skildradt af Göteborgs Handelstidnings \”flygande\” brefskrifvare (M. Rubenson).
III.
Minnenas Visby.
Efter att i ett föregående bref ha talat om det nutida Visby, vilja vi i detta egna några ord åt den minnesrika stadens stolta forntid och qvarstoderna derifrån.
När man vandrar omkring här i Visby, tränga sig ofrivilligt fram bilder från den tid, då staden intog en framstående plats i det mäktiga Hanseförbundet. Då drogo hit till \”Östersjöns öga”, det hafsomslutna Gotland, söner af vidt skilda folk, Österlandets barn stämde här möte med Ivans och Ruriks ättlingar, öster- och vesterlandens kultur följde dem i spåren utefter handelns vägar. Olika tungomål genljödo vid köpslagen; å gatorna” rådde ett brokigt lif, och vid hamnen lågo långväga farkoster, aflemnande eller intagande af de här hopade förråden.
Med välståndet, rikedomen och öfverflödet följde begäret efter prakt och njutningar, men äfven behofvet att göra godt. Ståtliga barmhertighetsbyggnader och gillehus uppfördes; summor bortgåfvos till hospital, till kloster och kyrkor. I de praktfulla gemaken, inredda med tidens lyx, förde köpmännen ett yppigt lif, och gillehusens glada fester stode ej efter vår tids. De främmande köpmännen från Ryssland, Liffland, Nederlanden och Tyskland uppförde hvar åt sig helgedomar, der de hvar på sitt språk kunde bringa Allmakten sina tacksägelser; och att dessa tempel voro värdiga sin tid, derom bära ännu i dag qvarstoderna vittnesbörd.
Sådan var Visbys blomstringstid, den tiden då staden stod på höjden af ära och makt, då Indiens och Persiens dyrbara alster, förda på ryska rikets flodområden till Nowgorod, togo vägen hit och här hopades för att sedan spridas i Europa. Under tre århundraden utvecklades Visby och grundades der ett välstånd, som man skulle trott ega bestånd i långa tider, men att ej så vardt, derom vittna häfdens blad. Handeln, som medfört storheten, förorsakade ock tillbakagången, hvartill äfven kom örlog och strider, om hvilka de gråa murarne äro stumma vittnen. Allt nog, efter 1498, sedan vägen rundt Goda Hoppsudden upptäckts, inträdde Visby uti ett skede, hvarunder det ej mer intog sin forna ställning. Rörelsen aftog, gillehusens samqväm hade\” ej mera samma festliga prägel, de rymliga kyrkorna stodo tomma, de främmande åhörarnes led glesnade, deras materiella förvärf sinade så småningom bort. Affärsmännen från östan och vestan infunno sig ej mer, de talrike seglarne från fjerran haf hade intet att hemta, varuupplagen krympte samman, Visby såsom handelsstad hade beröfvats det väsentligaste af källan till sin rikedom och makt.
Ett tynande lif inträdde under de derpå följande århundradena, och \”Östersjöns drottning” var ej mer, och blef ej heller- mer af betydelse — annat än genom sina minnen — och i dessa skola vi nu dväljas. Och i sanning, mången stad bjuder ej sådana bilder från långt svunna tider.
Från ofredens dager reser sig ännu den gråa stadsmuren med sina präktiga torn och sina djupa, hvalfslagna ingångsportar. Man tycker sig förnimma, huru fordomtima dåd tala ur de mossbelupne stenarne. -Waldemar Atterdags bragd träder fram i dagen, och från Jungfrutornet tycker man sig höra i midnattens timma Ung-Hanses dotter qvida och klaga öfver sitt hemska öde. — Med minnena mänger sig ock en nutidens insats: ”Studentalléen”, som löper längs muren, lummig och sval; också den är dock ett minne fastän från våra dagar, eller då den nordiska ynglingaskaran från högskolorna 1843 här gästade, och då tågade in denna väg.
Om de storartade helgedomarne, der förr tusental lyssnat till messorna, der rökelsekaren svängts, och der i biktstolarne framhviskats bekännelser, erinra ännu de praktfulla yttermurarne, de i luften sväfvande hvalfbågarne, de höga fönstren och de väldiga pelarraderna. Öfver dem alla har nu himlen slagit sitt blåa hvalf, och sången från luftens bevingade skaror genljuder i de toma, nu på ymnig växtlighet rika tempelruinerna. Der inne lefver man sig in uti en länge sedan svunnen tid. Eder brefskrifvare hade särskildt nöjet atti sällskap med lektor Bergman, den om Visbys fornminnen så högt förtjente skriftställaren, gästa ruinerna — och hvar finna en bättre ledsagare bland dessa härliga fornminnen?
Knappt ett århundrade har förgått sedan mycket af hvad tiden ej förmått förstöra nedbröts med berådt mod och med menniskohand. Man tog stenarne ur murarne, de voro lätt åtkomliga och lämpliga till byggnader, och än i dag resa sig hus, uppförda med materialer, hemtade från de gamla kyrkorna och klosterbyggnaderna. Folket ansåg dem för sin tillhörighet och trodde att man kunde förfara dermed efter godtfinnande. Ja, äfven högre myndigheter satte oj synnerligen . högt värde på dessa medeltidsprydnader. År 1783 befallde nämligen Serafimer-ordensgillet, som här hade att befalla, att ”ödekyrkorna i Visby skulle på offentlig auktion försäljas”. Lyckligtvis funnos inga spekulanter, så att af ruinernas jemnande med jorden vardt den gången intet, och torde det ej heller framdeles blifva det i annan mån än den tiden åstadkommer. För att så vidt möjligt är äfven skydda dem häremot, är ej allenast det under en senare tid inträdda omslaget i allmänna tänkesättet, rörande fornminnens helgd, en borgen, utan äfven hvad särskildt ruinerna här beträffar, den omständigheten, att det finnes män på platsen, som med en sällspord ifver arbeta på att skydda dem, och om möjligt äfven verka för deras bibehållande genom vidtagandet af tjenliga åtgärder.
Detta om ruinerna och deras framtid.
En annan fråga är om bevarandet af sjelfva staden i dess nuvarande skick. Man vill nämligen veta, att äfven här en omdaning kunde komma i fråga i och för en ny stadsreglering, men att så ej må ske, är mångens önskan. Visbys egendomliga medeltidskaraktär ginge då förlorad, och helt visst skulle moderniseringen bjert sticka af mot det Visby, som trotsat ett halft årtusende. De stora byggnaderna från Hansans dagar stå ännu lika säkra på sin fasta grund, och de långa husraderna, med små envåningsbyggnader af trä, tyckas vara så friska i virket; som om de uppförts i våra tider. Och att äfven det inre stått emot, derom öfvertygas man vid besök i det sedan år 1661 ännu qvarstående ”Burmeisterska huset”. Utanför dess ena gafvel har murgrönan alldeles täckt väggen, och träder man in uti andra våningens sal, erhålles en liflig föreställaing om den tidens sed att smycka rummen. \”Taket har ännu sina fritt liggande, med brokiga färger dekorerade bjelkar, prydda med tyska bibelspråk. Jämväl å väggarne äro dekorationsmålningar med ämnen ur bibeln samt andra teckningar. Kakelugnen, hvilken bär årtalet 1662, skulle göra heder åt vår tids arbetsskicklighet.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 11 Augusti 1877
N:r 64