Örn river Får på Gotland ?

SE-reportage: Arvid Ohlsson

\"\"
På betesmarkerna nere vid havet fann hemmansägare
Lars Kristiansson två av sina lamm rivna.
\"\"
Åter för sent att avslöja dråparen. Inte ett enda rovdjursbett kan upptäckas på de rivna lammen, men ögonen är uthackade och inälvorna har tagits ut genom ett håli buk eller bröst.

Gott och väl en halvmil bort från de centrala delarna av Gothem socken och med den djupa, sjungande »strandskogen» alldeles in på knutarna, ligger hemmansägare Lars Kristianssons gård — en av de två parter som bildar Nors grannlag nere vid den gotländska nordöstkusten.
Ute i havsbandet drar gåsflockarna förbi eller tjuvbetar på holmarna. På strandängarna stiger måsarnas härskaror mot skyn medan silvertärnan fiskar i vikarna. Och i strandskogen går fåren i bet — ett hundratal tackor med ungar som föddes ute i snödrivorna, när den värsta vintern var över och marsvåren började lossa på isbältena såväl i skogsmarkens bäckar och åar som i de grunda vikarna nere vid »strand».
Dessa får har varit det allmänna samtalsämnet man och man emellan, inte minst bland andra fårägare på Gotland denna nådens vår 1952. Ett dystert öde har drabbat bortåt ett trettiotal av lammen. Man har under en månads tid gång efter annan hittat deras urätna kroppar i strandskogen, på uddarna ute vid havet eller liksom tappade från skyn flera kilometer in på andra jordägares marker.
Ingen har ännu med exakt säkerhet kunnat fastställa lammrövarens identitet, ty ingen har ännu med egna ögon sett honom utföra mordet. Ägaren till fåren har dag efter dag patrullerat genom de 200 tunnland skogsmarker som fårstängslet omsluter, men han har alltid kommit för sent till brottsplatsen. Ett dräpt unglamm liggande utsträckt på en öppenplats inne i skogen, utan spår av bett på kroppen, men med ögonen urhackade och ett gapande hål i bröstet eller buken, genom vilket inälvorna tagits ut, har varit en syn som vid ett tiotal tillfällen mött honom. Dessutom har i skrivande stund 16 lamm på ett fullkomligt oförklarligt sätt kommit bort. Rövaren har varit för snabb och listig för att låta sig avslöjas. Det är endast det -enhetliga i avlivnings- och urätningsmetoderna som skvallrar om att en och samme rövare varit framme. Och vilken stund som helst kan han komma tillbaka. över de små liven som i dag går i bet därnere mellan strandskogens furor eller ute bland den öppna »strandburgens» gråa kullersten vid Nors ruvar den ovissa döden som en hotfull och dyster skugga.
Det var vid ett titfälle under den förra hösten som en gammal fårägare borta vid Skarnviken i Kräklingbo socken invid samma kust berättade, att han sett ett par jättestora fåglar kalasa på en död bagge som blivit liggande utan att jordas vid en av de röda tångbäddarna nere vid »strand». Baggen hade dött av någon sjukdom och var i förruttnelsetillstånd. Men de två rovfåglarna hade låtit sig väl smaka. Dag efter dag kom de sedan tillbaka, så länge det fanns en köttslamsa kvar på benen. Och en gång kom han dem mycket nära in på livet. Fåglarna hade varit mörkbruna till färgen, berättade han. Stjärten var vit — åtminstone delvis. Näbbarna var kraftiga, krökta och gula till färgen. Benen var tumstjocka och gula även de. När fåglarna sedan med stort besvär lyfte från fårkroppen, såg han att de stora vingpennorna spretade.
Att det varit ett par örnar var nog ingen tvekan om. Och även om dessa ståtliga, fridlysta rovfåglar — kungsörn eller havsörn det smäller lika högt — nu måste räknas som ytterst sällsynta i vårt land, inte minst på Gotland, finns det nog ingen tvekan hos fårägaren vid Nors att det är örn som rivit hans skyddslingar i skogen.
Vid två tillfällen under sina patrullmarscher i betesmarken har han nämligen sett den väldiga fågeln komma strykande tätt över trädtopparna utifrån sjön. Från kustbevakningsstationen har en ensam örn rapporterats vid Gothemshammar. Själv såg jag en ensam havsörn lyfta från holmen Sildungen, belägen några kilometer från fårens betesmarker, och styra kosan ut mot havet till.
Märkligt är emellertid att där ett annat örnpar nu häckar på Gotland inom en helt annan trakt av ön, inte en enda unge rövats från de får som betar i skogen runt om.
Själv inspekterade jag den boplatsen vid upprepade tillfällen under förra sommaren och fann därvid endast rester av vildkanin, några kråkor, några igelkottar och -fjädrar efter en fasan invid örnboet. I den trakten var samtliga fårägare stolta och tacksamma över den sällsynte inbyggaren som var det mest effektiva vapnet mot den\” ständigt ökande vildkaninstammen.
Alltnog, ingen vet med bestämd-het om de rivna fåren i Norsskogarna fallit offer \”för en i kusttrakterna kringstrykande örn. Och för att komma gåtans lösning närmare krävs säkerligen en mera omfattande och intensiv vakthållning. Att hund och räv kan lämnas åsido liksom även löslöpande illrar och andra rovdäggdjur, därför talar även den omständigheten att inga bett synes på kropparna, att inte ett ben brutits. Allt tyder på att skadorna orsakats av någon större rovfågel.
Förlusten för fårägaren är naturligtvis avsevärd och för att söka fastställa skadegörarens identitet för eventuell skadeersättning, ordnades en veterinärsbesiktning av några döda djurkroppar med skador som var typiska för den sedan en månad tillbaka pågående massakern på lamm.
Även i detta utlåtande bestyrktes »örnteorin», hur tråkigt det än kan låta för oss svenska naturvänner. Intyget lyder nämligen som följer:
» Undertecknad har i dag obduce: rat tre lammkadaver som hittats på Lars Kristianssons skogsmarker vid Nors i Gothem socken, och tillhörande dennes fårbesättning.
Lammen är c:a 2 å 3 veckor gamla, Bukarna är upprivna och inälvorna borta. I ett av lammen finns dock levern och njurarna kvar. Lammen har varit döda i flera dagar, varför kadaverösa förändringar omöjliggör ett exakt bedömande. På två av lammen har bröstkorgens ena sida sargats så att revbenen synes frilagda utan muskulatur. Extremitetbenen och ryggraden är intakta. Några märken efter bett av hund, räv eller annat rovdäggdjur kan inte iakttagas. Av skadornas utseende att döma synes det mig möjligt att desamma orsakats av någon större rovfågel, t.ex. örn, som uppgives hava iakttagits i trakten.
Några tecken på inre sjukdom har jag icke kunnat påvisa på de tre uppvisade lammkadavren, vilket härmed intygas på heder och samvete.
Slite den 11 maj 1952.
Tor Svanholm.
Distriktsveterinär.»

