Svensk Botanisk Tidskrift har fil. lic. Bengt Pettersson tecknat minnet av dr E. Thi Fries och hans märkliga insats sött botanisk forskare på Gotland, där han var verksam nära ett halvsekel. Han har fullföljt, säger författaren, det arbete, som bedrivits på ön av O. A. Westöö och Karl Johansson, och ingen svensk botanist torde kunna ta upp tävlingen med dr Fries ifråga om mängden av insamlade kärlväxter. I museer över hela världen ligger det nu gotländska växter som hopbragts av honom. Hans privata herbarium har överlämnats till Riksmuseets botaniska avdelning genom en donation redan år 1937. Donationen omfattar ca 17.500 ark samlade i fyra stora herbarieskåp.
Under 1940-talet ägnade sig Fries främst åt svampfloran.
Ur den alltigenom mycket läsvärda och sympatiskt hållna minnes teckningen återger vi följande brottstycken:
»Om man får tro anekdoten, ådagalade han tidigt sin botaniska läggning: vid ett besök hos farfadern (den store Elias Fries) skulle han redan som tvåårig parvel ha rivit fram växter ur dennes herbarieskåp, ett utslag av kunskapstörst, som väl endast kunde framkalla en måttlig entusiasm hos anförvanterna.
Fries var ingen vanlig människa, han var en originell person som gick sin självvalda väg, följande sitt eget intresse. Den gängliga gestalten, var en välkänd profil på ön. Det finns många vittnesbörd om hur han kunde glömma den mänskliga omvärlden för sitt stora livsintresse: om tålmodigt väntande taxibilar, om mindre tåligt väntande tåg, om oroliga anförvanter för vilka han var som uppslukad av jorden. I terrängen var han synnerligen rörligg :med sin lätta gång vandrade han miltals omkring på den gotländska landsbygden. Exkursionshabiten var oföränderligt densamma: mörkblå cheviotkostym av gammaldags snitt, hög vit krage och plommonstop. Härigenom poängterade han starkt, att han tillhörde en annan generation än samtidens, med en annan livsstil Och andra ideal. Han var själv den tillbakadragne aristokraten. Hans personintresse verkade inte vara särskilt stort; det föreföll, som om han betraktade människor med samma blick som växter; det gällde att examinera och diagnosticera dem.»
Gotlänningen
Lördagen 27 september 1952
Nr 224