Tidningsklipp med anknytning till Gotland. På denna sida är samlat tidningsklipp från äldre tider. Klippen består av artiklar införda i diverse tidningar från Gotland, även en del klipp från äldre böcker. Innehållet består av artiklar som berör Gotland.
I Halls kyrka jordfästes på fredagen f. jordbruksarbetaren Alfred Pettersson, Gannarve. Som inledning sjöngs ps. 579: 1-2, varefter kyrkoherde Lönnqvist förrättade jordfästningen och i samband därmed höll en betraktelse över orden i Psaltaren 84: 3. Akten avslöts med ps. 590: 6-7. Sorgemusiken utfördes av fru Sigrid Gardell. Sedan kistan sänkts i graven nedlades kransar och blommor av anhöriga och vänner o. till sist sjöngs psalmversen »Dagar komma, dagar flykta».
I onsdags vigdes stoftet efter fru Elva Neogard, Rovalds i Väte, till gravens ro. Samling skedde i bårhuset i Väte där en kort andaktsstund hölls. Därefter fördes kistan i procession till kyrkan där den inbars under sorgemusik på orgeln. Akten inleddes med ps. 324: 1-4 och därefter förrättade kyrkoherde Berndt Bergdahl jordfästningen och utförde begravningsmässan. Efter det man sjungit ps. 238 utbars kistan och sänktes i graven där en rik gärd av kransar nedlades.
turistord om solig stad. Visby — Sommarvisby! För gotlänningen kanske inte något så förfärligt fint men för fastlänningen i gemen en upplevelse, både för honom själv och för hans plånbok. Påstår han … Vad, gör då den turistande fastlänningen när han inte tittar på ruinerna, fornsalen eller något annat? Han – och hon – gonar sig givetvis och roar sig av hjärtas lyst. Och därmed är vi inne på det, det här reportaget skall handla om. Låt oss ta en titt på Kneippbyn till att börja med.
Chokladvillan — dansstället en bit bortom Norderstrand — lockar många turister, tack vare förnämliga artister. För någon tid sedan hade vocaliststjärnan Sonya Hedenbratt ett bejublat framträdande där, och så här ser hon ut när hon som bäst håller på.
För många turister, åtminstone de yngre årgångarna, är Visby detsamma som Kneippbyn. De sista åren har också den platsen blivit allt populärare och i sommar slår faktiskt populariteten rekord. Inte att undra på då, att hon som driver restaurangen och dansen och dessutom också har hand om uthyrningen av sommarstugorna därute, fru Elsa Johansson, myser och alltid ser glad ut. Säsongen började tidigt i år och redan i april slog rotundan upp sina portar för Evergreen-orkestern och den dansanta visbyungdomen som då mestadels var ensam på arenan. Men fram i juni började fastlandsdialekterna blanda sig med den gotländska och under juli var det som det heter »full rulle» med ungdomar från bela vårt avlånga land, stockholmare till största delen.
Se, så vänligt kunderna ler mot fotografen, och genomtrevliga fru Elsa Johansson på Kneippbyn är nöjd och belåten även hon. Hon kan inte klaga på köplusten och dessutom är hennes gäster enbart prima folk.
Den rätta stämningen infinner sig genast varje danskväll — det nära nog ligger i luften att man skall ha roligt här. Och så återvänder mari ut till Kneippbyn varje kväll, där är dans — fyra i veckan f. ö. Ibland blir det trångt om saligheten och de nyinstallerade fläktarna hinner inte suga ut all rök och allt damm. Man svettas och klagar på värmen men trivs gör man.
Se, vilken flott militärisk hållning. Ja, så är han kadett på A 7 också, Namnet det är serg. Karizzon från Kristianstad. Glad åt sitt militära skydd, tycks fröken Siv Lindersson från Handen vara och hon håller också sin kavaljer stadigt i handen. Båda tycker Kneippbyn är ett trevligt lijet ställe. På bilden under ses en. av ordningsvakterna, Svedberg, och biljettförsäliaren i rotundan Hans Richard. Båda storbelåtna med ordningen.
