En s. k. fosterländsk förening,

omfattande hela Gotland, bildades i torsdags. På grund af landsh. Horns uppmaning hade vid pass ett tjogtal för saken intresserade personer i torsdags sammankommit å landskansliet. Sedan stadgarne för den förening med likartadt syfte, hvilken sedan ett år tillbaka eger bestånd inom södra häradet, varit föremål för en kort öfverläggning, derunder alla talare yttrade sig för en sådan förenings åvägabringande, beslöto de närvarande att bilda en dylik förening, samt att inbjuda föreningen i södra häradet att ingå i densamma. Slutligen utsågos till ledamöter i interimsstyrelsen landsh. Horn, riksdagsm. Larsson Lilla Fohle samt doktor P. A. Säve.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 22 December 1877
N:r 102

Gotlands kreaturförsäkringsbolag.

Enligt de af bolaget antagna och af k. m:ts bef. faststälda stadgarne skulle delegarne i detta bolag sammankallas så snart försäkringar till ett belopp af 200,000 kr. blifvit hos interimsstyrelsen anmälda. Som anmälningar nu ingått för en summa af 318,730 kr. (deraf för hästar 155,825 kr. och för nötkreatur 162,905 kr.) sammanträdde delegarne i torsdags, då bolaget konstituerades och ny styrelse samt revisorer utsågos, \”Till ledamöter i styrelsen ussågos: majoren Kyllander, auditören Engström. kons. Enequist, majoren Gahne, landsh. Horn och kons. J. P. Stare, samt till deras suppleanter: landtb. Myhrman, K. Björkman och Viman samt landtbr. skoleförest. Engström. Till revisor valdes: kons. G: T. Romdahl, sjökapten Herlitz och landtbr. Nikl. Jakobsson Kyrkjufves i Vänge samt till deras suppleanter: skoll. Enderberg Endre, länsmån Nordahl och landtbr. Pettersson Burge i Levide. — Såsom arvode åt sin sekreterare, herr H. Gustafson, beslöt bolaget anslå ett belopp af 150 kr. för tiden till nästa bolagsstämma. — Sammanträdet var talrikt besökt.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 22 December 1877
N:r 102

På Karl Säves graf

i Upsala har man för afsigt att resa en enkel minnesvård. Väl har den mannen, den varmhjertade fosterlandsvännen, den förste vägbrytaren i vårt land för ett allvarligare studium af vårt modersmål och den nitiske och insigtsfulle samlaren och tolkaren af minnesstenarne från vår äldsta forntid, — väl har han genom sina skrifter, sitt arbete och de lärjungar han utbildat sjelf sörjt för att hans minne skall lefva varaktigare än den sten som vittrar. Men en synlig vård på hans grafkulle vore icke blott en skyldig gärd af aktning för den frejdade lärarens minne, utan äfven en kraftig maning till liknande fosterländsk sträfvan. Derför har Föreningen för nordisk språk-och fornkunskap vid Upsala högskola satt sig i spetsen för en insamling af bidrag till resandet af en sådan vård och för ändamålet utsändt teckningslistor. Dervid var det naturligt, att man också skulle vända sig till den aflidnes födelsebygd, vid hvilken han var fäst med fosterlandskärlekens starkaste band och åt hvars språk och kulturhistoria han egnat den lifligaste omvårdnad.
Tillfälle för dem, som till ofvan nämda ändamål vilja teckna bidrag, större eller mindre, är beredt genom en i Nybergska bokhandeln framlagd lista, på hvilken ett icke obetydligt belopp redan är tecknadt.
På landet boende kunna genom posten dit insända sina bidrag.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 22 December 1877
N:r 102

Sjelfmord.

För mordförsök å sin hustru häktade Nils Pettersson från Boge, om hvars förstånd betänkligheter hystes redan vid hans intagande å härvarande länsfängelse och hvilka betänkligheter under hans vistelse å fängelset, än ytterligare stärkts, befanns i onsdags morgse kl. 6 liggande död i sin cell. På tillrop af vakten kl. 1 på natten hade han svarat, hvadan sjelfmordet föröfvats på morgonen. Såsom verktyg hade han begagnat endast en mindre bit af ett lampglas, hvarmed han skurit hål på en pulsåder å venstra armen, samt till följd deraf förblödt. Hålet på ådern var så litet, att det vid obduktionen kunde endast med svårighet upptäckas. En märkvärdig vilja har denne sjelfmördare ådagalagt, som utan att gifva tecken till ljud från sig utkämpade sin antagligen ganska långvariga dödskamp.
Den aflidnes hustru lär befinna sig på bättringsvägen.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 22 December 1877
N:r 102

