Gotlands Allehanda
Fredagen den 24 September 1943
N:r 220
Tyskarna i Italien.
Milano, Italiens näst största och modernaste stad, var en av de orter som tyskarna i Norditalien först besatte. Bilden, som tagits efter besättandet, visar en bil med tyska soldater passera Milanos domkyrka, vars pelargång är skyddad med sandsäckar. I förgrunden en av de duvflockar, som äro så karakteristiska för de italienska städerna.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 24 September 1943
N:r 220
Skytte
Statsprisskjutningar i Västergarn.
Sanda—Västergarn skytteförening har statsprisskjutningar på skjutbanan söndagen den 26 sept. kl. 9 för klasserna rekryt och I och söndagen den 3 okt. kl. 9 för klasserna II, III och IV.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 24 September 1943
N:r 220
Jünnan-fronten håller.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 24 September 1943
N:r 220
Ting på Allekvia.
Stölder och dansbaneepiloger dominerade på före dragningslistan.
Gotlands norra tingslags häradsrätt, som i går var samlad på Allekvia till hösttingets andra ord. sammanträde, hade inga större brottmål att ta hand om. Mest rörde det sig om slagsmål, stölder, fylleri och förargelse, och bland de mera remarkabla inslagen kan måhända räknas den omständigheten, att praktiskt taget en hel familj, bestående av far och mor och två söner, var instämd för resp. småstölder och häleri.
Rättens ordförande var häradshövding Pfeiffer och notarier voro S. Ralfe – vilken även handlade ett antal av målen – samt fröken Birgit Ålander. åttiotalet mål var före.
Vinet lockade ej eller Stölden under madrassen. En yngre mansperson, som tänkt sig ett litet rendez-vous med vin och allt i en jungfrubur någonstans inom norra häradsrättens domvärjo, hade till den ändan tillhandlat sig en flaska druvsaft. Den sköna vägrade emellertid i vändningen, när det kom till kritan – d. v. s. vinet. Glömsk av de gamle romares sats: In vino veritas, ville den tillbedda inte ha något med ifrågavarande läskedryck att göra, vände därför resolut ryggen ej mindre åt putällen utan desslikes åt kavaljeren. Åtminstone för en stund. Detta var dock dålig strategi. Eftersom kavaljeren, skändligen övergiven samt pikerad av denna dubbelsidiga kallsinnighet som soulagemang för nederlaget, men mindre chevalereskt, passade på att lägga sig till med 12 riksdalrar, gömda under en madrass i jungfruburen. Sådant hör emellertid endast i mycket ringa grad till god ton, alltsammans kom sen som råga på allt till öronen av Pontius Pilatus och så blev det i stället för en angenäm tête-â-tête 20 kr. i snatteriböter.
För stöld och försök till mordbrand stod en 16-årig yngling tilltalad. Han hade haft anställning som förrådsbiträde vid KA 3 i Fårösund men bodde hemma hos sina föräldrar. En dag hade han lagt sig till med en idrottströja och vid ett annat tillfälle med ett täcke, det senare värderat till 25 kr. Båda sakerna hade han förvarade i en liten lya, som han ordnat åt sig i källarvåningen i det hus föräldrarna och han själv jämte ytterligare några familjer bodde. \” )En dag efter lunchen tyckte han det inte vara roligt att återvända till sitt jobb på förrådet utan gick i stället ut och plockade nypon. Dessa sålde han för 3: 50, festade på en sockerdricka på ett pensionat och begav sig så småningom hem, på det högsta orolig för att fadern skulle få reda på att han skolkat från sin tjänst. I sin skrubb i källaren tuttade han senare på tröjan.- Elden blossade upp, men därvid hade han blivit rädd och kvävt elden. Som enda förklaring till tilltaget framhöll han att det var roligt att se hur det brann. Ynglingen hade sedan lagt sig att sova på golvet. I tröjan var det emellertid fortfarande eld och en intensiv rökutveckring hade uppstått. Att ynglingen inte kvävts av röken får troligen helt tillskrivas den orsaken att han placerat sig själv på golvet där röken inte var så besvärande. Tack vare att ingen lufttillförsel till skrubben ägt rum, hade elden så småningom slocknat av sig solv. I motsatt fall kunde lätt en stor katastrof ha inträffat – i fastigheten bor ett stort antal familjer, som givet-Ås skulle ha blivit svårt ställda cm elden sluppit lös och spritt sig i huset. Nu inskränkte sig det hela dess bättre endast till små skador i skrubben.
