Dag: 30 december 2021

Ett förtvivlans rop efter hjälp gick i dessa dagar för 50 år sedan från övre Norrland. Skörden hade slagit alldeles fel, och verklig hungersnöd hotade människorna däruppe. Nybyggarhemmens magra tegar i lappmarken hade inte givit något, inte potatis, inte korn, inte foder. Värst var foderbristen. T. o. m. i Tornedalen, där annars gräset kunde stå manshögt på holmarna, var läget bedrövligt. Foderbristen var förfärlig, och befolkningen hotades av verklig hungersnöd. Kreatursbesättningarna måste slaktas ned, och vad det betydde i en trakt, där den fattiga befolkningen nästan uteslutande levde på boskapsskötsel, var ju inte svårt att förstå. Regeringen anslog 50.000 kronor till lindrande av nöden, men det var som en droppe i havet, sade en av Norrbottens riksdagsmän. Det behövdes vida större anslag för en enda socken.
I detta läge sattes hjälpaktioner i gång i det övriga Sverige, naturligtvis även på Gotland. Landshövdingen och biskopen utfärdade ett upprop om hjälp och startade en insamling av kontanta bidrag, och Gotlänningen framkastade tanken på att gotlänningarna, som fått relativt god skörd, skulle sända iväg en fartygslast med rotfrukter, säd och kreatursfoder, medan sjöfarten ännu var öppen. Maningarna förklingade inte ohörda. Ett par dagar senare lästes i tidningen en vädjan från Handelsföreningens fullmäktige (Tycho Klingwall, J. L. Kahlquist, Rudolf Waller, Carl Degerman, Hugo Pettersson och John Munthe) till länets jordbrukare att skänka spannmål och pressat hö, och uppsamling av gåvorna ordnades hos ett flertal köpmän runt om på On. En särskild aktion startades också från Klintehamn av hr Svante Wennberg, som meddelade att han tog emot både kontanta bidrag och spannmål, potatis m. m. och skulle försöka ordna gratistransport över havet av produkterna.
Bland de första gåvorna från Gotland märktes två tusenlappar, skänkta av resp. fröken Johanna Hägg och Roma sockerfabriksaktiebolag. I Visby domkyrka anordnades en konsert, för vars program fru Helga Wickström så gott som ensam svarade, och den samlade över 900 åhörare. De hickmanska godtemplarlogerna anordnade en nykterhetsfest, vars behållning gick till insamlingen, och här och var på landsbygden anordnades också fester och möten av skilda slag till förmån för Norrbottensinsamlingen. Pengar strömmade in på olika sätt; bl. a. berättas i tidningen om att man vid en s. k. hemkomstfest i Stånga samlade in 53: 45 kr.
Hur det gick i fortsättningen med insamlingarna, har vi ännu inte haft tillfälle att konstatera, men säkerligen blev det stor och allmän anslutning. Gotlänningarna visade som vid så många andra tillfällen både förr o. senare, att medkänsla och hjälpsamhet är framträdande dygder hos en äkta gute.
Stadsfullmäktige beslöt vid sitt oktobersammanträde på förslag av drätselkammaren, att 32 luxlampor skulle inköpas för gatubelysningen för en beräknad kostnad av 7.300 kr. Jämnt hälften av ledamöterna röstade för att i stället 50 nya lyktor av dittills bruklig typ skulle anskaffas för en kostnad av endast 1.000 kr; de var rädda för att luxlamporna skulle bli inkörsporten till ett beslut om fullständig omläggning till luxbelysning, och det ville de inte vara med om — de var elektricitetsvänner. Samma dag beslöt fullmäktige också till drätselkammaren remittera belysningskommittens utredning om stadens gatubelysning samt en motion av hrr af Ekenstam, Warfwinge, C. J. Björkander, J. Wigström, Wellenius och de Jounge om anläggande av ett elektricitetsverk på den s. k. Bränneri-tomten i enlighet med ett av Elektriska prövningsanstalten i Stockholm uppgjort förslag, slutande på 180.000 kr.
Vid sammanträdet var även stadens brandförsvar på tal. Städernas allmänna brandstodsbolag hade lovat sänka brandstodsavgifterna med 10 proc., om vissa förbättringar av stadens brandväsen gjordes, och med anledning därav föreslog drätselkammaren anläggande av en större cistern, rymmande 400 m3 vatten, vidare fast ångspruta och spruthus, rörledningar med brandposter vid ändpunkterna i vissa gator, brandtelegraf och bostad för ångsprutans maskinist, allt för en kostnad av 40.000 kr. Samtidigt påpekade drätselkammaren att den funnit\’ det önskvärt, att fast brandkår inrättades.
Och den brandkåren ska vi nu få på nyåret 1953!

