Månad: november 2021

För kronans räkning kommer att försäljas 25 efter föregående utbud ännu osålda lotter af f. hospitalslägenheten Bergbetningen i närheten af Snäckgärdet och delvis intill Lummelundsvägen. Spekulanter härå äga att hit ingifva anbud sist onsdagen den 21 nästkommande maj före kl. 12 på dagen, och hänvisas i fråga om lägenheternas beskaffenhet och köpevilkoren till landskkontorets kungörelse n:r 22 af den 21 innevarande april.
Visby i landskontoret den 26 april 1913.
Länsstyrelsen.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 28 April 1913
N:r 96

Tvänne berättelser om tillståndet på Gotland vid återföreningen med Sverige under 1650-talet.
Några anteckningar.
I.

Vid den tid då Gotlamd återförenades med Sverige upprättades tvänne berättelser hvari det allmänna tillståndet skildras, dels en från danskt håll, dels ock en från svenskt. Enligt den förra hade danske konungen redan år 1595 utfärdat befallning att den danska lagen skulle införas i riket emedan »stor oreda var rådande såväl med detta som med åtskilligt annat». Man visste sålunda icke om man skulle döma efter dansk eller svensk lag. Alla lagmän och fogdar hade emellertid nu att rätta sig efter denna konungsliga bestämmelse.
Man får vidare veta att Got-land under denna tid var indeladt i trenne prosterier — Sundertreding, Mellentreding och Nordtreding. I hvarje prosteri: funnos två länsmän och hade hvardera af dessa tre domare under sig. Hela ön var indelad i 21 häraden eller tingsplatser. I hvardera af dessa hölls ting och förefunnos. äfvenledes i hvardera fyra fjärdingsmän, som skulle biträda länsmannen med att indrifva räntorna. Dessa s. k. fjärdingsmän voro väl närmast att förlikna med våra dagars länsmän. Den tidens länsmansbefattningar innehades i regel af adliga personer af högre börd och samhällsställning.
Domaren skulle i årlig lön bekomma räntan af sitt hemman, hvilken beräknades uppgå till 12 ½. daler st. Fjärdingsmannen erhöll sina skjutsfärdspengar, som belöpte sig till 3 daler.
Landet beskrifves såsom »kosteligt och fruktbärande af allehanda slag och bärande träd, mest fur och ek.» Flera strömmar voro bebygda med såg och mjölkvarnar. Alla hemman voro skattegårdar undantagandes tio klosterhemman och fem fogdehemman, »som Lars Larsson i sin och hustrung lifstid donerat». Det föreslås i berättelsen att »konungen bör ett godt ställe för en kvarn uppsöka.»
Kalksten brändes i stor myckenhet men endast på trenne ställen.
Gårdarne voro sedan äldre tider väl bebygda, en del af trä, en del af tegel. Under senare år hade de emellertid blifvit något förfarna, beroende på allmogens fattigdom, Dessa hade nämligen af danska betjänter blifvit synnerligen illa behandlade. Icke minst hade detta varit förhållandet då landet varit förpaktadt åt herr Anders Bille. Handeln med Visby borgare var förbjuden, Då förpaktningen afskaffades måste de öfvertage alla skuldsedlar, som Bille haft på bönderna. Därigenom kommo dessa i borgerskapets händer. Gustaf Banér måste nu uppgöra vissa terminer mellan borgerskapet och bönderna. De, som icke vid termineng slut betalat, blefvo föremål för pantning.
Räntorna utgingo i fyra på hvarandra följande år. Sedan var man fri det femte. Det påpekas i berättelsen att detta vore ett oskick som borde ändras så att nämda ränta årligen komme att utgöras.
Tvänne större ladugårdar förefunnos på ön af hvilka Klosterladugården var den förnämsta. Den beräknas till 150 tumnors utsäde. Umnderstundom hade man erhållit ända, till 360 lass hö. Jorden säges emellertid ha lätt för att bli torr och hård. Samma ladugård hade ett kronostall bestående af 70 sto och 28 fålar i 2 år samt 30 i fjärde året. Vidare. förefunnos där fem hingstar. »Det vore bättre att där ha uppställda 50 ä 60 gödoxar», heter det i berättelsen, i hvilken jämväl omnämnes att 500 bönder voro dagsverksskyldiga.
Slottsladugården ansågs icke vara så god vare sig i afseende på åker eller äng som den förra. Den var under denna tid arremderad af en person vid namn Christian Nyman för en ringa penning 100 rdr. Och säges det att bönderna gärna skulle gifva 1,000 daler för de dagsverken, som de voro skyldiga att där göra. Vidare omnämnes att till slottsladugården hör en större äng — Hyndelunden — å hvilken dock icke skördas mera än 40 lass hö. »Skogen är tjock så xtt man har svårt för att densamma ned lian öfverfara». Nyman säges vidare ha i Lummelunda låtit uppföra en mjöl och vågkvarn, en masugn och två hamrar.
Beträffande Visby slott omtalas att detta är försedt med murar ock pastioner, metall- och järnstycker.
I nedre våningen är en hvälfder sal, mycket mörk emedan den vetter åt sjön och har endast två fönster. I ena ändan är ett litet skrifkontor. Främst i salen ptår en ledspis midt på gaflen. I bägge ändar äro torfhus och kök. Ofvanpå den stora salen äro spannmålsvindar och proviantsalar och på sidorna utmed murarne korsvirkshus, som dock äro nära att falla omkull. Kyrkan och kansliet gå något an, men annars är slottet förfallet.
Att soldatandan icke heller var synnerligen god förstår man af efterföljande uttalande. »Soldaterna där bruka mycket tjufveri och det går knappast en natt utan inbrott. De ha af ålder tagit sig denma rätt ehuru de kunna många aandtverk.»
Vidare heter det att borgerskarpet besvärar sig öfver att allmogen icke vill torgföra Yifsförnödenheter tillräckligt utan man måste ofta fara ut på landet och köpa sådana.

