Tidningsklipp med anknytning till Gotland. På denna sida är samlat tidningsklipp från äldre tider. Klippen består av artiklar införda i diverse tidningar från Gotland, även en del klipp från äldre böcker. Innehållet består av artiklar som berör Gotland.
Om onsdag, den 20 augusti, fyller konsul Sven Lundberg, Visby, sjuttio år. Jubilaren är född i Karlstad, där han redan 1898 började i bokhandel. Efter Karlstad blev det praktik i Norrköping och åren 1907 och 1908 utlandspraktik. I maj 1908 kom han till Visby och har sedan dess förblivit vår stad trogen. 1910 startade han det välkända bolaget Sylve Norrbys bokhandel. Av offentliga uppdrag som kommit på jubilarens lott kan nämnas, att han är ordförande i styrelsen för riksbankens avdelningskontor i Visby samt att han en kortare tid var ledamot av drätselkammaren. Han är vidare ordförande i AB Visby Kolimport samt styrelseledamot i Gotlands turistförening, i löpmansgillet i Visby samt i Visby tennisklubb. Bland sina vänner och kunder är den jubilerande bokhandlaren känd som en gladlynt och toujours man och en färgstark personlighet med sprakande temperament. De sjuttio åren bär han med stor heder, det är inget fel på spänsten och humöret.
SJUTTIO ÅR fyller på tisdag f. hem.-äg. Gunnar Rosendahl, Binge i Alva. Han är född på Kattlundsgården i Grötlingbo och kom 1913 till Alva. Numera har han överlämnat gården till en son, men arbetar dock ännu med jordbruksarbetet där. Personligen snäll och präktig har han skaffat sig många vänner som säkert kommer ihåg honom på högtidsdagen.
SEXTIO ÅR fyller på måndag småskollärarinnan Alexandra Wigsten, Halor i Rone. Hon är född i Ronehamn och avlade examen vid Detthowska skolan i Stockholm 1913. Sin första tjänst hade hon i Slite 19141915 och efter vikariat i Fleringe och Fårö fick hon ord. plats i Grötlingbo 1917, där stannade hon emellertid bara i två år och kom 1919 till Ronehamn, där hon fortfarande är verksam vid Ronehamns småskola. Sekreterareposten i Rone rödakorskrets har hon skött under många år, vidare är hon en intresserad medlem i Rone hembygdsförening. Personligen är hön glad och trevlig och allmänt omtyckt i bygden.
På tisdag fyller fru Anna Jonsson, maka till lantbr. Albin Jonsson, Vinor i Fårö, sextio år. Hon är född på Fårö och har i hela sitt liv varit bosatt där. I många år har hon varit en intresserad medlem av missionsföreningen.
FEMTIO ÅR fyller på tisdag fru Rut Gahnström, maka till slaktaren Oskar Gahnström, Falhammars i Östergarn. Hon är medlem i Rödakorskretsen och vidare är hon husmor för skolbarnsbespisningen vid Östergarns skola.
På tisdag fyller cementarbeten Karl Johan Emanuel Johansson, Slite, femtio år.
På sin sjuttioårsdag den 7 aug. blev f. hemmansägaren Hugo Kviberg i Östergarn föremål för hjärtliga och omfattande hyllningar. Vid 4-tiden på morgonen kom barnen och syskonen med blommor och presenter. Grannar och gamla kommunalnämnden uppvaktade med textad adress och penningsumma. Under dagens lopp ingick även ett flertal telegrafiska lyckönskningar. På kvällen den 9 hade jubilaren inbjudit ett 40-tal gäster till middag på pensionat Borgvik. Där passa-sade även jubilarens tvillingbroder, Herman Kviberg, Grogran, på att fira sin födelsedag.