Gotlänningen
Fredagen 17 oktober 1952
Nr 241

har saft i över 153.000 lampor 76 öre tim. 1924.

Herrarna Erik Gardelin och Erik Pettersson tituleras gatubelysningsreparatörer, men ett lämpligare namn än »mörkrets bekämpare» kan man väl inte ge dem. Lamporna som skall bytas om dagen varierar rätt mycket i antal, men man kan nog räkna med 20 st. om dan i medeltal och, det gör en nätt liten summa på ung. 153.300 lampor som har placerats i sina hållare under årens lopp.
Herr Gardelin är fädd 1905 och kom till elverket redan 1924 som linjearbetare. Han började sedan sin nuvarande befattning 1931 och var då ensam inom det yrkesområdet till 1937 då han fick sällskap av herr Pettersson som skriver födelseåret 1909. Båda är födda i Visby och trivs utmärkt med sitt yrke. »Någon måste ju se till belysningen — och varför skulle det inte bli vi», var deras replik.

2.500 armaturer.
finns det f. n. på stadens gator och dessa får sin regelbundna översyn av de båda reparatörerna. Det är inte bara glödlamporna som skall bytas ut utan de får även svara för alla reparationer av armaturerna. Ljusstyrkan på lamporna kan variera mellan 25 och 500 watt.

»Stegen blev svårt skadad»
Att arbetet inte är riskfritt står väl klart för var och en och särskilt för herr Gardelin som en gång kunde tacka sin skyddsängel för att han kom undan ett äventyr med livet i behåll. Han höll nämligen på med en reparation ute på Lännaområdet då han råkade få en järnstege mot en 33.000-voltledning. »Själv blev jag bara lite vimmelkantig och fick ett brännhål i foten, men stegen fick det värre — den smälte ned bitvis och det såg nästan ut som om den brann upp», säger herr Gardelin, men förklarar att han inte själv kunde fatta hur han kunde klara sig.
En annan gång gick det inte så lyckligt. Det var under ett arbete i en gjuten stolpe på Vårdklockegatan. Stolpen var inte så stabil och brast och herr Gardelin blev hängande ut över Hästgatan. Följden blev en bruten arm.

Slangbågsperiod på hösten.
Lamporna som skall bytas här i stan kan vara trasiga av olika orsaker och det händer »rätt ofta» att de blivit måltavlor för slangbågar. Det värsta distriktet när det gäller den saken är Studentallan och den värsta perioden är på hösten. På sommaren är gatubelysningen släckt under en period på sex veckor och då skall en hel del armaturer repareras, så det blir ingen vila för-»mörkrets bekämpare» i alla fall.

Poliser släckte och tände.
Förr i tiden under likströmmens dagar, d. v. s. fram till 1944 fanns det ingen kontroll och heller inga automatur som släckte och tände gatlyktorna på bestämda tider, utan då var det poliserna i stan som, gick omkring och skötte den sysslan. Men då fanns det heller inte så många gatlyktor att sköta, endast omkring 7-800 mot nuvarande 2.500 berättar herr Gardelin.

Trevligt och omväxlande jobb.
Det är inte alls tråkigt och ensidigt att åka omkring och byta ut lampor, som många säkert tror, berättar de båda reparatörerna vidare. Det är tvärtom mycket omväxlande och man kommer i kontakt med allmänheten, vilket enbart är angenämt.
Nu när vi har bil åker vi för det mesta tillsammans, men den har vi ju fått först i år så förut var det rätt jobbigt. Då fick man cykla omkring på varsin cykel, som väger inte mindre än 70 kilo inberäknat utrustningen. Och att cykla ett par mil om dan över allt inom stadsgränsen med en sådan last kan ju inte vara så lätt när det snöar och slaskar och är halt på vägarna.

76 öre i timmen.
var lönen för herr Gardelin, när han började som linjearbetare 1924. Då var det minsann andra takter mot vad det är nu. Då fick man släpa de tunga stolparna på en dragkärra — ibland ända ut till Snäckgärdsbaden. En gång när herr Gardelin tillsammans med ett par andra skulle frakta en stolpe från Skansport ned till hamnen på en kälke — det var på vintern – satte de sig på kälken allesammans och så bar det iväg ned för backen. Det blev emellertid ett hastigt avbrott i resan vid planteringen ovanför nuvarande Fiskförsäljningen, där hela lasset kapsejsade — men skojigt var det!
Det kan många gånger vara rätt besvärligt, då folk ringer och klagar över att »en lampa har slocknat utanför vår grind, och vi har en gammal tant som bor här och hon kan inte sova om inte lampan lyser». Sådant tar emellertid de båda »ljusbärarna» med reservation och knogar glatt vidare för att sprida ljus över stadens nattetid så mörka gator.Det är ett värdefullt och nog inte till fullo uppskattat yrke som de båda utför.
Conn.

