Bra idag

är kanske i för mycket sagt att Alfred Ardgren i Etelhems IF är, men nog tyckte han att det var bra försmädligt att den skicklige tyngdlyftningstränaren Axel Erdmann inte kom till Etelhem för att ge grabbarna en duvning. Man hade ringt från förbundet i Stockholm och hört sig för om intresse fanns och det finns det intygade »Affe». Man hade ordnat med rum till tränaren, grabbar som bor ett par mil från träningslokalen hade åkt bil dit och Etelhems egna tyngdlyftare hade mött upp mangrant, så att det var över tio grabbar som gick och väntade på tränaren, som åldrig kom.
— En medlem i tyngdlyftningssektionen ringde ut till en av våra medlemmar som är bosatt i Hemse, berättar »Affe», men denne hänvisade till mig, men jag hörde inte ett ljud från honom. Nog tycker man väl att\’ tränaren skall besöka de föreningar. som Svenska tyngdlyftningsförbundet kontaktat och allra helst när dessa föreningar är intresserade och har en hel del grabbar som vill lära sig lyfta riktigt, slutade Alfred Ardgren.
— Naturligtvis beror det på något missförstånd. Erdmann har i alla fall försökt få kontakt med Etelhem, men hur det var så har han antagligen inte lyckats, meddelar Arne Sandin i tyngdlyftningssektionen. Tränarens program var inte gjort här på Gotland utan det sköttes helt från förbundets sida. Nu är det meningen att de bästa lyftarna i stan skall åka ut till landsbygden, då blir Etelhem säkert också besökt, och göra uppvisningar och därmed intressera och lära ut en del.
Rune.

Gotlänningen
Tisdagen 21 oktober 1952
Nr 244

Dan Pettersson vann Fardhemshoppning.

Gotlands civila ryttarförenings hoppningar i Fardhem missgynnades visserligen av vädret, men en skara hästvänner hade infunnit sig, däribland en hel buss från Visby. Banan var mycket vällagd och marken inte så uppblött som man väntat sig. Om endast en ryttare klarar sig felfritt genom en bana, brukar den vara av lagom svårighetsgrad, så denna hade banläggarna all heder av.
GCR vann lagtävlingen över I 18 och tog därmed sin andra inteckning i vandringspriset. I 18 och A 7 har vardera en. Den individuelle segraren Danne Pettersson tog förutom sitt förstapris också sin andra inteckning i det av GCR tidigare erövrade vandringspriset, som nu medlemmarna tävlar individuellt om. Prisutdelningen förrättades av fru A.-S. Nordgren.
När »Danne» red Sweep Binga till seger, fick man för första gången på Gotland se den mexikanska sitsen, vilken vid ryttarspelen i Stockholm visade sig så överlägsen den gamla hoppsitsen. Det nya med denna sits är, att, ryttaren sitter ned och driver sin häst kraftigt mellan hindren samt »tippar» honom över.
Den svåraste stötestenen var nog en »tun», följd av en brant nedförsbacke, vilket avskräckte hästarna och kanske också ekipaget, så att vägran blev följden. Vid det sista hindret gällde det att komma över en annan tun trots att en grind stod öppen alldeles intill, frestande för hästen. Vid detta hinder hade furir Kindberg verklig otur, då några åskådare kom i Vägen och förstörde hoppet för honom
Resultat: Individuellt. 1) D. Pettersson, GCR, på Sweep Binga, 0 fel, tid 2.37, 2) O. Olofsson, GCR, Printz, 4 fel, 2.08 — dagens bästa tid, 3) Arnfelt, I 18, Cognac, 7 fel, 2.36, 4) B. Fardstedt, GCR, Carina, 7 fel, 2.46, 5) Karlsson, I 18, Master, 7 fel, 2.58, 6) Kindberg, I 18, Trumf, 8 fel, 2.15, 7) D. Pettersson, GCR, Miss Haffner, 16 fel, 2.28, 8) T. Stumle, GCR, Kyffhäuser, 19 fel, 2.49.
Lagtävlan: 1) GCR (Pettersson, Olofsson och Fardstedt) 11 fel, 2) I 18 (Arnfelt, Karlsson och Kindberg) 22 fel.
Esse.

Gotlänningen
Tisdagen 21 oktober 1952
Nr 244

Fagerströmkvartetten

gav bejublat musikprogram på Norrgatt.
Med en vibra i sättningen skulle utan tvekan Jörgen Fagerströms moderna kvartett bli något alldeles extra fint. Man håller också på att skaffa fram en vibra, om det nu lyckas, och då skulle mycket vara vunnet. Som bandet nu är, är det det absolut bästa på Gotland, och det är särskilt roligt att ge medlemmarna en ros, då vi vet att orkestern är inhemsk.
I söndags kväll var det stor musiksuccé på Norrgatt, när orkestern framträdde. Orkestermedlemmarna var på ett utsökt fint spelhumör och allt uppskattades också genom spontana applåder. Ett verkligt fint framförande hade de av »Singning in the rain», som även den kräsnaste av de kräsne tyckte var en njutning. Herrar Fagerström, trummor, Åstrand, dragspel, Boqvist, bas, och Johansson, gitarr tar musiken på allvar det märks, och man vill önska dem vidare framgång.
ELLDE.

