eller växtligheten på Gotland, jemte spridda drag wr öns odlingssaga och folklifvet derstädes.
Af P. A. Säve.
(Ur Tidskrift för Skogshushållning.) (Forts. från nr 74.)
Men sådana våldsamma omstörtningar bade, såsom nämdt,ilångt förgångna tidehvarf icke blott skett vid öns kuster, utan lika undransvärda krafter ha mer än en gång inne på landet vida förändrat hennes yta, och detta somligstäds, såsom det tyckes, ibland helt plötsligt, utan att någon egentlig rubbning dervid vidare synes ha inträffat.
— Så förekommer det åtminstone uti \”Stig-städe-åkern\” (i Hafdhem) omkring ½ mil från Östersjön i vester, hvarest man vid utdikning 1868 fann jordlagren liggande i töljande skiften: uti markens n. v. yta finnes sardmylla af omkring 7 tum djup, derunder strandör och klappersten at 2 till 3 fots mäktighet med bafs- och strandsnäckor samt nederst deruti inbäddade brända furustarimar och grenar; vidare derunder grå dy till 1 fots djuplek med hafstång, fast och sammanhängande; samt först derunder ängvall och växtmylla af omkring 6 tums djup, tät och fast samt inmängd med små gråstenar, skogsmossa, hasselgrenar, nötter och trädgårdssnäckor (Helix nemoral. eller hortensis), äfvensom myrstack med kåda uti; och slutligen derunder åkerlera och leralf till obestämdt djup, blandad med stenknubbar och småsten — Åter uti Burge myr (i Ejsta) funnos 1844 uti den tillslammade växtmyllan dels långa furustammar med barken på, liggande kors och tvärs öfver hvarandra, och dels ännu friska tallstubbar, märkligt nog tydligen afhuggna medelst vanlig yxa, samt stående tre till fyra fot djupt under myrens n. v. yta och med sina rötter i understa sandalfvens på hvilken barrskogen först vuxit och matjorden sedan efterhand bildats. Vidare, på ungefär samma djup under växtmyllan samt på samma vis afbuggna stodo på 1850 talet uti Martebo-myr stora furustubbar i orubbadt skick med rötterna i bleken och äfjan, hvilka, jemte gamla cnerötter ännu voro så kärnfriska, att veden af dem starkt luktade af tjära eller ene; ja, folksägnen talar om mark (i sistnämda myr) som en gång burit skog och sedan sjunkit, hvilket man i våra dagar sett uti Battle, hvarest i den djupa feta matjorden stodo tallstubbar i tre lager öfver hvarandra, tydligen medelst yxa afbuggna samt rika på tjära. Af dessa många höjningar och rubbningar i jordytan ha flera vattendrags gång blifvit förändrad (också inom mans minne), andra blifvit alltmera vattevfattiga eller helt uttorkade. Sedan vattenledernas a minnen eller å mynningar sålunda blifvit tilltäpta, vare sig genom tillslamning eller grundens lyftning, har torfbildning efterhand skett och myrar uppkommit med lut mark, dyar eller gungfly samt tillfälliga Autholmar, hvilka (liksom flera ännn i vår tid) slutligen fastvuxit vid land. Uti de forna sunden genow ön, hvarest enligt sägen varit farleder, ser man de försvunna vattnen ersatta af vågräta myrvallar och ängar, såsom uti Etelhem, Hejnum, Lärbro och Linde, o. s. v., älvensom uti Låjsta och Stånga, hvarest, mellan dessa senare socknar, finnes Gotlands djupaste land vatten, vid hvilket märkliga vallar och befästningar än i dag synas; liksom man också talar om gamla skeppsskrot och ankaren, som der blifvit hittade.
