Månad: september 2021

Idag, när jag sitter här och skriver, kan jag genom fönstret se, hur kallt det måste vara därutanför: några av pojkarna här vid folk-högskolan kommer just från kaffet, de har faktiskt händerna i fickorna, fast det inte är så gentlemannamässigt, och även de, som har päls-mässa på huvudet, är litet blå och röda om näsan. Ja, det har blivit vinter, men häromdagen var det ännu mild höst, och då hade skolan utfärd till Sudret. Låt mig berätta något om denna elva mil långa bussresa!
Morgonbönen var förbi, men eleverna försvann inte som vanligt snabbt till sina respektive lärosalar utan samlades, tillsammans med sina lärare, väl påpälsade, under loggians tak för att söka skydd mot duggregnet. Man väntade på bussarna, som skulle föra skaran ut till Sudret, ett okänt land och ett lockande mål för de allra flesta bland eleverna. Många av dem är nordergutar, och dit räknar man ju här söderut alla, som bor norr om Lojsta hajd. Att hitta vägen till de sydligaste delarna av ön tycks för en nordergute vara lika svårt som det säges vara för en rik man att komma till him-moln. Få har varit så långt mot söder, och dock väntar så mycket härligt resenärerna även på denna del av Gotland: konstskatter av underbar skönhet och en tjusande, egenartad natur; en prägel av gammal, förnäm bondekultur vilar över bygden.
Nu kom de båda bussarna! Femtio glada ungdomar embarkerar dem snabbt, här vilar inga lessamheter, och de tunga åken rullar ut från municipalsamhället och betonggatan, ut till det riktiga landet och de eventuellt kvarvarande fåglarna. Det är förmiddag, men det är knappast ljust. En diffus dager sveper in landskapet i mjuka slöjor av blågrått dis; den höstblöta vägen blänker av den strilande fuktigheten och speglar lågtgående, grå och regntunga moln i små gula vattenpussar här och där. Hjulspåren genom kviorna står vattenfyllda. På åkrarna ligger betblast i rader, säsongen är slut, sockerfabriken i Roma kör för fullt, adventsstjärnan hänger i ett och annat fönster, julen stundar, det är december.
Kan det vara någon mening med att fara till Hobugsgubben en dag som denna, att låta femtio folkhögskoleelever traska krig i sörjan för att lära känna sitt land, när detta land dock är vackert endast några gröna sommarveckor? Så undrar kanske någon, så talade en och annan av dem vi träffade på i socknarna. Men när vi såg det milda ljuset i Grötlingbo-templet, som suddade ut alla skarpa gränser och gjorde rummet med dess skuggor och dagrar till en aningsfylld harmoni, då kände vi intensivt att detta tempel måste vara byggt av en troende mästare till Guds ära, och vi trodde oss ana något av en medeltidsmänniskas mystik-präglade religiositet och skönhetslängtan.
Brusande psalmsång från en fulltalig menighet måste vara den skönaste prydnaden i ett Herrens hus; komminister Björlander, vår älskvärde ciceron, talade om att sydportalens troll kunde föreställa ondskans andemakter, som in i det sista försökte hindra människorna att inträda i Guds hus; med lätt ironi konstaterade han, att de numera lyckas ganska bra. Men varest tre eller fyra sjunger församlingssång, sjunger de bättre ensamma än ackompanjerade av en orgel med för starka stämmor, tyckte han, och hoppades att kyrkan snart skulle få en lämplig orgel, som inte överröstar sången utan låter den komma till sin rätt.
Med en sista blick på detsköna krucifixet, som just återfått sin gamla plats i triumfbågen, lämnar vi helgedomen och konstaterar, att icke blott högsommarsolen skapar skönhet utan även decemberdiset och att detta kanske betonar känslan och mystiken på ett sätt, som det icke förunnas julituristen att uppleva. Redan nu ansåg vi dagen lyckad, och Katlundsgårdens profanarkitektur kompletterade utmärkt vår kännedom om medeltidslivet med bilden av en storbondebostad.
