Hurva-offren blev ihjälslagna med yxa under sömnen.

MALMÖ 25/8 (TT). Två av offren i Hurva-tragedin, fröken Ulla Östberg och föreståndarinnan Agnes Lundin, samt kroppen efter Tore Hedin obducerades på måndagen av docent Hjalmar Sjövall. Liksom vid obduktionen efter Tjörnarpsmordet märktes en tydlig bensinlukt då man öppnade kistorna med de båda kvinnornas kroppar. Detta tyder att Hedin hällt bensin över sina offer.
Fröken Lundins kropp företedde tecken på våld i vänstra tinningen med brott på skallen och grov skadegörelse på hjärnhinnorna och hjärnan. Skadorna i tinningen kan ha tillfogats med slag med den på brottsplatsen anträffade yxans hammarända.
Beträffande fröken Östberg framhåller obducenten att kroppen har tre krossår i bakhuvudet med två brott på skallen och att dessa skador väl kan ha tillfogats med samma yxhammare.
I den del av protokollet som rör Hedin framhålles att kroppen företer utpräglade tecken på drunkning men att inga tecken på yttre våld finns annat än några småskador i pannan och på underbenens framsidor, vilka väl kan ha uppkommit genom stötar mot sjöbottnen under drunkningskampen. Obducenten har tillvaratagit Hedins hjärna för vidare mikroskopisk undersökning.
Sammanställt med brottsplatsundersökningens resultat kan man alltså bekräfta, framhåller docent Sjövall, att Hedin slagit ihjäl sina offer med yxa då de sov. Det fanns nämligen tecken på strid och inte heller några paradskador.

Gotlänningen
Tisdagen 26 augusti 1952
Nr 196

Dagens Turist

\"\"

kommer från Härnösand och har i två år tjusats av den mångomtalade Ådalen. Han heter Wolfgang Friden och har tidigare varit annonschef på Gotlänningen. För två år sedan lämnade han Visby och tillträdde platsen som annonskonsulent på Västernorrlands Allehanda.
Det som först faller en i ögonen var den underbara naturen runt omkring Härnösand, och man fick en känsla av att bergen växte över huvudet på en, sade dagens turist, som f. ö. har tröttnat på landet i norr och inom kort flyttar till Stockholm för att börja en ny anställning där. Vår turist har varit fast bosatt i elva städer och sett många fler, men trivs bäst i Visby.
Yrkesmäsigt sett har naturligtvis Härnösand en hel del att bjuda på och särskilt iögonfallande är de stora formaten och de många färgerna på annonserna. Sålunda hände det t. ex. en gång att en liten uraffär kostade på en annons i färgtryck på en halv sida — en sak som kanske inte förekommer på så många andra platser.
Det spexigaste inslaget i arbetet tyckte vår turist var ett reportage från Helgum som inte utan fog kan kallas för en av Sveriges mest vidskepliga platser — det var förresten där den välkända Violaaffären utspelades.
När man först kommer till Härnösand lägger man kanske särskilt märke till alla ovårdade och mycket dåligt underhållna träkåkar, som ger stan en speciell prägel. Våren är den vackraste och ljuvligaste årstiden. Då kan man njuta av ett bländande solsken medan snön ännu ligger kvar i ett halvmetertjockt täcke. Sommaren är kort men intensiv och ljus.
Visserligen saknar man kanske Snäckan och Tofta, men Härnösand har i stället en badplats vars like man får leta efter. Den heter Smilingens havsbad och bjuder på fin sandstrand, hävlig skog och klippor som lämpar sik för solbad. Vidare kan badgästerna njuta av musiken från serveringen.
Ja, det finns mycket intressant och vackert i Härnösand, men som sagt — ingenting går upp mot Visby, tyckte vår turist, och häri instämmer naturligtvis …
Turistsnoken.

Gotlänningen
Tisdagen 26 augusti 1952
Nr 196

Efterskörd till SM i varpa.

