Dag: 15 januari 2022

Um men bare skudd\’ sit\’ u keik pa fingrar, da skudd\’ allt teiden blei langar. Ja brukar steig upp klucku sex u sen haldar ja pa i verkstan så lang\’ ja kan si, säger skomakarmästaren Lars Dahlgren, Hägdarve i När. Trots sin höga ålder — han fyller 90 år på nyårsdagen — är han vid sällsynt god vigör. Han har hållit på med sitt yrke i inte mindre än 81 år eller ända sedan \”han som 9-åring fick följa med fadern på arbete i gårdarna och han torde vid det här laget vara Gotlands äldste skomakare. Ännu i höstas var Khan ute i några gårdar i socknen och lagade selar. Heder åt en sådan kärngubbe!

Det är sällan man träffar på en så vital 90-åring som mäster Dahlgren. Han är rak och reslig och hör bra — synen är det litet sämre ställt med, varför han är tvungen att använda glasögon när han arbetar i verkstaden el. här han läser tidningen, men minnet är det inget fel på. Det är med verkligt intresse man lyssnar till hans skildringar av hur det var på den tiden då skomakarna for runt i gårdarna och lagade och tillverkade skor, stövlar och selar.
— Jag är född vid Gerete i Rone, berättar han. Min far, som också hette Lars Dahlgren, var från Grötlingbo och hade gått i skomakarlära i Havdhem. Vi var sju syskon, fyra bröder och tre systrar, och eftersom vi hade det ganska fattigt hemma, fick vi tidigt börja hjälpa till. Jag var inte mer än nio år när jag, fick följa far på syning i -gårdarna. På den tiden visste man inte av någon åttatimmars arbetsdag, det var att stiga upp vid 5-tiden, ibland kl. 4, och sitta vid verkstaden och arbeta till 11 eller 1/212 på natten. Det var därför inte underligt att en av fars gesäller en gång svimmade av trötthet mitt under det att han satt och arbetade.
— I två somrar — jag var då i 14-15-årsåldern — var jag hos Häggs vid Stumle i Alva. Under den tiden gick jag och läste för kyrkoherde Evert Georg Alfvegren i Rone, som var känd som en stor andlig förkunnare. Det var ju ett bra stycke väg att gå, men på den tiden var man ung och stark… Av Häggen fick jag ett par stövlar av svinläder som jag var mycket stolt och glad över. Det var nämligen det första par nya skodon som jag någonsin ägt, de jag tidigare haft var gamla som far lagat upp, att göra nya hade han inte haft råd till.

Första inkomsten.
— Mina tre bröder lärde sig också till skomakare. De liksom mina systrar är emellertid nu döda, fortsätter den\’ gamle skomakaren sin berättelse. Ända till jag var 18 år hade jag inte fått några kontanter av far utan bara kläder och mat. Men då blev jag betrodd att på ett stort bondställe i Rone på egen hand sy ett par barnskor. Och det lyckades jag så bra med att far lät mig ta betalt — en hel tolvskilling! Det var min första inkomst och att jag var glad över slanten behöver jag väl inte säga.
Men det var ju inte bara arbete jämt. Mina bröder var musikaliska och spelade dragspel, och den äldste, Ferdinand, hade tillverkat sitt dragspel själv och även byggt en orgel. Vi var glada och trevliga fyrar allihop och det sas allmänt att »dahlgrenssorkarna måste vara med om det skall bli något roligt på lekstugorna». Ja, det var i den gamla goda tiden det.

Slog ut konkurrenterna.
22 år gammal gifte jag mig och bosatte mig här vid Hägdarve. Det var dock inte utan att jag kände mig en aning orolig med tanke på min fortsatta utkomst som skomakare. När jag korn hit fanns det nämligen inte mindre än fyra skomakare i socknen, men jag tog Gud i hågen och satte i gång och jobbade för fullt, och då inträffade det märkliga att jag slog ut den ene efter den andre av mina konkurrenter, någon av dem for till Amerika och de andra flyttade på annat håll.
Jag hade snart 175 bondställen i När, Burs och Lau till kunder och en hel del av dem besökte jag ett par gånger om året. Till hjälp hade jag ett par gesäller, och för det mesta fick vi skjuts mellan gårdarna. Någon gång kunde det dock hända att vi fick lov att ta oss fram med anlitande av apostlahästarna.

Lädret bereddes hemma.
På den tiden bereddes ju allt läder hemma på gårdarna, och det var det första vi skomakare fick ta i håll med när vi kom på ett nytt ställe. Och sen skulle det sys massor med skor, stövlar och selar inte att förglömma. Vid tillverkning av finare skor använde vi gul linnetråd att sy med. Träbottnar fick vi också göra, ibland upp till tio par om det var en stor familj. Bottnarna högg vi ur björkplank. Att göra pligg av risp-rät björke fordrade stor vana. Pliggen skulle torkas på en panna i ugnen och det gällde att passa dem noga, blev de bruna dugde de inte att använda.
Till mellanlägg i skorna användes näver, och jag kommer ihåg en rolig historia som hände en av mina bröder. Han var duktig att samla näver, men alla bönder hade inte egen björkskog, varför han ibland brukade knycka näver hos grannbönderna. En gång när han klättrat upp i en björk i en hage vid Vanges i Burs kom ägaren körande. Pojken blev rädd att han skulle bli upptäckt och få stryk, men turligt nog hade nävern som han skurit loss hamnat i en enebuske och bonden märkte därför ingenting.