Gotlänningen
Torsdagen 16 oktober 1952
Nr 240

Besiktningsman fick förlänga Ford.

Hösten 1922 började en stamanställd furir vid I 27 att på Bangårdsgatan 1 i Visby ge lektioner i motorkännedom, enkannerligen bilmotorkännedom. Hösten 1952 – närmare bestämt i går – satt samme person i Kaskens gränd 4 och berättade minnen från förr. Mannen är Wilhelm Nilsson, som nu 30-årsjubilerar som bilinstruktör. Åtskilliga är de gotlänningar och andra som under årens lopp lärt sig »ratta» vid Nilssons bilskola, som firman numera heter.

Jubileet firade han som sagt i går vid en liten festlighet i familjens sköte i Kaskens gränd. Med var, förutom Gotlandstidningarnas representanter, besiktningsmannen på Gotland, ing. Harald Pöpke, och en av hr Nilssons goda vänner, montören William Gardelin vid elverket, som var med och såg skolan bli till och hur den sedan utvecklats till vad den nu är. Familjen var det ja, frun i huset är inte sämre än »gubben» sin, hon har lärt många att köra bil hon också även om hon nu dragit sig tillbaka från det jobbet. Sonen Arne går i sin fars fotspår, han är om dagarna fullt sysselsatt med att göra folk till goda bilister.

Motorkännedom viktigast förr.
Vi låter skolchef en berätta:
Det var i början inte så mycket undervisning i körning utan främst gällde det att trumf a i eleverna massor av teori. När 20-talet var ungt gällde det inte så mycket att veta hur man skulle köra — man kan rent av säga att trafikstadgan gällde till 1/10 medan däremot motorkännedom var viktigast och tog de övriga 9/10 i anspråk. Nu är det ju tvärtom. Nu skall man veta till punkt och pricka h u r man skall köra, motorn i sitt fordon behöver man inte veta så mycket om. Fast numera har ju motorismen nått så långt att fler och fler blir intresserade av att få, reda på vad det är för något som driver, en bil framåt och hur detta något fungerar.

7-sitsig bil på 18 hkr.
Våren 1923 började också körundervisningen. Det skedde med en tysk vagn, en Dürtopp, 7-sitsig och på 18 hkr (!). Besiktningsmannen på den tiden hette Hugo Wigström — det är hans efterkommande som nu innehar cykelaffären vid Adelsgatan — och han var en hård gosse. De som skulle »köra fram» skulle inte komma farande med de nya Fordar och Chevroleter som nu började komma ut på marknaden på allvar, nej, gamla, svårkörda bilar skulle det vara, då visste man vad föraren gick för. Själv åkte Wig-ström omkring i en gammal Ford som på grund av hans omfångsrika stofthydda måste förlängas 80 cm i ramen!
Lektionssalarna växlade, besiktningsmännen växlade. Det kan f.ö. här nämnas att en av dessa hette von Scheven och var farbror till den omsjungne Calle. På Kvarnvägen har skolan legat och i en liten vagnsbod på den tomt där nu lantmätare Hillert bor. Under den stora depressionen i början på 30-talet tjänstgjorde hr Nilsson som vaktmästare på epidemisjukhuset och då hade man lektionslokaler där. 1939 flyttade skolan till Kaskens gränd 4. Rörelsen växte ut allt eftersom bilismen gjorde det och efter det senaste världskriget fick den sådan omfattning att man måste se sig om efter nya och större lokaler. Dem fick man 1949 på Kung Magnus väg 3 och där ligger nu skolan, modernt och ändamålsenligt utrustad.

Askådlig undervisning.
Här sker all teoretisk undervisning, man har lätt tillgänglig materiel att förklara alla körningsfinesser med innan och under den riktiga undervisningen sker på vägar o. gator — en liten »fast» bil får t.ex. nybörjaren att känna sig hemmastadd när han sedan sätter sig vid ratten i en riktig bil. Alla instrument som finns i en förarhytt är med, man får lära sig att växla med både rattväxel och durkväxel osv. Bra och lättlärt! Genom olika filmer får sedan också eleven el inblick i den moderna körtekniken. Och den som vill kan också få lära sig bilmotorns alla mysterier. God utbildning i körteknik det är vad som behövs i våra dagars kraftiga trafik och god utbildning det är vad Nilssons bilskola strävar efter. Och också ger. Sign. som är Nilsson-elev har i alla fall inte krockat än …

Cricque.

Gotlänningen
Torsdagen 16 oktober 1952
Nr 240