Ynglingens moder, som var närvarande vid målets handläggning igår, uppgav att sonen aldrig visat sig vanartig hemma. Dock hade han haft svårt att stanna på de platser han haft. Då det ansågs lämpligast att han finge undergå undersökning av sinnesbeskaffenheten, förklarades ynglingen häktad pro forma och remitterades omedelbart till S:t Olofs sjukhus.
För hyresbedrägeri stod ett sjukvårdsbiträde åtalat. Hon hade givit sig i väg från sin bostad utan att betala den stipulerade hyran. Själv bestred hon att bedrägeri förelåg. I sina förmåner som anställd på militärsjukhuset i Lärbro ansåg hon även hyresbidrag ingå. Åkl. genmälte, att svar. redan på ett tidigt stadium upplysts om, att sådant bidrag icke utgick, men svar. var likväl av den åsikten, att hon icke begått något brott genom att avflytta från bostaden. Att hon, som åkl. ville göra gällande, helt sonika rymt, ville hon ingalunda gå med på. Hon dömdes emellertid till 10 dagsböter â 1: 50.
Den oärliga tjänsteflickan, som vid tidigare rättegångstillfälle erkänt att hon under sin anställning på ett hotell tillgripit diverse saker, smycken och annat, dömdes till 2 mån. fängelse, villkorlig dom.
Stal till skatten. Den stenarbetare som från en kamrat tillgripit en större penningsumma för att kunna klara sin skatt, men som sedermera återställt summan, dömdes till 3 mån. fängelse, villkorlig dom, sedan förundersökaren tillstyrkt sådan.
Sjöman i land krossar hjärtan ej men väl fönster. En ung sjöman hade en dag i början av året full och trevlig gästat en matservering i Slite, börjat bråka med serveringsflickorna och dymedelst blivit föremål för utkastarna, varma intresse. Under den därefter följande utkastningaceremonin ansåg sjömannen att åtminstone något borde göras. Detta något var krossandet av ett 185-kronorsfönster, för vilket nu yrkades ansvar. Bland annat. – Tja, 185 kr. är ju inte så farligt, sade den självmedvetne unge mannen, som därefter frank, frejdig och kavat och med – som han trodde – väl bibehållen värdighet lämnade rättssalen på Alekvia. Senare fick han veta att hans escapader i köpingen kostade honom 2 mån. fängelse plus skadestånd för rutan.
Trafikolyckan i Slite. En lastbilförare var som bekant instämd för att han kört på en kvinnlig cyklist vid Sju strömmar i Slite. Svar. ansåg vid förra rättegångstillfället att orsaken till det skedda helt och hållet låg i att vägen var uppgrävd och svår att trafikera samt att med anledning därav kommunen och inte han själv borde dömas som ansvarig.
Målet förekom åter i går då ett vittne hördes. Vittnet hade som fjärde – och siste man cyklat i samma kavalkad som den sedermera påkörda kvinnan, vilken f. ö. var döv. Vägen där man färdades var föremål för omläggning och vägarbeten pågingo. Bilen hade kört om kvinnan i en kurva, varvid, enligt vittnet, ena styret i kvinnans cykel kolliderat med bilens vänstra framskärm varvid cyklisten förlorat balansen, kört omkull och skadat sig. Svar, var av en annan mening och ansåg att den sedermera skadade kvinnan vinglat till framför bilen och kört omkull. Någon kollision var det inte tal om. Inte heller om att han själv vid tillfället varit onykter, vilket någon velat göra gällande. Enligt vittnet hade svar också uppträtt både hyggligt och hjälpsamt.
Det blev 10 db. â 3 kr. plus 63 kr. i skadestånd.
