januari 2022 – Sida 222

3 januari 2022

Höstpromenad i Slite.

En föga behaglig oktoberhöst har gjort sin entré och, man har definitivt måst skrinlägga hoppet om att den gångna sommaren och brittsommaren skulle bli annat än några spridda välsignade dagar med hjärnuppmjukande solskenskaskader, alltför hastigt avbrutna av kylande regn och blåst.
I köpingen har dock den grågröna monotona sommarfärgen förbytts i flammande och valörrik höstprakt. Låt oss begagna denna betagande inramning och på måfå göra en rundvandring och se hur Slite förändrats de senaste månaderna.

Hotellrenoveringen gott bidrag till köpingens försköning.
Glädjande nog kan man här och där märka att arbete och kostnader lagts ner för att få samhället prydligare och vackrare än förr. Redan på försommaren fick sålunda hotellets fasad en välbehövlig renovering. Den anskrämliga verandan revs bort och i dess ställe kom en gedigen stentrappa som tillsammans med uppröjningen av planen framför gjort att det gamla Bacher-Nyströmska kalkpatronhuset åter börjat komma till sin rätt. Kunde nu bara det fula papptaket utbytas mot tegeltak, baksidan också få sin del av uppsnyggningen och den nya iskallt hårda blågröna färgen på fönsterbågarna ändras, så skulle Slite få ett välbehövligt tillskott till sitt fåtaliga bestånd av trivsam arkitektur.
Omedelbart väster om hotellet, på andra sidan om vägen upp mot Lotsbacken, låg förr ett gammalt magasin som nyligen rivits. Det var egentligen ett ganska vackert och intressant hus, men förfallet hade gått så långt att en renovering blivit alltför kostsam. Det magasinet var under segelskutornas tid proviantmagasin. Där fanns kar med salt kött och salt fläsk, säckar med ärter, mjöl, knallar och mycket annat, som inte längre utgör stommen till utspisningen ombord.

Cementrökan renas, cementdamm fyller gammalt stenbrott.
Att samhället nu synes få större möjligheter att verka prydligt beror till stor del på att cementfabriken, som under senare år i allt intensivare tempo spytt ask- och kalkdammbemängd rök, nu i sommar fått igång ett aggregat som effektivt renar röken från den största ugnen, och även röken från den andra stora ugnen har senare blivit dammfriare. Ännu så länge körs denna damm bort med lastbilar till köpingens soptipp, där den tillsammans med lera som också tippas där från cementbolaget redan bildar ett såphalt f antastiskt berg. Man har dock på sistone kommit underfund med att detta utmärkta fyllningsmaterial kan användas på lämpligare sätt och därför börjat fylla det närbelägna gamla stenbrottet på Solklints nordsida som hitintills knappast varit någon prydnad för samhället.

Snyggt har det också blivit vid skolorna.
sedan det långvariga och kostsamma arbetet med. en stenmur från tvättstugan längs Skolgatan och en bit in på Apoteksgatan avslutats. Den farliga Skolgatan har härigenom fått förbättrade trafikförhållanden, och ett trasigt och missprydande ståltrådsstängsel har försvunnit. Lägger man därtill att Samrealskolan fått en yttre renovering och en behaglig grön putston, så framgår det kanske att skolområdet nu gör ett helt annat och trivsammare intryck än tidigare. Även den alldeles intill skolområdet liggande provinsialläkarebostaden undergår f. n. en välbehövlig översyn och omfärgning som också tacksamt bör noteras, även om det cementröksgrå tegeltaket nu ser gråare ut än någonsin.

