Den väckelse som gick fram över vårt land i mitten av förra århundradet berörde även Gotland. Bland redskapen må särskilt nämnas prästmännen F. R. Budin och Karl Norrby, samt lekmännen Lindelius, Hjorter och Svensson. Om de senare skriver en minnestecknare bl.a.: »De voro ofta grovt mejslade gestalter, men av ett gott material, de voro modiga män och nitiska själavinnare, dessa flydda tiders lekmannavittnen här på ön … Orden skräddes ej den tiden, men människor uppväcktes från död till liv och i synnerhet verkade Lindelius och Hjorter till välsignelse.»
Det dröjde emellertid ej länge förrän andligt klarsynta personer i vår kyrka började inse vikten av att samla och vägleda de väckta och nyomvända i evangelisk-luthersk anda. Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, som börjat sin välsignelsebringande verksamhet i vårt land, fick giva uppslaget. År 1859 bildades två föreningar: Kolportörföreningen, som omfattade hela Gotland, samt Visby stads Missionsförening, som hade sin verksamhet enbart förlagd till staden. De voro ett i sak och skulle snart även bliva det till namnet. Visby — Gotlands enda stad kom alltmer att bliva centralpunkten för verksamheten. När Missionsföreningen blev uppsagd från den lokal, som den hyrt för sin verksamhet, vaknade tanken på förvärvandet av en tomt och byggandet av en egen lokal. Med anledning därav utsändes ett upprop med önskan om sammanslagning av de båda föreningarna. Uppropet är undertecknat »å missionens vägnar» av J. Siltberg och O. J. Myhrström. Av Gotlands Missionsförenings bevarade handlingar framgår ej om det blev sammanslagning omedelbart. Men en tomt och tvenne mindre hus vid Berggränd inköptes, och där byggdes det gamla missionshuset, som kunde tagas i bruk år 1862. Från detta år har alltid Gotlands Missionsförening räknat sin tillblivelsej Alla protokoll äro från och med denna tid bevarade. Namnet Gotlands Missionsförening förekommer dock först 1864 enligt protokollen. Verksamheten bedrevs, utom genom predikan och genom Ordets läsning, även genom en vardagsskola och en söndagsskola. Den förra fick ibland heta »Missionsskola» och ibland »Fattigskola». Verksamheten omfattades med stort intresse och hade ibland ända upp till hundra barn. Undervisningen sköttes av manliga lärare från pastor Ahlbergs missionsskola eller av diakonissor. Enskilda missionsvänner i Visby bidrog ekonomiskt. Offersinnet var storartat, men fastän de offrade både guldringar, klockor och snäckor hade de det svårt att ekonomiskt få det att gå ihop. Genom förbättrade folk- och småskolor gjordes emellertid vardagsskolan mindre nödvändig, varför denna gren av verksamheten indrogs.
Snart började syföreningaratt bildas i staden och på landet, lånbib liotek upprättades och böcker och skrifter i evangelisk-luthersk anda spriddes. År 1863 antog föreningen J. Söderberg som sin första kolportör och 1864 förre privatläraren vid ovannämnda skola C. J. Sundin. Om verksamheten står det i 25-årsberättelsen: »Det var en ljuvlig tid. Det var ett hjärta och en själ i den lilla syskonringen.» Sundin var länge en av föreningens mest betydande gestalter. Han grundade Gotlands Missionstidning år 1865, som han även redigerade till sin avflyttning från Gotland år 1881. Under åtskilliga år var Sundin dessutom föreningenjs v. ordf., ordf. och sekr. samt ledare för olika kommittéer för verksamhetens ordnande. Efter Sundins avflyttning övertog Gotlands Missionsförening utgivandet av Missionstidningen, som för närvarande utgår i en upplaga av 3.000 exemplar.
Senare delen av 1800-talet var en prövosam tid för föreningen, som dock förblev trogen mot Fosterlandsstiftelsens ursprungliga linje. Föreningen begärde och erhöll anslutning till EFS år 1882.