Kneippbyn är inte bara en plats där man dansar. Man badar där också och under de skönaste sommardagarna är det packat nog med bruna kroppar som njuter av sol cch hav. Redan tidigt på våren börjar i regel turisterna höra av sig angående möjligheterna att få hyra en stuga på »Kneipp». Det blir inte så farligt dyrt man har sin stuga över hela sommaren för ca 300 kr och då finns sängkläder och annat, som man behöver på platsen. Stugorna är ändamålsenligt inredda och ligger i vacker omgivning, så den turist som inte trivs här, han är inte född. Många som endast stannar några dagar eller ett par veckor utnyttjar också tälthyrningen och campar sedan på den speciella tältplats som finns på Kneippbyn-området. Från sommarparadiset Kneippbyn jäktar vi vidare i värnien och hamnar på Norderstrand. Här ligger den egentliga platsen för alla dem som hår ett tält med i bagaget. Under juli är den egentliga kulmen då tältena ligger så nära, att man nästan inte kan komma fram mellan dem.
De här tre franka gossarna är förstås inga turster; de är visbygrabbar som sällan lämnar Kneipp i sticket – det finns ju så många fina brallisar där. Varmt är det alltid, när det är mycket folk och särskilt efter tjosanvals, då kränges kavajerna av och man dansar lika bra i skjortärmarna. På bilden ovan pustar grabbarna ut. Det är från vänster: 17-årige Paul Kristiansson i svart snidarskjorta och »afrikansk lugg», mekaniker till yrket. Handbollsgiganten i Gute och cyklisten i Finish Ulf »Snövit» Abom, gillas av alla tjejer, 18 år gammal och stuvare till yrket. Tredje mannen är Rolf Hammarström, modern gosse a lá Stockholm, 17 år och studerande. Mitt på dagen när solen gassar är staden helt utdöd, dess bebyggare finner man då nere på sandplagen. Förutom Kneippbyn och Murgrönan som ju är allmän samlingsplats på onsdagskvällarna och under veckosluten, kem senare delen av sommaren med ännu en attraktion. Chokladvillan som inte haft någon dans eller servering körde i gång. Jack Buskas heter den företagsamme, som med stor brio går in för att bjuda ungdomen inte enbart dans utan också underhållning. Hittills torde väl den berömda jazzsångerskan Sonya Hedenbratt ha varit den som dragit största publiken till »Villan». Men fler attraktioner skall det bli lovar hr Buskas.
Väl sörjt på Norderstrand är det även för ungarna, som hela dagarna mellan doppen roar sig på bästa sätt med lekredskapen på torra land. Längst upp på bilden håller just en klunga småungar på med att åka rutschbana. Under ett blickfång över den relativt nyanlagda sandstranden, där man låter sig lapa all den sol som står att få, och skriv upp att solen steker.
Glada människor överallt På ett par av platserna tittade Gotlänningens »badande» medarbetare lite närmare in i regionerna och träffade glada och trevliga turister överallt. När man frågade dem vad de tyckte om Gotland och Visby blev svaret alltid: en gång Visby, alltid Visby. Detta trots att en del näringsställen m. m. kräver en något så när »god» plånbok.
Nedanför berget vid Kneippbyn ligger sommargästerna för det mesta om dagarna, och bland dessa fann vi fru Anna-Lisa Person brun som en neger av augustisolen hennes son Lennart och trogna vännen Jazz, det är hunden det. Gotland är vår favoritö, menade fru Persson, som nu är här femte sommaren och den fjärde i följd. Första gången jag var här, var på en skolresa, cch jag blev så förtjust. Jag beslöt mig för att Gotland och Kneippbyn skulle bli mitt årliga semesterställe. Det är lugnt och skönt här nere. Vi bor i en stuga högt uppe på berget. Tycker det är mindre turister här än vanligt. Schäferhunden Jazz vet också om att det är semester med bad och även hon tar sig ett dopp då och då.