Samtal i Martebo med slående argumentation. Redan vid hösttingets första ordinarie sammanträde i förra månaden var en person instämd för att han under natten mellan den 25 och 26 april i år misshandlat en arbetare i Martebo. Svar:s åsikt om saken var då den, att han aldrig rört käranden – men hade bara sutit och pratat en stund. Rätten ansåg emellertid det ganska tydligt att det inte stannat vid ord endast och därför hade beslutats om inkallande .av vittnen till nästa ting, d. v. s. det som hölls l går. Nu voro också tvenne vittnen tillstädes och båda hördes på ed. Vitnet n:r 1, som bodde alldeles i närheten av svar, berättade att svar. på påskdagens afton kommit hem, svärandes, domderandes och utlovandes att \”nu skall de rödhåriga djävlarna få…\” (Underförstått att just kär. var den så att säga huvudrödhårige.) Vittnets hustru och barn hade blivit rädda över oväsendet, men så småningom hade det blivit tyst igen. Vittnet hade då trott att svar. begivit sig i väg. Klockan var då vid pass halv 9 om aftonen. Framemot 11-draget hade svar. kommit tillbaka, gått upp på vinden i huset, där han stökade omkring i ungefär en kvarts timmes tid för att därpå gå ned igen. Vittnet hade därefter iakttagit hurusom svar. försvunnit över gårdsplanen med en lykta i handen samt berättade vidare, att han efteråt ryktesvis försport att svar:s mening var att \”spöa kär. eller åtminstone skära halsen av densamme\”. För det sistnämnda ändamålet skulle en i svar:s ägo befintlig bajonett plus en brödkniv vara särdeles lämpliga remedier. Passlandet på vinden skulle också kunna häntydas på letandet efter sagda vapen. Kär. hade efter händelsen för vittnet omtalat, att svar. varit hos honom påskdagens kväll och därvid tilldelat honom ett par smällar.
Det andra vittnet, som var arbetskamrat med kär. och hade sitt sovrum under dennes våning, hade lagt sig vid 10-tiden på ifrågavarande kväll för att redan vid halv 12-tiden vakna av skrammel, dunsar och oväsen från ovan. Vittnet hade även känt igen svar:s röst och konstaterat att såväl kär. som antagonisten varit synnerligen högljudda i sin nattliga konversation. Av dunsar och andra akustiska effekter att döma hade det förefallit vittnet som om ett slagsmål vore i gång i kär:s våning.
Svar. själv förnekade vid gårdagens rättegång allt vad slagsmål hette samt uppgav, att han den berörda kvällen gått till kär. endast för att få reda på, varför denne egentligen hyste agg till honom. Det hade blivit en stunds lugnt och sansat samtal, inget annat, och så hade svar avlägsnat sig. Så de\’ så …
Målsägaren hade avsevärda invändningar att komma med. Sålunda framhöll han, att svar. kommit upp till honom, med en skräll placerat sin lykta Då bordet och frågat \”varför jag var förbannad på honom\”. Kär. hade då bett svar. avlägsna sig och komma tillbaka vid en lämpligare tidpunkt, detta dels emedan det varit sängdags och dels för att kär. ansett svar. icke fullt nykter. Kär. som f. ö. vid tillfället var i bara chemisen och klar att gå till sängs hade därefter, i avsikt att söka få svar. att avlägsna sig, velat försvinna ur sitt eget rum för en stunds enskilda meditationer i trädgårdens svala avskildhet. Detta satte emellertid svar. s. k. P för genom att ställa sig i dörröppningen. Och från denna position hade han omedelbart därefter tilldelat kär. ett par slag på käken och även tagit struptag. Efter detta hade svar. givit sig iväg och något vidare resonemang hade inte förekommit. Men före smällarna hade man förstås skällt på varandra en stund. Kär. yrkade slutligen 25 kr. i skadestånd.
Rättens utslag löd på 20 db. â 1: 25 jämte 25 kr. i skadestånd.
En chaufförs lördagsnöje hade bl. a. bestått i fylleri, förargelseväckande beteende, misshandel, våldsamt motstånd och en sönderriven rock, allt \”utspelat\” vid en nöjestillställning vid Nyhamn i Lummelunda. Vederbörande syndare erkände allt utom misshandeln samt berättade att han efter ett par besök på en visbyrestaurang infunnit sig på dansbanan i Lummelunda. Där hade han träffat en bekant som han börjat skämta med. Detta upptogs emellertid onådigt. Bekantingen rusade på svar. för att i någon mån hejda dennes skämtlynne. Ställets ordningsvakt hade dock avstyrt ett uppseglande bråk, men på bekostnad av sin rock. Att emellertid bekantingen tagit illa upp svars :s \”skämtsamhet\” är kanske inte så mycket att undra över, då man får veta, att han – svar. – bl. a. klandrat bekantingen för att denne dansat med \”en dålig piga\” samt därefter givit honom en smäll som kom vederbörande att \”bli lidande av minnesförlust\”. Allt detta bestreds dock av svar., vilken sade sig icke ha varit utanför dansbanan. Det påstådda bråket skulle nämligen ha ägt rum en smula avsides från denna. Svar. dömdes till 1 mån. fängelse och 30 kr. i skadestånd för ordningsvaktens sönderrivna rock.
