Dag: 28 april 2022

Länsfängelset, 13 Maj.
Giftmordet i När. Angående detta mål fortsattes nu ransakning med häktade enkan Anna Sörensson Öndarfve och dennas syster, enkan Lotta Djurman. Sedan fångarne blifvit införda, upplästes ransakningsprotokollet för 15 April och lemnades utan anmärkning, hvarefter
Anna Sörensson, på till henne framstälda frågor, svarade: att hennes syster, Lotta skött gumman under hennes sjukdom, men att pigan Stina Halsarfve dervid hjelpt till, medan Anna om dagarne varit ute på arbete vid gården,att gumman, när Anna kommit hem från arbetet, sagt, att hon fått hjelp af Lotta, när hon behöfde det, särdeles «efter åderlåtningem; att Anna likväl icke trodde, att gumman behöft mycken hjelp; att gumman under sista tiden haft mera vattenqval än vy inligt; att barnmorskan Pettersson icke varit ofta i huset; kunde icke nu minnas, att hon förut sagt, att det varit förtroligare förhållande mellan Lotta och barnmorskan Pettersson än mellan henne sjelf och barnmorskan; påstod, att hon, Anna, «aldrig afvetat, att de haft arsenik i Öndarfve hus, förr än det efter gummans död talts så mycket derom i socknen»; att hennes (Annas) man, som varit så elak mot henne, nog «tagit efter» det, om han misstänkt henne för någon förgiftning; att hon för öfrigt kunde gå ed på, att hon aldrig hört eller afvetat, att de haft gift i huset, förr än nu efteråt; att hon trodde, att gumman sjelf intagit arsenik såsom botemedel, men «icke haft förstånd på det», så att det blifvit för mycket.
Derefter hördes nu såsom vittnen, och berättade:
Kyrkoherden i När, Karl Norrby: att han, som först 1872 blifvit pastor i När, icke egentligen, kunde lemna någon upplysning om mordet; att förliden vår barnmorskan Kahlqvist för honom anmält, att under ett samtal hustru Dorotea Valander, vid yttrande om, att Lotta Djurman möjligen kunde blifva barnmorska i När efter Kahlqvist, sagt, att detta icke vore önskligt, samt dervid häntydt på förhållandet vid Öndarfve m. m.; att detta gifvit vittnet anledning till särskildt förhör med Anna Öndarfve, som dervid förnekat all vetskap om eller delaktighet i något giftmord; att derefter skrifvelse aflåtits till kronolänsmannen om förhållandet, sådant det af hustru Valander uppgifvits; att i Öndarfve hus förts ett mycket gudlöst lefverne. Angående fosterfördrifningen i När yttrade vittnet, att ryktet om fosterfördrifning i socknen kommit för hans öron, samt äfven bekännelse derom, och skulle vittnet af sin embetsed ansett sig förbunden, att hålla bekännelsen hemlig, så vida icke vid ett föregående ransakninstillfälle ett vittne, hustru Hedda Långman sjelf inför rätten framkommit med samma bekännelse om fosterfördrifning, som inför honom; vidare, att fosterfördrifningar varit många efter barnmorskan Petterssons tid; att Lotta Djurman i detta hänseende behandlat hustru Hedda Långman; derefter på samma sätt gjort försök med en annan husfru, hvilket likväl icke lyckats, utan den sistnämda framfodt ett lefvande barn, som likväl efter någon tid dött.
Hustru Maria Bergström: att vittnet under Öndarfvegummans sjukdom en gång kommit till Öndarfve, då gumman legat sjuk i sängen, och Lotta varit ensam inne i rummet hos henne; att ett spand (ämbar) stått vid gummans hnfvudgärd å golfvet, hvilket varit mycket tjockt beströdt med sand; att gumman varit så sjuk, att hon sagt, att hon «icke orkade tala»; att Totta derunder visat sig orolig och velat, att vittnet skulle afligsna sig (Lotta påstod härvid, att vittnet ljög); att Öndarfvegubben en längre tid efter gummans död yttrat: chade vi förut vetat, det vi nu veta, så hade Anna, Lotta och Pettersonskan för länge sedan varit häktade; att Anna slagit gumman.
Hustru Softa Djurman Petgårds: att Öndarfvegumman talt om, att Anna slagit henne; — att Anna varit mycket ledsen efter likets uppgräfning och sagt: har hon merkurium i sig, då får väl Lotta hit från Stockholm; att Anna, medan hon ännu var ogift, visat vittnet arsenik och sagt, att hon hade det för att bota kreatur.
Hans Mårtensson Allmungs: att vittnet icke sett gumman intaga arsenik, men hört henne sjelf året före sin död säga att, hon tog in sådant.
Hustru Katrina Ahlqvist, förot hörd, hade ingenting till sitt förra vittnesmål om, att gumman sagt, att hon «tagit in både klokt och galet, men att ingenting hjelpte», att tillägga.
Anna och Lotta utfördes under ransakningen, under det den ena eller den andra särskildt hördes, och voro deras svar då delvis stridande mot hvarandra eller osäkra och sväfvande, men deruti öfverensstämde bägge bestämdt, att de i allo voro oskyldiga, påstodo, att de talade sanning och bestredo, hvad vittnesmålen härntinnan gingo dem emot.
För vidare utredning uppsköts den vidare ransakningen, och qvarsitta de anklagade under tiden i häktet.