Inne i tältstaden på Norderstrand håller det äkta stockholmsparet Sören och Helny Hedman på med andralunchen i det fria. Gå på stan och äts, kan man ju inte göra, det är så dyrt här, bland annat entren vid danstillställningar, säger Sören. Vi skall stanna här i 14 dar, sedan bär det hem till stan och jobbet på elverket igen. Mycket vackert finns här att se konstaterar i alla fall fru Helny, som tycker det är härligt landskap hon hamnat i. Crick o. Ellde
800 mil utan minsta maskinfel. I dag står en motorcykel av märket Douglas på 350 cc hemma i visbygrabben Björn Liljeborgs »stall» och pustar ut. Kunde motorcykeln tala och hade den stolthetskänslor skulle den absolut inte blanda sig med de övriga knarrarna i stan på ett tag — så fin och vittberest är den. Den har i drygt en och en halv månads tid brummat p å autostrador och byvägar, den har »svettats» under den starka solen vid Medelhavet, den har även fått välbehövlig svalka högt uppe i Alperna, medan dess »alla tiders skinnknutte» och klämmiga danska »spätta» roat sig med att åka kana och kasta snöbollar vid S:t Gotthardspasset. Säkert har också den omtänksamme Björn klappat om sin »Douglas», som en av sina bästa vänner, ty under den kontinentala resan på över 800 mil, har Björn inte ens behövt skruva i en skruv i sin »häst»; den har gått som ett schweizerur.
Vi låter väl 20-årige Björn berätta själv om hur resan kom till och om den vågade färden. Jag kom att tänka på att det skulle vara roligt att få komma ut och se mig lite omkring, när man nu har motorcykel och allt… Jag beslöt mig för att det skulle bli verklighet. Jag startade min resa den 18 juni. När man skall ut på kontinenten är man ju tvungen att fara genom Danmark. Där har jag en barndomsvän — en flicka från den gotländska vänorten Slagelse — jag var med och firade hennes studentexamen. Det var stoj och glam, den svenska stelheten försvann bland de gemytliga och levnadsglada danskarna. Strax efteråt var min nybakade studentska förvandlad till »spätta», och när vi åkte över gränsen började vår egentliga färd. Så där vådligt mycket pengar hade vi inte med oss. 550 svenska kronor växlade jag till mig i utländsk valuta och dessa pengar skulle vi alltså klara oss på under en längre tid. Det gick också vägen fast det slutet av resan var lite skralt. Så värst mycket av Tyskland kunde vi inte få se, då vi bara hade visum för genomresa. Jag bekantade mig i alla fall med högertrafiken, som ibland var nära att lura mig, särskilt i kurvorna, där man gärna ville lägga över cykeln åt andra hållet. Vi for genom Hamburg—Bremen—Oldenburg in i Holland — ett härligt land.
Holland — en stor ansad park. Vi trivdes så länge vi varade där, ty sällan har man upplevt ett sådant på alla sätt rent, snyggt och prydligt land med vänliga människor. Holland är som en stor ansad park. Här började vi också vårt spartanska liv. Vi knackade på i en bondgård och där fick vi slå upp vårt tält. Våra snälla värdar uppvaktade oss också då och då och bjöd till så gett de kunde för att vi skulle trivas. I Holland är det billigt att leva. D. 50 gulden jag hade räckte gott och väl till. Vi åt och drack oss mätta, det blev även pengar över till en träsko och schweizerfrancs. Sedan »knarrade» vi in i Belgien och kom lagom till en liten stad, då belgiske kungen var på besök — flaggor överallt. Vi hade hittills färdats på härliga vägar, men nu började det verkliga i och med att vi nått de belgiska Ardennerna, och det var inte alltid det lättaste. Tänk själva, en flicka på bönpallen plus all utrustning. Den lilla staten Luxemburg for vi igenom på en »kafferast», man tittade inte ens i våra pass.