Ja denna öns ständiga höjning tros på fleraställen formärkts, t. o. m. under en mans ålder, såsom å Nårsholmen på Fårö samt på Närsholm, hvilkas smala hälsen eller ed alltmer hopväxa med den motliggande stranden och slutligen bli landfasta, hvilket förhållande också märkes å många grund och holmar, som hastigt stiga öfver vatten, bland hvilka senare Rone Ytter-holme säges på 40 års tid (intill 1854) tillvuxit med sex tunland; och än i dag finnas långt från stranden och å höga marken gamla lagda bro-stajnar till båtländingar eller landningsrum samt längese-, dan öfvergilna, af kullerstenar utlagda notvarp och gamla fångstlägerstenar för bafssjälen, såsom uti Rone och Gothem, Om sådana torrblifna vittenleder och stränder påminna ännu flera ego-namn på jordar som nu ligga högt uppe i landet, såsom \”Skips-gärdet,\” \”Skips-gangar\” och Skipsdalen samt Kum-ördar (i Rone), som betyder risbråte, utlagd för fiskfångst. Sålunda höjes, vidgas och förstoras landet alltjemt, ej minst genom stormvågornas svall, som alltjemt ökar strandvallen, såväl genom landslaget grus och sand, som ock genom bäddar af slåke, hvilken i vi karna bildar djupa släke-dyar; också förskjuter hafsisen ofta stora klippblock in på land. Allt tyder på stora hvälfningar i uråldern, då hafsvågorna fritt svallade öfver ön och utbredde om hvart annat jordlagren på hennes yta. Derföre ligga också flerstädes i största närhet och sinsemellan blandade pinn-häll och bränn-sand, nakna sol-hällar, grusåsar, klapperstenochflygsand, o. s. v. samt vidlyftiga lajrar eller lerfält och så åter spridda sträckor af den senast tillkomna bördiga svartmyllan. Inne på öns högslätt finnas stora myrar eller massur med stillastående vatten, som numera vanligen på eftersommarn och hösten torka ut, men i hvilkas sänkor uppstått djupa träsk med äfjebotten och som året om äro vattenfyllda. Der växer yppigt den grofva hvassa agen, hög vass samt flera arter starr och bunk; och der rörle sig fordom ett rikt djurlif af fisk samt allehauda vattenfoglar och vadare, hvadan der under tiderna bildats måktiga bäddar af bluttma eller dy, vattendränkt växtmylla och yppersta torfjord ej sällan till 8 eller 10 fots djup. Myrarna afbörda sina flöden derigenom att ytvattnet antingen upptages af några få grunda åar, snart sommartorra valgar och bäckar eller finner sin väg till hafvet genom långa leder under bergen, och det öfriga vattnet nedtränger genom jordlagren och sjunker bort både genom trånga klu-fall.i bergen och slukas af vida sluk-hul, för att zedan kring öns alla stränder framkomma såsom oräkneliga, källor af friskaste fast ganska kalkblandadt vatten Och må bland de befintliga svaga s. k. helsokällorna särskildt nämnas \”Hamrabrunn\”, som för sitt bittra vatten kallas Päuke-sanden (den ondes brunn), hvilken egenskap väl antyder att dess ådror silas genom sten- och jordlager af främmande beskaffenhet eller att de förhända ha beröring med det underliggande gråberget, — I anseende till luftstreck må nämnas, att Gotland, med dess geoer fiska bredd och ringa höjd öfver hafvet, hade (1. ex. 1855—1859) en medel-luftvärme af något mera äv + 7, 6 (Celsius) och en jord- eller källvärme al + 8,0; men den s. k. gymnasii-källan (uti n. v. sjukhuset vid Strandgatan i Visby) är undantagsvis + 5,5 hela året om. Luftvärmen kan ibland i middagsstunden vara + 32,0 i skuggan, ja någon gång (såsom 1834) + 35,0; och i Augusti 1845 syntes egyptiska gräshoppan (Gryllus migratorius) vid Visby. Men kölden på vinterdag faller bär sällan till — 10,0 eller — 15,0, under det att kylan på fasta landet vid Westervik då vanligen är fyra grader strängare; och under hela vintern 1859-60 var största kölden under en enda dag allenast — 5,0, hvarjemte medelluftvärmen under alla vintermånaderna somliga år är öfver fryspunkten. Ofta är himlen hög klar och prisas al målare för dess djupa blåhet. Troligen härrör Öns så milda Inftstreck, isynnerhet under sommar och höst, af den aflägsna Golfströmmen, som, med de starka vestliga vindarna (hvilka här ej sällan blåsa under flera månader å rad), från Atlanten för dess värme till Gotland, som väl är den längst bort i S.O. belägna ort, hvilken beröres af hans lifvande ande. Dock äro vårurna vanligen långa och kalla, då den s.k. Marsgejsten ofta är rifvande och hvass, hvilket törorsakas af den sura ostliga vinden från de högnordiska tundrorna samt af den då största kylan i hafsvattnet, isynnerhet