II.

Den andra beskrifningen öfver Gotland är delvis den första lik.
Den är daterad år 1654 samt författad af kammarrevisorn G. Berg och åtföljer den samma år upprättade jordeboken öfver Gotland.
Han omtalar i densamma att vid sagda tid förekommo en del ödeshemman på Gotland. Vissa hade fått frihetsbref på tre år. De utmed kusten belägna holmarne höra i regel kronan till. Af fiskevägen omnämner hamn Hall, Hoburg, Visbys stad, Grisved, Östengarn, Aaar, Stora och Lilla Karlsö såsom varände de största. Bland mindre sådana omtalar han Falau, Kronevall, Langsetter, Djupvik, Fårö, Mör och Vestergarn. Tiondefisken faller vid Brovik.
Vidare omtalar han, att enligt giorda bestämmelser får ingen från skattegården bortföra något där muppsatt hus. För öfrigt uttalar han sin. förvåning öfver hvarför en del jordar blifvit friköpta från skatten, »Somliga mena att de blifvit gifna fri med brud och brudgum och därigenom kommit från den ena gården till den andra. Sanningen torde vara, att då man såldt en åker, äng eller skog ifrån sig har man såldt dem fri från skatt, hvilken kvarstannat vid dess hufvudgård från hvilken de blifvit skilda.
Beträffande åkerbruket vet han omtala »att på en del. orter såg den ena halfparten och den andrå ligger i träde». Somliga så 2/3 och 1/3 ligger i träde, en part så årligen och ha ingen träde.
För öfrigt använde de, som bo vid sjökanten fisket som näringsfång. De, som ha kalksten och skog sälja denna åt främmande, som ankomma. Särskildt påpekar han att torskfisket under sagda tid var synnerligen gifvamnde. Spannmålen försäljer man i Visby, ditt man ???väl för en massa ved, som antingen exporteras eller och sändes vill andra mindre skogrika trakter. En hel del skog användes vidare till tjärbränning. Denna spelar nämligen en stor roll i vissa delar af. Gotland och tillför befolkningen afsevärda inkomster och borgerskapet en god förtjänst. Äfven boskapsskötseln var under sagda tid ganska betydande.
En ganska intressant upplysning vid bedömandet af den all männa kunskapsnivån under sagda tid. Det heter nämligen: i hvarje socken är en skolemästare till ungdomens informering. Han har i lön af hvarje gård 1/4 tunna spannmål antingen de ha barn eller icke.
Af hvar kyrka för det mesta 8 öre, men af en part sådana endast fyra. Vidare omtalar han att i Visby finnes en högre skola och att studerande brukat af hvarje kyrka bekomma 1/2 rdr eller en daler »hvilket blifvit drygt så att man numera därmed upphört.» Det är alltså ganska intressanta saker man äfven i denna redogöröse får vetskap om. Icke minst i våra dagar ha de sitt gifna intresse.
Sten Stenson.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 26 April 1913
N:r 95