Frankrike Våra drömmars land — Frankrike — låg framför oss, och där upplevde vi det mesta. Vi såg »tysta talande» monument över det första världskrigets härjningar i Metz och Verdun, något som inte kan beskrivas, men som ständigt kommer att bevaras i mittminne. På kvällen den 10 juli anlände vi till Paris. Då var vi trötta. Det gällde att få tag i någon tältplats, och en sådan fann vi efter mycket om och men utanför Versailles på en bondgård, där vi fick slå upp vårt tält. Varje morgon vid 8-tiden for vi in till Paris. Vi levde huvudsakligen på vin och franskbröd, och det smakade utmärkt. Vi bekantade oss med Triumfbågen, Den okände soldatens grav m. fl. berömda sevärdheter. Eiffeltornet får jag kanske inte glömma. Vi var högst upp. Det var kus- i ligt högt vid första etaget, då kan Ni i tänka Er hur man kände sig i rna-gen vid tredje — hela Paris under oss.
Medelhavet — vykortsblått. Färden gick sedan vidare ner mot det blåa Medelhavet, och när jag säger blåa, menar jag det, för jag har aldrig sett något så vykortsblått. Vi badade och flöt i de salta böljorna, vi brändes av den stekheta solen och vi trivdes… Färden fortsatte in genom det lilla furstendömet Monacco, en liten småtrevlig stat med egna pengar och allt. Venedig, som vi längtade efter att få se, fick vi glömma. Vi hann inte mer än in i landet, då vi fick känna på att allt var dyrt. Bensinen kosta- i de här i svenska pengar över en krona litern och oljan kostade sex kronor. En flaska rödvin av fint märke i grann flaska tog vi i alla fall med oss, och det var billigt. Hela tiden åkte vi på kustvägarna, ty upp i de Apenninska Alperna vågade vi oss inte. Från Genua upp till Milano gick färden och vid gränsstaden Co-mo for vi in i Schweiz. Vi kunde då stoppa det italienska lexikonet i fickan och slippa teckenspråket, nu klarade vi oss med tyskan. Vad som mest förvånade oss, när vi kom in i Schweiz, var att vi vid tullen fick betala något slags »turistskadestånd», och det var 3 kronor — mycket pengar för oss. Vi for över Alperna, ibland kunde vi åka i sicksack på bergsvägarna i flera timmar och ändå hela tiden se samma by inunder oss. Väl uppkomna till S:t Gotthards-passet, drog det kallt, skinnjackan och halsduken kom på. Vi roade oss med att kasta snöbollar och åka kana.
100 mil på två dagar Vi badade i Bodensjön — klart och härligt kallt vatten — innan vi fortsatte återresan, som gick genom Tyskland. Nu gällde det att raska på. Vi hade 100 mil framför oss, och endast uppehållstillstånd för tre dagar. Vi tog 50 mil varje dag och det frestade minsann på. I staden Cassel, ytterst nära den ryska zongränsen, såg vi inga ryssar men amris, som just drog fram med en militär jättekolonn. Under återresan genom Tyskland fick vi givetvis se krigshärjade städer, och jag undrar om inte Mönchen är den mest förstörda. Man byggde i utkanterna, men inne i staden var det bara stora tegelhögar av allt. Träd och buskar hade skjutit upp bland ruinerna. Det såg förfärligt ut.
