Dag: 21 januari 2022

IV.
Angående dels aflåtande af underdånig skrifvelse med anhållan om tillägg till 20 § uti nu gällande jagtstadga, dels ock anslag till åstadkommande af belöning för räfs dödande.
Genom kungl. m:ts förnyade nådiga jagtstadga 21 Oktober 1864 var i dess 20:de $ stadgadt, att den, som dödade räf, skulle af allmänna medel erhålla en belöning af 3 kronor. Äfven uti äldre förut gällande jagtlag var belöning för detta rofdjurs dödande utfäst att af allmänna medel utgå. Som emellertid de sålunda utfästa belövingar icke ansågos medföra tillbörlig verkan, hade efter hand dels vissa landsting, dels flere jagtföreningar och dels särskilde kommuner inom landet för räfs dödande anslagit större och mindre belopp. Erfarenheten visade, att genom dessa statens och kommuners gemensamma åtgärder räfvarnes antal inom landet i afsedd mån minskades. Derefter utkom dock kungl. m:ts nådiga kungörelse 29 Januari 1869, hvarigenom stadgande icke längre meddelades om belöning af allmänna medel för dödande af räf. Det har emellertid nu under de 8 år, under hvilka belöningar icke af allmänna medel utgått, visat sig att nämda rofdjurs antal i betänklig mån tilltagit, så att fara är för handen att landets afvel af matnyttigt villebråd allt mer och mer af detta rofdjur förstöres. Den ringa nytta räfven åstadkommer, derigenom att han fångar råttor, torde icke på långt när kunna uppvägas af den förstörelse, han gör på nyttigt villebråd äfvensom på de mindre husdjuren; och som de bidrag till belöningars utbetalande för räfs efterbållande, hvilka bidrag af vissa landsting, kommunér och jagtförehingar ästadkommits, äro alltför ringa att frammana förföljelse af dessa rofdjur för belöningens skull, torde det vara välbetänkt, att äfvon staten till rofdjurens förminskande bidrager.
Af landshöfdingarnes femärsberättelser för åren 1861—1865 visar sig att under denna femårsperiod blifvit dödade tillsamman 69,596 räfvar eller i medeltal för hvarje år 13,919 stycken, men af detta antal torde icke kunna beräknas, att mera än omkring 3/4:delar blitvit till belöning anmälda.
Som den belöning, 3 kronor, statsverket tillförene uti omförmälda syfte anordnat, icke synes vara för hög, om dén skall medföra tillbörlig verkan, så vågar jag, med beräkning att ärligen inom hela riket till belöning anmäles ett antal af omkring 10,000 dödade räfvar och att belöningen utfästes af statsverket med nyssberörda belopp, vördsamt bemställa:
att riksdagen ville hos kungl. m:t i underdånighet föreslå det tillägg till 20 § uti gällande jagtstadga, att den, som dödar räf, gammal eller ung, skall erhålla af allmänna medel i belöning tre kronor; och
att riksdagen för detta ändamål ställer till förfogande ett förslagsanslag å 1:de hufvudtitelfi till belopp af 30,000 kronor.
Stockholm, 26 Januari 1877.
Rud. Horn.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 21 Februari 1877
N:r 15

omfattande åren 1871—1875, hvilken till sina hufvudsakligaste delar affattats af landsh. grefve R. Horn, utmärker sig för sakrikhet och uttömmande behandling af till ämnet hörande.
Att intaga den i sin helhet i vår tidning låter sig dock beklagligen icke göra, i anseende till dess stora omfång.
Den upptager nämligen nära 80 tätt skrifna helsidor samt 42 upplysande tabeller. Vi skola emellertid söka i nästa nummer lemna början till en kortfattad öfversigt af berättelsens hufvudpunkter.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 17 Februari 1877
N:r 14

III.
Angående aflåtande af underdånig skrifvelse med begäran om utarbetande af förslag till förändrade bestämmelser rörande skogsliqvider vid laga skiften m. m.