Sökande

till en uppsyningsmanstjenst vid tullbevakningen i Visby är vaktmästaren i Karlskrona K. A. Hägerlund.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 22 December 1877
N:r 102

Gotlands Allehanda,

som med slutet af denna månad fyller sitt femte år, anmäler sig härmed till prenumeration för det sjette. \”Tidningen har under dessa gångna fem år växt till ickeobetydligt: omfånget är in emot dubbelt större, upplagan närmare tre gånger så stor (1950 expl.), som i December 1873 (ungefär 700 expl.), — endast priset har icke undergått någon ändring. Om vi å vår sida må vara berättigade att uti det ökade prenumerantantalet se full trygghet för tidningens fortvaro, torde å andra sidan våra läsare uti tidningens tillväxt i omfång och innehåll finna ett uttryck af vår sträfvan att låta det ökade förtroendet uppvägas af ökadt arbete, ökade uppoffringar.
Utan att för nästa år binda oss vid andra löften än dem, som ligga uti vår försäkran att tidningen, under fortsatt ledning af samma redaktion, skall söka efter bästa förmåga fylla tidens växande fordringar äfven på ett landsortsblad, vilja vi blott erinra, att, såsom naturligt är, i främsta rummet länets och stadens angelägenheter från vår sida hafva att påräkna öppen blick och varm hug. Men derjämte skola vi icke underlåta att snabbt och säkert meddela våra läsare hvad märkligt händer så inom som utom fiderneslandet.
Vårt afskilda läge och våra under vintertiden långsamma postförhållanden nödga här en tidning, som vill följa sin tid, till ett flitigt användande”aftelegrafen. Huru vi i det afseendet under det gångna året fyllt våra skyldigheter, lemna vi åt våra läsare sjelfve att afgöra, i det vi upplysa, att Gotlands Allehanda från detta års början till och med detta nummer (102) har från skilda håll meddelat

217 telegram.
Med hänsyn till tidningens omfång bundo vi oss vid årsskiftet att under detta år lemna på tisdagarne minst 10 och på lördagarne 20 spalter. Detta gör, efter år och 104 nummer räknadt, 1560 spalter. Och tidningen har, med hvad som ännu återstår under år 1877, omfattat

1800 spalter*).
Väl har en del af ökningen upptagits af annonser, men våra läsare kunna icke gerna hafva förbisett våra bemödanden att alltid låta textens utvidgning hålla jämna steg med annonsernas ökning.
Åt följetongen, som fortfarande ordnas så, att den kan frånklippas och häftas, skola vi egna särskild uppmärksamhet. I densamma kommer, sedan den nu pågående novellen slutats, att inrymmas en för Gotlands Allehanda skrifven berättelse:

Karl den tolftes värja
af
J. O. ÅBERG.
Från verldsutställningen i Paris ha vi att påräkna regelbundna meddelanden, hvarjämte vi i hufvudstaden och på åtskilliga platser inom länet hafva brefskrifvare till vårt förfogande.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 22 December 1877
N:r 102

Borgenärerna

i handelsbolaget under firma Ahlström & Krokstedt vid Gotlands södra häradsrätt anhängiggjorda konkurs kallas härmed till sammanträda å Burge giästgifvaregård i Lefvide socken torsdagen 10 nästkommande Januari kl. 12 på dagen, för att till granskning företaga upprättadt förslag till slututdelning samt emottaga redovisning för boets förvaltning.
Klintehamn 12 Dec. 1877.
Rättens Ombudsman.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 22 December 1877
N:r 102

Dödsfall Klas Magnus Andersson

Tillkännagifves, att förre Rättaren Klas Magnus Andersson stilla afled vid Lilla Bjers i Stenkyrka 16 Dec. 1877, i en ålder af 76 år och 5 månader.
Sv. Ps. 481.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 22 December 1877
N:r 102

Giftmordet i När.