Årets SM i varpa i Norrköping var utan tvekan det hittills bäst arrangerade ur alla synpunkter. Gotlänningarna som nästan alla kom med flyg — Ahrenbergs —togs om hand, ute på flygplatsen och fördes i buss till sina resp. förläggningsplatser. De fick en karta över Norrköping med tävlingsplatsen inprickad och med uppgift om vilka spårvagnar som gick dit.

SM:et i varpa fick äran att bli den första stortävlingen som hållits på det nyanlagda idrottsfältet vid Himmelstalund. Det är korporationsidrottens tävlingsplats, och redan är inte mindre än fem fotbollsplaner utbyggda där.

Norrköpings varpasällskap som stod som arrangör är en liten slubb på endast 30 medlemmar, och många undrade hur det skulle gå iland med en så stor uppgift som att ordna ett SM. Det hade emellertid stöd av korpidrotten, som i Norrköping bedrivs i ett exemplariskt samarbete med Riksidrottsförbundet* föreningar. Tävlingsledaren Bertil Söderberg måste använda funktionärer som just inte visste så mycket om varpa, men veckan före tävlingarna hölls instruktionssammanträden i ett, och när tävlingarna skulle gå hade han ett vältrimmat garde till hjälp, och allt löpte ganska friktionsfritt och snabbt.

Vid centimeterstävlingarna prövade man ett protokoll av ny typ. Det är perforerat, så att sedan protokollet kollats rivs det i fyra delar. Man får då varje kastares resultat på en särskild lapp och lagets på ett annat, vilket gör att sorteringen går mydket snabbt. Redan några timmar efter kastningens slut förelåg stencilerade resultatlistor som upptog samtliga resultat, både individuellt och i lag, och när lagen kom ut på tävlingsplatsen dagen efter fick de en sådan resultatlista, där även lottningen för kulkastningen var införd. Det var en sak som mycket uppskattades.
Omedelbart efter kulkastningens slut på söndagen förelåg en liknande resultatlista.

Ute på tävlingsplatsen var det även väl ordnat för deltagarna. I en barack fanns det omklädningsrum med tillgång till rinnande vatten, och det är en sak som varpkastarna inte är bortskämda med. Det fanns även telefon i baracken, särskild insatt för SM:et. Den var emellertid ovanligt tyst, och först andra dagen kom man underfund med orsaken. Den hade kopplats fel på telefonstationen och numret stämde inte! Sedan man väl fått rätta numret tog det inte mer än en timma förrän det var stopp igen. Då hade telefonledningarna blåst sönder i stormen. Sedan dessa lagats fungerade den perfekt i fortsättningen. Men det var nervöst för en tidningsman som hade en halvtimmes väg in till staden för att få iväg ett telefonsamtal med färska uppgifter om tävlingarna.

Tävlingsmarken var som tidigare omtalats ur gotländsk synpunkt allt annat än idealisk med den hårda leran och en rätt tunn gräsmatta. Till råga på allt kom så stormen. Man säger att det blåser på Gotland, men det var ingenting mot vad det blåste på Himmelstalundsfältet under lördagens tävlingar. Det var som sagt ofta rena parodin på varpkastning. Mindre skickliga varpkastare som normalt knappast kastar närmare än 20-30 cm från pinnen såg sina varpor snällt rulla in till pinnen, medan precisionskastarna såg sina varpor försvinna ut i periferin. De stora stenarna vreds av vinden och fick fel sättning i marken. Till slut kunde kastarna inte annat än att skratta i ilskan.

övertrampsfrågan hade stått som ett rött skynke för de gotländska kastarna, men när det väl kom till kritan var det inte så farligt med den saken. Martin Svärd, Stockholm, som var särskild övertrampskontrollant hade ett mycket lätt arbete och behövde aldrig ingripa. Bara ut-steget skedde bakom pinnen var allt gott och väl. Att sedan en och annan måste gå fram någon bit i den hårda motvinden var ingen som sade något om, inte ens bland de mest benhårda övertrampsfantaster.

