Månad: oktober 2021

Lantmäteristyrelsen har förordnat ingenjören Mathias Andreasson-Utas att fortfarande under november och december tjänstgöra som tekniskt biträde hos distriktslantmätaren i Gotlands mellersta distrikt.
Samtidigt har hr Otto Wanhamen förordnats att till 1 april 1948 vara tekniskt biträda i Gotlands mellersta och södra distrikt. (P.)

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 24 September 1947
N:r 218

Medicinalstyrelsen har godkänt ritningar till provisoriska lokaler för distriktstandpolikliniken i Visby. Godkännandet gäller till 1949 års utgång.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 24 September 1947
N:r 218

Tvenne talare från fastlandet medverka.

Inom den kristliga verksamheten i vårt land finns ett märkbart behov av att inför höstens och vinterns arbete i inspirerande och evangeliserande syfte samlas till missionsmöten och uppbyggelsekonferenser. Visby är inte undantagen detta. Dess kristna kommitte anordnar nämligen instun-
dande torsdag t. o. m. söndag en allianskonferens. Den har länge förberetts och kommer att omfatta ett flertal sammankomster enligt följande: torsdag kväll inledningsmöte i Metodistkyrkan, fredag e. m. besök på Fristad, på kvällen möte i Immanuelskyrkan, lördag e. m. bibelstudium i Missionskyrkan och på kvällen möte i Frälsningsarm. Söndag f. m. gudstjänster i samtliga kyrkor och lokaler, på e. m. möte, på Stora torget vid tjänligt väder eljest i Frälsningsarmén, på kvällen konferensens avslutningsmöte i Helgeandskyrkan.
Medverkande i högtiden är förutom stadens frälsningsofficerare pastorerna och sångarna i nämnda kyrkor. Som främsta talare tjäna pastor Anders Åhlander, Enskede, och överste Em. Sundin, Stockholm. Den förre förestår Enskede missionsförsamling och har en lång och gagnande gärning bakom sig, den senare är fältsekreterare i Frälsningsarmen och har tidigare betrotts med andra hedrande uppdrag, bl. a. i Storbritannien och Danmark. Båda äro vederhäftiga och medryckande talare, som helt säkert komma att göra en verkligt god insats i konferensen. Samtliga kvällsmöten kommer att berikas med mycken sång och musik.
Inte endast församlingarnas medlemmar förväntas möta upp i skaror utan även allmänheten i övrigt! Arrangörerna ber f. ö. få hänvisa till annons i går!

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 24 September 1947
N:r 218

Norska båtar på Sovjetbesök tvungna att bunkra i Visby.
Stort intresse för Sverige bland svensktalande Leningrad-studenter.
Sträng kontroll, papper i långa banor, dåligt med förnödenheter men ett påfallande gästvänligt mottagande och ett oanat intresse för Sverige och svenskarna. Man kunde t. o. m. prata svenska och frågade om allt.
Det är summan av en högst fransysk visit några norrmän — besättningen på motorfartyget Presthus I, som är hemmahörande i Bergen — i dagarna gjort i Leningrad, dit de varit destinerade med något så ovanligt som torskfiéer. Ryssarna hade emellertid ingen bunkringsolja att avvara, varför den norska ångaren på återvägen — i likhet med systerfartyget Presthus II, som ,nyligen varit här — måste gå. in till Visby för att bunkra och proviantera och här ligger den nu i avvaktan på bättre väder för hemfärden till Bergen.

— Varför vi just skulle gå med torskfiléer är en gåta, eftersom det blott gällde dessa två laster med Presthus I och II, säger fartygsbefälhavaren kapten E. Gloppholm, sekunderad av sina gutter i besättningen, när Allehandas medarbetare gör ett besök ombord. Förmodligen ingår det i något handelsavtal att vi skall leverera fiskvaror till Sovjet och då har ryssarna valt fileer, eftersom de 100-procentigt kan utnyttjas till mat. Och det kanske inte är så märkvärdigt, som det förefaller — Norge har exporterat filéer också till Tyskland och Frankrike — även om resan till Leningrad tagit tre veckor i stället för blott halva tiden om vi fått gå till Murmansk i Norra Ishavet. Men vi hade order från Ryssland att anlöpa Leningrad.

Pappersexercisen värre än i Sverige.
— Några större äventyr upplevde vi inte. Resan gick som den skulle och vi hade bra väder. Från Bergen tog vi oss upp till Vardöö, som ligger långt uppe i Lappmarkerna och lastade sedan mindre partier utefter hela kusten. Kristiansand anlöpte vi för avmagnetisering. Norska kusterna är visserligen minfria. Möjligen kan man träffa på någon enstaka drivmina. Men Finska viken är värre. Vi får sällan några underrättelser därifrån till Norge och för att vara på den säkra sidan lät vi avmagnetisera fartyget. Resan genom Finska viken var förresten en färd helt i blindo. Det var ingen ordning på fyrarna. En del fingerade inte alls på grund av bombskador och de som var i funktion visade ota felaktiga signaler. Vi klarade oss enllertid igenom och passerade Kronstalts fästning, där man ännu har örlogshamnen spärrad. Någon kontroll av vårt fartyg förekom inte där men i stället blev det desto värre i Leningrad. Inte ifråga om visitationer o. dyl. Men pappersexercisen vid inklareringen! Mycket värre än i England och tio gånger virre än i Sverige! Det var blanketter i långa banor att fylla i och när vi lossade lasten stod en kontrollant på land och en på fartyget och kvitterade varje parti, som gick över relingen. Sedan bytte de formulär och kollade varandras skriverier.