Gotlänningen
Tisdagen 21 oktober 1952
Nr 244

Reservunderofficersföreningen Gutarna

höll trots det dåliga söndagsvädret en tävling på kulsprutepistol på Hällarna. Tävlingen gick med två serier på femringad precisionstavla och två figurserier samt gällde dels rikstävling mellan föreningarna, dels klubbmästerskap.
De individuellt bästa blev: 1) Sigurd Karlsson, Visby, 210 p., 2) Hugo Endre, Barlingbo, 191, 3) Reinhold Liljeborg, Visby, 183, och 4) John Örve, Visby, 167, samtliga fanjunkare till graden: Medelpoängen för föreningslaget bästa blev 187,8.
I pistolskytte inom föreningen har A. Forsells vandringspris erövrats av Nils Sundberg, 2) Sigurd Karlsson, 3) R. Liljeborg, 4) J. Örve, 5) Helge Nyberg.

Gotlänningen
Tisdagen 21 oktober 1952
Nr 244

Dagens filmer.

Hansa: »Olympiadens hjälte»
Jim Thorpes — indianen som vid olympiaden i Stockholm 1912 blev kallad världens störste idrottsman och som fortfarande av idrottsexpertis över hela världen placeras i gruppen som »världens tio bästa idrottsmän» — liv spelad av Burt Lancaster har blivit film. Thorpes idrottskarriär hade gott och väl räckt till en bra film, men nu har herrar filmmakare i Hollywood tyvärr lagt till litet utöver verkligheten och det är inte så lyckat. Nåja, det hela har dock blivit en intressant berättelse om den duktige indianen och man rycks med i spänningen vid de amerikanska fotbolls- och basebollmatcherna. Där har kameramännen gjort ett skickligt arbete med omväxlande expressiva närbilder och stora svep över planen. Man får också en ganska bra bild av hur intensivt idrottslivet på ett amerikanskt universitet bedrives, det kan inte bli annat än storstjärnor. Filmen är att rekommendera, inte bara för den idrottsintresserade, utan även för andra som tycker om lite fart och spänning.
När man lämnar biosalongen kan man inte låta bli att göra den reflexionen, hur orättvist Thorpe blev offer för amatörbestämmelserna — han hade levt på att spela baseboll sommaren 1911 — och jämför man våra dagars toppidrottsmän med den färgstarke indianen, så var Thorpe hur snövit amatör som helst.
Rune.

Roxy: »Åsa-Nisse på nya äventyr»
Det bästa med den här nya filmberättelsen om Åsa-Nisse är förspelet som handlar om färg. Det är idérikt och fullt av fantasi. Vilket man inte med bästa vilja i världen kan säga om huvudfilmen. Man skrattar då och då det skall villigt erkännas men det blir mest ett medlidsamhetens skratt. John Elfström och Arthur Rolén gör vad de kan till ingen nytta. Sen har man bakat in Snoddas och Bertil-Boo i handlingen. Gräsligt!
Cricque.

Royal: »Kalle Karlsson från Jularbo»
Vem känner inte Kalle Jularbo, som under många år med sitt kära dragspel och sina glada bitar spritt så mycken glädje runt om i Sveriges bygder. Nu har Sandrews gjort en film om dragspelskungens liv och leverne. F ilmen bygger på hans egen bok »Med dragspelet i högsätet» och man får följa Kalle alltifrån det han i 5-årsåldern börjar traktera handklaver tills han som virtuos presenterar dragspelet genom tiderna. Carl-Henrik Fant spelar Jularbo, som själv svarar för det oavbrutna dragspelsackompanjemanget. Stig Järrel o. Rut Holm är också med på ett hörn, och Kerstin Dunér är förtjusande söt i den unga flickans roll.
Filmen om Kalle Jularbo är inte märklig på något vis, men den kan gott rekommenderas som en stunds glad och trivsam underhållning så här mitt i höstrusket.
—we.

Gotlänningen
Tisdagen 21 oktober 1952
Nr 244

En ny bok om Karlsöarna.

