Dag: 5 januari 2022

Publicerat

Pigg 90-åring.

\"\"

Nittio år fyller om torsdag fru Gustava Romin, Stora Kallings i Follingbo. Hon är född vid Nygårds i Dalhem men 1868 köpte hennes far gården vid Kallings och dit kom hon som sjuåring. Efter skolgång och sedan hon gått och läst för prästen blev det att arbeta hemma på fars gård. Och det gjorde hon med glädje, berättar hon, hon har alltid tyckt om att arbeta och stå i. Nåja, litet semester blev det i alla fall då och då, hon hade släktingar i stan och dem brukade hon hälsa på ibland på somrarna när det inte var så mycket för henne att göra hemma. Som helt ung flicka fick hon också en morgon stå nere på kajen i Visby och se hur kung Oscar II kom i all sin glans, hur han mottog folkets hyllning och slutligen åkte från »bron» i sin fasters prinsessan Eugenies vackra landå. Det var 1878 då kungen kom till Gotland för att inviga den nya järnvägen.
— Det var så fint allting med ståtliga herrar och vackra damer, ja, jag kommer ihåg det som om det vore i går, säger den gamla och nästan suckar litet…
Vid 24 års ålder gifte hon sig. Karl hette hennes utvalde och han arbetade då som rättare vid Hallfreda gård. Han övertog senare Kallings. Fru Gustava blev husmor och som sådan hade hon att förestå ett hushåll på hela 14 personer.
Jodå, det var arbetsamt många gånger, men jag har alltid haft god hälsa så det gick bra. God hälsa ja, få nittioåringar ser så pigga och krya ut som tant Romin. Hon berättar också att hon alltjämt sköter sig själv även om »baini» på senaste tiden blivit litet dåligare.

Gotlänningen
Tisdagen 4 november 1952
Nr 256

Publicerat

Födelsedagar

NITTIO ÅR fyller på torsdag änkefru Selma Jakobsson, Lilla Varbos i Sanda. Hon är änka efter lantbrukaren Georg Jakobsson och makarna ha tidigare inhehaft en gård i Gerum. Nittioåringen, som bor hos en son, är de många åren till trots pigg och duktig.

ÅTTIOFEM ÅR fyller f. hem.-äg. Oskar Pettersson, Gudings i Alva, på torsdag. Han kom till Alva på 1920-talet från Levide, där han innehaft en gård. I Alva förvärvade han ett mindre ställe, där han alltjämt är bosatt.

ÅTTIO ÅR fyller på torsdag änkefru Hilda Johansson, Ekebys i Stenkyrka. Fru J., som är änka efter lantbrukaren Johan Johansson, vilken avled för många år sedan, bor hon hos en son.

SJUTTIOFEM ÅR fyller fru Augasta Magnusson, Norrbys i Follingbo, på torsdag. Fru M., som är småländska till börden, kom till Gotland 1894 och har sedan dess varit gutaön trogen. Hon har i sin krafts dagar haft enovanlig arbetsförmåga. På grund av sitt glada och humoristiska väsen har hon förvärvat många vänner.

SEXTIO ÅR fyller på torsdag fru Helny Pettersson, maka till lantbr. John Pettersson, Häffride i Burs. Sextioåringen, som är född i När, är ansluten till kyrkliga syföreningen.

Sextio år fyller på torsdag fru Anna Nilsson, Hablingbo. Jubilaren, som är småländska till börden, men korn till Hablingbo för många år sedan, är maka till förre vägarabetaren Emil pilsson, Bosarve. Hon har gjort sig känd som en arbetsam och duktig kvinna, som gjort sig allmänt omtyckt och uppskattad i sin omgivning.

Sextio år fyller i morgon länsskogvaktaren H. A. E. Englund, Vegby.
Han är född i Roma och har praktiserat i Värmland, Östergötland o. Bergslagen. Efter skogsskola 1917 och tjänstgöring som skogsinspektor i Blekinge antogs E. till länsskogvaktare i Älvsborgs län, där han sedan 1923 förestår Vegby distrikt.
E. har visat stort litterärt intresse o. som medarbetare för praktiska, reformer i pressen framfört många uppslag, bl. a. »Dagens eko» i radio.