\"\"
Kungsörn i sitt bo i en annan del av Gotland. I den bygden har inga lamm rivits av örnen, som i stället håller efter vildkaninstammen.
\"\"
Byborna är ofte ute på spaning efter
dråparen, men förgäves.
\"\"
Och över de betande unglammen
ruvar ständigt faran att rivas.

SE
15-21 Oktober 1953
Nr 42

LIVBÅT

\"\"

Sextio sjömil från Gotland började lasten förskjuta sej på finska 1.200-tonnaren Kotka. Vädret var hårt och läget kritiskt. Livbåtarna sattes i sjön och halva besättningen, däribland två kvinnor, kommenderades ner i dem männen kallblodigt med cigarrettfimpen i mun. Med båtarna på släp startade sedan Kotkas kapten en kapplöpning mot tiden för att försöka sätta fartyget på land innan det gick under. Slagsidan blev värre och värre.
När man fick land i sikte var den inemot 40 grader och den grova sjön bröt in över däcket. Bara 5 sjömil söder om Hoburgen på Gotlands sydspets måste besättningen ge upp kampen. Livräddningskryssaren Bror Ulrich räddade samtliga sedan polska ängaren Torun, som först upptäckte finnens nödläge, vägrat ge hjälp.
Bilderna togs av en av de finska besättningsmännen. Han kom i vattnet men lyckades klara både kamera och film.

\"\"

SE
15-21 Oktober 1953
Nr 42

Han som låg och sov repmånaden

\"\"

— och fick en månads fängelse för det Hjälp furiren med dom här lådorna, sa befälet till värnpliktige Roland Pettersson första dagen han ryckte in till repövning. Han gjorde som han blivit tillsagd.

