Dag: 25 februari 2022

Lusitanias undergång.
Krigskontrabandet exploderade Enligt hvad Wolffs byrå erfarit från väl underrättadt håll, befunnos ombord på Lusitania 5,400 lådor ammmnition. Den allra största delen af lasten utgjordes af krigskontraband.
Af berättelser, som numera börja komma från räddade personer, framgår också tydiigt, att den genom torpeden förorsakade explogionen af sprängämnesförrådet ombord slog ihjäl många hundra personer samt vållade fartygets nästan ögonbiickliga svåra slagsida.
Huru indignerad man än må vara öfver tyskarnas dåd, måste man dock. konstatera engelska rederiets och amiraxtetets gemensamma ansvar för att ej ha blott tillåtit, men lockat ett par tusen människor att segla ombord på ett sprängämneslagtadt fartyg genom vatten, där minor och torpedbåtar lurade.
Det är svårt att undgå intryck af de från tyskt håll dokumenterade beskyliningarna, att Engwand begagnar rassageraretrafiken öfver Atlanten som ett skydd för sin oaflåtliga stora ammunitionstillförsel. Det bringar i erinring ryssarnas försök i Galizien att sända värnlösa massor af judar framför sina slaglinjer.

De räddade från Lusitania.
Cunardlinjens kontor i Göteborg har meddelat innehållet af ett från linjens hufvudkontor i Liverpool på måndagsmiddagen kl. 4 ankommet telegram.
Intill midnatt var antalet räddade 764, hvaraf 426 passagerare och 302 besättningsmän. Af de räddade voro 47 skadade, däraf 30 passagerare.
Hittills ha upptagits 144 lik, af hvilka 87 kunnat identifieras. Af dem voro 65 passagerare och 22 besättningsmän.

En skildring at katastrofen.
Skådespelaren Oliver Bernard berättar:
Umder hela resan från Newyork rådde ett härligt väder med oafbrutet solsken, och äfven på eftermiddagen, då katastrofen inträffade lyste en gyllne sol öfver det lugna, blå hafvet. Jag var en af de fyra, som verkligen sågo, när btorpeden aflossades mot Lusitamia. Jag hade just slutat min lunch och stod lutad mot promenaddäckets räcke på styrbords sida då jag upptäckte periskopet på en undertvattensbåt, som befann sig på omkring 200 yards afstånd. Därpå såg jag en lång, hvit strimma af skum. En dam och två herrar kommo fram till mig och frågade: Är det en torped? Då torpeden kommit på några yards håll från Lusitania, höll jag för ögonen och täppte till öronen, ty jag ville inte höra explosionen. Nästan omedelbart därpå skedde denna, och den blef fruktansvärd.
Lusitania gick vid tillfället med 15 knops fart. Skottet var riktadt mot ångarens bog och träffade den afsedda punkten.
Då explosionen skedde kastades spillrorna upp i en väldig pelare genom fartygets hela öfverrede kring kommandobryggan. Hundratals personer torde ha krossats vill atomer, däribland eldarna och lämparna, för att inte tala om passegerarna i hytterna för ut. Jag skyndade genast in under promenaddäckets tak för att ej träffas af de kringflygande spillrorna. Några få ögonblick efter explosionen krängde Lusitania öfver åt sidan, som om dem legat i en torrdocka och fått stöttorna under styrbords sida undanslagna..
Den häftiga stöten slungade mig ned mot styrktords reling. En vild rusning uppstod från ingångarna på styrbordssidan öfver till den motsatta relingen. Kvinnorna skreko öfverljudt: hvad ska vi ta oss till? Jag lyckades kämpa mig fram till babords sida, där jag fick fatt på ett lifbälte.
Under katastrofens senare skede rådde stor uppståndelse, men panik uppstod ej.
Jag lade särskildt märke till Vanderbilt, som stod vid stora ingången till salongen och talade med en vän.
Vanderbilt höll ett juvelskrin af purpurfärgadt läder i högra handen, hvilket tillhörde en väninna, som han tydligen väntade på.
Jag observerade två marconitelegrafister, som utsände signalen »Rädda oss!» Vid explosionen hade det egentfo rummet för den trådlösa telegrafen förstörts, och man måste därför använda sig af reservapparat.
Det lyckades mig att klättra ned för styrbords trappa till båtdäcket, som nu låg i jämnhöjd med vattenytan. Lyckligtvis hängde en båt alldeles bredvid mig. Hundratals personer kämpade för att komma ned i den, fastän den låg i marvatten. Ångarens skorstenar började nu så småningom sänka sig öfver oss, så att det blef förenadt med utomordentliga svårigheter att få båten loss. Jag trodde, att min sista stund var kommen. Vi lyckades dock till Slut frigöra båten.
Nästan samtidigt krängde det väldiga fartyget öfver, och en af dess stora skorstenar kom midt öfver vår båt. Genom öfvermänskliga ansträngningar lyckades vi få linan till båten klar.
En af skorstenarna snuddade vid våra hufvuden, då Lusitania lade sig öfver åt Styrbord.
Efter några få minuter försvann jätteångaren i djupet. De ombordvarande upphäfde rop, som kommo en att blekna. Scenerna i vattnet kunna knappast beskrifvas. Öfverallt kämpade Man för sitt lif. Män, kvinnor och barn klängde sig fast vid däckssto och vrakspillror, som lågo ströda löfver vattenytan. Många blefvo instärjda bland stolar, spillror och kantrade båtar.
En kvinna kom flytande fram mot vår båt. Endast ansiktet var synligt öfver vattnet och munnen täcktes af fradga. Hon tycktss befinna sig i dödskampen, men vi lyckades rädda henne upp i vår båt, som redan förut var öfverfyld, men hon dog efter fem minuter. Det var omöjligt att låta bli att gråta.
I bårhuset i Queenstown såg jag bland en massa döda också teaterkunger Charls Frohmans lik. Ansiktet var fridfullt och bar inga spår af någon svår dödskamp, hvarigenom det skilde gig från så m andras, hvilkas anletsdrag vanstäldes af fradga. En särskildt skakande anblick erbjödo liken af 30 småbarn, som lågo stelnade och styfva på golfvet i det tillfälliga bårhuset, och mina böner gälde, att dessa små oskyldiga barn måtte bli hämnade.
Som jag förr i tiden seglat för om masten på en norsk bark, önskar jag säga några ord om utsättandet af lifbåtarna. Utan att vilja vara för hård i min kritik måste jag tillstå, att en del af Lusitaniag besättning visade en viss likgiltighet vid detta arbete. Den motsvarade absolut icke de anspråk man har rätt att ställa på en så stor ångarens besättning. Anledningen till detta torde vara att söka i att de bästa sjömännen till största delen tjänstgöra på flottan. Jag vill också framhålla, att besättningen ej var tillräckligt stor, och så vidt jag kunde se sändes en af de första båtarna i väg, utan att nödiga försiktighetsåtgärder vidtagits.

