Dag: 14 april 2022

När vi i vår lugna stuga åter höra höststormarna med hög sjö tjuta så hemskt kring kontarna, flyger tanken så gerna till våra vänner på hafvet med önskan att de må hafva klart väder och tum sjö, som är fri från klippor och skär; och bland dessa djupets stötestenar påminner sig en Gotländing då ovilkorligen det farliga hafsgrundet Kopparstenarne, som ligger långt norr om Gotland och Gotska Sandön och städse varit de sjöfarandes förderf samt derför med allt skäl kan kallas ”Östersjöns fasa”. Men gehärn vi tillförne kortligen nämnt detta” olycksställe, nemligen i en uppsats, ”Sandön” (uti Gotlands Tidning 1874, nr 77—989), då flera sjösägner anfördes om de många förskräckliga skeppsbrott och olyckor som timat derstädes samt i dessa för sjömannen förrädiska farvatten, må från Gotland, som detta refligger närmast och hvartill det på visst sätt kan anses höra, nu yttras några ord om detta illa beryktade grund, helst det kanske just nu åter neddrager nya offer i det kalla djupet. Ty der kokar med sjudande bränningar ständigt hafsfruns ”den falska Rans” afgrundagryta och deromkring rasa, isynnerhet på höste- och vinterdag, stundom de mest ursinniga stormar öfver tusentals lik. Men sjömannen måste trotsa vädren och djupets alla makter och ej blekna när rormannen varskor: ”bränningar för bogen!” och ”gubben” i det samma ryter: ”bränningar för bogen, ja: roret dikt an, babord!” Ve den moders barn, som i ett sådant väder är ute i sitt äggskal och frestar att finna hamnen; ty orkanen, jämte den villande strömsättningen, har kastat seglaren ur hans kosa, då den bäste, helst i mörker och dimma, ej vet hvar han står, men med lodlinan i handen hvart ögonblick fruktar att törna på Kopparstenarne vid dödens portar.
Redan Gotska Sandön ligger långt ute i vilda hafvet utom all landkänning 5 och en fjerdedels sjömil norr om Fårön (och Gotland), men grundet Kopparstenarne ligger ännu längre ut till hafs eller ytterligare omkring två och tre fjerdedels sjömil norrut bortom Sandön. Det farliga refvet Kopparstenarne, som sträcker sig SV och NO och består af grus samt bullersten, eller — såsom det påstås — äfven af fasta kalkklippor, är ganska vidlyftigt-och utgöres egentligen af trenne kullar, af hvilka den nordligaste ligger på 14 fots, den mellersta på 6 och den vestligaste på blott 3 till 5 fots vatten, eller så att man der stöter med en båt. Denna, den vestligaste kullen är den grundaste och längsta samt sammanhänger nära med det mellersta grundet; och i hårdt väder står der en förfårande sjö med oregerlig ström och derysligaste bränningar, hvilket hemska skådespel vid klart väder ofta synes till Sandön, isynnerhet då hafsisen derute i kölden bygt upp fjerdingsvägslånga vallar och höga berg.
Ja, man har från fyrarna med kikare sett de fartyg, som der strandat samt varsnat hvilket ängslans tummel det då blir bland besättningen, buru master och rigg stundom vid törnen gå öfver bord samt hur brottsjöarne bryta öfver skrofvet, som våldsamt sätter och kränger under det att folket firar båtarna i sjön och springer deri, i fall de ej straxt krossas eller kantra. Vanligen blir fartyget antingen straxt efter första stöten vrak eller kastas det med det samma af grundet igen och drifver till sjös. Men i detta senare fall är det ofta lika olyckligt som ögonblicklig förstörelse; ty är fartyget af törnen svårt skadadt, har mistat ror eller det vigtigaste af riggen, kan det ej styra för att nä hamn eller ens att komma i lä under Sandön, utan drifver med storm och väder ut på djupet och sjunker der med man och allt. — Så och värre går det ofta till vid Kopparstenarne, ”Östersjöns fasa!” Hur oräkneliga skepp hafva ej der förolyckats och ho kan tälja de sjömän, som der lagt ihop ögonen alltfrån vikingatiden, under Hansans tidskede och under alla tider allt intill våra dagar? Och lika omöjligt är det att gissa huru många hundra miljoners värde i gods och varor, som der gått förlorade! Ty de ofärdsbringande Kopparstenarne ligga så farligt till eller just i den stora farleden, af omkring 10 sjömils bredd, mellan Gotska Sandön och Hufvudskär under Svenska vallen (mellan Landsort och Sandhamn), hvarest de tusende fartygen af alla flaggor måste fram, som mellan Sverige, Ålands-haf, Finland och Ryssland befara norra Östersjön, och af hvilka så många förlisa samt finna olycka och undergång på det oftanämnda ödesdigra hafsgrundet.