Vid 1876 års riksdag väcktes i första kammaren af herr Hammarhjelm, Karl, en motion (nr 9), hvari fästades riksdagens uppmärksamhet derpå:
att ej mindre de enskildes skogar än äfven de skogar, som tillhöra statsverkens boställen och andra dess egendomar, allt mer och mer förminskades,
att anledningen till denna minskning af skogskapitalet uti en icke ringa mån torde anses bero deraf, att åtskilliga nu gällande lagar och författningar, hvilka till en del uppkommit under äldre tider, då skogstillgången inom riket varit riklig och skogsprodukterna af föga värde, genom sina bestämmelser i vissa afseenden gåfvo anledning och jämväl i väsentlig mån påskyndade skogsafverkningar och sålunda vållade misshushållning med skogarne inom riket, samt
att, derest dessa lagar och författningar till en del upphäfdes och i öfrigt förändrades i det syfte, att ofta onödiga skogsafverkningar blefvo förekomne eller åtminstone icke, såsom nu vore fallet, påskyndade och påtvungne, sådant kunde verka derhän, att skogstillgången uti en icke alltför hög grad blefve förminskad.
För vinnande af detta syfte hade motionären föreslagit:
att stadgandet uti 101 paragrafen af kongl. maj:ts nådiga skiftesstadga 9 November 1866, såvidt derigenom meddelats den bestämmelse, att, då vid laga skifte liqvid för skog eller plantering skulle ega rum, den ersättning, som derför borde utgå och hvilken ersättning företrädesvis skulle i penningar bestämmas, finge, om denna ersättning ansåges icke kunna utan olägenhet utgå i annat än skogsförnödenheter, utsättas i visst antal sågoch byggnads-timmer, stafrum ved eller kolmilor till afverkning på viss tid, högst 10 år, måtte upphäfvas och skiftesdelegare, sem vid skogsliqvid lemnat sina sparda skogslotter och i stället fått afbrukad mark eller eljest i ståndskog blifvit lidande kändes pligtig att, derest kontrahenterne icke derom åsämjdes, taga ersättning i penningar, hvilka skulle godtgöras under en längre följd af år t. ex. genom amortering under 10 till 20 år; och
att — med upphäfvande af kongl. maj:ts nådiga kungörelse 4 Maj 1827 i de delar, hvarigenom blifvit stadgadt dels att, om boställsinnehafvare vid skifte erhållit ersättning för ståndskog eller plantering, denna ersättning skulle för boställets behof och nytta användas och derför af boställshafraren emottagas och redovisas, dels ock att, då vid skifte ersättning från boställe skulle utbetalas för skog, som boställe utöfver dess förra skogstillgång tillkommit, boställshafvare skulle denna ersättning godtgöra med rättighet att för denna utgift vid afträde tillgodoräknas viss ersättning medelst årsberäkning — dessa ersättningar för framtiden måtte, då de skulle utbetalas från boställen eller andra statens domäner, utgå af statens omhänderhafvande skogsinkomster och, då de skulle sådana egendomar tillfalla, ingå bland inkomsterna för statens skogar i allmänhet.
Såsom följd af hvad motionären sålunda anfört och föreslagit hade han hemstält:
att riksdagen ville — jämte meddelanden af sin åsigt om lämpliga lagbestämmelser dels till förekommande deraf att, till följd af skogsliqvider vid laga skiften, afverkning af skog å annan delegare tilldelta skifteslotter finge ega rum, dels till upphäfvande af boställshafvares rätt att disponera ersättning för vid laga skiften boställen frångången ståndskog och plantering, dels till befrielse för boställsinnebafvare från skyldighet att till boställe lösa ståndskog, som blifvit vid skifte boställe utöfver dess skogstillgång före skiftet tillerkänd, dels ock till berättigande för vederbörande myndighet att för ståndskog, som under sistnämda förhållande tillfallit någon statens egendom, utbetala lösen af omhänderhafvande skogsinkomster uti underdånig skrifvelse anhålla, det kungl. maj:t täcktes låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till de förändrade bestämmelser uti förenämda hänseende, som af förhållandena kunde påkallas.