Pengar och bensin slut! Det största cruxet var nu hur vi skulle få tag i tyska mark. I Hannover tog pengarna och, bensinen slut. Som tur var hade vi lite danska pengar kvar och ett växelkontor fanns i staden, och därmed klarades den kritiska situationen. Sedan stannade jag ett par dar i Danmark. Jag tog ömt farväl av min flicka och fortsatte genom Sverige till Oskarshamn. Där var jag trött och slut, måste övernatta i skogen tills jag träffade mina släktingar. Sedan blev det Stockholm och Gotlandsbåten, och så är man då äntligen hemma. Nu tror jag att jag berättat det väsentligaste, men nog skulle det kunna bli mer. Jag kanske också skulle säga, att det går bra att leva billigt om man vill »offra» sig själv lite. Med skolengelskan och tyskan klarade vi oss bra, överallt vänliga människor. Några besvär med tull hade vi aldrig.
Jordbruk som hobby Den »knarrande» Visbygrabben Björn är en sund och klyftig friskus, om man får säga så. Nu blir det lite fuskning i konstnärsjobbet, men snart lockar väl åödra Gotland och dess bondgårdar igen, där han brukar jobba som dräng för kul, och säkert har han en hel del att berätta för bönderna om utländska bondgårdar, som oftast varit platsen för »skinnknutte»-Björns och hans danske piges tält. Björn visste inget om vad som hänt här hemma, och det blev en obeskrivlig min i ansiktet, när sign. visade tidningen som handlade om det senaste infångandet av Karol N. Ellde.
Ulf Peder Olrog, som sjunger på Murgrönan i kväll och i morgon kväll, har gjort sig känd genom ett sextiotal visor och schlagerparodier med egen text och musik. Bland dessa märks storschlagern »Samling vid pumpen». I år har Olrogs trollvisa »Bergakungens land» kommit på listan över de mest sålda melodierna. Olrog ackompanjeras av »Rosenbloms spelmän» och i spetsen för denna glada kvartett står den från radiosändningar och ett flertal grammofoninspelningar kända danskapellmästaren Gunnar LundenWelden. Dansmusiken utföres av Gunnar Lunden-Weldens orkester; som företrädesvis spelar modern dansmusik.
Hösten 1902 skulle det förrättas riksdagsmannaval, och det gick lite annorlunda till på den tiden än nu. Ännu en månad före valet förklarade Gotlänningen, att några tecken till valrörelse i anledning av valet i staden icke försports. Ett rykte hade berättat, att utom den dåvarande representanten, biskop von Scheele, skulle komma att föreslås även förste provinsialläkaren dr C. Sörenson, men tidningen visste inte hur pass tillförlitligt ryktet var, och lika litet kunde den med bestämdhet yttra sig om vilka politiska åsikter dr Sörenson företrädde. Dagen därpå hölls ett valmöte i Hemse för södra häradet, utlyst av den dåvarande riksdagsmannen, kyrkoherde Sundblad. Denne redogjorde för de tre politiska frågor, som. då ansågs mest aktuella, nämligen rösträttsfrågan, tullfrågan (ett borttagande av majstullen skulle rubba hela vårt tullsystem, ansåg han) och konsulats(unions)-frågan, o. han vidrörde äten försvarsfrågan och nykterhetsfrågan m. m. En livlig diskussion uppstod sedan, varvid agronom Nils Broander, lantbrukarna A. Laurin, Sandarve, och Johan Johansson, Gardarve, samt kronolänsman M. E. Svallingson föreslogs som kandidater. Själv hade kyrkoherde Sundblad undanbett sig. Av kandidaterna avsade sig de tre sistnämnda till förmån för hr Broander, som därefter blev uppställd som mötets kandidat. En