Hamnkajerna förbättras.
Nere i hamnen har de flesta nöjesbåtar tagits upp på land för vinterförvaring och fiskarbåtarna har fåt bättre utrymme. I den hårda ostliga stormen för någon vecka sedan var en Låtkatastrof nära, då dir. de Jounges vackra »Mosca», som låg förtöjd vinkelrätt mot vindriktningen, slet förtöjningen och drev ner mot varvet. Genom att olyckan som hände vid sjutiden på kvällen genast observerades och rapporterades kunde ett större haveri undvikas, och den stora dyrbara båten fick endast bordläggningen obetydligt skadad,
De under årens lopp alltmer skamfilade kajerna från varvet och norr ut mot norra bryggan kommer nu i höst att få en välbehövlig grundlig reparation, och samtidigt är det väl troligt att man måste sätta igång med den betydligt svårare lagningen av södra bryggans brofäste, där svåra sättningar som undan för undan förvärras kan bebåda omfattande och snara ras.

Vad blir följderna av en nedläggning av järnvägen?
För hamnens del kommer väl det bebådade nedläggandet av järnväl gen att betyda ett visst avbräck eller i varje fall påskyndad omläggning av trafikmetoderna. För många kom nog nedläggningsplanerna ganska överraskande, då man samma vecka som nyheten publicerades i tidning- arna i hamnen för fullt arbetade med att utbyta gamla ruttna slipers mot nya. I och med att järnvägen försvinner måste väl hela järnvägsområdet ompianeras, varigenom köpingens centralare delar säkerligen kan få bättre utformning och bebyggelsen norr om Östervallagatan lämpligen kan smältas ihop med den kring Storgatan. Det redan nu decennierlånga arbetet med att skaffa köpingen en stadsplan kommer väl dock härigenom att bli ytterligare många år fördröjt.
Nämner man till sist att de stora byggnadskomplexen i kvarteren Concordia och Eidern som uppföras i respektive halvkommunal- och cementbolagsregi nu till det yttre är färdiga, så har man i stort nämnt vad som inträffat av yttre förändringar under den sista tiden i köpingen.

Vattentornet blir en falsk jättefyr som inte kan lysa och leda.
När här skrivits så mycket om de arbeten som gjorts för köpingens uppsnyggande och förskönande måste även vattentornsfrågan beröras med några rader. Det tidigare beslutet att placera tornet inom de gamla vallarna på Lotsbacken alldeles intill den gamla men i sommar restaurerade kvarnen har genom ingripande av riksantikvarieämbet som väl är frångåtts. Tyvärr blev förflyttningen inte lång, endast några tiotal meter. Frågan har alltför mycket tenderat till att bli en kommunal prestigesak, och tornet skall nu byggas omedelbart utanför och norr om vallarna just väster om vägen som leder upp till Lotsbacken från torget alldeles söder om Svendes til f. d. Wulffska fastigheten. Estetiskt sett är den nya platsen endast obetydligt bättre. Alldeles intill lotsarnas bostäder kommer det en i sig själv kanske neutral vattensilos att resa sig mer än dubbelt så hög som backen som en jättefyr som inte kan lysa och leda.
Det kommer att bli en lika svår och oreparerbar som onödig skönhetsfläck för den ur natur- och skönhetsvärden redan svårt prövade köpingen. Endast få slitebor reagerar kanske för sådana värden, några vänjer sig väl så småningom, men i hjärtat på en och annan kommer alltid en tagg att irritera vid tanken på Lotsbackens skövlade skönhet.
Ny.

Gotlänningen
Lördagen 25 oktober 1952
Nr 248

3 januari 2022

Förr och nu,

ett gotländskt företags historia.
Utställning 1904 märkesår för en av Gotlands ledande maskinfirmor.
Måndagen den 9 april år 1900 kunde man i Gotlänningen läsa en annons, vari Fritiof Pettersson i Havdhem tillkännagav att han tisdagen den 17 april 1900 ämnade öppna en järn- och redskapsaffär vid Korsby i Havdhem och rekommenderade sig i allmänhetens välvilliga hågkomst. Förhoppningarna hans har infriats. I dag står Bröderna Petterssons i Havdhem som en av de ledande firmorna i branschen på Gotland.