Sedan omförmälda motion remitterats till första kammarens tillfälliga utskott nr 1, har detta utskott företagit denna motion till ompröfvande i sammanhang med annan motion (nr 10) rörande ifrågasatta förändrade stadganden om boställshafvares och arrendatorers rätt att disponera skog å boställe eller annan staten tillhörig egendom samt, angående förstnämda motion uti sitt utlåtande (nr 10), yttrat följande:
\”Beträffande först ifrågasatta ändring af 101 paragrafen i gällande skiftesstadga, så finner utskottet, lika med motionären, att laga skifte i väsendtlig mån medverkat till skogsförödelse i de fall, då ersättning för mistad ståndskog utgå af skogsprodukter och att det vore önskligt om lagstiftningen kunde lämpligen förändras så, att denna olägenhet blefve afhjelpt eller förminskad. 1874 års riksdag fattade för dess del ett beslut i detta syfte eller att skogsliqvider skulle blott få utgå i fullmogen skog och ungskogen bevaras, men kungl. maj;t fann ej för godt att på grund af riksdagens underdåniga skrifvelse vidtaga någon åtgärd.\”
\”Den af motionären föreslagna förändring i 101 paragrafen af skiftesstadgan eller-att skogsliqvid alltid borde utgå i penningar, skulle ej, enligt utskottets åsigt, leda till det åf motionären afsedda ändamål, skogens bevarande, med mindre än”att samtidigt vidtagas restriktiva åtgärder mot fria dispositioner af den skog, för hvilken”liqvid skulle erläggas, och tillfälle kunde beredas \”den, som ålåge att med penningar liqvidera honom tilldelad skog, att få låna desamma på drägliga vilkor och helst på en längre tids amortering. I annat fall torde, enligt utskottets åsigt, det ovilkorliga åläggandet att betala tilldelad skog med penningar, ofta föranleda att för dessas anskaffande mera skog blefve sköflad än nu är förhållandet. Tvissa delar af landet såsom t. ex. i de norra och i allmänhet i skogrika trakter, skulle liqvider med penningar ganska ofta kunna blifva för jordegarne ruinerande.\”
På grund af nämda skäl hemstälde utskottet, att omförmälda motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; och blef utskottets hemställan af Första kammaren bifallen.
Sålunda, ehuru utskottet medgifvit önskvärdheten deraf, att 101 paragrafen utiskiftesstadgan blefve ändrad uti det af motionären angifna syfte, blef motionen dock afslagen och detta derföre, att utskottet eller riksdagens Första kammare icke kunde föreslå ett lämpligt sätt för den vigtiga frågans lösning.
I allo biträder jag och åberopar de skäl, som motionen för densammas bifallande innehåller, och är af den erfarenhet, som vunnits af sagåa lagrums tillämpning och följder uti de landsorter, der skiften och skogsliqvider hittills egt rum, fullkomligt öfvertygad, att, om meromförmälda lagrum för framtiden skall oförändradt bibehållas, skogssköfling lika ohejdadt kommer att frammanas å de orter, hvilka ännu icke undergått laga skiften, i den mån dessa skola fullbordas, som händelsen varit med de hitintills redan skiftade orterna. Det är i allmänhet endast skogsbärande trakter som ännu icke blifvit laga skiftade. Önskligt och upplysande hade varit att känna huru stor del af landets jord, som ännu återstode att laga skiftas; men som statistiska berättelser derom ingenting upplysa, kan jag endast i afseende å 3otlands län meddela, att vid 1875 års slut blifvit laga skiftade endast tillsammans 353 mantal, hvadan af länets 1,098 hela mantal vid samma tidpunkt 745 mantal och sålunda öfver en tredjedel af länet ännu icke undergått laga skifte. Emellertid torde det vara uppenbart, att mycken skogbärande mark ännu kunde blifva räddad från skogssköfling, om skiftesstadgan uti dess anmärkta paragraf i en snar framtid vunne en förändrad och åsyftad lydelse.