del hade visserligen betänkligheter mot honom på grund av hans håll aing i fråga om majstullen —diametralt motsatt kyrkoherde Sund-blads — men andra, såsom skollärare C. Qviberg i Garda och lantbrukare L. T. Jakobson, Bosarve i Stånga, förordade honom desto varmare. Men fjorton dagar senare hölls ett nytt valmöte i Klintehamn, och då blev kritiken mot hr Frroanders inställning till majstullen och delvis även i andra frågor föremål för skarpare kritik. Flertalet talare förordade länsman Svallingson, och det förslaget vann mötets bifall. Lantbr. C. Eriksson, Ho-rna i Stenkumla, tyckte visserligen att det var »ett fattigdomsbevis som gränsade till skam, att Gotlands södra domsagas valmän alltid sökt efter ämbets- och tjänstemän för att rycka dem från deras resp. sysslor och sända dem till riksdagen». Han ville ha en lantbrukare som var orubblig i majstullfrågan, sade han bl. a. Då framhöll kyrkoherde Hulteman, att alla kyrkoherdar i Sverige var jordbrukare, och att detsamma gällde hr Svallingson. Är kyrkoherdarna även bönder, så inverkar det menligt\’ på fullgörandet av deras plikt som präster, replikerade hr Eriksson. Men prästerna blev naturligtvis inte svaret skyldiga, och till sist citerade kyrkoherde Sundblad Paulus: »Den som icke kan förestå sitt hus, kan icke heller förestå Guds församling». Hur som helst, Svallingson blev kandidat, sedan han klargjort sin ställning i en del frågor. Erikssons man, nämndeman Johan Olsson, Rovalds, avsade sig, och ett förslag att uppsätta hr Eriksson själv rönte ingen anslutning.
Fredagen den 1 aug. 1902 anordnade föreningen Brage vid läroverket i Visby en utfärd med tåg till Roma för skolans elever med vänner och väninnor. Man samlades i parken vid Varplösa, och där talade ingen mindre än Verner von Heidenstam till ungdomen. Det blev ett högeligen poetiskt talom Visby, »Nordens Jerusalem», om ungdomen, som han liknade vid blåeld, och om ungdomens lott här i livet. Till sist önskade han de unga, att de »aldrig måtte nöja sig med att bli blommor, som smycka, utan bärande stelnar i templet av anda och sanning». Artillerimusiken spelade, och pojkarna hade också ett eget musikkapell i farten. När man for hem på kvällen hade man hunnit med både att bese sockerfabriken och att dansa.
Heidenstam medverkade även vid en ruinfest i S:t Karin till förmån för insamlingen till en fana åt Gotlands nation i Uppsala. Den gången föredrog han egna dikter, och i programmet i övrigt ingick sång av operasångare Carl Lundmark och en dubbelkvartett m. m. Bland den fulltaliga publiken märktes en mängd officerare och kadetter från tyska skolskeppet Stosch, som just låg i hamnen.
En skogsbrand upptäcktes i går på ett område 200 meter öster om landsvägen mitt emellan de båda utfartsvägarna till Ganegård i Bäl. Området ligger på en inäga som lyder under Källunge socken och tillhör handlanden Albin Jacobson, Slite. Släckningsmanskap kom bl. a. från Hejnum, men släckningen blev rätt besvärlig, då det inte finns vatten i närheten. Man lyckades dock begränsa elden som gått fram över ett par tunnland med glesbeväxt skog. Det häftiga regnet i natt var emellertid mycket välkommet. Man har dock allt fortfarande vakthållning på området. Elden har med all sannolikhet uppstått redan i tisdags genom blixt nedslag, då man på området hittade i två granar, i vilken blixten slagit ned.