Länsfängelset 18 Dec.
Angående detta fortsattes i dag ransakning med häktade bondeenkan Anna Olivia Sörensson Öndarfve och hennes syster, enkan Dorotea Charlotta Djurman. Såsom förut nämts hade bondehustrun Dorotea Margareta Olofs d:r Öndarfve i När för 10 år sedan aflidit och misstankar uppstått, att hon dött af förgift, hvarför sistlidne sommar liket blifvit uppgräfdt, undersökt och förklaradt hafva en sådan mängd ärsenik uti sig, att dödsorsaken ansetts vara arsenikförgiftning. Anna Sörensson och Lotta Djurman nekade fortfarande för att hafva förgifvit gumman och vidhöllo i öfrigt sina uppgifter vid föregående ransakning om mordet. Såsom vittnen hördes nu ytterligare förat afhörda Maria Helena Adamsson Halsarfve (dotter till den aflidna) och hennes man Olof Adamsson Halsarfve, och vidhöllo desse sina förut aflagda vittnesmål, samt tillade nu, på framstälda frågor följande:
Maria Helena Adamsson: att förut omvittnade barnmorskan Pettersson, som varit imisstänkt för delaktighet i giftmordet, varit «ofta gängse i Öndarfve hus>; en gång på den sjuka gummans begäran varit der och cåtit henne åder»>; att barnmorskan Pettersson ytterligare en gång varit der under «mors sjukdom>, samt särskildt ytterligare en tredje gång när , att «mor varit sängliggande de sista 8:ta dagarna före sin död>; och att, då vittnet yttrat undran för Lotta i afseende på det att «ingen annan fick något af den mat, som lemnades mor», Lotta svarat: «det skall du icke undra på; ty mat för sjukt folk är icke bra för andra». För öfrigt «trodde icke vittnet, att gumman genom gift tagit lifvet af sig sjelf, isynnerhet som hon under sjukdomen yttrat förhoppning om att snart blifva bättre igen; att «far och bror väl varit häftiga till lynnet och grälat, men att hon ändå icke trodde, att de hade förgifvit mor». Detta vittnes man
Olof Adåmsson Halsarfve trodde icke, att gumman tagit lifvet af sig sjelf, icke heller att hexnes man eller sonen Lars gifvit henne gift, fastän han visste att Lars (svågern) haft arsenik.
Härefter hördes följande nya vittnen:
Hustro Stina Maria Erasmison Mattise: att förtroligt förhållande rådt mellan barnmorskan Pettersson och begge häktade systrarna; att för öfrigt vittnet icke haft någon närmare bekantskap med Halsarfve; att Lotta Djurman kort. efter Öndarfve-gummans död sagt mot vittnet, «hur det skulle gå till, att ta lif af folk«. På vidare frågor till förklaring af detta sista, sade vittnet, att nu mera till Amerika afresta barnmorskan Pettersson för 8 år sedan varit tilltalad för försök att ta lifvet af vittnets man på så sätt, att hon velat hugga till honom med en yxa under det han skulle hemta vatten vid brunnen, samt att Lotta Djurman, ined afseende härpå skulle ha sagt att det kunde «gå mycket lättare för sig att ta lifvet af folk», häntydande på gift, «litet i kaffe», ditet i pannkaka», såsom det «gått till vid Öndarfve«; att litet först skall gifvas och derefter verkställas «åderlåtning» och derpå sökas. läkare samt sedan läkaren varit tillkallad, gifva mera in, och hade Lotta slutat talet derom dermed: «det vet jag, att det går, ty så gick det vid Öndarfve«; vidare, att Lotta Djurman mot vittnet yttrat, att gumman blifvit. sjuk efter den förr omvittnade händelsen vidi tröskverket och att hon «dött af skrämsel«, att Lotta tydligen sagt, att «såsom det gjorts med Öndarfve gumman, så kunde nu mor ha gjort med sin man» (nämligen Per Mattise).
Lotta, tillfrågad, bestridde att hon yttrat något mot vittnet om gift.
Hustru Helena Katarina Nyberg: att kort efter Öndarfve gummans död förra vittnet Stina M. Erasmison Mittise yttrat för vittnet, att Lotta Djurman sagt, att «Öndarfve-gumman fått gift, dels i pannkaka, dels i kaffe» samt uppmanat Stina Mattise att äfven «göra så med sin man» i «8 eller 14 dagar tills han dör». Tillfrågad, medgaf Stina Mattise, att hon omtalat detta för vittnet Nyberg.
Pigan Katarina Margareta Olofsd:r Halsarfye: att enkan Anna Öndarfve, hos hvilken hon tjent under förra året, till henne sagt: «om jag blir fri från det här, skall du få hundra daler>; att när hennes matmor, häktade enkan Anna Öndarfve, under skördetiden, efter 16 Augusti, i år rest till Stockholm hon gifvit detta löfte. Anna Öndarfve, tillfrågad, bestridde detta med förklaring, att hon, långt före Stockholmsresan, på fråga af pigan gifvit henne löfte om «ett hundra daler» men detta endast med afseende på det då gängse talet om mordet.