\"\" — Järnhandlare Fritiof Pettersson har
datumet 17 april år 1900 särskilt klart
i minnet. Det var då som han tillsammans
med sin broder Valfrid startade den järn-
och maskinaffär, som nu vunnit anseende
över hela Gotland. — En gammal man som
gjort sig känd och allmänt omtyckt i de
kretsar han kommit i beröring med.

Gamle chefen har lämnat ledarskapet i brorsonen Bengts händer. Han kunde göra det med tillfredsställelse, då firman utvecklats stadigt och nu ytterligare befäst sin ställning som ett ansett företag på området.
När Gotlänningen häromdagen tittade in i bostaden, tog gamle chefen själv emot och strålade i hela sitt ansikte, när han visste att det skulle bli en pratstund om gamla tider.
— Hur kom det sig att Ni öppnade egen affär?
— Ja, det var ju så, att Valfrid dch jag — bondsöner från Överöstris i Alva — gick igenom ett par skolor. Jag själv gick igenom folkhögskolan och lantmannaskolan här hemma samt Kristinehamns praktiska skola. Valfrid gick igenom lantmannaskolan och så var han lantbrukselev i Skåne och då jag även praktiserat inom järnbranschen i stan i sex års tid, det var förresten hos Troed Pettersson, numera Visby Järn- och maskinaffär, var det kanske det lämpligaste för oss att öppna en egen affär.
Det var då mest småartiklar, som vi livnärde oss på. Det kom maskiner i handeln och vi började representera märket Marshall, dåtidens stora lokomobil-tröskverk. Medan Valfrid var ute i gårdarna och sålde maskiner skötte jag själv affären.
Man började vid sekelskiftet allmänt odla betor och boskapsskötseln utviridgades. Bönderna skulle ha större vagnar, plogar och redskap — jordbrukets modernise ring kan man tala om. Allt mer och mer maskiner och redskap kom till Gotland, och det gällde att välja de rätta märkena.

Kommersen större när järnvägen förlängdes.
1901 drogs järnvägen fram från Hemse till Havdhem och det var för oss ett ytterligare steg i utvecklingen. Då for bönderna hit till Havdhem, och köp gjordes upp. På den tiden var det minsann inga bestämda arbetstider. Ibland kunde det t.o.m. hända att man inte hann äta. Stängningstiderna var det heller inte bestämt med. Det var ju så, att tåget kom in vid 20.30-tiden på kvällen, och då fick man hålla öppet.

\”Bara inte Marshall får sälja…\”
1904 var det stor utställning vid Södra Byrummet i Visby, och det var på denna som vi fick upp ögonen för Munktells. Hur det nu var, så var det helsvenska av större värde. Vi blev förresten uppvaktade av en representant som talade om fördelarna med Munktells. Att det var konkurrens även då förstår man, då representanten svarade, när vi ställde oss fundersamma och sa att vi kanske inte skulle få sälja så mycket: »Det gör detsamma hur mycket ni säljer, bara inte Marshall får sälja något.» Det blev i alla fall Munktells, och detta märke har nu firman representerat i snart 50 år, och då man betänker att Munktells skördetröskor genom Bröderna Petterssons har den största spridningen på Gotland och Munktells-traktorerna ligger i toppen, förstår man att det blir fantastiska summor.
Havdhem var på den tiden inte något samhälle att tala om, det låg gårdar glest spridda ioch vad affärsverksamheten beträffar, var det inte stort mer än järn- och redskapsaffären vid Korsby. Det fanns förstås en diversehandel. Tiderna blev bättre, bönderna började bygga och odla mark och snart utvecklades Havdhem till ett samhälle. I den lilla järnaffären gick det även framåt, och fotogen- och luxlampor m. m. blev inte de huvudsakliga artiklarna.