För misshandel, stenkastning etc. stod en yngre fiskare tilltalad. De fula tilltagen hade han funnit lämpligt komma till utförande dels annandag jul 1942, dels pingstdagen i år och naturligtvis var det brännvin med i spelet. Bl. a. hade han tampats med en 68-årig man. Ynglingen nekade emellertid till det mesta av det som lades honom till last. Även svar:s båda bröder hade varit med på ett hörn och för hörande även av dessa uppsköts målet till den 21 okt.
För stöld och häleri m. m. stodo fyra personer, tillhörande samma familj åtalade. Stölderna hade verkställts av en son i 20-årsåldern. Denne hade på olika Platser och tider samt delvis i förening ined inbrott tillgripit bl. a. ett cykelhjul med däck och slang, tvenne cykeldäck, potatis, en herrcykel jämte pengar. Tillsammans med en annan person hade han även kommit över fodermjöl.
En del av det tillgripna hade tagits om hand av fadern som därför tilltalats för grovt häleri. Fadern hade även erhållit stämning för att utan tillstånd ha slaktat en gris. Denne svar. sökte göra troligt att han inte vetat om att de ifrågavarande sakerna voro stulna. Också modern var instämd men inte heller hon hade haft någon vetskap om att de av sonen tillgripna varorna voro åtkomna på oärligt sätt. Slutligen hade en yngre broder till förstnämnde svar. instämts för stöld i samråd med brodern.
Beträffande den förstnämnde svar. uppsköts målet för förundersökning till den 21 okt. och samma blev förhållandet ifråga om brodern. Pojkarnas fader fick böta 30 db. â 1: 25 och modern 15 db. â 1 kr.
Ett par unga värnpliktiga voro åtalade för att de under falskt namn från en urfirma tillnarrat sig var sitt ur. Emellertid hade de sedan ångrat sig och ordnat affären. Målet uppsköts för förundersökning till den 21 okt.
Sex Fåröbor stodo tilltalade för att de vid nöjestillställningar på Sudersand på Fårö gjort sig skyldiga till fylleri, misshandel och förargelseväckande beteende m. m. En del av dem nekade och sökte bagatellisera det hela som bara \”skoj\”. Åkl. landsfiskal Bonde, ville emellertid ha ett slut på det ständiga bråket vid dansbanan och yrkade därför åtminstone i ett par fall så stränga straff som möjligt.
Domen lydde på böter varierande mellan 15 och 50 kr.
Smitit från en matservering utan att betala för den intagna förtäringen hade ett par mindre nogräknade herrar gjort. Det kostade dem vardera 25 dagsböter plus ersättning för maten.
Olaga fotografering renderade en person 10 db å 2 kr. och en annan 10 db á 3 kr.
Olaglig utfodring.
Ett par lantbrukare som undanhållit vissa partier fodersäd, vilka eljest skulle ha levererats till staten, dömdes till resp. 10 och 15 db å 1:50.
Missfirmelse mot polisman
hade en sjöman låtit komma sig till last. Han bötade 40 db å 2: 50.
Köpt och sålt ett par stulna bildäck hade en person gjort med god förtjänst, och detta därtill utan licens. Personen ifråga är emellertid redan tidigare förklarad strafflös och har nu alltså bara att utbetala skadeersättning med 420 kr.
I ett antal trafik- och cykelförseelser utdömdes dagsböter av skiftande storlek.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 24 September 1943
N:r 220
Visby Elektriska Byrå.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 24 September 1943
N:r 220
Herman Geijer
En hädangången storman.
Den 16 september avled på Akademiska sjukhuset i Uppsala efter en månads sjukdom förre föreståndaren för Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala, professor Herman Geijer, i en ålder av snart 72 år.