FEMTIO ÅR fyller på torsdag fru Anny Lundgren, maka till lantbrukaren Ivan Lundgren, Sallmunds i Hamra. Hon har tidigare varit bosatt i Alva, därifrån makarna inflyttade till Hamra för några år sedan.

Mejeriarbetaren Georg Wikström, Prästgården, Dalhem, fyller på torsdag femtio år. Jubilaren, som tidigare bl.a. haft anställningar på fastlandet, har nu varit verksam på Hesselby mejeri omkring fem år.

I morgon fyller fru Alice Emilsson, Stux i Bunge, femtio år.

Gotlänningen
Tisdagen 4 november 1952
Nr 256

Publicerat

Vigde

I Enskede kyrka på lördagen mellan köpman Georg Hillman och Margit Länninge, dotter till framlidne musikfanjunkare Oscar Johansson och hans maka född Qviberg.

Gotlänningen
Tisdagen 4 november 1952
Nr 256

Publicerat

Erica Ekman död.

\"\"

I en ålder av 81 år avled i dag fru Erica Ekman, maka till konsul Carl E. Ekman, Visby.
Konsulinnan Ekman var stockholmska till börden, men ett långt liv i Visby vid vid makens sida hade gjort att hon helt växt in i gotländska förhållanden. Som sin huvudsakliga uppgift har hon sett att ägna sig åt hem och familj, men hennes ställning som maka till »Gotlandskungen» har också ålagt henne betydande representativa plikter, vilka hon städse fyllt på ett utomordentligt sätt. Det Ekmanska hemmet har varit ett gästfritt hem, och många både svenskar och utlänningar i framskjuten ställning har där tagits emot och omhuldats på det mest älskvärda sätt.
Men fru Ekman har även ägnat ett mångårigt hängivet arbete åt en del institutioner och sammanslutningar för allmän välfärd. Redan 1900 invaldes hon i Skyddsföreningen, vars styrelse hon sedan kom att tillhöra åren 1908 —1931. 135 år tillhörde hon styrelsen för Föreningen Hem för pauvres honteux, i omkring ett kvartsekel styrelsen för Visby stads arbetsstuga, och vidare har hon tillhört styrelserna för Gotlands hemslöjdsförening och för den gotländska avdelningen av Rädda barnen. Hon var också på sin tid en av. de ledande i den kommitte, som efter första världskrigets slut hade hand om hjälpen\’ för de tyska och österrikiska krigsbarnen. Slumsystrarna har alltid i henne haft en god vän och hjälpare, och många behövande har hon räckt en hjälpande hand.
Det är sålunda ett vackert livsverk hon utfört. Att det uppskattats till sitt rätta värde vittnade landshövding Ny-lander om, då han hösen 1941 till henne överlämnade Pro Patrias guldmedalj för medborgerliga dygder. Han uttryckte därvid det allmännas och många enskilda gotlänningars tack för hennes kärlek till Gotland och Visby, för hennes omtanke om dem som bor på livets skuggsida och för den utpräglade pliktkänsla och föredömliga medborgaranda hon lagt i dagen.
Som minne av sitt arbete för krigsbarnen fick konsulinnan Ekman Österrikiska Röda korsets hederstecken och tyska Rödakorsmedaljen III kl.
Närmast sörjes den bortgångna av maken samt sonen, trafikinspektör Carl-Eric Ekman, dottern, fru Lully Wilkening, Hannover, sonhustru, måg och barnbarn.