\"\"
På den här luckan i kasernen på Fårö vistades Roland Pettersson hela repmånaden. Han åt i matsalen och lyfte lön. Befälet upptäckte honom inte.

Sedan gick han till sitt logement. Där stannade han — och sov för det mesta — i 28 dagar! Ingen gav honom order, själv frågade han inte. När han skulle mucka blev han upptäckt. »Den bortglömde repsoldaten» är ett unikt fall i svenska armén.
Roland Pettersson var lite småförbannad när han klev iland vid kustartilleriets förläggning i Fårösund i nattmörkret. Det där med att ligga i lumpen och harva hade aldrig tilltalat honom. Nu skulle han, 24 år gammal, tillsammans med åtskilliga hundra mer eller mindre likasinnade — göra en repetitionsmånad. Och på det här stället! Norra Gotland — det kan ju knappast ens räknas till Sverige. Det var inte nån ordning med lumpen tyckte han. Men det var väl nödvändigt förstås.
Den här gången blev det inte nån ordning heller, kunde han snart konstatera. Utom första dygnet möjligen. Då fick han ut sina prylar, var med om ett upprop och fick en skriftlig order att hjälpa en furir att köra ut marketenterilådor. Pettersson var handräckningsmanskap, han tillhörde grupp 4. Han hade haft nåt fel på hjärtat då han mönstrade 1954. Efterjobbet med lådorna gick han till förläggningen och sov gott den natten.
Det blev mera sova den närmaste tiden: Han åt med kompisarna och gick tillbaks till luckan. Det skulle väl komma nya order om vad han skulle göra. Men det kom aldrig. Pettersson la sej på slafen och sov. Gick och åt igen. Satt på luckan, rökte och läste, sov ett tag, städade lite. Och väntade. I 28 dygn väntade han på att befälet skulle ge honom något att göra. Han lyfte lön var 10:e dag.
Inte ens då upptäcktes han.
Sen var det dags att mucka. Pettersson klädde sej civil och beredde sej på att åka hem till Oxelösund. Visserligen hade han inte gjort ett handtag (utöver lådorna första dagen), men månaden var ju slut. Det skulle bli skönt att komma hem igen. Men bara några timmar före avresan blev han kallad till batterichefen.