Många var det kanske inte på Gotland som personligen kände honom men ändå innebär hans bortgång en förlust för vårt landskap som för alla andra. I all obemärkthet, som han uppriktigt önskade, var han nämligen en riksgestalt. Han var skaparen av det centrala arkiv, där folkmålsuppteckningar och folkminnesstudier i största delen av vårt land planläggas och understödjas, dit resultaten samlas från alla väderstreck, där de granskas och därifrån de viktiga utfyllande frågorna sändas, där också det slutliga resultatet detaljregistreras — en åtgärd utan vilken det insamlade vore obrukbart. Ett jättearbete sålunda; det förstår envar som har en aning om våra folkmåls oerhörda rikedom. och variation i ordförråd, ordalag, ordstäv och ordspråk eller – den andra sidan av saken – den överväldigande mängden av minnen och kvarlevor från det gammaldags folklivet i arbete och vila, i helg och socken, i tro och övertro, under årets gång och genom människolivets förlopp.
Att vara den planläggande verksamhetens grundare och sedan i 25 år dess ledare kräver en bredd i den andliga utrustningen som är få förunnad. Överallt måste ledaren vara med – direkt eller indirekt. Otaliga sak- och språkfrågor av den mest skiftande art behöver han känna till eller lära känna. Skiftande människolynne bland de hundratals medarbetarna ute i landet skall han förstå sig på. Han skall vägleda, ofta utan att synas vägleda, stödja ibland och ärligt kritisera, ibland, mana till egen insats och till förtroendefullt samarbete. Hos beviljande myndigheter skall han begära, motivera och driva fram anslag: hos Kungl. Maj:t och hos riksdagen, hos landsting och storföretagare, hos kunniga och okunniga, intresserade och likgiltiga. Otaliga besök skall han ta emot inte så där i största allmänhet, utan med dugliga råd i alla stycken. Otaliga brev skall han läsa, och ännu fler skall han sända ut. Sådant har Geijers verk varit. Professor Hesselman, den berömde nordisten i Uppsala, yttrade
en gång då man betraktade ett porträtt av Geijer i studentåren: \’Jag tror att Geijer en gång kommer att stå som landsmålsforskningens och folkminnesinsamliugens Hazelius\”.
Även det gotländska folkmålsarbetet kände han in i detaljerna. Outtröttlig var han i att dra upp riktlinjer för utresande undersökare – mest studenter och studentskor -, lika outtröttlig i att pröva deras erfarenheter efteråt och att i timslånga samtal fördjupa deras syn och vidga deras vyer. Sommaren 1919 var han i Visby. Hos gamle lektor Mathias Klintberg samlades en liten skara av lärda på folkmålsstudiernas område och några gotländska studenter som då skulle gå ut i arbete. Från den impulsen utgick all senare undersökning på Gotland. Man saknade blott magister Nils Carlsson, professor Hesselmans lärjunge i Göteborg, som året förut ryckts bort från det arbete, för vilket han dragit upp riktlinjer tillsammans med lektor Klintberg och dåvarande magister Herbert Gustavson, riktlinjer som nu slutdryftades.
Det blev ett minne för livet för dem som var med. Geijers breda, kloka vältalighet, försiktig men målmedveten, och lektor Klintbergs sprakande iver, full av offervillig arbetshåg och temperamentsfull stridbarhet. Mellan dem båda grundades en vänskap som inte förgick. Geijer förstod djupt Klintbergs storhet och ärlighet som samlare, hans på en gång stolta och blygsamma självkänsla; Klintberg begrep och böjde sig för Geijers fallna men aldrig framhävda auktoritet, hans lärdom och vida blick. Överallt där det fanns en ärlig vilja att förstå och att oförvanskat och för andra forskare oförtydbart uppteckna ett folkligt material, där kunde man räkna med Geijers fasta stöd.
Inte minst intresserade sig Geijer för arbetet med gammatsvenskbybormas egenartade språk och folkminnen. Alltsedan 1923 då han sände en första undersökare till Dagö, svenskbybornas stamort, lät han aldrig studiet av den svenska folkgruppen i Sydryssland komma ur synfältet. Han var, när allt kommer till kritan, den man som – okänd men verkningskraftig – mest har, jämte pastor Hoas och ärke biskop Söderblom, förtjänsten av att svenskbyborna räddades till Sverige. Sedan glömde han dem heller inte. Aldrig tröttnade han på att höra om dem; alltid hade han nya viktiga frågor att göra eller nya uppslag för studiet av deras dödsdömda men fängslande kulturform. Ännu. i sommar arbetade han ivrigt på att få tryckt en- liten grammatik om svenskby-målet, som numera professor Anton Karlgren skrivit för snart 40 år sen.