Gotlänningen
Tisdagen 4 november 1952
Nr 256

Publicerat

Väder att vänta

Regn
Utsikter: Svag från i natt tilltagande S vind. Mulet och efterhand något snö med början i de västra delarna, i morgon mera regn. Något mildare.
Farvattnen kring Gotland: Styv avtagande bris mellan N och NV i morgon tilltagande och vridande till S. Måttlig till god sikt.
Lägsta temperaturen i landet i natt hade Nikkaluokta med —39 grader.
Temperaturen var kl. 7 i Stockholm —3 grader, Göteborg 5, Malmö 1, Växjö —3, Visby 1, Karlstad —2, Falun —8, Östersund —7, Storlien —8, Blåhammaren —5, Haparanda —14, Riksgränsen —17 grader.
Oslo hade 0 grader, Helsingfors —5, London 5, Paris 1, Berlin 4, Wien 7, Moskva —2, Nizza 15 och Rom 8 grader.

Gotlänningen
Tisdagen 4 november 1952
Nr 256

Publicerat

Internationellt i Endre.

Studenter erbjuder underhållning.
Bland årets betupptagarc på Gotland finns en hel del utlänningar, det har väl redan den uppmärksamme läsaren kommit underfund med. I Lye t. ex. hittar man en portugisiska och på ett betfält i Endre kan man få höra amerikansk slang och italienska språkas, för en tid sedan också turkiska, men den som talade det har rest härifrån. Återstår alltså det amerikanska och det italienska språket som talas av mr Elliot P. Fagerberg från Californien och signor Milo del Gobbo från Venedig. Hur har då herrarna hamnat i en betåker i Endre?.Svar: modern ungdam, företagsam ungdom. Mr Fagerberg studerar politik och är på väg til Paris för att där fortsätta sina studier. Han ville se Sverige och reste först till Stockholm. Sammaledes gjorde signor del Gobbo som studerar främmande språk vid universitetet i Venedig men som för att dels klara studiekostnaderna och dels för att tillfredställa sin nyfikenhet på andra hinder och i någon mån även sin äventyrslusta beslöt resa till Spetsbergen och en tid arbeta i kolgruvorna där. I Stockobolm tog pengarna slut för båda ungdomarna, de måste ha tillfälligt arbete och så hamnade de då på Gotland.
Nåväl, pojkarna behöver alltjämt pengar och nu har de hittat på utväg. De är goda artister, kan spela och sjunga och nu vill de gärna ha kontakt med någon förening eller dylikt som kan »hyra» den för underhållning. Medan turken — Fethi Kanchelik — var kvar i Endre gav de f. ö. en förestälning i Endre skola och lär också ha haft en hel del trevligt att bjuda på. Mr Fagerberg är god sångare, signor del Gobbo likaså — han spelar dessutom dragspel.

Gotlänningen
Tisdagen 4 november 1952
Nr 256

Publicerat

Sportkrönikan

OM GUTE HADE TAGIT DE TVÅ POÄNGEN …
i söndags, hade chanserna varit stora för Gute att blanda sig i slutstriden om segern i stockholmsseriens södra grupp. Seger i går skulle innebära en andra-plats, när. höstsäsongen nu är över. Chanserna är nu små men de finns, då vi vet hur upp och ner det är i serien och då fem matcher återstår. Genom förlusten i går ligger Gute nu på sjunde plats i tabellen, men endast tre poäng efter ledarna. Man vill hoppas att laget tar varm på uppehållet på rätt sätt, så att det kan ta nya friska nappatag, när det sedan verkligen gäller.
Säkert blev många besvikna över nederlaget, man hade faktiskt räknat med en Guteseger. Besviken blev också han som ringde till AT om matchen.. »Det kom interurbant från Visby och naturligtvis gällde det matchen. Hur hade det gått för Gute mot Årsta i klass 1? Tyvärr kunde vi inte lämna några glada nyheter till Tore Pettersson nere i Visby. Gute hade fått stryk och det ordentligt av Årsta. 4 – O och det var illa det, för dagens match var en s.k. nyckelmatch och nu ligger Gute illa till. Det var också en ganska bedrövad röst, som tackade för upplysningen.»