F. statsrådet Ernst Lyberg, som natten till i går avled på Visby lasarett efter att ha varit sängliggande sjuk ett par dagar, sörjes närmast av döttrarna Ragna, gift med generaldirektör Erik Höijer, och Karin, gift med tandläkare Nisse Hallström i Stockholm, samt sönerna Bengt, direktör i Mo och Dom-sjö AB, och Sven, kanslisekreterare i civildepartementet. Hr Lyberg hade de senaste veckorna vistats i sin villa på Axelsro och kom sålunda att sluta sina dagar i den stad, där han tillbragt sina barndoms- och ungdomsår.
Till den sista vilan vigdes igår stoftet efter f. tygverkmästaren Ch. Grönberg, Eskilstuna. Jordfästningsakten ägde rum i Krematoriekapellet och förrättades av komminister Axel Johannesson. Efter musik för violin och orgel sjöng Orfeuskören Stilla skuggor och Integer vitae. Under det kistan sänktes till eldbegängelse spelades Schuberts Litanei som violinsolo med orgelackompanjemang. Vid båren hölls flera tal. För släktingarna talade socialvårdsombudsman Widar Grönberg, Visby. Ett flertal kransar nedlades, bl. a. från personalen vid Gotlands Tygstation och Amatörklubben i Visby samt från Orfeuskören i Eskilstuna. En stor mängd kransar och blommor hade sänts till båren från minnesgoda vänner i Eskilstuna och Visby.
är tyska men har mycket goda förbindelser med Visby och Gotland; hon är nämligen syster till tonsättaren Friedrich Mehler och än mer, hon var en av solisterna i hans och Josef Lundahls ruinspel, »Petrus de Dacia», vid premiären 1929. Marie Belitz är hennes namn, och den här gången har hon maken, diplomingenjör i Linbeck, med sig till Gotland. Men förra gången, för 23 år sedan alltså, hade hon sin mor med. Friedrich hade skrivit till henne och undrat om hon inte ville ta hand om Den sjuka kvinnans roll. Det ville hon, men makens semester var då redan slut, så hon fick göra den långa resan hit tillsammans med mimman i stället. Innan vi låter fru Belitz själv berätta, är det på sin plats att tala om att hennes och Friedrichs mamma var operasångerska och att dottern haft modern som läromästare vid operaskolan i Berlin. Och nu alltså till »Petrus de Dacia» och fru Belitz. Jag studerade in partiet i Berlin, och när jag så kom hit började repetitionerna under ledning av Carl Richter. Leon Björker var med redan då som priorn, Walborg Beer uppbar Kristinas roll, och som Petrus medverkade Gunnar Schtiller. Scenen var på grund av rep.-arbeten i ruinen uppförd i koret, vilket gjorde föreställningarna i hög grad beroende av vädret. »Petrus de Dacia» var ju då någonting helt nytt för publiken, och den visste inte riktigt hur den skulle bete sig; det blev mycket applåder första kvällen, men redan andra kvällen var det tyst som i kyrkan, publiken satt stilla och gripen. Redan då var ruinspelet mycket stämningsfullt, och solisterna greps själva av den Starka stämningen. Det kändes underbart att få spela med. Och nu? Åh, wunderschön! Intrycket blir ju mycket starkare, när man sitter bland publiken och bara ser och hör, än när man själv är med på scenen. Ruinspelet har utvecklats mycket under årens lopp, det är nu mycket större och mäktigare, och såväl Kristinas roll som Den sjuka kvinnans har byggts ut. Det var en upplevelse att nu få se »Petrus de Dacia», och vi är glada över att det var tre föreställningar kvar, när vi kom hit, så att vi kunde få göra den upplevelsen tre gånger. Det var en stämning i ruinen som bara i Oberammergau eller som när man ser en stor tragisk opera. Publiken var djupt gripen, ingen hand rördes till applåder, och när man lämnade ruinen hörde man på alla, att de tyckte sig ha varit med om en stor, ja en oförglömlig upplevelse. Fru Belitz uttrycker vidare sin förtjusning över den högklassiga sång som presteras i ruinspelet och lockas till sist av Turistsnoken att också säga några vackra ord om vår stad. Hon tycker mycket om Visby och konstaterar att den förskönats mycket under de gångna 23 åren. Hon har även observerat, att kullerstenarna försvunnit, men hon saknar dem inte. Tyvärr har hon glömt den lilla svenska hon lärde sig 1929, men något lär hon väl nu på nytt. Ty ännu en vecka kommer makarna Belitz att stanna kvar i Petrus de Dacias stad. Turistsnoken.
