Royal: »Den brinnande staden»
Det svarta guldet, d. v. s. oljan, betyder pengar, pengar betyder makt och rikedom, makt och rikedom betyder girighet och hänsynslöshet. Detta är temat i den stora oljestaden Tulsa, där Susan Hayward solar sig i glansen som oljestadens drottning. Storyn är väl uppbyggd och bjuder på både spänning och synnerligen njutbart foto. Man får följa utvecklingen i staden Tulsa från det att, det endast avtecknade sig några enstaka oljetorn i fjärran och fram till den dagen då markerna vara översållade med torn som tävlade med skyskraporna i staden, både vad storlek och mängd beskaffar.
Susan Hayward påminner om en liten kattunge med vassa klor och fårngar obönhörligen Robert Preston i kärlekens nät. Filmen är bra — och enbart färgfotot är värt entren.
Conn.
Hansa: »Jag var Hitlers älskarinna»
Blev Hitler mördad? Därom tvistar ännu många, men vill man liksom den amerikanske skribenten, som upplevde det mesta från Berlin och i Hitlers närhet, tro på en ganska fantastisk men ändock sensationell berättelse, blir filmen av stor behållning. Från det de tyska arméerna startade sina rasande intåg i det arma Polen till dess både engelska och ryska styrkor sände död från alla fronter över världsstaden Berlin får man en inblick i Hitlers och hans närmaste stabs liv och leverne. Vad som gör denna filmberättelse fängslande o. stundom smått roande är mycket tack vare skådespelarnas »inlevelse» och alla perfekta masker av herrar som Hitler, Himmler, Göring och Dönitz för att nämna några. Amerikansk film har med undantag av den fruktansvärda tortyr som tyskarna utövade inte på något sätt spelat på propagandasträngarna, tvärtom, man har gjort Tredje riktes stora som människor, — många av dem människor i ordets bemärkelse.
Man får följa tyskarnas vansinniga krig från början till slutet — allt förstås i ett nötskal, och de gamla autentiska bilderna har här kommit till heders, vilket gör att man inte tappar intresset.
Ni måste se den store imitatören (Luther Adler) i dubble Hitler-rollen. Ni måste se honom när han skjuter »sig själv» och tar hand om de stora krigsplanerna. Enligt den amerikanske skribentens berättelse, blev imitatören av med sin hustru, som han höll kär, till Adolf Hitler. Han lyckades nå sina strävanden. Han rymde från fängelse, blev Hitlers betjänt, och själv så småningom Hitler själv. Han svor en gång att han ville död åt Tredje riket. Han fick vad han önskade genom de vansinniga planerna, men det kostade honom själv livet (om det nu var imitatören eller den verklige, Hitler som dog). Filmen är underhållande, och Ni som kanske någon gång tänker: Blev Hitler egentligen mördad, eller dog han i sin bunker? bör göra ett besök på Hansa. Berättelsen är fantastisk, men döm själva får Ni se!
En amerikansk kortfilm om dansk gymnastik inleder. Den som älskar spänst, stil och hållning har här ett ypperligt tillfälle.
Sonny.
Röda Kvarn: »Flykt genom öknen»
Det skall Hollywoods filmmakare till för att göra en sådan film. Man sätter sig i salongen och väntar att en helt vanlig vilda västernhistoria skall rullas upp. Till en början blir man också sannspådd då pistolerna knallar friskt, men sedan blir det något av en barnkommarhistoria i öknen. Slutet är originellt, då hela stan med sångkör och pamparna i spetsen tar farväl och hyllar »boven» som en hjälte vid avfärden från den stad där han plundrat banken. Technicolorkameramannen har lyckats bra med at variera fotot, trots att det mest är sandgula ökenvidder han haft att fästa på celluloiden. Tilläggas kan att det är John Wayne, Pedro Armendariz och Harry Carey jr., med den förre som den specielle hjälten, som är på flykt genom öknen.
Rune.
Vilken bio skall vi gå på?
Roxy: »Åsa-Nisse på nya äventyr», svensk film.
Royal: »Den brinnande staden», amerikansk film.
Hansa: »Jag var Hitlers älskarinna», amerikansk film.
Röda Kvarn: »Flykt genom öknen», amerikansk film.
Gotlänningen
Tisdagen 28 oktober 1952
Nr 250