yttras iden vid jägare- och skarpskyttegillets sammankomst i lördags afgifna årsberättelse:
I fråga om årets villebrådstillgång kunna vi icke anföra annat, än att den öfverhufvud taget varit lika klen som under föregående år, och att jagten sålunda, möjligen med undantag för en eller annan inskränkt lokal, varit, så att säga, förbjuden till följd af brist på jagtbart vildt, Det är ett i sanning föga tillfredsställande åliggande att år efter år nödgas upprepa samma sorgliga faktum, så mycket mer som utsigterna för framtiden icke ingifva några förhoppningar om ett bättre tillstånd, ty för hvar och en, som opartiskt vill betrakta våra jagtförhållanden, framgår klart och tydligt, att vi redan under ett och annat tiolal af år befunnit oss på den ståndpunkt, att jagten varit inskränkt till en obetydlighet af hvad den kan och bör vara, och att den isynnerhet på det sista årtiondet med en förvånande hastighet försämrats. Orsakerna härtill äro så klara och tydliga och hafva så ofta omnämts här, att det kanske torde anses öfverflödigt åter vidröra dém, men då saken år af intresse såväl i allmänhet som ock särskidt för Gillet, må det vara tillåtet att åter i största korthet anföra dem.
Här liksom inom alla andra kulturländer måste den årligen sig mer och mer kringgripande odlingen af jorden i hög grad menligt inverka på den fria djurafvelns bestånd, då utrymmet för densamma derigenom allt mer och mer inskränkes, och sålunda vilkoren för dess tillvaro försvåras; taga vi vidare i betraktande de förbättringar, skjutvapnen på senare tiden nndergått, finna vi deruti också en ganska vigtig faktor till den minskade villebrådstillgången; men dessa orsaker iäro allmänna och gemensamma för alla kulturland och kunde derför icke anses hafva något större inflytande här in annorstädes. Det måste sålunda gifvas några särskilda och för provinsen egendomliga förhållanden, som orsaka den hastiga minskningen. De äro lätt funna, om vi erinra oss, att Gotlands manliga befolkning snart sagdt från barndomen är förtrogen med bruket af skjutvapen, hvarigenom äfven skjutfirdigheten ökas, som äfven hågen och lusten till jagt befordras, så att Gotland, jämfördt med andra Sveriges provinser, torde kunna uppvisa ett i förhållande till folkmängden och ytinnehållet öfverraskande stort antal jägare eller jagt idkande personer. Då härtill kommer, att jagtområdena i allmänhet äro tämligen inskränkta i anseende till de små lotter, i hvilka jorden här är delad och då nu såväl ett stort antal af jordegarne sjelfva med stor ifver idka jagt, och då det nästan i hvarje socken finnes en eller flere personer, som utan att sjelfva ega någon jagtmark med eller utan respektive jordegares tillåtelse med sällspord ihärdigbet föra ett fullkomligt utrotningskrig mot allt, hvad nyttigt villebråd heter, och då sålunda jagträtten ingalunda respekteras af många bland de jagtidkande och af flere bland jordegarne betraktas som en sak af intet värde, så är det klart, att vildbanan derigenom skattas vida mer, än hennes tillgånger medgifva och sålunda i saknad af all vård måste gå sin fullständiga undergång till mötes. Jagtens vara eller icke vara betraktas måhända af mången med fullkomlig likgiltighet, och det isynnerhet af den, som i jagten endast endast ser tillfredsställandet af ett rått mordbegär, hvilkei såsom en qvarlefva från förgångna råare kulturstadier bör allt mer och mer och mer utplånas — en åsigt, som, må den föröfrigt ha hvad värde och betydelse som helst, likväl för sina förfäktare tillintetgör den rika källa till upphöjda njutningar, som jagten skänker sina idkare.