En annan sak som däremot nog kommer att kontrolleras vid ett kommande SM är varpans specifika vikt. Det togs några stickprov vid tävlingarna i Norrköping med en ganska primitiv apparat, och då visade det sig att det fanns en och annan varpa med för stor specifik vikt. Arne Anderssons lilla sten hade en specifik vikt på 4, medan 2,7-3 är tillåtet. Även Ville Karlssons sten hade för hög specifik vikt. Det är främst blypluggarna som ökar specifika vikten.

De gotländska storlagen »blåste» som sagt bort vid detta SM. Hade kvartsfinalerna gått på söndagen hade troligen resultatet blivit ett annat. Kastarna fick själva avgöra den saken, och det är märkligt att det var gotländska kastare som fällde tävlingsledningens erbjudande om flyttande av kvartsfinalerna. Man förstår att en del var rädda för att inte hinna med första flyget som gick 16.15. Men det hade med god vilja kunnat ordnas så att de kastare som klarade sig fram till finalerna och skulle med första flyget bytt med andra som skulle åka kl. 18 eller på måndagsmorgonen. Nu hjälpte de fastiskt fastlandslagen. Dock inget ont i att det blev en fullträff för Stockholm. Det blir en stark sak i den fortsatta propagandan.

Ett lag som var i särskilt god form på söndagen var Stånga som obönhörligt slog ned allt motstånd och vann sina kulor med siffror som 12-4, 12-2 över goda gotländska lag. Det är nog ingen tvekan om att Stånga klarat SM:et om inte den förargliga förlusten mot Dalen kommit i kvartsfinalen.

IV Visby hade stora framgångar vid detta SM. Fyra lag slog sig fram till kvartsfinalerna, därav två i mästerskapsgruppen och två i grupp II. Det var två som gick vidare till semifinalerna och ett klarade sig till finalen i mästerskapsgruppen. Det var strong gjort av Gustav Carlsson & Co som aldrig tidigare fungerat i så fint sammanhang. Att sedan nerverna krånglade i finalen är mänskligt. Det började dock bra med en 5-1-ledning. I fjol var det ett Stockholmslag som hade det besvärligt med nerverna i finalen.

Finalen blev en mycket god propaganda för varpan i Norrköping. Det var några hundra personer som sökt sig ut till Himmelstalundsfältet och följde finalkastningen. Genom täta kommentarer i högtalaren kunde de hela tiden följa ställningen mellan lagen. Finalkastarnas stenar hade nålats i olika färger och detta underlättade givetvis för dem som inte kände igen kastarna. Det var Gotlänningens utsände som fick nöjet att pröva sig på speakerns roll.

Det var en fin samling pris som arrangörerna samlat ihop, och glädjande nog var det uteslutande nyttosaker. Prisutdelare var Norrköpings populäre borgmästare Sven Lutteman, ett gotländskt namn med anor från den danska tiden. Det tack som Svenska varpaförbundets ordförande
Smith efter prisutdelningens slut framförde till Bertil Söderberg var ärligt förtjänat. Söderberg var inte bara tävlingsledare, utan grep in då och då i praktiskt arbete i sekretariatet när det behövdes. Han är som bekant själv gotlänning bördig från Västerhejde — och stod alltid gotlänningarna välvilligt till tjänst med råd och upplysningar om ett och annat. God hjälp i sekretariatet hade han av sekreteraren i Norrköpings VS Axel Samuelsson och sekreteraren i Östergötlands idrottsförbund K. E. Österberg som var specialist på skriv- och räknemaskin.

För de gotländska kastarna kommer väl årets SM att leva länge kvar i minnet som alla tidernas blåsigaste SM,, men man kommer säkert också att minnas de goda arrangemangen och det trevliga bemötandet.
Side.

Gotlänningen
Tisdagen 26 augusti 1952
Nr 196

Ebba-Lisa!

\"\"
Två spänstiga idrottsflickor, Ingrid Josefsson t. v. och Ebba-Lisa
Ottosson. Bilden tagen på Gutavallen efter Ebba-Lisas andra
seger i ungdomskampen Hälsingland—Gotland.