En egendomlig ödets nyck gör, att just då en finnbåt strandar i gotländska farvatten – ute vid Sandön, som framgår av särskild artikel – är Nordens bärgningschefer samlade i Visby till en liten sommarkongress. Hela sällskapet består av fem bärgningsbolagsdirektörer, samtliga med fruar. De kom i går med flyget och tog in på snäckgärdsbaden. Uppehållet här skall vara en vecka, och under denna vecka är det meningen att en hel del utfärder och rundturer skall göras. Med all sannolikhet kommer därvid inte minst de kusttrakter av Gotland i fråga, där större strandningar ägt rum och där det finnes sjöräddningsstationer. Fårösunds varv lär också kunna bereda sig på besök. Deltagare i träffen är direktörerna Hector Kiaer i AS Em. Z. Switzers Bjergnings-Entreprise i Köpenhamn, Otto Beyer i Norsk Bjergningskompagni AS i Bergen, Holger Thorn i Finska Bärgningsaktiebolaget Neptun i Helsingfors, Gösta Bothen i Röda Bolaget, Göteborg, och John Granander i Bärgnings- o. Dykeri AB Neptun i Stockholm.
Där det finns initiativ, vilja och samarbete. Bättre vägar och flera vägar är ett vitalt önskemål mångenstädes i Sveriges glesbygder. Bättre väg ner mot ensligt liggande gårdar flyttar dessa närmare byns centrum. När så sker har det inte bara ekonomisk betydelse – det finns även en social sida. Trivseln i ensliga bygder påverkas även den. Det är därför glädjande att statsmakterna nu synes vilja beakta dessa landsbygdskrav på flera och bättre vägar, genom sin nya giv med ökade anslag till landsbygdens kommunikationer. Sen beror det i alla fall mest på lokala initiativ, och Holmvägens vägsamfällighet, som nu bygger en väg mellan Petes och Nisse i Hablingbo, har hittills inte fått ett öre i statsbidrag, men hoppas På att få det.
Lantbrukare Harry Thomsson är RLF-ordförande o. ledamot i vägsamfällighet ens styrelse. Det har gått med rekordfart hittills, konstaterar han. Detta tack vare en väldig maskin som schaktade bort stenar o. buskar samt jämnade av alla ojämnheter. Som framgår av bilden är det bara, grus som fattas för att vägen skall vara helt i ordning.Petes i Hablingbo, mangårdsbyggnaden äges av apotekare Ada Block.
Från stora landsvägen vid Burge i Hablingbo går en väg ner mot havet till Petes. Från Bols i Havdhem går en 1 knande väg ner till havet vid Nisseviken, Kunde nu dessa vägars ändpunkter vid Petes och Nisse förenas med en bra väg, så skulle körsträckan väsentligt förkortas för den skolbuss, som har att samla upp barn både vid Petes och Nisse. Så resonerade man i skolstyrelsen och man beslöt att föra saken på tal vid fullmäktigesammanträde i storkommunen. Där beslöts att möjligheterna skulle undersökas, dch man utsåg en kommitte där lantbr. Sven Olofsson, Hägsarve, representerade skolstyrelsen medan hrr Ragnar Konradsson, Botvards, och Erling Nordin, Halbenarve, fick representera resp. mejeriet och markägarna. Även för mejeriet skulle, menade man, det innebära uppenbara fördelar, om man kunde göra en ringlinje. Att markägarna borde ha intresse av saken ansågs uppenbart. Erling Nordin blev ordf. i kom-mitten vars första åtgärd blev att kontakta vägförvaltningen. Och där mötte man största tillmötesgående. Vägmästare Sigvard Ganström gjorde upp en plan för hela vägen och utarbetade en kostnadsberäkning. När detta var klart, gick kommitten till lantmäterikontoret, som utlyste ett sammanträde med markägarna längs vägen. Så bildades Holmvägens vägsamfällighet. En styrelse tillsattes för att ombesörja vägbygget, och den kom att bestå av lantbr. Harry Thomsson, Bertels, Sven Thomsson, Nisse, och Erling Nordin, Halbenarve,med den sistnämnde som ordf. Sen satte man igång.
