I
Om anslag för ordnande af tandläkareundervisningen i riket m. m.
I följd af underdånig framställning från kungl. sundhetskollegium afgaf kungl. maj:t till 1875 års riksdag nådig proposition om beviljandet af ett årligt anslag af 1,500 kronor till förberedande åtgärders vidtagande för ordnande af tandläkareundervisningen i riket, men sagde proposition lyckades då icke röna af riksdagen det gynsamma mottagande, som sakens vigt och stora betydelse utan tvifvel förtjenar.
Sedan frågan vid 1875 års riksdag förfallit, inlemnades emellertid 18 Maj 1876 till kungl. maj:t en af hufvudstadens tandläkare undertecknad ansökning, deruti bemälde tandläkare, med framhållande af den utveckling tandläkarekonten numera vunnit samt de brister och olägenheter af mångfaldig art, som för närvarande vidlåda tandläkareundervisningen i vårt land, i underdånighet hemstälde det kungl. maj:t täcktes taga förenämda ärende uti förnyadt öfvervägande och förhjelpa frågan till en lycklig lösning, varande uti berörde skrifvelse särskildt föreslaget upprättande i hufvudstaden af ett tandläkareinstitut med tillhörande poliklinik, der meddellöse patienter kunde erhålla kostnadsfri vård, hvarföre alla kostnader beräknats uppgå första året, då nödiga instrumenter och inventarier måste anskaffas, till 12.000 kronor och sedan framgent till 10.000 kr. årligen. 27 Maj 1876 behagade kungl. maj:t genom nådig remiss infordra kungl. sundhetskollegii utlåtande öfver nyss omförmälda ansökning och 5 innevarande Januari har kungl. sundhetskollegium till kungl. maj:t inkommit med ett vidlyfigt yttrande i ämnet, hvilket här i afskrift bifogas och hvaraf bland annat framgår, att kollegium, som ansett det väckta förslaget om ett tandlåkareinstituts upprättande ännu vara alltför omfattande, under varmt och kraftigt förordnande af åtgärders vidtagande från statens sida tillstyrkt, att ifrågavarande undervisning måtte, på sätt iutlåtandet närmare angifves, bestridas af en vid kungl. Karolinska institutet nyanstäld lärare och en tandläkare, samt att till bestridande af utgifterne härför och för upprätthållandet af en för undervisningen nödvändig poliklinik af riksdagen måtte äskas ett årligt anslag af 6,000 krunor, deraf 5,000 kronor antagits åtgå till aflöning af läraren och tandläkaren, samt 1,000 kronor till förbyrande af lämplig lokal för polikliniken. Kollegiets utlåtande har likväl beklagligen så sent till kungl. maj:t afgifvits, att någon proposition i ämnet, hvartill det samma dock i hög grad synes böra föranleda, svårligen turde till nu församlade riksmöte kunna medhinnas. I följd häraf och enär förevarande ärende är af största vigt och betydelse för hela landet och icke minst för landsorten, der mångenstädes bristen på duglige tandläkare är så stor och känbar, att många sjuka derigenom hindras att i rätt tid söka hjelp, andra åter nödgas att för erhållande af nödig vård företaga kostsamma resor till hufvudstaden och, hvilket år det värsta af allt, der exempel till och med förekommit på personer, hvilka genom dålig behandling af okunniga ut- och inländska qvacksallvare inom tandläkarekonsiens område dit skada till helsa och lif, — så vill det synas mig att frågan oundgängligen kräfver en skyndsam behaudling samt att dess afgörande icke bör till en obesiämd framtid uppskjutas.