Allt sådant är visserligen hotfullt eller olyckligt för allt det sjöfolk som måste segla på Östersjöns norra vatten. Men, i våra tider af så stora uppfinningar, under mekanikens, vattenbyggnadskonstens och-navigationens \” ofantliga utveckling samt med de rikliga penningetillgångar som nu finnas, hoppas man, att något här vid lag måtte kunna göras till seglarens ledning och bästa. Härvid tänker man naturligtvis först på Sverige (hvartill Gotland, Sandön och dét ifrågavarande olycksfulla grundet höra); och man vänder sig med förtröstan till våra skickliga sjömän och officerare, till lots- och fyrstaten, våra snälla mekanici eller byggmästare samt till de djerfva befälhafvärne på våra nya räddningsfartyg, med ett ord till de bäste och fyndigaste männen af hela vår sjöstat, — med den vigtiga frågan om icke vetenskapen och erfarenheten inom \’ vårt land skulle i våra dagar kunna uppfinna något sätt och medel, hvarigenom Kopparstenarne ej längre må fortfara att vara så hotfulla för menskolif och så förderfliga för sjöfarten. Förmår då hvarken menniskokraft eller mennniskosnille något uträtta mot detta rytande och slukande hafstroll? Kunde de det vore det väl. Detta icke blott för vår egen del, utan jämväl för alla folk, eller till samfolklig nytta och säkerket för alla dem, som befara våra farvatten. Ty vi frukta att man snart anser det för oförsvarligt om ej något allvarligen företages i detta afseende; ja, man kan mena, att vi önska det Gud ville genom vår uraktlåtenhet välsigna stranden!
Vi hafva tillåtit oss att framställa denna stora samfolkliga fråga, som visserligen rör Gotland, fast i vida högre mått hela vårt land, ja, en stor del af handelsverlden ; och det vore visserligen en ära för Sverige om ”vågornas söner” i vårt land och dess höge sjömyndigheter mäktade härutinnan föreslå och uträtta något varaktigt godt. Men, då vi ingalunda kunna räkna oss till de ”sjöbefarne”, måste vi lemna allt detta till vederbörande fackmän. — Man har hört berättas, att man nästa år möjligen skulle utlägga ett fyrskepp i närheten af Kopparstenarne; godt, men dels kostar sådant ganska betydligt och dels kan det hända att fartyget för en öfverhändig storm eller by sliter sina ankaren och drifver till sjös, då det ej har mer navigationsförmåga än att det jemt och nätt kan rädda sig till närmaste hamn under vinden, hvarpå det, långt om länge, skall letas upp af ett ångfartyg, som skall släpa det på sin plats igen, liksom det först fördes dit af en ångare: och under hela denna tid finnes intet som varskor seglaren för Kopparstenarnes farliga grund. Redan uti Augusti i år hafva två fartyg der stött på, fast de snart blefvo flott igen.