»KICKING THE DANE\’S HEAD»
är underrubriken på en ganska småtrevlig historieforskning i fotbollspelet, som står att läsa i senaste numret av Allsport.
Verklig historieforskning har en smått makaber förklaring på fotbollens uppkomst. Den berättar, att några år efter det att danskarna lämnat England, som de ockuperat från omkring 1016 till 1042, råkade en skara arbetare, som var sysselsatta med grävning på ett gammalt slagfält, bringa en skalle i dagen. Dessa män, som i likhet med alla engelsmän vid den tiden hade det danska förtrycket i färsl: och bitter hågkomst, sparkade till skallen för att ge utlopp för sina känslor. Så började allesammans sparka skallen fram och tillbaka mellan sig, och grävningsarbetet avstannade helt, medan man kickade den forhatlige danskens skalle.
Några pojkar som bevittnade spektaklet, uppfattade det som en ny sorts förströelse. De påtade och grävde och hittade en annan dödsskalle i närheten. Men några av dem var barfota, andra hade skor utan hårda tåhättor, och deras obehag av att sparka till skallen rejält under sådana omständigheter förstörde snart det nöje, de väntat sig. Själva iden släppte de dock inte, och kort efteråt uppenbarade sig en av grabbarna med en uppblåst oxblåsa — och på så vis föddes själva den fundamentala principen hos fotbollen.
Fotbollen, som började mellan 1050 och 1075, blev snabbt populär bland engelsmännen.
Väl hunnen till 12:e seklet blev fotbollen — utan några fastställda regler — ett tidsfördriv som urartade till formliga pöbeluppträden. Spelare från närbelägna städer brukade mötas på någon plats ungefär mitt emellan deras respektive hemorter. Blåsan som fungerade som boll, kastades på marken som signal till aktion, och därpå började »spelet» med en mängd, ibland hundratals, spelare på vardera sidan. Av allt att döma betraktades det lag som vinnare, som lyckats sparka bollen in i centrum av den rivaliserande staden.
Spelet bedrevs under deltagarnas entusiastiska och vilda skrän och tjut, och det står skrivet, att när de segerrika spelarna kom rusande in i byarna eller småstäderna och sparkade bollen längs huvudgatan, greps de passiva och fredliga invånarna av skräck. Butiksinnehavarna stängde och bommade för sina affärer, så fort de varnats om annalkande fotbollslag, och deras eventuella kunder aktade sig noga för att sticka ut näsan, förrän tumultet dragit förbi och oljudet dött bort.
Myndigheterna uppmanades att stoppa detta otyglade och riskabla spel med dess allt vildare utövare, såvida de inte ville köpa risken att galningarna skulle välta omkull mindre hus som påbröd till nedtrampandet av panikslagna flyende fotgängare. Och så blev utövarna av denna sport, döpt till »kicking the Dane\’s head» (att sparka danskens huvud), strängt befallda att hålla till med sin vilda lek på något avsides beläget fält eller eljest upphöra med sporten..
Detta blev den egentliga begynnelsen till regelmässigt spel.

SÄSONGSLUT ÄR DET ÄVEN FÖR ORIENTERING
och det gäller för orienterarna som för fotbollsspelarna att ta vara på uppehållet på rätt sätt. I detta fall inrikta sig på att det inte skall kveruleras så mycket nästa säsong. I något fall har kverulansen kanske varit berättigad, då banläggarna kanske inte alltid varit så noggranna. Sekreteraren i orienteringskommittén, Anders Dahlin, berättade i söndagens radiokrönika bl.a. om banläggning och han tyckte att det var anmärkningsvärt många nya banläggare i farten. Det är inget fel i det, tvärtom, men nog skulle oldboys kunna vara lite livaktigare därvidlag. Deras erfarenhet parad med ungdomlig experimentlusta skulle säkert ge goda resultat, sa Anders. Det är orienteringsriksdag på söndag, och säkert kommer mycket brännbart i det fallet att dryftas. I slutet på krönikan fick Anders säga det han så gärna ville: »Jag skulle önska att det hårda tävlingsallvar och den bristande förmåga att bära motgångar som jag sett vid ett par tillfällen i år försvann. Orientering är en hobby och den skänker dess utövare det största utbytet om den så förblir. Jag skulle också önska att flera flickor och pojkar kom underfund med vilken tjusande avkoppling orientering bjuder i kamp med goda kamrater. Orientering, är för att citera stadgarna, självvald väg i okänd mark, tankens skärpa vid kroppslig möda, snabba beslut under spännande tävling.»
ELLDE.