Länsfängelset 11 Maj.
Fickstöld. I dag fortsattes ransakning med häktade juden Lezer Abel Keatz, angående från hemmansegaren Elof Pettersson Björkume i Veskinde föröfvad fickstöld, dervid 145 kr. blifvit tillgripna. Målsegaren var personligen närvarande. Keatz anmärkte vid protokollets justering, att han icke förstod detsamma, detta oaktadt han godt talar svenska och förstår att svara på till honom framstälda frågor. Något betyg ang. Keatz hade icke kunnat erhållas. Efter Keatz\’ egen uppgift skulle han vara född i ryska Polen 1852, der föräldrarna ännu lefva, och fadern idkar handel; han hade varit hemma hos föräldrarna till år1871, hvilket sistnämda år annandag Pingst han kommit hit till Visby och erhållit anställning, som han innehaft till 1873; medgaf, att han icke varit mantalsskrifven. Af fångjournalen upplystes nu, att Keatz 1874 här blifvit dömd för fickstöld till 4 mån. straffarbete, hvilket börjat 18 Nov. samma år och här genomgåtts. Som han fortfarande nekade för stölden, hördes nu efter aflagd ed, att vittne, Oskar Viman, som förestår krogen nr 4 (s.k. «Norderkrogen«), och berättade, att 18 sistl. Mars Keatz jämte åtskilliga andra personer varit inne å nämde krog, då Elof Pettersson i sällskap med Johan Pettersson Norrgårda kommit dit in, hvarefter Keatz bjudit på konjak, hvilken likväl Elof Pettersson betalt med en ny 5 krono-sedel, af hvilken han erhållit 4 kr. 75 öre tillbaka, hvilka han lagt i sin portmonnä; att Elof Pettersson tagit sedeln ur sin plånbok; att Keatz, som icke betalt konjaken, derefter bjudit på öl; att Elof Pettersson vid tillfället varit fullkomligt nykter; att sedan ölet var förtärdt Keatz och Elof P. aflägsnat sig tillsammans, och att ingen annan då varit i deras sällskap, samt att vittnet sedan sett Keatz stå utanför bredvid Petterssons vagn, men derefter icke vidare gifvit akt på, huruvida Keatz åkt med Pettersson ifrån stället eller icke. Keatz bestred vittnesmålet, under påstående, att Elof Pettersson, som vid tillfället varit rusig, icke betalt konjaken med en ny 5 krono-sedel, samt att han icke märkt honom innehafva «ett enda öre«, likasom ock, att de icke gått tillsammans från krogen. Tillfrågad, om han åkt tillsammans med honom från stället, påstod han, att han «icke mindes det«. Vittnet tillade, att någon stund efter det de aflägsnat sig från stället Elof Pettersson kommit ensam tillbaka med sin toma plånbok, frågat efter Keatz och beklagat sig öfver, att Keatz bestulit honom.
Efter hållen öfverläggning förklarade rätten genom utslag: att ehuru bindande omständigheter och sannolika skäl förekommit, att Keatz begått stölden, han i brist af full bevisning dock icke kunde fällas; dock, som han är vanfrejdad och i saknad af försvar, kommer han att i häktet fortfarande förvaras, och öfverlemnas till konungens befallningshafvande att förordna om vidare förfarande med honom, eller om tillämpningen af 1861 års konvension (hans öfverförande härifrån till rysk gräns).

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 15 Maj 1878
N:r 39