Ett dödsbud, som kommer att väcka förstämning i vida kretsar på vår ö, meddelar i dag, att landskanslisten Sten Walleberg, Visby, avlidit i en ålder av nära 50 år. W., som länge lidit av en svår blodsjukdom, har de senaste veckorna vårdats på lasarettet. Hans många vänner hade hoppats, att han åter skulle förunnas en frist och få uppleva sin femtioårsdag den 8 instundande december, men denna gång var liemannen obeveklig.
Sten Walleberg var född i Havdhem, genomgick läroverket i Visby, vilket han lämnade 1922 efter avlagd studentexamen, och fortsatte efter fullgjord värnpliktstjänstgöring sina studier i Uppsala. Under Uppsala åren deltog han med intresse i nationslivet och var bl. a. en tid sånganförare i Gotlands nation, där han gärna också, liksom tidigare i Läroverksföreningen, gladde kamraterna med sitt skickliga pianospel. Efter kansliexamen 1928 blev han anställd vid länsstyrelsen i Visby. 1933 blev han e. o. landskanslist och 1937 ord. landskanslist. I sitt arbete var han noggrann och nitisk och blev mycket uppskattad både av förmän och kamrater liksom av allmänheten.
Han har även varit kommissionär vid länsstyrelsen samt JO:s ombud för tillsyn över tryckta skrifter i Visby, varjämte han anlitats för en del revisorsuppdrag m. m.
Under sin skoltid i Visby och än mera under studietiden i Uppsala gjorde han sig känd som en mycket god idrottsman, som av den högsta idrottsexpertisen förutspåddes stora framgångar. På grund av sjukdom måste han emellertid lägga upp idrotten och fick sålunda aldrig infria de stora förhoppningar som ställdes på honom. Han harm emellertid med att härja ganska friskt i de gotländska rekordtabellerna, och han hade ännu två av sina rekord kvar, nämligen i stående höjdhopp o. kulstötning för båda händerna. Hans rekord i höjdhopp med ansats och kulstötning med bästa handen stod sig förresten ganska länge. På senare år ägnade han sig åt de rent gotländska idrotterna och deltog ännu för några år sedan i Visby bollklubbs mästerskap i varpa.
Till lynnet och kynnet öppen och rättfram, glad och god gjorde han sig allmänt omtyckt, och i kamratkretsen gladde han med sina historier om gotländska orginal och händelser. Han efterlämnar minnet av en sällsport redfig och god kamrat, och många är de som med de närmaste släktingarna deltar i sorgen efter den mänskligt att döma alltför tidigt bortgångne. Maka, f. Hartman, och två barn står som närmast sörjande vid båren.
Gotlänningen
Fredagen den 14 November 1952
Nr 265