EBBA-LISA OTTOSSON heter en av de mest lovande damidrottsstjärnorna på Gotland. Hon tävlar för Bro SK och man kan med berått mod säga att hon är en pigg ordning. Vid ett samtal med henne framkom det att hon började idrotta vid 13-14-årsåldern — alltså när hon hade börjat läroverket och kommit under gymnastikdirektör »Dirken» Löfgrens vingar. Löpning 80 m och längdhopp är grenarna och hon har även tidigare sysslat med slungbollskastning. Bästa resultatet på 80 m noterade hon i en match mellan Staden—Landsbygden i år då hon vann på tiden 10,5.
— Varför jag idrottar? Ja, vad skall man svara på det, sa Ebba-Lisa. — Det är törst och främst för att det är skojigt och så vill man ju hålla sig spänstig. Ert fördel med idrotten är också att man får tillfälle att träffa en massa trevliga idrottskamrater.
— Träningen börjar jag redan i början av januari, då det blir mest långpromenader och en och annan språngmarsch.
Ebba-Lisa har varit med i Bosöspelen två år och första året kom hon med till finalen, medan det gick lite sämre det andra.
Skojigaste tävlingen tyckte Ebba-Lisa var Visby-spelen då hon fick springa mot Ulla Gadd — visserligen blev det stryk för Broflickan, men det var rätt hårt! Ett mindre trevligt minne var under en annan tävling då Ebba-Lisa missade ansatsen till längdhoppet och sedan fick läsa i en ortstidning »att det förekom även en del noviser som t. ex. i längdhoppet». Men det skadar inte med lite kritik tyckte Ebba-Lisa. Avslutningsvis tyckte hon att anslutningen till damidrotten kunde vara bättre, men har dock haft ett märkbart uppsving de senaste åren.
JEFF.

Gotlänningen
Tisdagen 26 augusti 1952
Nr 196

DM stafetter, tiokamp och 10.000 m.

Distriktsmästerskap i stafett 4 x 100, 4 x 400 och 4 x 1.500 tt samt tiokamp och löpning 10.000 m kommer att hållas i Idrottsförbundets regi på Gutavallen nu på, onsdag och torsdag.
Glädjande nog så har grenarna rönt ganska stort intresse. På korta stafetten är Klintehamns IK, Visby FIK, Roma IF och IF Gute anmälda. Favorit: Gute. På 4 x 400 m är endast två lag anmälda, nämligen Gute och FIK. Favorit: FIK. På långa stafetten slutligen är Bro SK, FIK, Roma IF och I 18 anmälda. Favorit: I 18 (?).
I tiokamp blir det uppgörelse mellan följande fyra: P. O. Enström, Gute, Bengt Nordberg, Bro, Martin Nygren, I 18, och Börje Sehlin, Gute. Skall vi våga tippa mångkunnige P. O. Enström? På milen blir det endast tre startande, Olsson, I 18, Torsten Blomgir och Valter Johansson, Bro SK.

Gotlänningen
Tisdagen 26 augusti 1952
Nr 196

Har du cykel? Fint!