Ailt derför anse vi, att Sveriges ställning såsom sjö- och »handelsmakt ålägger 038 att inom våra farvatten afstyra så mycken ofärd samt till afvändande deraf göra hvad vi förmå, och det snart. Ty Gotland, alltfrån Hoburgs-refvet i söder, med sjelfva dess s. k. ”stor-land”, samt Fårön, Gotska Sandön ock Kopparstenarne längst i norr, kan anses såsom ett sammanhängande sjöfartens hinder af omkring 25 sjömils längd ; och kopparstenarna hafva länge nog, i ett så allbefaret vatten, hvarest alla i norra Östersjön sydgående seglare måste taga pejlning på Gotska Sandön, varit ”Östersjöns fasa” och otaliga sjömäns ofärd. Och vi tro derjämte, att menniskomakt, med de medel och tillgångar samt den erfarenhet vår tid eger, förmår något uträtta, antingen negativt eller positivt. — Kanske (vi fråga det) skulle man, på den förstnämnda eller negativa vägen, kunna till någon del vinna ändamålet, nemligen genom att försöka göra det mindre farligt genom att medelst ångfartygs dragkraft släpa ut de största bullerstenarna på djupet: nemligen om det finnes mer än segeldjup i deras närhet, så att ej isen och brottsjöarna snart vräka upp dem igen. Att der ute å grundet på något sätt fästa och resa en signalstång, äfven af gröfsta järn, som der kan qvarstå året om och förmår motstå eller bära af hafsisens ofantliga tryck, anse vi icke tänkbart. Nej, är allt detta omöjligt eller icke ledande till ändamålet, blir det till sist nödvändigt, att vi, kosta hvad det kosta vill, dock måste på Kopparstensgrundet uppresa något stadigvarande märke eller lyse, d. v. s. der bygga en fyr, såsom den på Eddystones klippa vid Englands södra kust. Huru ett sådant storverk skall utföras blir alltid en svår sak, och hvad det slutligen kommer att kosta blir åter en annan sak; men säkert är det att det är nödvändigt, att det nu är hög tid att företaga det och att detta ej tyckes vara omöjligt, nemligen, om man fullt inser verkets ofantliga nytta och fast vill saken: lättast, men ingalunda väl gjordt, är att göra intet. Men, vill man då resa en fyr på Kopparstenarne, skall man, sedan man på det nogaste undersökt, pejlat och kartlagt grundet, under årets vackraste tid till refvets vestligaste kulle (som är den största och \’mest grunda och sålunda den för seglaren farligaste) med stora ångare antingen föra svåra stenblock, eller, om passande stenar finnas på stället, medelst kranpråmar lyfta de der liggande blocken samman och möjligen kramla ihop dem; och sålunda torde man der kunna bilda ett kärngrund eller fäste, men som måste stiga väl upp öfver vattenytan, hvilket vidare eller en annan tid kan utvidgas samt ytterligare förstoras och påbyggas, eller finnas der verkligen, såsom \”man säger, bergfasta kalkstenshällar, går allt sådant lättare försig. Har denna början med kärnfästet lyckats motstå stormvågorna och hafsisen, så är redan mycket vunnet. Ty, all den stund denna konstbygda undergrund i det närmaste liknar Sandöns underlager, som naturen sjelf under tiderna bygt, så skall ock detta verk af menniskohanden (nemligen om det höjer sig tillräckligt öfver hafvets yta och verkligen står fast) genom det motstånd det gör isen och hafssvallet samt medelst hjelp af just dessa krafter, troligen sjelf småningom bilda omkring sig ett allt större öfvervattensgrund och slutligen en landfast torr bolme, eller — alldeles så som Sandön och tusen andra holmar efter hand nu äro.
Och sedan man omsidor hunnit så långt, kan man i tidernas längd slutligen med jämförelsevis mindre risk och svårighet der på Kopparstenarne uppföra ett svenskt Eddystone: denne fyr blefve då den märkligaste inom riket samt skulle stolt stå der såsom ett märke af Sveriges välde till lands och vatten i Nordens haf! — Men, om mot förmodan intet af de här ofvan nämnda förslag skulle af vederbörande anses för ändamålet lämpligt eller möjligt att med önskad framgång kunna utföras, må man då åtminstone nu besluta sig till att, till sjöfarandes ledning, snarast på Kopparstensgrundet under årets långa isfria tid, Maj — December, städse från Sandö utlägga och vid ett morings-ankare all tid hafva utlagd en boj, vakare eller prick (med flöjel, kula, korg, stormklocka eller annat), som åtminstone under dagen mången gång kunde varsko seglaren; en sak, så enkel och föga kostsam, att det för länge se\’n hade bort hafva skett. Ja, man vet, att den på Salvoref utsatta pricken vanligen står der qvar året om, ty han dyker under isen, ofta utan att ryckas bort eller just skadas. Men, som en boj eller prick i alla fall blott synes vid dager, blir alltid säkrast att der bygga en tindrande fyr. Mot dessa förslag kunna säkert många inkast göras af de sakkunnige, hvilket ej skall förundra oss. Men säkert tyckes det dock vara att något deraf, om man vill, skulle på något sätt kunna verkställas och att Svenskarne dermed skulle höja sin ära, samt att den ingeniör eller byggmästere, som mäktade dertill uttänka ett görligt förslag, och helst om han också kunde lyckligt utföra det, visserligen skulle vinna ett odödligt namn, som skulle välsignas af tusentals räddade seglare. Och det är åt detta ingeniörs-snille som vi nu öfverlemna vårt välvilliga förslag.