En man i en sådan position som Geijers blir, om han vill eller inte många fall en stridens man. Särskilt i vffirdagsarbetef man och man emellan kan motsatser svårligen undvikas, bör väl inte heller undvidkas. Geijer var heller inte den som väjde för en motsättning, ty han hade djup er. Parenhet, stark vilja och ett gott mått envishet. Han kunde vara både tvär och frän, och han har själv offentligen sagt ifrån att han menade vad han sade i sådana stunder. Kanske innebar ett sådant yttrande hans sätt att inte dra sig undan ansvaret för urladdningen. Ändå tar han inte en stridslarmets man. De flesta som inte råkade honom dag ut och dag in har nog främst minnen av hans karaktärsfulla bredd och den lågmälta, förtroliga stämman, som fyllde hans bokrum. I varje fall grep han aldrig till hårda ord eller obehärskade omdömen när han skrev och skrev gjorde han ju nästan jämt. \”Min produktion består av brev!\” kunde han säga med en viss bister eller resignerad självironi.
Hur som helst för den han i livet skänkt en manlig och ärlig vänskap, står han efter döden mänsklig som förr, med stora drag och små, men främst som en märklig man och en innerligt saknad vän.
Nils Tiberg.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 24 September 1943
N:r 220
Folkskyddet av särskild chef på Gotland.
Civilskyddschef i Stockholm kan icke gärna vara föredragande i Visby.
Länsstyrelsen i Visby framhåller i nu avgivet yttrande över 1941 års hem ortsförsvarssakkunnigas betänkande med förslag till lag om folk-skyddsväsendet m. m., att den delar de sakkunnigas mening att åtgärder äro erforderliga för åvägabringande av större enhetlighet vid organiserandet av det civila lokalförsvaret.
Hemvärnet bör ej sammankopplas med civilskyddet.
Likaledes torde det vara riktigt, att en fastare samverkan bör komma till stånd mellan det civila och det militära lokalförsvaret, men länsstyrelsen ifrågasätter, om så vittgående ändringar i den nu bestående organisationen, som de sakkunniga föreslagit, kunna anses erforderliga. En sammanslagning av det civila lokalförsvaret med hemvärnet under gemensam militär ledning kunde t. o. m. medföra vissa nackdelar, t. ex. att det civila folkskyddet bleve eftersatt genom överbelastningen i de militära myndigheternas arbetsbörda. Länsstyrelsen anser det också innebära en uppenbar svaghet, att polisorganisationen ställts utanför folkskyddet. Över huvud taget förefaller folkskyddet, enligt förslaget bli för komplicerat och, omsatt i praktiken, alltför tungrott och överorganiserat.
Länsstyrelsen sympatiserar med hr Zetterquists linje.
Länsstyrelsen skulle ha önskat en lösning av ifrågavarande problem, som mera byggde på bestående förhållanden, och säger sig närmast böjd för att ansluta till de synpunkter, som polisintendenten A. Zetterquist givit uttryck åt.
Skulle emellertid en omorganisation icke kunna anses lösbar utan att följa de av de sakkunniga förordade grundprinciperna, har länsstyrelsen en del erinringar att göra mot detta förslag från rent
punkt.
Gotland bör få självständig ledning.
Sålunda motsätter sig länsstyrelsen bestämt, att Stockholms stad och län samt Gotlands län skulle utgöra gemensamt verksamhetsområde för en civilskyddschef med tre biträdande civilskyddschefer, bl. a. en för Gotland. Förslaget skulle innebära, att länsstyrelsen i Visby praktiskt taget skulle bli utan sakkunnig hjälp vid handläggning av ärenden rörande folkskyddet m. m. I varje fall är det otänkbart, heter det i yttrandet, att en på fastlandet bosatt civilskyddschef skall vara föredragande hos länsstyrelsen i Visby. Med hänsyn både till arbetsuppgifterna och till de säregna förhållanden, som råda här, är det nödvändigt, att Gotland får en enbart för länet avsedd och där bosatt civilskyddschef, anser länsstyrelsen, som är övertygad om att denne, om med hans befattning förenas de göromål hos länsstyrelsen som motsvara försvarsassistents, kommer att få, full sysselsättning. Skulle kravet på en egen folkskyddschef icke kunna tillgodoses, anser länsstyrelsen det absolut nödvändigt, att försvarsassistentbefattningen måste bibehållas här.