Men månne icke jagtens värde kan betraktas från en annan synpunkt — den, från hvilken man i allmänhet här i verlden uppskattar saker och ting, nämligen den rent ekonomiska? Eger jagten i det hänseendet ingen vigt och betydelse? Utan tvifvel är den såsom näringsfång betraktad nu mera af ringa vigt, men bör den derför helt och hållet åsidosättas, och alla uppoffringar för densamma anses som lönlösa? Vore denna uppfattning af saken den riktiga, skulle utan tvifvel redan för länge sedan allt, hvad jagt heter, hafva upphört i de länder, der kulturen och den praktiska ekonomien vunnit en sådan hög utveckling såsom t. ex. i England och Tyskland. Och likväl kunna vi icke ånnat än med förvåning höra omtalas den rika tillgång, på villebråd, som dessa län erbjuda, såj att t. o. m. prisen på villebrådet t. ex. i London ingalunda är högre än i Stockholm o. s. v. — Ja man har till och med i England på flere ställen egnat så stor del af den odlingsbara jorden åt jagtmarken, att derigenom ett icke obetydligt intrång gjorts på jordbrukets område — en omständighet, som, visserligen ådagalägger, att hvarje öfverdrift i hvilket afseende som helst är skadlig, men som derföre icke kan anföras såsom något skäl mot jagtens betydelse i ekonomiskt afseende. — Från många håll göres ock vid jämförelsen mellan vara förhållanden och de i England varande den anmärkningen, att tillgångarna och förmögenheten derstädes äro så stora, att uppoffringen på jagtens vård och skydd icke äro så kännbara der, som de skulle blifva här hos oss — en anmärkning, som eger tämligen liten befogenhet, ty om det är sannt, att våra tillgånger äro mindre och våra förvärfskällor fåtaligare än deras, så ligger just dernuti ett skäl för oss att taga vara på allt i den vägen, äfven det obetydligaste, och följaktligen äfven på den inkomst, vi genom jagten kuna bereda oss. Vanvårdandet af jagten kan sålnnda äfven från den rent ekonomiska synpunkten icke anses annat än som ett misshushållande med de tillgångar, naturen erbjuder oss och följaktligen äfven såsom en verklig förlust, hvilken icke blott drabbar det generation, som sjelf genom sitt oförståndiga sätt att behandla vildbanans tillgångar gör dessa vida mindre, än de kunna vara, utan äfven och i högre grad de kommande generationerna, för hvilka jagtens bedrifvande fullkomligen omöjliggöres; — ja i sanning den, som öfverdrifvet anlitar sin vildbanas tillgånger eller lemnar den utan vård och skydd endast för att för ögonblicket undvika en kanske obetydlig kostnad — han handlar lika oklokt och kortsynt, som den, hvilken för att komma åt frukterna hugger ned trädet. Om det derföre icke blott är vår rättighet utan äfven skyldighet att taga vara på hvad vi ännu ega qvar, så framställer sig helt naturligt den frågan: »på hvad sätt skall det ske»? Skola vi helt och hållet upphöra med jagtens idkande och hänga vapnen på väggen samt med vemod tänka tillbaka på den försvunna tid, då ännu skog och mark genljödo af kopplets lifliga skall, eller då orrkullens brusande uppflog kom hjertat att klappa så lifligt?
Ja, såvida vi vilja hoppas på att någonsm mer få dessa njutningar förnyade, måste vi för närvarande försaka dem; vi måste med ett ord spara våra tillgångar och söka få dem förökade, hvilket andast och allenast kan ske genom ordentlig jagtvård: Och hvaruti består jagtvården? Först och främst uti ett noggrant efterlefvande af jagtlagens bud; vidare i ett sorgfälligt skyddande af vildbanan genom att såväl värna den mot hennes fiender, rofdjuren, som äfven under fortplantningstiden bereda dem ro och frid; i en noggrann kännedom om tillgångarna inom jagtområdena, så att stammen under den för jagt tillåtna tiden icke för hårdt skattas, och slutligen deruti, att hvarje jordegare eller inneh ifyare af jagträtt tillsér, att ingen jagt af obehörig person på hans jagtmark bedrifves. Dessa äro hufvudmomenterna af jagtvården, och endast genom denna kan en vildbana bibehållas. Ligger det nu inofh möjlighetens område, och är det förenligt med den ekonomiska fördelen att bringa jagtvård till stånd hos oss? Vi tro oss på denna fråga obetingadt kunna gifva ett jakande svar. Ty om det, såsom förnt är nämdt, här på ön finnes ett stort antal personer, som hysa ett lifligt intresse för jagten, och om det å andra sidan gifves jordegare eller jagträttsinnehafvare, som för för sin del icke göra bruk deraf eller ens värdera den så högt, att de anse sig böra bevaka denn:sin rätt, skola då de förre draga i betänkande att genom en ringa ntgift skaffa sig tillfälle att tillfredsställa sin jagtlust och möjligen genom ett rikare byte en ersättning för sina omkostnadereller skola de senare anse det som uppoffring att för intet eller för någon ringa ersättning afstå från en rättighet, af hvilken de eljest hafva hvarken nytta eller nöje? Eller med andra ord: skola vi icke kunna åstadkomma jagtarrenden med uteslutande rättighet för innehafvaren att bedrifva och sköta jagten? Vi hoppas, att det skall vara en möjlighet, isynnerhet som det synes oss vara det enda sättet att från fullständig förstörelse rädda öfverlefvorna af vår fordom rika JNA hvarige” nom kanske inom ett fåtal år den gamla goda tiden kunde komma åter, så att till och med vi nu lefvande kunde med glädje få deltaga i en upplifvande och lönande jagt, och kommande slägten med tacksamhet erkänna, att deras föregångare icke tänkt blott på sig sjelfva och sina egna njutnmgar och fördelar utan ock på framtiden.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 8 December 1877
N:r 98