Då nu gevom verkställandet af sundhetskollegii förslag den dubbla fördelen skulle vinnas dels at undervisningen i tandläkareveteaskapen blefre ändamålsenligt ordnad, dels älven att ea tullt betryggande kontwoll öfver de persvners dugbyhet, som vilja utoiva tandlåkareyrket erhölles, nagot som hår lika väl som ötver allt annorstädes ar benufligt, och då dertuill kostnaderna för vinnande af dessa fördelar — äfven om till de af suudhetskollegium föreslagna 6,000 kronor läggas trå oafvisligen behöfliga poster, nemligen dels 500 kronor årligen wl bestridande af utgifterna för gas- och vattenuförbrukning vid poliklunken jemte någon aflöning åt en vaktmästare och dels 1,000 kronor första året till inköp af inventarier och instrumeuter — icke lära kunna anses vara högt upptagna utan tvärtom med fästadt afseende på den fördel, som derigenom beredes landets innevånare, särdeles billiga, så vågar jag härmed hos riksdagen vö dsamligen hemstalla:
att riksdagen måtte för tandläka reundervisningens bestridande samt underhållande i hufvudstaden af en poliklinik för behandling at tandsjukd.unar på ordinarie stat uppföra ett anslag af 6500 kronor samt derjämte, för inköp af behöfliga incentarier vch instrumenter till den föreslagna polikliniken, till kungl. maj:ts förjugande anvisa ett extra anslag å 1,000 kronor, alt under är 1878 utgå.
Stockholm, 21 Januari 1877.
A. J. Lyth.
II.
Om anslag åt färjemännen vid Fårösunds hamn.
Öfver Fårösunds hamn, som skiljer den längst i nordost belägna Fårö socken från det öfniga Gotlandslandet, underhalles forbindelsen af 2:ue fårjemån, bvende en på hvardera sidan om Fårösund.
Desså färjemän äro skyldiga att öfver den omkring en fjerdedels mil breda hamnen ötverföra personer, kreatur och gods m, m. för en afgilt, som är bestämd genom en al kungl. maj:t i nåder faststäld taxa. Denna taxa är dock sa lag satt, att i regeln blott 12 och ett hålit öre erlägges för hvarje person i forsellon — savida icke hela autalet af Ofverresande utgöres ulf en person allenast, hvilken då erlägger en afgilt ar 25 öre. Dessutom åligger det tärjemännen att emot et årligt arvode al 50 kronor, som erlägges af allmänna medel, kostundsiriut, eller utan algilt, Ofverföra i tjenstäreuden stadde personer samt kronans folk.
Då i betraktande tages, utt dessa färjemän, hvilka hafva samma skyldigheter som gästgifvare att på hvad tid och under hvad väderlek som belst fortskaffa den resanae Öfver sundet, ofta, särdeles under storm med hög sjö, ej blott äro mycket ansträngde utan till och med utsatte för fara till både helsa och lif, så torde det lätteligen inses att ofvan nämde afgifter till färjemännen, både de som af enskilde personer erläggas och den som ntgår af allmänna medel, ingalunda motsvara fårjemännens besvär, tidspillan samt ersättning för båtunderbåll m. m. — enär det t. ex.
ofta händer att 2 till 3 personer måste använda större delen af en dag för att tillsammans kunna förtjena 235 öre. Lika otillräcklig är den aflöning som lemnas af staten åt dessa färjemän, som ofta vid mönstringar, vapensyner, befäls- och beväringsmöten, vid uppbördsstämmor, vid kronofogdes, länsmans samt andra militära, ecklesiastika och civila tjenstemäns resor fram och åter öfver sundet samt vid postens öfverförande fyra gånger i veckan måste använda mycken tid och arbete mot den låga afgiften af 50 kromor om året.
Följden af detta förhållande har ock numera börjat visa sig derigenom. att daglige färjemän numera knappast äro att finna, hvilka kunna och vilja egna sig åt detta nästan lönlösa kall, samt att båtar och fårjor för öfverfarten nu befinna sig så bristfälligt skick att de icke kunna anses för sitt ändamål dugliga.
Då således billighet och rättvisa fordrar att desse färjemän i anseende tiil nu ökade arbetspris och lefnsdskostnader samt till följd af det stora behofvet att anskaffa starkare och mera sjödugliga båtar och färjor än som för närvarande finnas, på det icke fara för förluster af lif och egendom må uppstå, komma i åtnjutande af större och mot deras arbeto svarande fördelar och inkomster; så vågar jag härmed ödmiukligen föreslå.
att riksdagen måtte anslå 100 kr. årligen, till ersättning åt färjemännen vid Fårösunds hamn, till fördening dem emellan efter kungl. mits befallningshafvandes bepröfvande, emot det alt nämde färjemän fortfarande som hittills utan särskild ersättning öfver sundet fortskafja i tjensteärenden stadde personer och kronans folk.
Stockholm, 27 Januari 1877.
P. Larsson.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 14 Februari 1877
N:r 13