Karlsöarna har under de senaste åren blivit en allt kärare tillflyktsort för vetenskapsmän, konstnärer, författare och vanligt folk, och det finns numera rätt många som, kan anses som Karlsökännare, t.o.m. framstående sådana. Till de främsta bland dem kan utan vidare räknas Valton Johansson, och när det gäller att i skrift berätta om de båda märkliga öarna har han väl knappast sin överman. Ty V. J. inte bara vet allt det som är värt att veta om Karlsöarna, han har upplevt dem med alla sina sinnen, och han är en förträfflig stilist, det är fart och flykt över hans skildringar.
Nu är det ju inte så underligt, att Valton Johansson vet så mycket om våra märkliga Fugleöar. Han var under många år chefciceron för ABF:s populära semesterresor till Gotland och tog då med förkärlek resegrupperna med sig ut till Karlsö, naturvetare och humanist i en person har han under ett par decennier ägnat de båda Karlsöarna ett intresserat studium ur olika synvinklar, och sist men inte minst han är Karlsöklubbens krönikör. Andra kan skriva förträffliga böcker om Karlsöarnas fåglar eller om deras märkliga växter eller om deras geologiska historia, men gäller det att få fram en helhetsbild, att berätta om Karlsöarna så att man liksom känner sig omsluten av den speciella Karlsöatmosfären — en ljuvlig känsla, då är nog Valton Johansson oslagbar.
V. J. älskar Karlsöarna, dessa båda »burgar i havet», som Linne kallade dem, och han förklarar sin kärlek på ett mycket sympatiskt sätt i sin i höst utkomna bok Karlsöarna. Han kommer inte bara med vackra ord och välsvarvade fraser, det är äkta känsla bakom orden, och han föredrar att med enkla och rättframma ord återge en minnesbild från något av de många besöken på öarna eller att berätta en rolig anekdot framför att brista ut i lovsånger och superlativernas mångfald. Fåglarna står i centrum för hans intresse, och det är ingenting att säga om; annars vore det inte V. J. och inte heller en bok om Karlsöarna. Men det är inte en ensidig fågelbok han skrivit, långt därifrån. Han berättar om de sällsamma klippformationerna och det kristallklara vattnet, om de botaniska rariteterna och om Stora Förvars stenåldersminnen. Då han kommer in på Lillön, är det främst havstrutarna och fåren som drar hans uppmärksamhet till sig, och kapitlet om lamblydingen är en festlig skildring av ett unikt inslag i gammal gotländsk lanthushållning med något av urkraft och hedendom över sig. Willy Wöhler, han som bevarade Karlsö djurliv åt eftervärlden, o. hans skapelse Karlsöklubben berättar författaren givetvis många intressanta och belysande saker om. Man får också veta en hel del om kung Oscar II:s besök på Storön, och bland de kända Karlsöprofiler man möter i boken märkes naturligtvis Lasse Kolmodin. Bengt Berg. Bopparn, Karlsö-Kalle och Josef Nordström. Självfallet är inte Nils Linnmans omtalade radioreportage 1946 bortglömt, och inte heller Kalle Karlssons »historiska» färd upp till Korphålet eller Ingmar Frömans upptäckt av Karlsösallaten. Och i sista kapitlet får man en framställning av hur Karlsöarna inspirerat diktare och konstnärer.
Valton Johanssons nya bok kommer att mottagas med förtjusning av alla Karlsöälskare. Det är en vacker bok och en rolig bok, en som det är en verklig njutning att läsa. Texten kompletteras på ett ypperligt sätt av Erik Olssons teckningar. De hör till det allra bästa den lovande konstnären gjort och utgör följaktligen ett stort plus till en även i övrigt prisvärd bok.
B. K-m.
Valton Johansson: KARLSÖARNA.
Wahlström & Widstrands förlag.
Pris 8: 50, inb. 12: 50.

Gotlänningen
Tisdagen 21 oktober 1952
Nr 244

Olyckshändelse.

I måndags vid middagstiden skulle arbetsförmannen vid hamnbyggnaden Holmqvist drifva bort, undan de framrusande stenlastade spårvagnarne, enafde för vagnarnes upp forsling använda hästarne, hvilken kommit lös och befann sig inne på banan i närheten af ötvergången vid Kopparsviksvägen. Han halkade och föll omkull, hvarvid 3 vagnar gingo öfver båda benen. Det högra benet var, vid ankomsten till lasarettet, så skadadt, att det igår måste aftagas. Det venstra var äfvenledes mycket sargadt, fastän benpipan var hel. Holmqvist afled igår på förmiddagen af de svåra skador, han erhållit. Han var gift, samt ansågs såsom en mycket ordentlig och duglig karl.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 29 November 1876
N:r 95

Välgörenhet.

Till Gotlands sjukhem hafva handlanden J. P. Åberg och hans fru, Jeana Åberg, född Gerle, \”till minne aft en älskad son\” 24 dennes, första årsdagen efter sonens död, skänkt 1.000 kronor.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 29 November 1876
N:r 95

Gotlands jernväg.

K. m:t har 10 innevarande November faststält till efterrättelse vid arbetets utförande den af löjtnant Husberg uppgjorda planen för jernvägen utom hvad angår en del af den samma, i afseende hvarå fullständig ritning med tillhörande beskrifning bör upprättas och underställas k. m:ts pröfniog och godkännande. Åtskilliga smärre ändringar i jernvägens riktning m. m. kunna få vidtagas. Kaptenen A. Blix kommer att å statens vägnar utöfva tillsyn å jernvägsarbetet. Bolaget har erhållit upplåtelse af den för jernvägen erforderliga, kronan tillhöriga jord.
Stationer skola enligt den till k. m:t angifna planen inrättas utom vid Visby och Hemse, jämväl vid Stafva och Högbo samt i närheten af Etelhems och Stånga kyrkor.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 29 November 1876
N:r 95

Till underlöjtnant

vid Gotlands nat. beväring har kungl. m:t 17 dennes transporterat underlöjtnanten i Uplands regemente G. W. von Kræmer.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 29 November 1876
N:r 95