Cunardbåtarna fortsätta sina turer.
Central News korrespondent i Newyork telegraferar, att Cunardlinjens ångare Transsylvania i torsdags afgick med 879 passagerare. Endast 12 af de anmälda passagerarna hade ej vågat medfölja.
Transsylvania är ett relativt nytt fartyg, bygdt 1913, och mäter 14,000 ton.
Cunardlinjen, som förhyrt Orientlinjens ångare Orduna för en resa från Liverpool till Newyork, med afgång 29 maj, har utsändt ett telegrafiskt meddelande om, att man beslutit i stället för detta fartyg afsända jätteångaren Mauretania, systerbåt till den sänkta Lusitania.
Detta meddelande är ägnadt att väcka uppmärksamhet. Man antager, att routen från Liverpool kommer att hållas hemlig, och matt Maurenatia ej, som Cunardlinjens fartyg eljest bruka, kommer latt anlöpa Queenstown.
Många passagerare ha anmält sig till denna resa med Mauretania, och alla äro fast beslutna att våga försöket. Det förljudes, att engelsmännen ej komma att träffa andra anstalter än att låta Mauretania eskorteras af en flottilj torpedjagare cirka 350 mil ut till sjöss.

Tumult i Newyork.
Från Newyork telegraferas, att tyskar, som vågat utbringa lefven för kejsaren och tyskarna, ha anfallits af förbittrade amerikaner och blifvit svårt misshandlade. Två el ler tre ha måst föras till sjukhus.

En ny tysk varning.
Daily Telegraphs korrespondent i Newyork telegraferar på söndagen: Förbittringen i Amerika mot grefve Bernstorff och tyskarna i allmänhet har nu nått gränsen till upphetsning, beroende på att i lördagens tidningar annons på nytt införts, i hvilken amerikanarna varnas för att företaga öfverresan till Europa på ångfartyg, tillhörande de allierades bolag, och i hvilken förklaras att de som ändå så göra få själfva påtaga sig risken.
Den tyska ambassaden har betar lat åtskilliga tusen pund för införande af den nämda annonsen i alla i de östliga delarna af Förenta staterna utkommande tidningar.