Var då med i rolig tävling nu på söndag.
CYKELKLUBBEN FINISH ställer på söndag förmiddag till med något som bör intressera alla som kan åka cykel, och det kan ju de flera. Därför hoppas arrangörena att det skall bli ett jätteuppbåd av promenadcyklister vid start- och målplatsen vid korsningen av Gutevägen strax söder om staden för en stor cykelpropagandatävling. Alla som har cykel och fyllt 10 år kan få vara med och tävlingsåka, för det roliga besväret k an ni med säkerhet få ett vackert cykelmärke och om ni kan cykla riktigt fort få ett extrapris. Det blir en rolig och spännande tävling. Det garanteras!
Detta meddelar tävlingsledaren och ordf. i CK Finish, Hasse Johnsson, som fortsätter: — Det var ju från första början meningen att »Söderrundan» för tävlingscyklister skulle gå om söndag, Men då Visby CK sänder flera åkare till Waxholmsloppet i Stockholm den dagen, har vi blivit nödsakade att flytta fram tävlingsdagen till den 7 sept. I stället kommer vi att ordna med en stor propagandadag för pmmenadcykel, som vi hoppas skall vinna allmänhetens intresse. Vi skall även till tävlingen försöka skrapa ihop uppmuntringspriser, och för den skull vädjar vi också till matorer. Skulle det vara så att någon vänlig själ vill skänka något pris, ber vi om ett meddelande per tel. 3369 efter kl. 16, en glad röst kommer att svara. Med denna propagandatävling för alla åldrar hoppas vi att få fram ett större intresse för den härliga sporteni och hoppas även på att vi skall kunna vinna nya medlemmar.
Tidigare har det endast rört sig om ett par ungdomsklasser, nu är det sammanlagt elva, och den fullständiga! indelningen ser ut så här: Ungdom A, 12-15 år, Ungdom B, 10-11 år, Ungdom C, 12-15 år, Juniorer B, 16-18 år, Juniorer A, 19-20 år, Seniorer B, 21-24 år, Seniorer A, 25-32 år, Oldboys Y, 33-40 år, Oldboys Ä, 41 år och äldre, Militärklassen samt Racerklassen.
Ungdom A åker 1.000 m. och Ungdom B och C 500 m. medan alla övriga har 2 mil att avverka. I tävlingen ingår självfallet inte racerklassen, som endast åker för märket. Det s. k. lilla cykelmärket kan för övrigt erövras av alla deltagare i tävlingen. Priser, kommer att utdelas till de bästa i varje klass.
För de deltagande ungdomarna kan nämnas att de skall kuraria åka 500 m. på 1.30 min. för att få järnmärket, 1.000 m. på 2.50, för att få brons. Juniorerna åker 20 km. Tiderna för brons, silver oeb guld är 55,50 och.40 min. resp.
Start blir det mellan 9.30 och kl. 13.

Gotlänningen
Tisdagen 26 augusti 1952
Nr 196

Visby IF:s

pojklag i fotboll har gästat Stockholm för ett par matcher. Så lyckosam blev dock turnen inte, då det blev förlust i båda matcherna. Hägersten vann med 3-0 och Älvsjö med 6-0.

Gotlänningen
Tisdagen 26 augusti 1952
Nr 196

Serieprogrammet. Gotlandsfotbollen.

På söndag står det 29 matcher på programmet i Gotlandsfotbollen, därav är en i stockholmsserien. I klass I blir det troligtvis bortasegrar över hela linjen. Enda undantagen skulle i så I fall vara matchen Slite—Roma som skulle sluta med hemmaseger.

Stockholmsserien
Gute—Mälarhöjden (Ivar Wallin)

Klass I
Slite—Roma (Arne Blomberg) Stenkyrka—AIK (Victor Wenell) Vänge—Fardhem (Gösta Eriksson) Havdhem—Othem (A. Augustsson)

Reservlagsserien
Slite—Roma (J. Andreasson) Stenkyrka—AIK (Victor Wenell) Vänge—Fardhem (Gösta Eriksson) Havdhem—Othem (A. Augustsson)

Juniorserien
Slite—Roma (Arne Blomberg) i Vall—AIK (Inge Claesson) Dalhem—VIF (Ivar Lindell) Gute—Othem (K. E. Pettersson)

Norra serien
IFK—Hellvi (Erik Larsson)
Gute B—Fårösund (Herman Lorentz) Bro—Tingstäde (Berglund) Lärbro—VIF (Bengt Widen)

Norra reservlagsserien
Lärbro—VIF (Bengt Widen) Centralserien
Dalhem—Garda (Bertil Persson) Klintehamn—Hörsne (Sven Nilsson) Lye—Stånga (Sam. Jupither) Torsburg—Ljugarn (G. Svennefelt) (spelas i Ljugarn)

Centr. reservlagsserien
Dalhem—Garda (Bertil Persson) Lye—Stånga (Sam. Jupither)

Södra serien
Alva—Grötlingbo (Evert Hansson) Hablingbo—Burgsvik (Gunnar Larsson)
Hemse—Rone (Ans. Eriksson) Vamlingbo—Burs (Sven Boberg)

Södra reservlagsserien
Hablingbo—Burgsvik (Gunnar Larsson)

Gotlänningen
Tisdagen 26 augusti 1952
Nr 196