när sjöisen hvart 10:de eller 20:de år, stundom många månader, ligger fast som ett berg kring ön eller fyller hafvet med tjock drif-is. Gamla uppgifter tala om förfärliga vintrar i forna tider, då Östersjön länge och många gånger legat tillfrusen mellan alla sina kuster. Men med full visshet vet man, att här äfven i senare tider varit stora snö-vintrar med långvarig stark köld, eller 1708–09, då valnötträden ströko med, och 1741, då dessa, liksom ock alla mullbärsträd, förgingos i Visby, äfvensom 1788 —89, 1794, 1809, 1829—30 och 1838. År 1867 var hela sommarn ovanligt regnig och kall, hvilket väl härledde sig af den mängd iskallt fjällvatten, som då så sent hann ned från Nordens alla elfvar och sedan under sommarn omgaf Gotland med dimmor och kyla; men åter andra år och rätt ofta plågas orten af stor brist på regn och den mest ihärdiga torka, äfvensem ej sällan af starka nattfroster långt utan på försommarn. Deremot äro höstarne Gotlands vackraste årstid och mer än dels ganska milda, ja någon gång med en medelvärme i Oktober af ända till + 10,0. Men, med landets läge i hafvet, rasa här stundom de våldsammaste stormar, ofta af nordvest och med högt vatten, då de med en oerhörd förstörelse= kraft (såsom i Okt. 1845, i Jan. 1850, i Dec. 1863 och senast i Nov. 1872), ibland kullslår och bortför eller qväfver menniskor, makar stora träbyggningar från deras grundvalar samt fororsakar stora förödelser på skogarna. Sålunda är väderleken härstädes nu alltmera ojemn, hvilket väl oftare kommer att inträffa, såsom gifna följder af den vådliga rubbning af tingens bestånd, som förorsakas genom skogarnas förstöring. Eljest är luftstrecket ännu för helsan ganska angenämt och gynnsamt.
Sådant är Gotlands läge och luftstreck, och så äro dess yta och jordlager skickade för att bära skog och växter; såsom allestädes, är det landets danad, som skipat växtlighetens tillvaro i vexlande skepnader och olika bestånd. — Barrskogarna ha af ålder utbredt sig på de högländiga torra grusåsarna och sandfälten samt de lägre markerna derinvid, eller öfver ön i allmänhet i hennes hela längd och bredd. De största sådana skogar voro af gammalt norrut Fors-viden och Åjnaren, de vidsträckta strandskogarna öster på ön med Trull-halsar och Gyllanui, inne i landet Låjsta-hajd och Brajd-floar, åt vester Langhajdi, Lajkunge-hajd och Alle-hage, samt ändtligen den grofva barrskog, som fordom betäckte hela Fårön, Sandön och Furillen, m. fl.; och särdeles högvuxen var städse timmerskogen på grusjorden i Vänge, Butle, Ala och Etelhem, samt för ej länge sedan utmärkt vacker uti <AvaNäset\” på Fårön, å $Vialms-udde\”, vid Gullauser, Vesters, Tjälders, uti Hejnum, vid Muukebos i Norlanda och Kisslings i Fole samt Norrvanga i Lärbro. Men uti midtlandet, på lerjorden och den djupa myllan i dalsänkorna, vid myrvatten samt på deras laggar och framspringande utlängor, herskade löfskogen fordomdags i sträckor af flera mil, och det öfver hela socknar och nästan i sammanhang alltfrån Martebo, Lokrumme och Bäl i norr ända till Klinte i sydvest, samt sedan vidare, i söder om det snedt öfver landet gående barrskogsbältet, här och der bort till Öja och Hamra uti öns sydligaste del: allt oftast i våra prisade ängar förskönadt af lummig underskog och yppigt buskverk samt den täckaste blomsterväfnad af örtrikt gräs.
Skogen på Gotland är visserligen vilkoret för växt- och djurrikets trefnad och odlingens möjlighet derstädes, men han har stormen till granne på alla håll. Derföre är hans bygnad i stort taget inrättadt på det visaste sätt: sålunda blir han allt lägre mot hafsstranden, hvarest han, ofta utan all stam och blott utrustad med knotiga och på marken kringslängda grenar, bäst förmårhålla sig sjelf fast i den stenbundna jorden och med det samma mot hafsstormarna värna den innanför växande skogshärens bestånd, så att träden der inne i lugnet kunnat utveckla höga stammar och på dem lyfta sina jemnhöga hvälfda kronor, öfver hvilka de starka vädren då storma fram utan skada. Och endast sålunda kan högskogen lugnt stiga i kraft och bestå, under det att dess tjenare, den väderslungna vresiga strand skogen vid hafvets bräddar, ger hafvets söner detskapligaste sega virke till skepp och båtar: alltså är skogens bygnad sådan, att han uppehåller sig sjelf, skyddar hela landet och tillika bereder menniskan nyttiga hjelpmedel.
Gotlands Allehanda
Lördagen 30 September 1876
N:r 78