Men, då vi tala om dessa hafvets farligheter, tillåta vi oss att tillägga några ord om Kopparstenarnes granne, Gotska Sandön, hvarom vi, såsom nämndåt, tillförene lemnat en skildring. — Väl är det att denna ö nu omsidor uteslutande tillhör kronan samt att de tvänne fyrarne derstädes med betjeningen dervid stå under en kronans tjenstemans, fyrmästarens, befäl och lydnad. Men helt annat än lugn och ordning skulle det bli samt ganska olyckligt för det hela, om något slags annat främmande folk, vare sig arrendatorer och odlare af jord och skog eller tjärobrännare, fiskare eller jägare, der skulle få bosätta sig. Ty, sedan hvarjehanda äfventyrare och löst folk, innan kort och med det samma der slagit sig ned som icke stod under fyrstatens direkta befäl — skulle säkert många olägenheter snart deraf uppstå: såsom i allmänhet för befälet i följe af den oundvikliga blandningen af kronans folk med de enskilde sjelfrådiga inkomlingarna (som alla snart skulle bli högt lönta utliggare för vissa skeppsbergningsbolag !); så skulle dermed följa bränvinets införande, hvaraf snart skulle uppkomma dess vanliga följder af oordentlighet, sturskhet och elände; vidare kan man befara ovarsamhet med elden vid skjutning och tjärobränsel, så att den mosslupna torra marken och hela skogen alltför lätt kunde antändas, hvaraf den gifna följden blefve att flygsanden, ohejdadt upprörd af stormarna, skulle bli allting öfvermäktig, göra all fast grund osäker och slutligen undergräfva sjelfva fyrarna; och troligen skulle man snart oförmärkt bortplocka de ständigt ute gående fåren, af hvilka fyr-folket under långvariga vintrar stundom kan komma att till lifvet bero; och skadligast blefve en sådan inflyttning för de dit komne eller strandade utländingarne, hvilka, i stället för att skyddas och så vidt möjligt hjelpas af en kronans tjensteman, som väl har myndighet men också drygt ansvar för hvad han gör och låter —, skulle såsom vanligt misstedas eller hårdt beskattas af allehanda skeppsbergnings-spekulanter. Och om fyrbefälet då nödgades klaga hos vederbörande öfver dylika oordningar, kunde svar och rättelse ej framkomma till den aflägsna orten på år och dag eller minst efter halft år!
Deremot är det af stor vigt att till fyrbetjening städse väljes icke lätjefulla halfherrar, utan arbetsamt folk, som har lust och kraft att befordra öns odling, hvilken betydligt kan utvecklas, åtminstone så vida att der kunde födas några kor, hvilka, underligt nog, verkligen ännu saknas. Och i första rummet är det nödigt, ja ytterst nödigt, såsom vi förut sagt, att en nitisk skogstjensteman för en längre tid der anställes för att vårda och tillse skogen, anlägga plantskolor för passande träd och sandväxter, 0. s. v., allt för att omsidor kunna qväsa den rörliga förrädiska flygsanden och slutligen mäkta förstärka och skydda skogsbeståndet kring öns stränder: ty det är endast skogen som ger Sandön ett värde, (nemligen såsom fyr-plats), emedan af skogen helt och hållet beror både hela öns tillvaro samt dermed sjelfva fyrarnas bestånd, så att desse allt framgent må med sitt lyse kunna åstadkomma ett stort samfolkligt gagn.
S…

Gotlands Allehanda
Lördagen den 6 Oktober 1877
N:r 80