Kreugerkraschen.
När världskriget kom, fick affärsmännen kanske det bättre ställt. Priserna åkte då upp oerhört och bönderna handlade som vanligt. Det blev mindre med varor, men då bönderna hade pengar länsades faktiskt affärerna på artiklar. De som skaffat sig stora lager fick känna på svårigheter när Kreugerkraschen kom. Det blev ett rentav förskräckligt prisfall, och särskilt inom järnbranschen stod de handlare där som hamstrat.
Det blev uppsving igen, bönderna började intressera sig för traktorer bl.a. och Munktellstraktorn, som kom till Gotland 1917 kom att bli ovärderlig och kär hjälp på flera av gårdarna. I början på 30-talet blev efterfrågan stor och man kunde märka en glansperiod fram till andra världskrigets början.

När självgående lokomobilen rullade fram…
Innan traktorerna kom, var det den självgående lokomobilen som var den stora schlagern på maskinmarknaden.
Men hur fraktade ni ut dessa?
— Det var besvärligt många gånger, säger gamle chefen. De gick ju inte med så förfärligt stor hastighet. Men hade man fått sälja, måste den ju fraktas, och det kunde bli många episoder kring dessa. Det kunde ibland ta ett par tre dagar för att få iväg den till köparen någonstans på norra Gotland. Karlarna som fraktade dem var kanske inte alla gånger så noggranna. De måste in i gårdarna och hämta vatten, och när vidundret rullade sakta fram på vägarna, där folk väntade, fick väl tunarna bidra som bränsle.
Stillestånd i jordbruket blev det, när andra världskriget bröt ut Det blev självfallet många bönder som fick ta på sig vapenrocken, och därmed märktes också en försämring på maskinmarknaden. Fram till krigets början levererades maskiner av olika slag på löpande band, under kriget blev det besvärligt med oljan och det var ju en ytterligare orsak till att bönderna inte kunde använda traktorer i samma omfattning.

Bönderna skeptiska mot skördetröskan.
Folk såg skeptiskt på nästa stora nyhet — skördetröskan — som kom hit i början av 40-talet. Men man förstod att det måste vara en tillgång, och tröskföreningarna upphörde också efter hand. Ett bevis för att nyheten var en god sådan, var att vi levererade den första tröskan till Rosendal 1941 och man ansåg där att den var så bra att de köpte ytterligare en 1943. Bönderna fick upp ögonen, och nu kan vi ju räkna in inte mindre än 209 skördetröskor av Munktells sedan 1944 på Gotland.
Sedan 1920 levereras också för International Company Harwester över hela Gotland, självbindare, såmaskiner, konstgödselspridare m.m., allt detta vittnande om att Bröderna Petterssons är en ihågkommen och ansedd firma.
När Fritiof Pettersson berättar, är det roligt att lyssna. Även om man har svårt att sätta sig in i affärslivet förr, får man i varje fall en känsla av att det var något av rejäl hederlighet. Man vill riktigt se framför sig hur det såg ut i den gamla affären, när Fritiof tog emot. På disken stod den präktiga snusdosan, fotogenlamporna eller luxlamporna spred ett romantiskt sken över butiken.

\”Vad får det vara — en kaffebrännare kanske\”?
Vad får det vara? En handseparator — det var en fin affär —, kanske en kaffebrännare, eller en besparingsspis. Borta inom skåpfönstren blänkte nickelserviserna, de finns säkert ännu som kära klenoder från »den gamla goda tiden».
Man gjorde upp köpen, utan konster. Det var heller inte så noga med kontantbetalningen. Bönderna fick vad de ville ha och i de flesta fall gjorde man upp notan en gång om året och då kunde det bli stora pengar.

\"\" — Så här ser nuvarande chefen ut.
Det är disp. Bengt Walleberg, som
innan han ingick i det äkta ståndet
var »södra Gotlands stiligaste ungkarl».

