På tillfrågan, påstod häktade Anna Sörensson, att mycken missämja varitmellan henne och hennes man, emedan mannen hade ett så «häftigt sinnelag», att han stundom «icke visste hvad han gjorde»; att hennes svärmoder icke legat utan gått uppe flere dagar efter den omnämda tröskningen, men derunder «grämt» sig, och gått till sängs samt legat 8 dagar före sin död; att hon dock icke sett, att gumman kräkts, icke heller hört att gumman velat ha vatten; att hon icke ens hört rykte om, att gumman blifvit förgifven.
Åklagaren anmärkte härvid, att Anna velat ha ett vittne hört derom att gumman skulle ha «tagit in gift sjelf»; detta nekade Anna för, men uppgaf, att både svärmodern och manfolken (hennes man och svärfader) innehaft och brukat arsenik i huset, men att det «varit henne fördoldt»; att hon icke visste, om mannen eller svärfadern gifvit gumman arsenik, eller om hon: intagit sådant sjelf. Sedan derefter åtskilligt blifvit anmärkt och frågadt, uppgaf Anna: att gumman skulle sagt till Hans Allmungs, att hon tagit in gift sjelf, samt medgaf efter åtskilliga omsvep att hon «trodde hvad Hans Allmungs sagt», med det tillägg, att hon icke kunde veta om gumman tagit in till «nytta eller skada»; slutl. men bestämdt, att hon trodde, att «gumman gjort det sjelf»; att hon «fått arsenik af manfolken», men att «de icke gifvit henne in något»; strax derefter, att hon likväl cicke kände det»; uppgaf, att Jakob Dahlgren Botvalde i Stånga och skomakar Levander på När fått arsenik af hennes man såsom botemedel; att för öfrigt hennes man sjelf tagit in arsenik «jämt och samt», ibland en hel «ärt«, ibland ½, och sjelf talat om det när han låg sjuk, dervid han tillika sagt: att det var «sådant; som han icke fick lof att ha i huset».
Derpå infördes Annas syster Lotta Djurman, som uppgaf att hon, född i När 28 Januari 1842; varit hemma i föräldrahuset till 23 års ålder; blifvit gift vid 27 års ålder; gått i skola, lärt läsa och skrifva; varit i tjenst hos systern vid Öndarfye 2½ år, derstädes legat sjuk under den tid gumman varit sjuk och aflidit; blifvit gift 1869 på hösten med Djurman vid Maldes, som dött efter 10 mån. förlopp; efter Djurmans död lärt barnmorskeyrket; nu \”ogift, men utlyst för henne till äktenskap med åkare Andersson i Adolf Fredriks förs. i Stockholm; hade en son med Djurman; intet synnerligt vänskapsförhållande hadé rådt mellan henne och förut omnämda barnmorskan Pettersson, «icke annorlunda än vanligt; att barnmorskan Pettersson någon gång varit vid Öhdarfve för att bota kreatur, samt ett par gånger för att slå gumman åder, men icke ofta annars; att Lotta och gumman kommit väl öfverens, men att gumman och gubben slagits likasom ock deras son Lars; att «karlarne haft ett förskräckligt sinne;» att gubben, gumman och sonen grälat mycket, särskildt om ett arf, och äfven slagits; att gubben en gång kommit med knif öfver gumman, att hennes syster Anna äfven kommit i gräl med svärmodern om mat och hvarjehanda, som svärmodern icke varit nöjd med; att fadern och sonen likväl icke tvistat så mycket; att tvist äfven varit mellan Anna och hennes man samt mellan de gamla och unga om lösöreboet; att särskildt gräl varit om ett arf efter gummans aflidne bror, hvaraf ingen utdelning skett, men hvilken utdelning Annas man sedan verkställt och derefter grälat på föräldrarna deröfver i «ett helt års tid;>» att Lotta äfven många gånger föreställt sin syster, att de icke skulle vara «stygga» mot gumman; att i början godt förhållande rådt mellan systern och hennes man, men att detta sedan ändrats; att gumman sista året icke varit sämre än förut, men att hon, efter uppträdet vid tröskningen, omkr. 3 veckor före sin död; blifvit sjuk, likväl gått uppe och skött sig sjelf; att hon icke sett henne kräkas; att ingen vakat öfver gumman sista natten då hon lefde; nekade, att hon å Öndarfye jämte barnmorskan Pettersson tilllagat ostmjölk och gifvit gubben och gumman. Tillspord om sin tanke ang. arsenikförgiftningen, svarade Lotta: «arsenik ha icke mina ögon sett eller mina händer gifvit henne»; kände icke, om gumman tagit in arsenik sjelf, kunde icke «bedöma» »om gubben gifvit henne sådant; att gumman icke visat sådan sinnesstämning, att man kunnat tro henne velat ta lifvet af sig sjelf; trodde icke heller, att systern förgiftat henne.