Enkan Helena Katrina Olofsd:r Pilgårds (syster till den aflidna Öndarfve-mor): att kort före hennes systers död denna visat henne sina armar, som burit märken efter slag och sagt, att Anna slagit henne samt vidare yttrat: «jag tror de ta lifvet af mig»; att systern (Öndarfve-gumman) vidare klagat öfver att hon var sjuk, men likväl «icke trott, att det skulle gå så fort att dö», hvarför ock vittnet trodde, att hennes syster «icke tagit lifvet af sig sjelf».
Pigan Lovisa Hansson Galls: vittnet hade varit i tjenst i Öndarfve hus efter gummans död; att trätor förekommit i huset; att «ungfar» (Annas man) sagt till «ungmor«: «mor har du fått lif af, nu vill du ta lif af mig med>, och att sådant flere särskilda gånger yttrats under träta makarne emellan. Anna Sörensson bestridde härvid, att hennes man sagt, att hon «tagit lifvet af mor», yttrande derjämte, att mannen likväl «när han var arg« icke visste hvad han gjorde eller sade.
Anna Sörensson tillfrågad om hennes syster Lotta kunde haft någon nytta af förgiftningen, svarade, att hon «icke kände det>, eller «icke visste det»; mycket ansatt af ytterligare frågor, svarade hon, att hon trodde, att «gumman tagit in gift sjelf; att hon «icke trodde, att Lotta gifvit gumman gift»; nekade för att vid af länsmannen anstäldt förhör hafva sagt att «gift funnits i gubbens byrå», m. m., som hon icke nöjaktigt kunde förklara, och hvarför ock då länsmannen yttrade, att han kunde beediga sitt protokoll, häradshöfding Lagerberg förklarade, att uppskof med ransakningen derföre blefve nödigt, på det annan åklagare måtte kunna förordnas och den nu tillförordnade åklagaren få vittna. Efter åtskilliga frågor och talande till Anna och Lotta om mordet, till hvilket de begge nekade sig vara på något sätt delaktiga m. m., förklarades uppskof med den vidare ransakningen till 21 nästkommande Januari kl. 12, och fångarna utfördes.
Derefter anmäldes emellertid, att enkan Anna Sörensson å sin sida åberopat åtskilliga vittnen, hvarför rätten ånyo satte sig och fångarna infördes samt vittnena framträdde och efter aflagd ed intygade: Hans Mårtenson : att Öndarfye-gumman «ett år före sin död sagt, att hon intog arsenik såsom botemedel; samt att hon «fått sådant af karlarna» (mannen och sonen Lars).
Skomakaren Karl Levander: att Annas man Lars i lifstiden gifvit honom för sjukdom en sup med arsenik uti, hvaraf Levander «icke haft någon nöd«, samt att detta skett för 4 eller 5 år sedan.
Hustru Levander: att Öndarfve-mor, efter händelsen vid tröskverket varit på besök hos Levanders då klagat att hon var sjuk, icke velat ha kaffe, som bjudits henne, samt sagt, att hon blifvit sjuk efter tröskningen.Petter Lindell: att vittnets son tjent i Öndarfve förra året under det husbonden Lars (Annas man) varit sjuk, samt att husbonden sagt: att han «tagit in sådana saker, som han icke fick lof att ha i huset«; att han flere gånger förut tagit in sådant, men nu icke visste hur det kunde gå; att husbonden dervid tillika sagt, att hans «hustru icke visste om att han tog in arsenik».
Som åklagaren begärt uppskof för vidare bevisnings förebringande, blef, såsom förut tillkännagifvits, målet uppskjutet till 21 nästkommande Januari, dertill enkan Anna Sörensson anmälde sig önska för sin del äfven få flere andra vittnen hörda.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 19 December 1877
N:r 101

Lindegrenska donationsfondens

räntemedel, 180 kronor, hafva innevarande år fördelats på följande personer:
Sadelmakareenkan Anna Kahl 20, guldsmedsenkan Anna Bahr 15, orgelbyggareenk. Ulrika Pettersson 15, skräddareenk. Maria Fahrstedt 15, smedenk. Fredrika Domnerus 15, skomakareenk. Anna Stenman 10, d:o Sara Carlsson 10, färgaren P. A. Lutteman 10, skomakare-enkan ”B. Norrby 10, urmakareenk. Aurora Ferngren 10, skräddareenk. Karolina Sandström 10, skomakareenk. Johanna Bergström 10, d:o d:o Johanna Löök 10, bryggaredottren Karolina Hamberg 10 samt skräddaredottren Sofia Gahnberg 10.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 19 December 1877
N:r 101