Hvad beträffar de af utskottet angifna svårigheter att stadga en förändring uti omförmälda hänseende, så synes dessa svårigheter icke vara oöfvervinneliga. Det är väl sant, att, om ett absolut förbud vid alla laga skiften skulle meddelas, så att uti intet fall skog skulle få liqvideras med skogsförnödenheter utan endast med penningar, det någon gång uti mycket skogrika trakter skulle kunna hända, att ett sådant påbud skulle för jordegaren medföra svårigheter; men om dels såsom allmänt lagbud stadgades, att skogsliqvider skulle ske med penningar att betalas under loppet af vissa t. ex. 10 till 20 år medelst årlig amortering, för hvars fullgörande säkerhet kunde, på grund af skogsliqviden beredas uti fastighet, som fått skog utöfver sin före skiftet egande skogstillgång sig tillerkänd, dels ock från detta allmänna lagbud gjordes det undantagsstadgande att, då skiftesdelegarne önskade att få liqvidera skog med skogsförnödenheter, sådan fråga skulle, jemte landtmätarens utlåtande deröfvar, underställas t. ex. länsstyrelsens eller annan lämplig mynidighets pröfning och godkännande, så blefve den af utskottet befarade våda undanröjd och den myndighet, som finge åt sig uppdraget att slika frågor afgöra, kunde då efter erforderlig utredning meddela lämpliga stadganden om vilkoren för och omfånget af den ifrågasatta rättigheten att skog med skogsförnödenheter liqvidera, så att jordegarens eljest befarade ruin icke skäligen kunde äfventyras. Denna myndighet torde nemligen då efter omständigheterna kunna stadga, att t. ex. den unga skogen skulle lösas med penningar, men att den mogna skogen af viss dimension finge under vissa år afverkas, eller ock att skogsfång till viss myckenhet skulle under ett bestämdt antal år åt den, som eljest vore berättigad till penningelösen, beredas medelst utvisning eller utstämpling af jordegaren.
Den säkerhet, som för skogslösens amorterande borde beredas den jordegare, som blefve till lösen berättigad, torde kunna på det sätt meddelas, att fordringsegaren inom viss tid efter Ykogsliqvidens afslutande och vinnande af laga kraft, ingåfve densamma till länsstyrelsen, som skulle ega att, i likhet med hvad som sker med lån för vattenaftappningar, m. m., låta göra anteckning om förhållandet i jordeboken och i sammanhang med kronoskatterna årligen uttaxera amorteringsbeloppet och sedermera hålla detta för! fordringsegaren till handa medelst utanordning ur landtränterikassan. — Någon tyst förmånsrätt, hvarför nutidens lagstiftning med rätta bäfvar, torde derigenom icke behöfva uppkomma, enär bevis om fastighet häftade för sådant lån lätteligen kunde från landskontoret erhållas; och inteckningshafvares rätt lärer icke heller blifva derigenom förminskad, enär dels hemmanets värda genom skogslösen i mån af dennas belopp höjdes, dels ock inteckningsegaren vore berättigad att, om skogsegaren sedermera ville sköfla skogen och fastigheten derigenom vanvårdades eller förderfvades, så att inteckningssäkerheten märkligen minskades, vidtaga den åtgärd, som uti 31 paragr. af gällande inteckningslag är medgifven, eller att ur egendomen njuta betalning för sin fordran, ändå att den ej vore förfallen.
På dessa grunder och i öfrigt hänförande mig till de skäl, som finnas uti 1876 års motien nr 9 närmare angifna, får jag vördsamt föreslå,
att riksdagen ville jemte meddelande af sin åsigt om lämpliga lagbestämmelser tillförekommande deraf, att till följd af skogsliqvider vid laga skiften afverkning af skog å annan delegare tilldelte skifteslotter må ega rum, uti underdånig skrifvelse anhålla alt kungl. muj:t täcktes dels låta i enlighet med de dervid uttalade grunder utarbeta och utfärda författning, innefattande de förändrade bestämmelser uti förevarande hänseende, som af förhållandenn knnde påkallas, dels ock, med upphäfvande af kungl. kungörelsen 4 Maj 1827, så vidt derigenom medgifvits rätt för boställshafvare att disponera ersättning för vid laga skiften boställen frångånrgen ståndskog eller plantering, ej mindre befria boställshafvare fråu skyldighet att till boställe lösa ståndskog, som blifvit vid laga skifte koställe utöfver dess skogstillgång före skiftet tillerkänd, än äfven meddela berättigande för vederbörande myndighet att för ståndskog, som under sistnämda förhållande tillfallit någon statens egendom, utbetala lösen af omhänderhafvande skogsinkomster, samt derjemte stadga, att lösen, som för ståndskog m. m. blefre sådan egendom tillerkänd, skulle ingå bland inkomsterna för statens skogar, dock med undantag för det fall, att för skog, hvarför afkastningen skulle enligt 24 8 i kungl. förordningen 29 Juni 1866 angående hushållningen med allmänna skogarne i riket löneregleringsfond tillfalla, lösen torde böra i ena fallet godtgöras af fondens medel och i andra fallet till samma fond ingå.
Stockholm, 26 Januari 1877.
Rud. Horn.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 17 Februari 1877
N:r 14