Ransakningen för dagen afslöts nu, kl 7 e. m.
Tisdagen kl. 1 fortsattes åter ransakningen, då hustrun Anna Sörensson infördes och svarade på framstälda frågor: Efter händelsen med tröskverket (hvarvid båda de häktade syntes vilja lägga stor vigt i det de tycktes vilja anse den skrämsel, hvari den aflidna då råkat, hafva varit orsaken till den sjukdom hvaraf gumman aflidit) hade svärmodern börjat sjukna; 8 dagar derefter hade de börjat med potatisupptagning, hvilken varat en tid och om hvilken de det året varit ensamme. På lördagen före svärmodrens död då de på morgonen rest ut för potatisupptagning mindes Anna: bestämdt, att gumman. låg och «grämde» sig öfver ondt i bröstet; deremot hade hon icke hört henne klaga öfver ondt i magen eller begära vatten; icke heller sett henne kräkas; när de kommit hem om qvällen hade Anna frågat syster Lotta, om hon passat upp gumman, hvilket hon bejakat; alla dagar i följande vecka ända till gummans död på fredagen hade de varit borta på potatisupptagning, men systern Lotta varit hemma, settefter och skött gumman; Anna hade icke märkt, att gummans tillstånd blifvit sämre den ena dagen efter den andra; hon mente, att svärmodren legat sjuk 2—3 dagar; visste icke om systern Lotta vakat öfver gumman sista natten då hon lefde; ty hon, Anna, sof. Fredagsmorgon, omkr. kl. 8, då gumman dog, hade Anna varit inne hos henne och en gårdshustru äfven blifvit inkallad likasom” ock «Rovalls-mor». Anna nekade bestämdt för att gumman kräkts. Anna fördes nu ut.
Lotta Djurman, som derpå infördes, tillfrågades om hon, såsvm en hustru uppgitvit, äl denna sagt: «såsom jag gjort med Öndarfye-mor, så kan du göra med din man», och att «om man ville taga lifvet af en menniska, skulle man först ge litet gift och sedan tillkalla doktorn, som då ej kunde märka giftet, samt sedan gifva en stor dosis gift», men nekade bestämdt för att hafva filt sådana yttranden. På vidare frågor svarade Lotta: att hon skött gumman under hennes sjukdom, men att hon icke behöft mycken skötsel; att gumman varit sjuk många veckor, men «gått ut och in samt legat emellanåt»; dagen före sin död hade hon varit uppe och kunnat gå ut; att Lotta kokt gröt och lagt på gummans bröst 3 till 4 gånger under sista tiden, samt gifvit henne dricka, sur mjölk och vatten; det sista särkildt 1 eller 2 gånger om dagen i 14 dagar; om nätterna hade hon icke behöft vaka öfver henne, detta icke heller sista veckan eller sista natten; Lotta stått inne irummet vid spiseln när gumman dog; kunde icke minnas, om det var vått på golfvet vid sängen, men att der funnits sand samt att derjämte äfven stått ett spann för gummans räkning; att hon och systern ömsom sopat golfvet, och att hon, Lotta, antagligen gjort detta sista morgonen; att gumman, säsom Lotta ville minnas, samma morgon hon dog, kunnat en stund gå uppe; mindes nu icke, om hon talt med henne sista morgonen; hade likväl sett på henne sista morgonen; Rovalls mor hade på fredags morgon sagt: «jag tror att hon blir sämre»; Lotta hade bjudit- gumman mat, men. hon hade icke velat ha; påstod, att gumman talat intill dödsstunden; medgaf likväl nuy att hon tyckte, att gumman såg sämre ut sista morgonen, i det att hennes «blick icke var så klar»; att gumman, efter händelsen vid tröskverket, gått bort till Halsartve, och vid hemkomsten derifrån varit sjuk; att liket efter dödsfallet stått hemma mer än 8:ta dagar.