Gotlänningen
Tisdagen 4 november 1952
Nr 256

Publicerat

Ishockeykurser

Som omtalades i Gotl. i går kommer ishockeykommittén att anordna de mar- och instruktionskurser även i år. Det blir i år 11 kurskvällar och vid dessa kommer 17 klubbar att få tillfälle till instruktion.

Programmet ser ut så här:
4/11 Visby IF Kansliet
7/11 IF Gute Kansliet
9/11 Stånga IF, Hemse BK, Stånga
11/11 Visby AIK Kansliet
14/11 IFK Visby Kansliet
16/11 Havdhem IF, Hablingbo IK, Havdhem
18/11 Roma IF, Dalhem IF, Roma
21/11 Slite IF Slite
23/11 Lye IF, När IF, Burs GoIF, Lye
26/11 Alva IK, Alva
28/11 Klintehamn KIK; Eksta IF, Klintehamn
30/11 Samtliga domare, Visby kansliet.

Gotlänningen
Tisdagen 4 november 1952
Nr 256

Publicerat

Hubertusjakt och fest i VRK.

Visby ridklubb red på söndagen sin Hubertusjakt med hela 12 deltagare. Rendez-vous var vid I 18-fältet och därifrån bar det med överfurir Uno Hansson som master över diken, stentunar och klättergravar tills man efter en verkligt trevlig och pmväxlande jakt uppnådde halali vid Axelsro.
Där delade fru Hildur Johansson ut de traditionella järnekskvistärna och advokat Dufvemark, som själv deltagit i jakten, bjöd på den traditionella glöggen.
Bland deltagarna märktes fru Maud Appelqvist, som kommit ned från Stockholm för att deltaga i denna avslutning på årets jakter. Hon såväl som de övriga deltagarna var mycket nöjda, och mastern kan ha all heder av denna jakt.
På kvällen samlades ett 50-tal hästintresserade till Hubertusmiddag och halvårsmöte på restaurang Liljehornet. Ordföranden, Gösta Ronström, hälsade de närvarande välkomna och inledde dagens förhandlingar. Den viktigaste punkten där var beslut om vinterns tävlingsverksamhet. Därvid bestämdes, att i seriehoppningen skall ingå ett dressyrprov med relativt lågå fordringar. Dessutom skall det anordnas en dressyrtävlan, vilken även gäller som prov för ryttarmärket.
Efter förhandlingarna följde hubertusmiddag och därefter dans och hästprat. Fröken Alli Sundström underhöll med sång till luta. Under, kvällen förrättades prisutdelning i årets seriehoppning, där följande deltagare placeradesig:
Grupp I: 1) fr. Jensen, 2) fr. Dahl, 3) hr Jacobsson.
Grupp II: 1) Nils-Henrik Funck, 2) Åke Pettersson, 3) Clas-Erik Svaton.
Grupp III: 1) Nils-Ove Lundin, 2) Birgitta Wahlby.
Inför uppbrottet berättade en av klubbens nya medlemmar, verkmästare Jansson, om hur han hamnat i ridklubben. Han passade också på att ge ungdomarna några goda råd, ty trots slaktaryrket är han en stor djurvän och har alltid intresserat sig för hästar, som han uttryckte det. Slutligen fick överfurir Hansson en eloge för sitt outtröttliga arbete att lägga jakter och anordna tävlingar för klubben.
En eloge är också klubbmästärinnan, fru Birgit Pettersson, värd för allt det arbete som ligger bakom denna lyckade fest.
Esse.

Gotlänningen
Tisdagen 4 november 1952
Nr 256

Publicerat

Dagens Filmer.