Striderna förorsakade även en hel del ekonomiska svårigheter. Predikanterna hade svårt att få ut sina små löner och borgenssumman på Missionshuset i Visby uppsades. Förslag om att försälja Missionshuset till, staden framlades, men vid årsmötet 1869 beslöts enhälligt att någon försäljning ej skulle ske. Missionsvännerna trädde ekonomiskt emellan och under stora uppoffringar bevarades Missionshuset i Missionsföreningens ägo. Besök av sådana män som professorerna V. Rudin och A. Kolmodin, pastor Hans Jakob Lundborg, dr Karl Fries, sångaren Oskar Ahnfeldt, kvrkålherde O. Thulin, pastor K. J. Montelius m.fl. verkade även uppmuntrande och förnyande. Ett stort inflytande på föreningens verksamhet utövade doktor J. Melander. En annan betydelsefull gestalt var kanslivaktmästaren A. W. Engqvist, som vid årsmötet den 13 juli 1883 valdes till ordförande. I 37 år skötte han föreningens ledning med lugn och säker hand. Den 1 januari 1898 inträdde Karl Nordfeldt i Gotlands Missionsförenings tjänst som predikant. Med Melander, Engqvist och Nordfeldt kom en ny epok i Gotlands Missionsförenings historia. År 1887 utökades tomten vid Berggränd genom inlösen och samma år enade man sig om att bygga ett nytt missionshus på samma plats. Vid kvartalsmötet den 15 oktober lovade doktor Melander, att om föreningen samlade in 5.000 kronor senast maj månad 1900, skulle han själv giva 3.000 kronor. Vid årsmötet den 22 juni 1900 hade ej mindre än 12.163 kronor insamlats och bygget kunde omedelbart sättas igång. Doktor Melander skänkte ytterligare 5.000 kronor till bygget, men själv fick han aldrig se kyrkan färdig. När Missionskyrkan av biskop von Scheele invigdes den 6 november 1904 hade Melander fått gå till ett långt skönare tempel, byggt av Herren själv. Den skuld som återstod vid kyrkans invigning gäldades rätt snart tack vare predikant Nordfeldts förmåga att »tigga» samt missionsvännernas stora offervilja. När Engqvist avgick som ordförande år 1920 sköttes ordförandeklubban av hemmansägaren L. Larsson, Grötlingbo, till år 1933, då predikant Karl Nordfeldt valdes till ordförande. Vid sin död 1937 efterträddes han av kyrkvärden Gustav Peterson, Havdhem. Från 1951 sköts uppgiften av distriktsföreståndare Emil Lindh.
Gotlands Missionsförening bildades huvudsakligast för den inre missionens bedrivande, men även hedna- och sjömansmissionen har fått stor plats i medlemmarnas hjärtan. Ur föreningens egna led har fyra gått ut som Ordets tjänare i inre missionen, sex som missionärer till hednaland och en som sjömansmissionär. Offersinnet har alltid varit storartat och står nog procentuellt högst i vårt land bland Stiftelsens folk.
År 1865-66 var kassaomslutningen 1.271: 05 riksd., medan det senaste verksamhetsårets kassaomslutning utgör 57.024: 86 kronor.
Samarbetet med kyrkan har varit det bästa och ett värdefullt stöd har givits av stiftets biskopar. Men även med de frikyrkliga är samarbetet gott.
Det är med stor tacksamhet till Gud som Gotlands Missionsförening firat sitt 90-årsjuibileum. Stor är också tacksamheten för alla Ordets tjänare och stödjande, trogna missionsvänner i alla åldrar Gud har givit och alltfort giver föreningen och för allt vad Gotlands Missionsförening fått uträtta till själars frälsning och Guds rikes framgång i hem- och hednaland samt bland havets söner och nödens barn. Inför framtida gärning i fädernas spår från hjärtat den bönen går: »Herre, förnya i dessa år Dina gärningar, låt oss förnimma dem i dessa år.» Hab. 3:2.
Emil Lindh.
Gotlänningen
Onsdagen 16 Juli 1952
Nr 161