Kampen I Flandern.
De allierades nya front.
Från stora tyska högkvarteret meddelas en utförlig skildring af striderna kring Ypern, och är hufvudsumman af den långa skildringen af striderna 22 april—4 maj, att de allierade delvis bringats att äterintaga sina tidigare ställningar norr, öster och söder om Ypern. Deras nya ställningar framför Ypern ha en bredd af blott 13 km. och ett djup af 5 km. samt är mera än den förutvarande utsatt för koncentrerad beskjutning af det tyska artilleriet.
Till Wolffs Bureau telegrateras från Rotterdam: Tum för tum rycka tyskarna fram mot Ypres, trots engelsmännens hårdnackade motstånd. Om besittningen af höjden 60, hvarest tyskarna fått fotfäste, utkämpas de våldsammaste strider.

Beskiderarménsdébadcie.
Obeskriflig panik och kolossalt byte.
Lokalanzeigers korrespondent telegraferar rörande den katastrof som träffat ryska armén i Beskiderna bl. a:
Det tagna bytet är kolossalt. Vid Wislok besköts åttonde ryska arméns vagnpark om 30,000 vagnar. En fruktansvärd förvirring uppstod. En del af trängen lyckades visserligen komma undan, men det mesta blef eröfradt. Vid Duklapasset påträffade de österrikisktyska trupperna jättemagasin med brödförråd för soldaterna. Brödet var emellertid så groft och torrt att det knappast kan användas.
I Jaslo rådde en obeskriflig panik då , centralmakternas trupper ryckte fram mot staden. Radko Dimitrieff hade med hela sin stab gifvit sig i väg i automobiler i måndags, men alla de mäktiga förråden af värdefull krigsmaterial, såsom telegrafer, telefoner, automobiler, flygmaskiner, kvarlämnadeg. På järnvägsstationen i Jaslo eröfrades två järnvägståg, tillhörande ryska Röda korset, samt tio vagnar lastade med gåfvor åt soldaterna. Ryssarnas kreatursdepå, omfattande omkring 2,800 kreatur, föll i äfven i våra händer, och vidare ryska Galizierarméns hufvudlasarett med alla läkare, sjuksköterskor samt en mängd sårade.

ltalien gör sig redo.
Krigsförberedelserna bedrifvas af italienska regeringen öppet i ofantlig skala. Person- och godstrafiken på järnvägarna har betydligt inskränkts, hvilket uppenbarligen vidtagits för att stora transporter af trupper och krigsmateriel skola kunna äga rum.
Godstrafiken mellan Verona och Venedig har upphört. Samtidigt har postverket erhållet bemyndigande att inskränka och eventuelt atbryta telefonförbindelserna.
Från några håll påstås dock, att det är kolbristen, som vållat tåginställelserna, men att nu stora kollaster äro på väg från England. Giornale d\’Italia har rent af användt kolbristen till krigshets, i det tidningen förklarat, att England numera blott lämnar kol till sina allierade, och latt detta af gjorde Italiens beslut, ty annars skulle alla industrier och järnvägar o. s. v. i Italien inom sex dagar komma satt stanna af kolbrist. Häremot genmäla tyskarna, att Italien därifrån skall få så mycket kol det önskar.
Köln. Zeitung finner väsentliga anledningen till Italiens hållning vara dess rädsla för Englands sjömakt. Samma tidning förklarar, att Italiens kamp på ententemakternas sida skall endast betyda ett uppskof för dessas nederlag.
Ett trådlöst telegram från Rom till Le Temps meddelar: Stora trupptransporter äga rum i Turin. En oupphörlig transport försåggår från Chiasso. Truppernas bestämmelseort är obekant. I trakten af Verona konsigneras nu 600,0C0 man. På alla järnvägslinjer äro blott två tåg dagligen förbehållna den privata trafiken. 18 årgångar af karabiniärerna äro mobiliserade.
Mobiliseringen af första armén kan härmed betraktas som fullständig. Afgörandet närmar sig med raska steg. Befolkningen är lugn och sansad och samtliga partier understödja kraftigt regeringen.

Personligt bud från kejsar Wilhelm till konungen.
Köln. Zeitung erfar, att enligt Tribuna besökte furst Bülow i lördags middag kl. 2 Quirinalen och öfverlämnade till konung Viktor Emanuel ett öfver Schweiz ankommet chiffertelegram från kejsar Wilhelm, däri denne i mycket vänskaplig ton beder konungen understödja bemödandena att åstadkomma en öfverenskommelse mellan Österrike och Italien. I telegrammet lär äfvenledes, enligt hvad Tribuna meddelar, ha aviserats ett på väg varande handbref från kejsar Wilhelm till konungen.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 11 Maj 1915
N:r 107

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 11 Maj 1915
N:r 107

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 11 Maj 1915
N:r 107