Sven Boberg, Burge, har tagit sig ledigt för att jaga änder. Jaktlyckan föreföll vara något så när. Han färdas ofta längs den nya vägen.
Bara grus som fattas, sen är vägen i ordning, berättade Harry Thomsson, när vi var nere och synade vägbygget häromdagen. Utmärkt folk i vägförvaltningen, konstaterar han, inget huttlande utan vi fick det handtag vi bad om. Prima grejor förfogar man över också. En väldig motorkoloss schaktade upp vägen på två dagar. Det var massor med sten och ojämnheter men det syns inte nu. När vägen var färdig-planerad satte man schaktbladet på snedden rätt upp och plöjde de diken som behövdes. Det är dock ingen liten sträcka det är fråga om ca 2.400 meter – och detta, som sagt, på två dagar!
Ja, vi är mycket belåtna, instämmer lantbr. Erling Nordin, när vi kontaktat även honom. Det har faktiskt funnits någon slags väg här förut med, fast .den varit i det närmaste oanvändbar. Nu skall det bli prima. Hela vägföretaget är kostnadsberäknat till 9.400 kr, varav vi får ca 3.000 kr i bidrag från kommunen. Även ett »Aståndssättningsbidrag» är sökt, men vägsamhälligheten själv får naturligtvis ta den största delen av kostnaderna. Nu gäller det bara att föra på grus, och sådan finns i riklig mängd där vägen drar fram i närheten av havet. Sjön har kastat upp stora grusvallar och det är bara att skyffla – under förutsättning att strandägarna lämnar sitt tillstånd förstås. Vi lovar att fara varsamt fram och inte åstadkomma gropar. Underhållet sen skall inte bli så betungande, tror hr Nordin, vi räknar med statsbidrag för saken.
Vacker fast stenig strandlinje vid Petes. Här finns massor med grus som havet kastat upp. De t är ypperligt vägbyggnadsmateriel och strandlinjen behöver inte förstöras för det, om man bara inte åstadkommer gropar.
Så blir det en ny fin förbindelse mellan Petes och Nisse. Den visar vad som kan åstadkommes för relativt blygsamma kostnader, där det finns vilja och initiativ och samt arbetsvilja på alla håll. -obs-
![\"\"](\"https://www.tingstade.com/wp-content/uploads/2021/12/19520816-03-04.jpg\")
![\"\"](\"https://www.tingstade.com/wp-content/uploads/2021/12/19520816-03-05.jpg\")
![\"\"](\"https://www.tingstade.com/wp-content/uploads/2021/11/dagens_turist.jpg\")
![\"\"](\"https://www.tingstade.com/wp-content/uploads/2021/12/19520816-01-01.jpg\")
![\"\"](\"https://www.tingstade.com/wp-content/uploads/2021/12/19520816-01-02.jpg\")
![\"\"](\"https://www.tingstade.com/wp-content/uploads/2021/12/19520816-06-01.jpg\")
![\"\"](\"https://www.tingstade.com/wp-content/uploads/2021/12/19520816-06-02.jpg\")