Hansa: »Brott i blixtljus»
En film som är nästan helt fri från tuffa gangsters modell USA med dithörande revolverknallar och det är inte så vanligt i amerikansk deckarfilm, och ändå vågar man påstå att det är en av de bättre produkter som släppts ut från de Hollywoodska
ateljeerna. Miljön är hämtad från den amerikanska tidningsvärlden där chefredaktören — mördaren— med hjälp av den unge kriminalreportern genom dagliga sensationer far. upplagan att stiga. Men i takt med att upplagsklockans visare närmar sig 750.000 — chefens mål — närmars sig också stunden då hans egna medarbetare avslöjar honom. Trots filmens spännande story, så är det ändå skådespelarnas tolkning ay sina roller som intresserar mest. Främst då Broderick Crawford — chefen — men även Johan Derek och Donna Reed är strålande. Även birollerna är besatta med goda skådespelare, särskilt hela typgalleriet med alkoholister. De var skrämmande kusligt skildrade. Alla älskare av verkligt bra kriminalfilm bör inte försumma detta tillfälle att se denna Phil Karlson-signerade produkt.
Förspel: »Oss bröder emellan», en liten crazy-betonad sak.
Rune.

Röda Kvarn: »Storstadsmarodörer»
Humphrey Bogarth i rollen som chefredaktör för en stor orädd tidning, det låter intressant och spännande, eller hur? Ja, man behöver inte mer än se honom i chefredaktörstolen, så gör man ställningen i bänken bekväm för sig för att rivas med: i den spännande handlingen.
Amerikansk film har gått in mer och mer för att försöka få fram största delen av handlingen i ett och samma rum, vi har »Polisstation 21» och »Linje Lusta» starkt i minnet, och båda var ju lyckade saker. Här tilldrar sig händelserna på stortidningen The\’Day, där den humane och rättvise chefredaktören tillsammans med sin fantastiska journaliststab inleder kampen mot »undre världen» med att kunna sätta åt en storförbrytare. Han kan så i sista numret innan The Day övergår till Standardkoncernen »smälla upp» den rubrik han väntat på » … anklagas för mord», och detta innan polisen inkopplats.
Vi har sett tidigare filmer med story kring journalister och pressfotografer, men den här är annorlunda. Humphrey Bogarth gör en ny filmsuccé, det kan man gott säga, och då skådespelerskor som Kim Hunter — hon hade den ena stora rollen i Linje Lusta — och »gamla tanten» Ethel Barrymore är med som redaktörsfru resp. -änka, då trivs man. Journal inleder.
SONNY.

Royal: »Revansch i Porto Rico»
En unik amerikansk thriller där spänningen skruvas upp från första till sista filmmetern. Händelsen utspelas i Porto Rico dar en ung man, Barry Nelson, en dag när han kcmmer hem från arbetet upptäcker att han är utkastad från sitt eget hem och att en dubbelgångare har tagit hans plats. Ingen vill tro honom och på en dag har han blivit förvandlad från en aktad medborgare till en efterlyst bankrånare. Hans enda hopp står till hans förra fästmö, Carole r Matthews, som hjälper honom i kampen inte bara mot en samling gangsters utan även mot en hund som är dresserad att döda människor. Slutuppgörelsen sker i den gamla fästningen »El Morro» och vid sidan av de spännande slutscenerna fängslas man av det utsökta fotot och de omsorgsfullt utvalda motiven.
Kort sagt, en film som man njuter till fullo av och som är något nytt i sitt slag.
Som förspel visas en journalfilm, samt en kortfilm om Blekingefiskare.
Conn.

Roxy: »New Mexico»
I den långa raden av indianfilmer skiljer sig denna inte avsevärt från sina föregångare det är konflikten mellan rödskinn och blekansikten, blekansikten som inte kan hålla vad de lovar. Vilda ritter, mycket knallande och en hel del tjusiga naturscenerier hör till ingredienserna. Filmen är gjord i njutbar Anscofärg. Franska journaler i förspel.

Vilken bio skall vi gå på?
Roxy: »New Mexico», amerikansk film.
Royal: »Revansch i Porto Rico», amerikansk film.
Röda Kvarn: »Storstadsmarodörer», amerikansk film.
Hansa: »Brott i blixtljus», amerikansk film.

Gotlänningen
Tisdagen 4 november 1952
Nr 256