är\’ rentav så att man tycker sig redan här få en skymt av alla de olika åkerlapparna lapparna om vartannat som storskiftena på 1700-talet sökte ordna om och alla sockenallmänningar eller ohägnade öppna fält, som 1700-talskartan framvisar, korsade av ett otal färdevägar. Med kännedom om detta löser sig mycket av landsvägarnas gåta, t. ex. den till formen enastående Libbenarvekviar i Havdhem! Men – kristendomen har kommit. Liksom den forna dyrkan av vattengudomligheter och soldyrkan fått vika för asakulten, så får nu denna rymma fältet för Vite Krist, blotplatser övergivas, stubbgardar brännas eller rivas, nya tempel byggas och deras klocKeklang strömmar bittida och sent ut över skog och myr. En ny ordning i landet gör sig gällande – sockenindelningen, som vänder bygdens ansikte mot kyrkan, bryter sönder vad som icke kan enas omkring denna som centralpunkt och låter skog, alvar eller myr få till uppgift att vara gränsvakt kring sitt så slutna område. Så får Gotlands vägväsen ett nytt tillskott, vars inflytande ligger i öppen dag allt intill detta nu.
Det skulle föra för långt att här gå i detalj, området är för vidlyftigt. Må \”stenarna tala\”! Det må vara nog att erinra om några minnesstenar, stenkorsen, som markera de gamla landsvägarna genom Medeltiden och de flesta bära vittnesbörd ännu i nutida vägnät t. ex. stenen vid Gunilde i Sanda, vid Burs kyrka, vid Tjengvide i Kräklingbo, vid Dalhems kyrka, vid gamla Endrevägen 1/2 mil från Visby, där sockenprästen Jörgen år 1336 blev ihjälslagen av en örn, vid Boge kyrka ävensom stenen vid Rute kyrka ni. fl. Vägarna tycks vara något av det mest konservativa som människorna befatta sig med.
Ännu en faktor till vägväsendets utveckling måste tagas i sikte, enligt mångas mening den viktigaste och väsentligaste, och därtill i hög grad kulturfrämjande, alltså även starkare verksam ju längre det skrider framåt. Det är handelsutbytet, köpenskapen. I den mån som den grå forntidens självhushåll, där varje familj var sig själv nog, löstes till vidgad företagsamhet med stamfränder och andra, måste handelsutbyte komma till stånd, kanske först i avseende på nya och bättre vapen och prydnader, men sedan så småningom rörande förnödenheter av alla slag. Men det dröjde nog länge innan affärsverksamheten tog sådan omfattning att den påverkade vägväsendet. Om de gotländska Kaupe, Kaupare och Kaupungs markera platser för köpenskap, vilket ligger nära till hands, åtminstone vad det sistnämnda angår, är oklart och än mer om handeln i så fall mäktat inverka på vägnätet. Den första handeln var väl icke stationär utan mobil, rörlig, och det är nog i alla tider så att affärsverksamheten lika mycket utnyttjat de förut banade vägarna som den skapat nya färdevägar och farleder. Handelsmannen liksom den enskilde sökte sig dit där han kunde räkna på kunder och marknader – i första hand de sjöfarandes, vikingarnas utfartslägen, båthamnar, fångstplatser m. m., kanske också till större kultplatser. Har väl någon ens gjort ett försök att utforska våra lanthamnars och våra fiskelägens historia t. ex. hamnen vid gamla Akergarn, där helge Olof byggde kyrka och döpte gutar eller Lickershamn, som säkerligen bär sitt namn efter Lickair Snelli i Gutasagan (Kap. 4)? Där inne i Lauterhornsviken på Fårö ligger namnlösa \”Gamla hamn\” med resterna av S:t Äulas körka och på aurburgen där går väg förbi.
K. Örg.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 28 september 1943
N:r 223