Vad gör man när man inte får nån order?
— Vad har Pettersson gjort här egentligen? Det tycks inte finnas nån här som vill betygsätta era prestationer…
— Ja, jag har inte gjort nånting, svarade Pettersson. Jag har inte fått några order om att göra nåt. Och man går ju inte direkt och tigger jobb här i lumpen…
Det där utspelades på hösten 1958. Så rullades hela historien upp. Den sorglustiga episoden om »soldaten som glömdes bort». Och rättsmaskineriet knakade igång. Det blev åtal mot Pettersson för tjänstefel. I Nyköpings häradsrätt fick han ett år senare 50 dagsböter ä 7 kr. Och för några dagar sedan skärpte hovrätten straffet till en månads fängelse. Tjänstefelet var grovt, tyckte hovrätten. Så Pettersson får göra om sin månad, fast i en lite annan miljö.
Men kan det verkligen vara riktigt att en värnpliktig ensam döms så hårt för att befälet inte har givit honom något att göra?
Nej, Pettersson var inte ansvarig ensam. Två officerare — hans närmaste befäl — ställdes också till svars för tjänstefel. Dom riskerar upp till 20 dagars disciplinbot. De åtalade är kommendörkapten Arne Körlin, numera i Karlskrona, och löjtnant Lembit Kronström, fortfarande placerad i Fårösund. Båda bestred ansvar i rätten. En serie »olyckliga omständigheter» spelade in när Pettersson glömdes bort, hävdade dom.
När repgubbarna skulle komma gick Körlin, som fungerade som stabsintendent, tillsammans med furir Harry Thunholm igenom listan på de 25 man som skulle placeras på intendenturen. Då upptäcktes att Pettersson placerats på en depå där man behövde särskilt pålitliga och duktiga grabbar: Pettersson hade inte det ryktet om sej.
Hans meriter från rekryten 1955 var inte särskilt goda. Han ströks tills vidare, det blev ett frågetecken i kanten för honom. Han blev en reserv som utan tvekan skulle utnyttjas. Men nu var problemet för dagen närmast att sätta in de andra 24 på deras arbeten.
Thunholm tog hand om gruppen, ledde den runt till de olika arbetsplatserna. Pettersson traskade med. Han blev aldrig placerad. På eftermiddagen fick han en lapp skriven av Thunholm om handräckning med marketenterilådorna. Det var det sista furir Thunholm gjorde för det repförbandet. Han hade en gnistrande huvudvärk. Morgonen därpå var Thunholm sjukskriven för hjärnhinneinflammation och borta i en dryg månad.
Kommendörkapten Körlin reste några dagar senare till Karlskrona på en vecka för att sätta sej in i sin nuvarande befattning. Löjtnant Kronström fick som hans närmaste man på Fårösund ta befälet för intendenturen. Han blev hårt arbetsbelastad — furir Thunholm var ju sjuk. Det fanns tillräckligt med folk på dom depåer och förråd som svarade för kustartilleriets matförsörjning. Det saknades ingen. Vilket inte betydde att Pettersson var inkallad i onödan. Det fanns mer än nog med jobb.
Och då Körlin återkom från sin tjänsteresa var det dags för inspektion av marinförvaltningen. Och hela tiden löpte repetitionsövningen som kulminerade i en stor manöver. Länken mellan officerarna Körlin och Kronström å ena sidan och manskapet å den andra — länken bestående av furir Thunholm var borta. Körlin fick aldrig klart för sej att Pettersson hade kommit. Han var visserligen stabsintendent och chef för Pettersson, men han såg aldrig till honom. Han fick för sig att han helt enkelt saknades. Och Pettersson var också borta — han sov på luckan!
Visst förstod han väl att det inte stod rätt till, men han tyckte att det inte var hans sak att ta initiativ. Soldaten ska ju knipa käft och lyda order. Och han vantrivdes inte med sin lott. Dom flesta kompisarna avundades honom. Det var bara några »stridisar» som tyckte att han borde anmäla sej.
Han borde nog ha lytt det rådet. Han sa visserligen i rätten att han aldrig fått lära sej vad han skulle göra när han inte fått några order. Men det står i den rekrytinstruktion för kustartilleriet som Pettersson skulle ha läst när han gjorde värnplikten. Där står det bl. a. att »krigsman skall fullgöra vad honom åligger enligt reglementen, instruktioner, särskilda föreskrifter eller allmänna bestämmelser». Och det står också att om krigsmannen inte hinner inhämta instruktioner eller förhållningsorder skall han handla på eget initiativ och snarast avge rapport därom. Och när ett uppdrag är slutfört så skall han göra anmälan till befälet om det. Pettersson hoppade över det där med anmälan.
Hade han inte gjort det skulle han idag sluppit gå och gräma sej över att hans montörsjobb i Oxelösund när som helst kan brytas av- en månads »gallerskakning». Och hade de två officerarna bemästrat alla »olyckliga omständigheter» skulle dom inte ha behövt spela huvudroller i ett disciplinmål utan varje tidigare motsvarighet. Men nu blev det ett »svenskt rekord» i undanhållning. Oslagbart? Kanske inte. Men noterat med ett igenkännande småleende av de flesta som vet hur det går till i lumpen.

\"\"
Furir Thunholm, numera sergeant, blev sjuk och gav ingen rapport.
\"\"
Löjtnant Kronström hade för jobbigt.
Och manskapet räckte utan Pettersson.
\"\"
Överste Gillberg: Undanhållning kostar mer än det smakar.
\"\"
Flaggjunkare Ekelund ledde förhören då Pettersson avslöjats.
Kände till honom men misstänkte inget.

SE-reportage: Jan Muhr—Lo Hertzman-Ericsson (foto)

SE
31 Mars 1960
Nr 31 ½

VANSINNESFÄRD

\"\"
Ambulansen har anlänt. Rune Fristedt förs till lasarettet. Men det är för sent, på sjukhuset kan läkarna ingenting göra för att rädda honom. De kan bara konstatera att döden var nästan ögonblicklig.