En förtroendeman.
Vid kaffetåren blir det mera berättande av den vitale 83-åringen, och när inte gamla tider rullas upp diskuterar han lika väl om senare tiders världshändelser och är intresserad av det mesta. Man förstår att Fritiof Pettersson i sin krafts dagar vid sidan av affärslivet tagits i anspråk för många kommunala m.fl. uppdrag. Han har under årens lopp fått pröva på så gott som alla sysslor inom kommunen, och alltid gjort sig uppskattad som en uppslagsrik, energisk och dugande man, och säkert har hans arbete varit till stor nytta för kommunen. Numera har han med ålderns rätt dragit sig tillbaka, men han har kanske svårt att helt lämna affärslivet. Ibland tittar han ner i affären, kanske träffar han på någon gammal vän, de flesta är väl borta, och pratar om svunna tider.

Ett märkesår.
1932 var både ett sorger och märkesår i firmans historia. Då avled nämligen brodern Valfrid och hans son Bengt Walleberg var 17 år då, och anställdes som springpojke i firman efter slutad skolgång på läroverket i Visby. Han var ett år hemma i affären, varefter man tyckte att Bengt skulle få utbilda sig, och det blev Palmans i Stockholm 1933 —1934. Sedan ett år tillbaka är Bengt nu firmans chef, en gladlynt och gemytlig herre, som genom sitt rättframma väsen vunnit stort förtroende inte bara inom branschen, utan även inom kommunen. Firman har genom honom utvidgats, och att det är mycket att styra och ställa med förstår man då i affären finns åtta fast knutna, två försäljare en i Havdhem och en i Lau — samt en resemontör. I Klintehamn har firman samarbete med Cedergrens mekaniska verkstad, som har 10-14 man anställda.
Bengt Walleberg är en uppskattad man bland Havdhems idrottsungdomar och själv idrottsintresserad har han fått förtroendet som ordförande i Havdhems idrottsförening — en förening på stadig frammarsch.
Vad jag önskar, säger den stronge chefen, är att förtroendet sedan firman startades skall bibehållas. Jag hoppas även vid sidan om företaget att idrotten som ligger mig varmt om hjärtat skall skjuta fart och skapa trivsel och glädje bland socknens ungdom.
ELLDE.

Gotlänningen
Lördagen 25 oktober 1952
Nr 248

2 januari 2022

Sjöolyckor.

Ryske skonaren \”Anna Olga\”, skeppare Biatt (en länsmansrapport till kungl. m:ts befallningshafvande uppgilver skepparens namn vara John Deu), hemma i Riga, på resa, med last af bräder, från Rotka till Liibeck, strandade tiedags afton vid 11:tiden norr om Fårö fyr. Besättningen, hvilken, med undantag af skepparen, sökte sin räddning i båt, lärer hafva omkommit hvaremot skepparen, som uppgitves hafva fastsurrat sig vid en planka, af denna förts i land och blifvit af fyrbetjeningen upptagen och vårdad. Fartyget anses vara vrak.
— Skeppet \”Slite\”. fördt af skepparen L. P. Hansson, på resa från London till hemorten, har i måndags, enligt hvad man tillskrifver oss från Slite, måst, för storm och motvind, ankra på Köpenhamns redd.
— Skeppet (Georg & Ludvig, skeppare Thomson, hemma i Visby, på resa från Lübeck till Visby, bar under Falsterbo förlorat ankare och kettingar, hvarmed det försetts i Köpenhamn, på hvars redd det nu ligger. Allt väl.
— Skonerten Lars, skeppare Nygren, har, på resa från Lübeck till Visby, måst söka hamn vid Landsort, der han Du ligger i säkerhet.
— Briggen \”Svante\”, skeppare Stenberg, hemma i Visby, har strandat vid St. Andrews.
-— Tyske galeasen August, skeppare Gallsten, hemma i Kiel från Memel till Aarhus med last af linfrö har inkommit till Burgsvik med läcka och måste lossa lasten.
— Till Visby hamn hafva åtskilliga fartyg inkommit för storm och motvind.