Omsusad av det blåa havet och dess friska vindar ligger den gamla staden och lyser i solen med sina tusenåriga murar och kyrkor, som reser sina brustna pelare mot himmelen.
Båtarna kommer — och går — från Stockholm och Kalmar och lastar av ständigt nya strömmar av turister i den gamla staden. Största delen är stockholmare, men det finns också amerikaner, fransmän och enstaka danskar på rundresa. Även jag har fastnat för Visby och har svårt att lämna staden. Jag har kommit med mitt staffli och min målarränsel — kan rakt inte komma härifrån — så vackert är det här och så enastående snälla är gotlänningarna mot den danska målarinnan. Jag far omkring på de smala gatorna på cykel med hela »malerklunset» och iförd den röda, spanska hatten, som får många att stanna, när jag sitter och målar. Gång på gång hör jag ett »klick», när någon turist tar ett fot, (i dag var det visst 21:a gången). Efterhand har jag kommit att känna mig som en av de fasta sevärdheterna i Visby, fastän jag ännu inte är en ruin.
Konstnärssammanslutningen i staden hade en stor fest en lördag i kvarnen Högan, och även jag var inbjuden. Det var en stor upplevelse. Hela kvarnen var invändigt dekorerad med originella och fantasifulla teckningar, och brokigt målade lampor spred ett romantiskt sken över de festligt dukade borden. Kräftorna serverades av en ung vacker flicka, medan rödvinet skänktes i våra glas. Stämningen var mycket hög och många festliga typer fanns att studera. Bland dessa gotländska målare fanns typer å la Albert Engström och Sokrates. Alla var de.mycket charmerande. Där talades och sjöngs, och violinerna spelade upp till dans.
Den gamla staden har ju också sin högtidliga, mystiska skönhet, som symboliseras så underbart av de årliga Ruinspelen — religiösa skådespel från 1200-talet, om visbymunken Petrus de Dacias liv och mirakulösa upplevelser. Sceneriet är enastående, och S:t Nicolai, den gamla ruinen, bidrar i hög grad till skådespelets fullkomlighet.
Jag var där en sommarkväll och drömde mig sakta in i den avlägsna tiden. Den gripande handlingen och de underbara färgerna, den sällsamma musiken som tonade genom rummet, månen som lyste in genom de brustna valven, allt bidrog till att förflytta oss till en förgången, en overklig tid.
Efter det fängslande skådespelet gick vi alla ut tysta i fackelskenet, och då såg vi staden amfiteatraliskt höja sig över Östersjön med alla sina fantastiska kyrkoruiner som silhuetter mot den månljusa sommarnatten. Visby — poesiens och mystikens underbara stad.
Ingeborg Wennerwald.
Gotlänningen
Onsdagen 27 augusti 1952
Nr 197