Lördagskväll i Visby. Massor av ungdomar söker sej tillbaka till stan från dansstället Kneippbyn. Två ynglingar från Eskelhem — 20-årige Ove Wahlgren och 19-årige Rune Fristedt — har varit på bio och efter en nattkorv på Södertorg sätter de sej upp på motorcykeln för att åka hem. Genom den trånga Söderport kommer ett dollargrin i vansinnesfart, bilen kränger våldsamt, däcken tjuter mot vägbanan.
Motorcykeln har hunnit ett tiotal meter när bilen vräker rakt på den, krossar den, släpar den med sig i högsta fart. En buss får en smäll i förbifarten, innan bilen efter 50 meter stoppas av en husvägg, Hela vägen ett gnistregn från motorcykeln.

\"\"
Bussen har backats undan. Folkmassan samlas kring motorcykelföraren Ove Wahlgrens kropp. Det råder närmast lynchstämning.

Folk strömmar till, men det tar en stund innan någon fattar olyckan i hela dess vidd. På gatan ligger en ung människa, Rune Fristedt. Han blöder starkt, visar inga livstecken. Någon i massan ropar: Där, under bussen, ligger en till. Bussen backas tillbaka. Några flickor i massan svimmar inför den makabra anblicken av en förvriden, stympad människokropp, översköljd med blod: Ove Wahlgren, motorcykelns förare. Ambulansen kommer snabbt till platsen, forslar bort de båda döda.
Ur bilen kliver en 23-årig yngling, Rolf Hansson. Stegar till synes oberörd bort till ett korvstånd. Den stora, tunga amerikanska bilen av efterkrigsmodell har fått hela frampartiet intryckt, men han och: hans tre passagerare är oskadade. Det är motorcykeln som räddat deras liv. Bilens fotbroms var trasig, motorcykeln fungerade som buffert.
Rolf Hansson har tidigare en dom på sej för kvinnomisshandel.
Nu måste han för polisen erkänna sej skyldig till grov trafikovarsamhet, grovt vållande till annans död, egenmäktigt förfarande (bilen olovligt lånad av fadern), olovligt framförande av bil (körkortet indraget för tidigare rattfylleri). Dessutom måste han medge att han samma kväll druckit 15 centiliter på en restaurang i staden.
Ändock torde han kunna vänta ett relativt lindrigt straff.
(Reportage: Göran Engström)

\"\"
Söderport är en smal passage även för en
liten DKW. Olycksbilen var en bred
Nash av efterkrigsmodell.

NIDINGENS VILDA FÄRD

\"\"
Magnus Gernes karta visar vansinnesfärden genom Visby stad.
\"\"
Bussens kraftiga kofångare av u-järn böjdes vid smällen.
\"\"
Resans slut: bil och motorcykel har kvaddats mot husväggen.

SE
8-14 maj 1952
Nr 19

Rättegångs- och Polissaker.

Rådhusrätten 23 Oktober.
För fylleri och oljud dömdes förre artilleristen Karl Sundgren att böta för fylleri 10 kr. och för oljud 10 kr.

Misshandling. Efter angifvelse af muraren Elias Daniel Lindgren hade muraren Lars Ronqvist blifvit instämd för att hafva 8 September misshandlat Lindgren. Under handläggningen af detta mål, som flere gånger förevarit, har genom vittnen intygats, att Lindgren egentligen varit den, som förfördelat Ronqvist, samt under rusigt tillstånd fört oljud och, efter tillsägelse af R. att aflägsna sig ifrån arbetsstället, der R. var förman, icke åtfydt denna tillsägelse, hvarföre han af R. blifvit tilldelad några slag öfver ryggen. Genom i dag afkunnadt otslag dömdes angifvaren Lindgren att böta för fylleri 5 kr., för misshandling 5 kr. och tilltalade Ronqvist att för misshandling jemväl böta 5 kronor.
— Sadelmakarn L. Ekengren (se förra numret) frikändes från ansvar i brist af tillämplig lag för de:ta fall där någon skada icke uppkommit. Emellertid var en lycka för den anklagade, att de å landsvägen utlagde grushögarne ej förorsakade någon olyckshändelse, i hvilket fall den anklagade väl icke undsluppit så lätt, som nu var fallet.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 28 Oktober 1876
N:r 86

Broomläggningar.

