Titanic-katastrofen kostade, som bekant, mer än haltannat tusen passagerare och sjöfolk lifvet endast och allenast af det skäl, att det icke fans tillräckligt antal räddningsbåtar för upptagande af de ombordvarande. Först härigenom blef den stora allmänheten uppmärksam på, att ingen af de stora transatlantiska passagerareångarne -— när le äro fullt besatta — medför tillräckligt båtrum.
Kontrollmyndigheterna, i England »The Board of Trade», i Tyskland »Die See-Berufs genossenschaft», hade förut ansett dessa olyckliga förhållanden som något själfklart och hade uppstält noggranna regler för, hur många och huru stora båtar ett fartyg minst måste hafva, dessa båtar räckte dock icke till för att rädda alla ombordvarande passagerarne. Man lugnade sig med att säga, att i händelse fartyget måste lämnas i hög sjö skall det vid störte skada hafva slagsida och endast en del af båtarne skall kunna sättas i sjön alltså kan ej heller ett tillräckligt antal båtar hjälpa.
Så kom Titanic-katastrofen . Ångaren kommer in på ett drifvande isberg. Fyra rum i fören bli läck och fartyget, som man icke trodde kunna sjunka, börjar förut långsamt dyka under. Ödet ger de olyckliga nästan fyra timmar för att lämna fartyget. Alla räddningsbåtar sättas i vattnet, fartyget har ingen slagsida, sjön är lugn, men äfven om alla tillgängliga båtar varit fullt besatta, hade dock hundraden fallit offer för denna sorglöshet.
England har nu rättat detta olyckliga förhållande, i det att nya föreskrifter införts, hvilka trädde i kraft i år den 1 mars.
För användandet al dessa föreskrifter indelas fartygen i två hufvudgrupper: fartyg i utrikes fart (foreigngoing) och fartyg i inrikes fart (hometrade). De förra indelas i fyra klasser, af hvilka den första är passagerareångare (emigrantfartyg.)
Fartyg i inrikes fart omfattas al icke mindre än tolf klasser. Af alla dessa klasser intresserar utrikesfartygens klass I mest och skall omtalas något närmare. Det heter här:
A. Fartyg af denna klass måste hafva räddningsbåtar i sådant antal och af sådan storlek, att dessa kunna lämna tillräcklig plats för alla personer, som äro eller kunna vara ombord. Vill en kapten eller redare föra med färre räddningsbåtar än nödvändigt för hela det personantal, som fartyget har rätt att föra, måste han till en tjänsteman — officer of Custom afgifva en förklaring om att räddningsbåtarneé äro tillräckliga, för alla ombordvarande personer för hela resan till utlandet fram och åter.
Med denna grundregel äro sådana händelser som Titanic-olyckan omöjliggjorda. Ingen man får tagas ombord, som icke kan få plats i räddningsbåten. Huru olika är icke denna föreskrift mot den förra, som började så: Fartyg, som ickeföra båtrum för alla ombordvarande personer, må minst o. s. v., hvarpå följde bestämmelsen om båtarnas antal efter bruttorumsinnebållet.
Ett antal bestämmelser gälla räddningsbåtarna själfva: En räddningsbåt (A) är en för och akter skarp båt af trä eller metall, hvarest minst 10 proc. af rumsinnehållet är afdeladt som vattentäta skott, å metallbåtar motsvarande mera.
Det andra slaget (B) båtar är on för och akter skarp båt af trä eller metall med flytinrättningar inom- och utombords.
Det tredje slaget (C) är en för och akter skarp båt af trä eller metall med starkt, vattentätt däck.
Det räknas för hvarje person ett rum af 0,283 till 0,34 kub. meter båtrum enligt båtens slag.
Medan förut hvarje räddningsbåt måste föra mast och segel, har Board of Trade funnit detta nödvändigt endast för hälften eller minst 4 af båtarna. Den omstänligheten att alla passagerareångare nu äro utrustade med trådlös telesraf, så att andra fartyg kunna kallas till hjälp, synes göra mast och segel tämligen öfverflödiga, då det ju nu icke gäller för räddningsbåtarne att snarast möjligt nå särmaste land, utan att hålla sig så länge som möjligt i närheten af olycksplatsen tills hjälp kommer.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 5 April 1913
N:r 77