Dag: 17 december 2021

Mikaelidagens epistel återger uppenbarelsebokens berättelse om striden mellan gott och ont i himmelen. Mikael var anförare för de styrkor, som till sist segrade, medan Satan och hans anhang förlorade och deporterades till vår stackars jord. Sen dess har det varit frid i himmelen men desto större elände här nere.
Var, när och hur änglatron uppstått, därom kommer aldrig besked att kunna ges. Föreställningen om ande- och änglaväsen finns emellertid fulilt utbildad såväl inom judisk som kristen tro. Den har konstaterats mycket längre tillbaka än så. Den förekommer överallt inom främre orientalisk föreställningsvärld, särskilt i dess mera apokalyptiska uttrycksformer. Via dessa skönjes också ganska tydligt sambandet med judisk kultur och därigenom också med kristen tro. Den hypotesen har framställts, att människotanken, som ju alltid har benägenhet att tänka konkret, har uppfattat Guds egenskaper som självständiga varelser. Med andra ord, en avspjälkning från gudsbegreppet har ägt rum och så har både goda och onda andemakter blivit resultatet. Tre enighetsföreställningen har tolkats i samma riktning.
Änglaskarorna enligt sentida judisk uppfattning var mycket betydande. De räknades i tusen gånger tusen och tiotusen gånger tiotusen. Och Jesus säger sig kunna nerbedja en legion änglar till skydd och bistånd. I spetsen för dessa står fyra, enligt annan uppfattning sex eller sju, ärkeänglar. Namnen på dessa känner vi åtminstone delvis. Det är Mikael, Gabriel, Uriel och Rafael, för att nämna endast de mera kända.
Änglarnas uppgift framgår redan av det namn man givit dem. Ordet ängel betyder »sändebud», ordstammen är för övrigt densamma, som ingår i ordet evangelium. Vid sidan av uppgiften som hovstat i himmelen tänks alltså ängalegionerna som sändebud från den Högste till den minste. Genom ängeln förkunnar Gud sin vilja till varje människa, genom ängeln vårdar sig Gud om människan och ger henne sitt skydd. Det är med andra ord Guds ledning och Guds vård, högst konkret tänkt.
Mikael nämns alltid först bland ärkeänglarna. Han är den givne ledaren, när Satan kommit oro åstad i himlarymderna. Men han är också enligt judisk föreställning Israels skyddsängel, den som kämpar för Israel och ger sitt folk seger. Det hör till saken, att judisk fromhet var ytterst mottaglig för änglatro. Gud blev nämligen med tiden för juden den fruktansvärde, vars anlete man ej kunde se och likväl leva. Hans namn vågade man inte uttala och man vågade inte nalkas honom utan genom ombud. Man kan jämföra med helgonens ställning i den medeltida kyrkan. Gud blev den otillgänglige och mellanhandsväsendena fick allt större betydelse.
Ärkeängeln Mikael tänktes av gammalt som föreståndare för himmelens kansli. I himmelen fördes enligt den föreställning man hyste två böcker. Den ena var livets bok med namnlängd över alla rättfärdiggjorda och en annan bok upptog namnen på de människor, som hade förtappelse att vänta. För livets bok bar Mikael ansvar. Med detta sammanhänger nära den föreställningen att ärkeängeln Mikael var den som ledsagade de rättfärdiga till paradiset. Bästa exemplet härpå är berättelsen om Henoks himlafärd.
Ärkeängeln Mikael framställdes också på ett sätt, som kommer kristna tankegångar mycket nära. Han kallas himmelsk överstepräst och förbedjare, han blir mildhetens och nådens förespråkare i himlen. Han framstår som medlare mellan Gud och människor.
Tanken går här ofrivilligt över på den enligt kristen tro främste i himmelriket vid sidan av Gud själv. Han som är utgången av Gud, är Gud själv och likväl en självständig varelse, född och icke skapad. Det är Kristus. Också han sägs vara med när världen blev till. Han kallas himmelsk överstepräst och förbedjare, en medlare mellan Gud och människor, Genom honom kom nåden. Ingen tvekan borde råda om att Johannes uppenbarelse identifierar ärkeängeln Mikael med Kristus själv.
Genom striden i himmelen blev Satan nedstörtad till jorden. Jorden kom under hans välde. Men hans välde skulle ej bli för alltid. Guds son steg ner, och den strid som började i himlen skulle fortsättas och föras till slut på jorden. Död och mörker, Satans attribut, skulle plånas ut och det skulle bli frid på jorden, bland människor till vilka Gud har behag.
Så är egentligen Mikaelidagen ett mycket större minne och en viktigare helgdag än vi till att börja med tror. Det är det godas helg med längtan efter frid, som den dagen firas. Den dagen vill påminna oss om hur ormens huvud krossas under hälen av Människosonen och hur friden skall bli bofast i himmelen så ock på jorden. Den vill påminna om den dag, då rätten och rättfärdigheten skall få sitt, då allt det som varit förtrampat skall få resa på sig och rättvisan ensam skall leva och råda. Enligt gammal föreställning är det ärkeängeln Mikael, som möter skarorna den dagen. Det är ingen tillfällighet att han bär svärd och en våg. Det är ingen tillfällighet, att det är han som öppnar, uppståndel- en med en trumpetstöt. Man får uttrycka sig hur föraktligt man än vill om gammal orienalisk religiositet och man får i modern kristen självgodhet tro sig veta Saker och ting så avsevärt mycket bättre: vill man vara riktigt ärlig måste man erkänna, att det är samma längtan efter frid, som röjer sig i urgamla Mikaelsföreställningar som i vår kristna tro, när den är som bäst. Vilket den så ytterst sällan är.
Så är Mikaelidagen fridens och fredens dag. Oss ger den hoppet att efter strid kommer frid och rättvisa och rättfärdighet.
Åke Wiberg.

Gotlänningen
Fredagen 3 oktober 1952
Nr 229