Härefter hördes, efter aflagd ed, såsom vittnen:
Hustru Kristina Dorotea Vallander (dotterdotter till. den aflidna), som berättade, att hon, vid 13 års ålder, under mormoderns sjukdom varit der i huset «jämt och samt»; att Lotta då varit der; att mormor kräkts mycket, legat för det mesta och att vittnet särskildt en natt icke kunnat ligga hos henne derföre att hon kräkts; att mormor fått pannkaka, som Lotta bakt, och deraf gifvit vittnet en bit, men hvilken Lotta strax åter tagit ifrån henne; att barnmorskan Pettersson en gång varit der och fått kaffe, då Lotta efter barnmorskans tillsägelse, äfven gifvit mormor en ½ kopp deraf, men som genast kräkts upp igen; att mormor varit en gång vid Halsarfve, der legat på sängen, kräkts «förfärligt», men sedan gått hem derifrån; att vittnet under åren 1874—76, tjent vid\’ Öndarfve; att morbror Lars och moster Anna en gång slagits, då morbror, efter att ha kört sten, kommit hem och maten icke varit färdig; att morfar en gång sagt, att han «förut aldrig trott, att de velat ta lifvet af mor, men att han nu trodde det, efter det de gjort försök dertill med honom i ostmjölk»; att morfar likväl varit «mycket ondsint», skällt moster Anna, som likväl varit tålig; att marmor äfven varit stygg»; att Lotta mest skött mormor. Lotta medgaf nu, att hon tagit pannkakbiten från vittnet, men dettablott derför att det varit ägg deri, som gumman skulle ha; äfven det att gumman talt om, att hon, kräkts vid Halsarfve, medgaf nu Lotta liksom ock, att hon kräkts i hemmet, men detta icke inne, utan ute på gården, och då icke mycket samt bara vatten. Anna Sörensson bestridde vittnesmålet, «kunde icke minnas allt».
Derefter hördes såsom vittne hustru Maria Helena Adamsom Halsarfve (den aflidne gummans dotter) berättade: att hennes mor under sjukdomen, som börjat 3 veckor före döden, «grämt» sig för henne, att Lotta «bakat pannkaka åt henne och gifvit henne kaffe»; att hon dervid «kräkts mycket och häftigt»; att vittnet sista måndagen gumman lefde varit hos sin mor och legat der om natten, samt att gumman kräkts under natten; kräkningarne om natten hade varit mycket svåra och bestått af «slem och galla»; vittnet, som derefter gått hem, hade sedermera icke fått något bud efter sig före gummans död; att gumman sagt för vittnet, att Lotta tagit från barnet den pannkakbit hon gifvit detsamma; att vittnet, som varit med vid liksvepningen, bestämdt igenkände de klädespersedlar, hvari liket varit svept; att vittnets man, som vid liksvepningen kommit till Öndarfve, omtalat att vid stranden misstankar yttrats angående den aflidnas dödssätt, samt tillagt: «I klär väl mor, men kommissarien kommer väl snart och klär af henne«, samt att Anna och Lotta vid detta hans yttrande: synts blifva «rörda»; att för öfrigt gräl varit i huset vid Öndarfve. — I afseende på detta vittnesmål invände Anna och Lotta, att de icke hört detta yttrande af vittnets man.
Olof \”Adamsson Halsarfve, man till föregående vittne och svärson till gumman, berättade att han i staden köpt kaffe och socker åt gumman, som omkr. 14 dagar före sin död hemtat detta vid Halsarfve och då «grämt« sig öfver värk i «mage och inelfvor»; att vittnet vid Öndarfve haft det förut nämda yttrandet, samt att Anna och Lotta dervid sett «afmodnes» ut; att vittnet efteråt talat med svärfadren om talet om förgiftning, men att denne icke velat tro någon sådan hafva egt rum, emedan Lotta värit så mån om gumman.
— Med afseende på ,denna sista uppgift, framträdde åter förra vittnet Maria Helena Adamsson och gjorde till sitt afgifna vittnesmål följande tillägg: hennes far hade en tid efteråt kommit till Halsarfve och klagat öfver något «försök med honom med ostmjölk», samt sagt: «händer det mig något, så skall ni ta efter det». Härefter hördes
Hans Ahlqvist, som berättade: atten gång vid Öndarfve gumman frågat vittnet, som förut varit sjuk, «hvad han fått för bot för sin sjukdom», och dervid tillagt, att «sonen Lars hade arsenik, som han sjelf begagnade och äfven bjudit henne (modren) att taga såsom bot», men att hon «icke visste hvad han skulle göra», Derefter hördes
Albrekt Sandqvist Folke: Lars Sörensson hade talat om för honom att han begagnade arsenik för egen del; vittnet kände, att gubben (Lars far) varit «argsint>, gumman «besvärlig», barnmorskan Pettersson en «dålig menniska». Vittnet hade för öfrigt endast hört «rykte om förgiftning».
Ransakningen afslöts härmed och kommer att fortsättas 18 December.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 24 November 1877
N:r 94