Fick gå omkring som vi ville i Leningrad.
— Det personliga mottagandet var påfallande gästvänligt med en aning av propaganile bakom. Vi fick licenser eller pass och kunde med dem som legitimation gå omkring precis hur vi ville i staden. Vidare erbjöd man oss en rundtur i sällskap med en ciceron. Men vi måste tyvärr tacka nej, eftersom vi skulle fara dagen därpå. Däremot besökte vi internationella sjömansklubben, som verkligen är en magnifik skapelse med väldiga marmortrappor i entrén och stora salar och t. o. m. innehåller en hel restaurang. Den ,var emellertid stängd för kvällen så sent som vi var där. Hade vi velat ha \”vodka\” eller annan förtäring hade man skaffat det ändå, men vi hade inga ryska pengar. Det traditionella Stalin-porträttet i jätteformat hängde naturligtvis i klubben, där man omhändertog oss på bästa Mitt. Ryska studenter, som talade engelska och märkvärdigt nog också oklanderlig svenska sökte upp oss och trots av att vi är norrmän, ledde man gång på gång in samtalet på Sverige och svenska förhållanden och frågade om allt mellan himmel och jord. Orsaken till detta fick vi aldrig veta. De talade bara om att de var studenter. En annan markant sak var kvinnorna. De rökte inte alls — åtminstone inte de vi såg — såsom man gör i Norge och Sverige men var i stället oerhört sminkade och påkletade.

T. o. m. vakterna tiggde bröd och cigarretter.
— Kriget har lämnat en hel del spår efter sig i Leningrad, fast inte på långt när som i andra europeiska städer. Det lilla vi såg av hamnen verkade hyggligt, men bensin- och oljetankarna såg ut som th-silar efter alla kulor. Ryssarna själva verkade stå under oerhörd kontroll. Vid vår båt hade man placerat inte mindre än två soldater på vakt — en vid fören och en vid aktern — för att ingen skulle smita ombord. Själva hade vi ju passersedlar och gick som vi ville. Man verkade ha dåligt med livsmedel och andra förnödenheter. Tiggare strövade omkring vid båtarna och t. o. m. vakterna tiggde bröd och cigarretter av oss. Tobaksvaror finna visserligen i Ryssland men är mycket dyns. F. ö. fick man inte veta så mycket om tidsbilden och inte heller räckte tiden till. Vi vistades blott i Leningrad i två dygn.

Norge repar sig, trots svårigheter.
Det är inte varje dag så vittberesta norrmän angör Visby, som Presthus besättning tycker är en \”käck och vacker liten stad\”, dock föga känd bland sjöfarande norrmän. Signaturen passade därför på att som hastigast höra något om dagens norska förhållanden, vilka enligt samstämmig utsago förbättrats förunderligt snabbt under den korta tid som gått, sedan \”herrefolket\” kom ur landet.
— Vi har mat nu, sedan tvångsexporten till Tyskland upphörde. Dock \’inte något överflöd. Det är kort på allting, de flesta varorna är nog dyrare än i Sverige och har i allmänhet sämre kvalitet. Ett par skor t. ex. får man ge 40-50 kr. för. Smörransonerna har blivit mindre på sista tiden, socker har vi nästan inte haft något alls och kött har inte funnits i Bergen på lång tid. Men man lovar att det skall bli bättre, när slakttiden nu börjar.
— Fisket slog bra redan förra året och i år har det varit rekordår, åtminstone vid Lofoten, Island och Grönland. Den mesta fisken exporteras naturligtvis i en eller annan form och det är, möjligen där man i år blir nödsakad att konstatera en tillbakagång. Förra vintern exporterade vi bl. a. 500,000 kast fisk till Tyskland, men sedan engelsmännen, som har försörjningsorganisationen om hand förklarat, att de inte kan betala kontant, har Norge tillsvidare tvingats inställa exporten dit.

Norska handelsflottan återuppbyggd 1952.
— Eljest blomstrar Norge på alla områden. Beträffande sjöfarten är den nästan bättre nu än vad den var före kriget. Hyrorna är mycket goda, men i likhet med Sverige lider vi en oerhörd brist på kvalificerat både sjö- och maskinfolk. Man söker sig alltmera till verkstäder och varv på landbacken och dessutom saknas de 4,000 av Norges förutvarande 60,000 sjömän som blev krigets offer.
— Fartyg bygger man som aldrig förr och det behövs. En tredjedel av handelsflottan gick åt under kriget och först 1952 räknar man med att på det området vara tillbaka i normala förhållanden. Men det är vackert så. Det visar att gamla Norge både vill och kan repa sig, trots den väldiga ödeläggelsen.
Svedje.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 24 September 1947
N:r 218

firades på fredagen av trädgårdsmästaren Gustav Carmen, pensionärshemmet Visborgsgatan, och hans maka, Emma, född Küchenmeister.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 24 September 1947
N:r 218