Där vi rullar fram från norr ser vi det mäktiga Öjatemplet avteckna sig mot himlen — en dag som donna tycks tornspiran sträcka sig upp till molnen. Även i denna kyrka vilar skymningen tung, men från det underbara krucifixet kommer en svag reflex av dagsljus. Vilket konstverk! Vilken känsla för det äkta måste icke våra förfäder ha haft! De nöjde sig icke med vad som helst, och de hade odlat sin smak så att de förstod att välja det bästa — såväl krucifixet i Grötlingbo som det i Öja vittnar därom. När skall vi komma så långt igen? Den som vill arbeta för smakens höjande har ett vidsträckt arbetsfält. Att standarden hålles i kyrkorna ser nog riksantikvarien till, men hur ser det i allmänhet ut med konsten i hemmen? Nåja, varken den medeltida eller den moderna konsten är lättillgänglig; undervisning i konstbetraktande vore därför på sin plats i många skolor.
Så småningom har vi beundrat all den skönhet, som denna helgade byggnad rymmer, och kyrkoherde Ternéus har talat om templets mittparti såsom det skepp, vilket för människan genom jordelivet till härlighetens land. Ja, så var det kanske förr, men nu är det på många håll lika många kolonner i skeppet som andäktiga åhörare, och intresset för byggnaden tenderar att bli av rent museal art. Utvecklingen är givetvis beklaglig, icke minst ur konsthistorisk synpunkt, ty det fordras nog en viss religiös gripenhet av betraktaren för att han skall kunna uppleva den anda av oreflekterad tro, som strålar ut från så många medeltida konstverk.
Vår resa gick vidare. Vi drack kaffe på Karlshäll, vars källarmästare beklagade att det inte var lika många bussar hungriga resenärer på vintern som på sommaren. Nästa uppehåll gjordes vid Bottarvegården i Vamlingbo. Elevernas intresse år här påfallande stort: inredningen är ju till stor del bevarad, man kan utan svårighet föreställa sig någon gammal Zachrisson komma inklampande i tunga, leriga stövlar, och man föreställer sig ungdom, som i stän roar sig med den märkvärdiga gapstucken i taket. Huset lever, och Hoburgens hembygdsförening vare hjärtligt tack härför! Den flistäckta bondgården hade väl knappast funnits ens på vykort, om inte intresserade personer varit så framsynta. Hur många kulturhistoriskt intressanta byggnader har inte försvunnit på senare års Det är roligt att veta att åtminstone någon blir kvar. Naturligtvis skulle inte den ivrigaste gammelhusbevarare vilja bo i en sådan byggnad med dess obekvämligheter. Man gämföre det minimala tvättstället med badrummet i en modern våning ! Många gamla bondgårdar äga emellertid en rikedom på särpräglad skönhet, och de skulle nog inom sina väggar ha rum med större badrum än de flesta nybyggda hus. Konflikten är kanske svårlöst, men problemet tål i varje fall diskuteras.
Eftermiddagen lider, det regnar inte, men diset blir allt disigare när vi närmar oss resans slutmål: Hoburgen. Landskapets konturer blir allt mjukare, antingen det nu beror på att vi nalkas det skoglösa alvaret eller att skymningen tilltar. Vi ser vatten nästan runtomkring och känner oss stå vid ett verkligt Syd-kap. Hoburgsgubben var inte sådan, som de som såg honom första gången hade föreställt sig. Några hade tänkt sig den vittberömde gubben mycket större, andra var beredda på att allt skulle bli en besvikelse och blev angenämt överraskade: det var ju en verklig gubbe, och han härskade över ett rike av karg men storvulen skönhet. Vilka linjer! Djärva. brutala, mjuka, smekande i ständig växling. Hit var det en upplevelse att få komma just en dag som denna: en färgskala med oändligt mjuka valörer, dämpad, sober, en aning vemodsfylld. Vi stod betagna. Sommarmånaderna har lyckligtvis inte monopol på skönheten. Det var alltså en mening med decemberresan till Sudret.
Det skymmer på allvar. Fyrens ljusknippe börjar svepa milsvitt ut över det stora, svartnande vattnet. Nu är det natt och mörkt, och landet ligger där i tyst och stilla vila. Vid horisonten blinkar lys-bojen ut sin varning för det farliga revet. Man kan höra ett sakta brus från stranden, när vi stiger i bussarna. Havet är mörkt och dystert, tomt och öde, men i bussen är det ljust och varmt och glatt. Man sjunger med hänförelse att Karl den tolfte hade hundratusen man. Dagen har varit lyckad.
Paul Norrby.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 18 December 1946
N:r 294