Länsstyrelserna böra få inflytande på dessa frågor.
Länsstyrelsen ifrågasätter vidare, om icke förslaget i vissa fall går för långt i sin strävan att överflytta ärenden från länsstyrelserna till folkskyddsmyndigheterna. Ärenden ang. bl. a. utrymning böra exempelvis icke få avgöras av försvarsområdesbefälhavaren utan att ha föregåtts av samråd med länsstyrelsen. I varje fall bör det endast i undantagsfall få förekomma att dirigera personal och materiel av civilskyddet utom det folkskyddsdistrikt, för vilket den i första hand är avsedd, detta särskilt med hänsyn till att folkskyddet är en kommunal angelägenhet, för vilken kostnaderna till stor del åvila kommunerna. I anslutning härtill understryker länsstyrelsen önskvärdheten av att sådana av distrikten obundna avdelningar, som avses i 14 § av förslaget till folkskyddslag, inrättas i tillräcklig omfattning och med verksamhetsområden så bestämda, att de olika delarna av riket bli rättvisligen tillgodosedda efter behovet. Som ett oeftergivligt krav framhålles, att Gotlands län erhåller en särskild sådan avdelning, enär Gotland torde tillhöra de delar av landet, där till följd av fientliga anfall bränder eller skador av större omfattning kunna förväntas uppstå.
fortsättningen framhåller länsstyrelsen, att delar av samma kommun icke bör få tillhöra olika folkskyddsdistrikt, och vidare fäster länsstyrelsen uppmärksamheten på att enligt förslaget vissa civilskydds-chefer komma att lyda under två försvarsområdesbefälhavare.
Mera personal bör reserveras för civilskyddet.
Som bekant, har föreslagits, att alla i riket boende svenska medborgare från 15 till 65 år skola vara folkskyddspliktiga, dock att vapentjänst inom folkskyddet inskränkts till åldrarna 17-51 år. Det civila folkskyddet anses sålunda tillgodosett med 15- och 16-åringar samt med årsklasserna 52-65 år, konkluderar länsstyrelsen, som ifrågasätter någon sänkning av maximiåldern för vapentjänst för att det civila folkskyddet skall bli tillförsäkrat lämplig personal i erforderlig utsträckning.
Till sist säger sig länsstyrelsen anse det föga tillrådligt att låta lagstiftningen i sin helhet träda i kraft under nu rådande oroliga utrikespolitiska läge på grund av den genomgripande ändring den skulle medföra i bestående förhållanden. För att i möjligaste mån avhjälpa bristerna i den nu bestående ordningen torde det emellertid vara möjligt att redan nu vidtaga vissa åtgärder till påbyggnad och förbättring av nuvarande organisation, t. ex. införande av folkskyddsplikt och inskrivning, varigenom den nu rådande konkurrensen vid rekryteringen till de olika grenarna av lokalförsvaret skulle kunna undvikas.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 24 September 1943
N:r 220
Kabel över S:t Görans betning.
Riksantikvarieämbetet har intet att erinra mot att i samband med en elektrisk anläggning en jordkabel drages över den s k. Sankt Görans betning vid Visby under förutsättning att ämbetet får genom kontrollant övervaka eventuellt erforderliga sehaktningsarbeten. Kabeln kan visserligen vid en framtida utgrävning av S:t Görans hospital komplicera iordningställandet av det ruinområde, över vilket den går fram. Men den torde då kunna sänkas under ruinmärkets nivå.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 24 September 1943
N:r 220
Sparbanksriksdagen.
Som deltagare i Svenska sparbanksföreningens årsmöte, som börjar på fredagen, har anmälts folkskolläraren A. Stengård, Burs, samt bankdirektören A. Dahlbäck och bankkamreraren R. Olin, Visby.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 24 September 1943
N:r 220