Dag: 16 december 2021

hustak i 33 år gillar söta fruar.

En gammal trotjänare, som många säkerligen har sett på hustaken i Visby, är skorstensfejaren Ragnar Söderberg. Herr Söderberg har uppnått den aktningsvärda åldern 66 år och har varit i yrket i 53 år. Han är både pigg och frispråkig och man kan ännu få se honom på något hustak, men det är endast när det är nödvändigt. Det har länge varit tal om pension, men herr Söderberg har ännu inte fått något slutgiltigt svar och tänker nog ännu hålla på några år till.

När medarbetaren sökte upp herr Söderberg häromdagen skulle han just iväg till ett arbete på norr, men nog hade han tid till en liten pratstund alltid — jodå! Han berättade att det var rätt stor skillnad på sotareyrket nu och för femtio år sedan. Han började som 13-åring i Stockholm år 1899. På den tiden fanns det 12 mästare i Stockholm och varje mästare hade ungefär 5 lärlingar. Det var minsann andra takter på den tiden, herr Söderberg skrattade vid blotta tanken. Man fick börja med att krypa upp och ned i skorstenarna. Första halvåret fick man bara krypa nedifrån och upp men sedan fick man det stora förtroendet att krypa uppifrån och ned. Någon lön fick man inte första tiden men man hade allting fritt, d. v. s. fickbo och äta vid mästaren och fick dessutom två kostymer om året. Efter tre år fick herr Söderberg sin första lön. Det var 12 kr i veckan och för det skulle han försörja sig.

Sotare på kungl. slottet
Herr Söderberg var även »hovsotare» 1904, då han arbetade vid mästaren Denkert, som bl. a. sotade på kungliga slottet. Efter tio år i yrket blev herr Söderberg utlärd gesäll med gesällbrev på fickan år 1909 i Karlskrona. Proven var ganska hårda då — man skulle utföra ett kanderfritt arbete under ett års tid. Efter att ha arbetat i många av Sveriges städer och bl. a. även varit sin egen i en trakt utanför Uddevalla kom sedan herr Söderberg till Visby 1919.

»Trevliga fruar och argsinta käringar»
finns det gott om tyckte vår skorstensfejare och det är just det som är så trevligt i yrket. Man behöver inte stå-på samma tak jämt o. det är så skojigt att få ha att göra med olika personer. Ibland kan det vara en trevlig fru man träffar på, men det kan också vara en »argsint käring». Om det är dåligt väder eller mycket sot spelar inte så stor roll.
Jag har nog varit på alla hustak i Visby, utom fru Helgestrands på Kvarnvägen, så det är nog åtskilliga kilo sot som har rensats bort ur skorstenarna här i stan. Men det är minsann inte bara en dans på rosor. Herr Söderberg förklarade bestämt att han inte tyckte om oljeeldningen. Sotet sätter sig fast i kläderna och fräter stora hål — hur skall man då inte se ut invärtes?

Varpkastare och schackspelare
Vid sidan om sotningen har det även varit idrott på programmet. När herr Söderberg kom hit till Visby fick han se några personer som stod och »kastade sten på en pinne». Det skulle väl inte vara så svårt — och en tid senare var »stenkastningen» d. v. s. varpkastningen i full gång. Han var aktiv varpkastare 20 år och fick sitt första pris 1926. Nu är det emellertid åtskilliga bucklor som pryder hemmet.
Schack är också ett intressant spel och herr Söderberg var med och bildade schackklubben Gute.
Så småningom tillät tiden varken schack eller varpa, så då var det bara att helt ägna sig åt yrket.

»Vad hon var sotig»
Nog för att det fanns många trevliga och skojiga minnen men herr Söderberg hade inte något på lager just nu. Jo, förresten! — En gång i Västervik när jag skulle till ett ställe och sota träffade jag en stilig piga. Ja, jag var själv rätt stilig på den tiden. Ja, som sagt jag träffade en stilig piga, men vad hon var svart när vi slutade!
Conn.

Gotlänningen
Onsdagen 1 oktober 1952
Nr 227