Å nedannäm de dagar komma följunse broar att rivas och omläggas:
Tisdagen 31-i denna månad och onsdagen 1 instundande? November tvenne broar å vägen förbi Sindarfve och \”Halfvans gårdar i Garda, under hvilka dagar i stället kan begagnas landsvägen genom Felhemy Garde och Lye socknar; onsdgen 1 November en bro å vägen emellan Sanda kyrka och Sandäskes, då i- stället kan begagnas vågen förbi Fjmunds i Mästerby; samma dag en bro midtför havdlanden Nymans i Westergarn handelslokaul, amder hvilken dag vägen från Sanda till Westergarn blir ofarbar och då i stället kan begagnas vägen förbi Stenhuse i Sanda och Klinte; 1 och 2 nästinstundande November en bro å allmänna vågen emellan Fardhem församlings kyrka och Linde socken, då istället kan begagnas vågen emellan Hemse och Linde socknar; torfdagen 2 November, en bro å vägen emellan s. k. Rockarkand och Wall socken, då i stället kan begagnas vägen antingen genom Björke eller Hogrän socken; samma dag 2 st. broar å vägen från Bander gård i Mästerby till södra Iaudsvägen eller å den s.k. Ekorrgatan, då i wället vägen förbi Bjmunds kan begaguas; fredagen 3 November 5 st. broar å vägen från Walls kyrka genom Hogrän till Källgård i Atlingbo; då i stället vägen kan tagas förbi Isums gästgifvarcgård; samma dag en broå landsvägen hån s. k. Djupqvior till lägenheten benämd Zion – eller der vägen från Träkumla och Westerhejde korsa lihdsvägen, kunnande dessa vägar då i stället begagnas; samma dag en bro öfver vägen emellan Båtels och Hemmor gårdar i Lau då i stället vägen förbi Rudvier i Alskog till Lar kan begagnas; samma dag en mindre bro emellan sjuströmmar: och Westers i Boge socken, då i stället vägen genom Othem kan begagnas; samma dag en bro emellan Gute i Bäl och Källunge, då i stället kan tagas vägen genom Källunge och Wallstena socknar; samma dag 2:he broar emellan Wallstena och Gothem, då vägen kan tagas genom Hörsne och Bara socknar; samma dag flere mindre och en större bro å vågen emellan Gothem kyrka genom Norrlanda till Anga socken, då i stället vägen genom Hörsne och Ganthem socknar kan begagnas; samma dag och lördagen 4 November en bro öfver landsvägen i närheten af Österlings gård i Stånga, då i stället landsvägen öfver Stånga Malm till Burs kan begagnas.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 28 Oktober 1876
N:r 86

Inbrottsstöld

föröfvades under natten till onsdagen i Visby stads auktionskammare, hvarvid tillgreps ett stycke svart kläde, innehållande 75 fot, och omkring 20 fot svart doffel. Antagligen har tjufven förut beredt sig tillfälle att öppna bakarne till ett fönster och sedermera, genom det sålunda öppnade fönstret, föröfvat stölden. Väl vore, om gerningsmannen till åtminstone någon af de på senaste tiden föröfvade inbrottsstölderne kuude upptäckas och få sitt väl förtjenta straft, andra till varnagel.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 28 Oktober 1876
N:r 86

Olyckshändelse.

En omkring 10 år gammal gosse vid namn Knut Dablberg befann sig händelsevis en dag i början af veckan inne i tändsticksfabriken, hvarvid han kröp under en såg och fick hufvudet ganska betänkligt skadadt, hvarför han nu vårdas å lasarettet.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 28 Oktober 1876
N:r 86

Aflysta mynt.

Det aflysta äldre kopparskiljemynt, som at härvarande ränteri invexlats, motsvarade ett värde af 1,578 kronor 75 öre. Aflyst danskt silfvermynt har invexlats till ett belopp al 748 kronor.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 28 Oktober 1876
N:r 86

Gamla mynt,

liksom fornsaker i allmänhet, påträffas, såsom bekant, i stor mängd i den gotländska jorden.
I våras gjordes, såsom vi då omtalade, i botaniska trädgården, ett större myntfynd, bestående af gammalsvenska mynt, och i dagarne hafva afen bonde i Weskinde i en potatisåker påträffats nära 1,100 större och mindre, mycket välbehållna, anglosachsiska mynt, samt i samma fynd ett siliverspänne, vägande 42 ort, silfverkedjor, nära ½ aln långa m. m., tillsamman 5 ½ skålp. silfver. Fyndet har naturligtvis hembjudits kronan till inlösen.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 28 Oktober 1876
N:r 86