En japansk professor i geologi Teiichi Kobayashi gjorde i går en blixtvisit i Visby, sedan han i Lund dryftat geologiska spörsmål med docent Hede, som är stor kännare av Gotlands grund. Professor Kobayashi startade sin utlandsresa i ett SAS-plan från Tokio den 30 juli kl. 9 på kvällen. 19 timmar senare tog planet mark på Kastrups flygfält. Från Köpenhamn »färjade» han över till Malmö och beträdde Sverige för andra gången i sitt liv. Första besöket skedde år 1934. Wonderful, föll hans replik på frågan hur han upplevt dagen i Visby. På förmiddagen studerade han strandvallarna vid Korpklint och ägnade eftermfddagen åt improviserade utflykter i Visbys pittoreska och minnesrika gatlabyrint. Ringmuren har fått plats bredvik Kinesiska muren i dr Kobayashis minne. Från Visby bär det av till Trondheim, men resans huvudmål ligger i Afrika, närmare bestämt Alger, där naturvetenskapsmän från hela världen samlas till kongress 8-15 september. Han har för avsikt att företaga exkursioner i Marocko veckorna före och efter konkressen. Sedan blir det Portugals och Spaniens tur att få besök av globetrottern. I Madrid hålles »Royal Society Geografy» för 76:e gången. Nästa steg tar han över »pölen» till Boston för att delta i en ny kongress. Under november, december och januari kommer dr Kobayashi att resa över den amerikanska kontinenten och föreläsa vid olika colleges, innan det bär av hem till Nippon och undervisningen vid Geologiska institutionen i Tokios universitet. Ji.
bestals på 700 kr av nattfjäril En Visbybo råkade i tisdags kväll ut för en »dyrköpt» nattfjäril. Efter restaurangbesök ställdes färden till kvinnans bostad där paret slumrade in i kärlekslivets lycka. Mindre lycklig kände sig nog den unge mannen när han vaknade på morgonen utan flicka och 700 kronor fattigare. Kvinnan som tidigare idkat liknande »affärsrörelse» skuddade snart stoftet av sina fötter och efterspanas nu av polisen. Hon är välkänd så det lär inte dröja så länge förrän hon får »skatta» för inkomsten.
En yngling i Slite lade i går beslag på 55 kr från ett tält på tältplatsen i Slite. Han observerades emellertid på platsen och togs av Slitepolisen. Ynglingen som tidigare varit inne på brottets bana fann för gott att erkänna och fick lämna tillbaka pengarna, av vilka han hade gömt 50 kr i ena strumpan. Det blir nu barnavårdsnämndens sak att avgöra bestraffningen av ynglingen.
En pistolskjutande f. d. reservkapten har sedan en tid haft övningar tvärs över en väg utan att bry sig om att denna används sedan en lång tid tillbaka och nu senast av gästerna på Holmhällars pensionat i Vamlingbo. Han har nu polisanmälts för sin terrorverksamhet av en Stockholmsdirektör som uppger att han fått ett skott efter sig. Vid ett samtal med f. d. direktör Sigge Lunden-Welden som råkade ut för den pistolskjutande kaptenen framhåller han att det är en skam att en sådan terrorverksamhet skall få ske. För dir. Lunden-Welden som är 73 år gammal och lider av klent hjärta var det givetvis en synnerligen obehaglig upplevelse. Han kom gående vägen fram — en grind som kaptenen låtit sätta upp var öppen -7- för att gå och hälsa på sin svärsons barn som bodde ett stycke därifrån och fick då höra en röst som skrek att grindarna var låsta och att det var förbjudet att gå här. Då grinden tidigare brutits upp av en polisman och tydligen inte var uppsatt med myndigheternas tillstånd brydde han sig inte om detta utan fortsatte för att möta barnen som kom springande mot honom. Han hade emellertid inte gått så många steg då ett pistolskott smällde bakom honom. Direktör Lunden-Welden gick då av vägen för att söka skydd i terrängen. Saken har som sagts polisanmälts Och för polisen har kaptenen uppgett att det var en sprängladdning i ett kaninhål som exploderade. Dir. Lunden-Welden framhåller emellertid för Gotlänningen att han varit direktör för en pianofabrik och sålunda har vältränade öron, och f. ö. är det inte så svårt att skilja på ett pistolskott och en sprängladdning. Det är inte första gången som det varit klagomål mot kaptenen för hans pistolskjutning. Han har satt upp måltavlor nere vid stranden och skjuter till måls från sin villa tvärs över vägen utan att bry sig om trafiken där. När det nu blivit polisanmälan får man hoppas att ofoget snart tar slut.