En hantverkares vedermödor.
Vi fick som sagt stiga upp i ottan och hålla på till sena kvällen, för att inte säga natten. Och lönen för mödan blev inte stor: maten och en 50-öring om dagen. På många gårdar var maten bra, men det fanns också gårdar, där man sökte lura i oss skomakare soppa på hästkött, och på ett ställe fick vi torskboddar sju mål efter sig.
— Det blev nästan för mycket av det goda, säger mäster D. skrattande. Och ofta var det så kallt i rummen där vi skulle ligga att det var ett under att vi inte frös ihjäl. Jag minns en liten episod som hände ännu medan jag arbetad hos far. En av mina bröder och jag skulle ligga i en stor säng uppe på en oeldad sal och då jag i halvmörkret kröp ner så ramlade jag ner på sängbotten. Dunsen föranledde min bror att undra hur jag egentligen bar mig åt. Det var en slarvig piga som bäddat och hon hade inte brytt sig om att madrassen följde med när hon drog ut sängen. Sedan visade sig också att hon lagt dit en alldeles för liten dyna i sängen. För att inte behöva att bli alldeles stelfrusna var vi tvungna att väcka upp husbondfolket och få sängen ombäddad.
Men det värsta på den tiden var i alla fall det dåliga lyset. På verkstaden som vi satt och arbetade vid hade vi fyra hemstöpta »talgdankar» och då vi allt emellanåt var tvungna att snyta av dem så följde de lätt med fingrarna och hamnade på golvet.

Cykelfärd slutade i husvägg.
Skomakare Dahlgren har inte ännu, lika litet som han lagt av skolagningen, slutat upp med att Oka cykel. Då och då tar han en tur till posten eller affären, och det gör ingenting om det råkar vara en aning halt på vägen, han klarar sig i alla fall. I fjol cyklade han ända till Hemse, en färd på ett par mil. Men nu skall vi låta honom berätta hur det gick till när han lärde sig åka cykel.
— Det-var för många år sen, jag var vid Alvare och sydde och då var det någon som undrade om jag inte ville pröva hur det kändes att sitta på en cykel. Jag var genast med på galoppen, fick hjälp med att sätta mig upp och sedan bar det i väg nedför den sluttande lillgården och rakt in i husväggen. Hur det gick? Ja, på den tiden tålde man att slå sig, nu får man lov att vara mera försiktig. Jag blev emellertid inte botad från lusten att cykla och så småningom skaffade jag en egen cykel, och visst bar det väl i diket mer än en gång till att börja med, men det var bara att stiga upp och fortsätta på nytt och en vacker dag kunde man konsten att hålla sig kvar på sadeln.

Förr och nu.
På tal om gamla tider framhåller hr Dahlgren att man visserligen fick mer för pengarna förr — smågrisar exempelvis kostade 50 öre stycket och en vedtall 1 kr — men att det ofta var besvärligt med både mat och kläder.
— Jag kommer ihåg från min barndom, säger han, hur ont det var om vete. Det fanns inte att få köpa för pengar, men för att vi inte skulle bli helt utan vetebröd fick vi barn hjälpa mor att plocka ax på böndernas åkrar, och det kunde ibland ge någon säck att tröska. En gång fick vi köpa sjöskadad säd, men den var så dålig att den inte gick att baka av utan måste stekas i ugn.
Nej, nog har tiderna blivit bättre och pensionen till de gamla är en god sak. Men inte kan jag begripa att när man snart är 90 år och har arbetat hårt i hela sitt liv och sökt göra rätt för sig ännu skall behöva betala skatt. Numera tar jag det ju ganska lugnt och sysslar bara med lite lagning av skor och selar, och inkomsten av det blir ju inte något att tala om. Men ändå fick jag häromdagen en skattsedel på över hundra kronor, som jag dock hoppas att jag inte skall behöva betala. Jag tycker nämligen att jag har gjort mitt.
Då man hör den gamle hantverkaren berätta om vilka sorger och bekymmer han haft under sitt långa o. strävsamma liv av sex barn är nu endast ett i livet och hustrun var sängliggande sjuk i tjugu år innan hon gick bort — tycker man att skattemyndigheterna borde kunna efterskänka beloppet. Det skulle säkert bli en välkommen present på 90-årsdagen.
-we.

Gotlänningen
Tisdagen den 23 December 1952
Nr 298