Huset n:r 14 i Stadsgården och egendomen Dufnäs på Sicklaön äro ställen i och utom hufyndstaden, som ännu bevara minnet af denne för sin tid så märkvärdige man, som haft lika många vänner och beundrare som han haft fiender och afandsmän. Hans mest blomstrande period infaller under konung Carl Johans tid, en tid, då han som skeppsredare, hufvudsakligen från Gotland, utöfvade stor verksamhet.
Jakob Dubbe, föddes på Gotland 11 November 1769 och afled här i Stockholm 11 November 1844; alltså på dagen 75 år. Om hans föräldrar vet man, att fadern var sjökapten och, några år efter det han blifvit enkling, förolyckades med man och allt vid Bornholm. Sonen Jakob var då 8 år gammal. En enkefru, fartygets egarinna, tog vård om honom och satte honom i handel hos enkefru Fåhrdus. Utom göromålen innanför disken måste han utanför densamma göra tjenst med att sopa, springa ärende och nysta garn. Enkan Fåhrdus var en stor manhaftig qvinna, som begagnade skinnkaskett och strängt regerade i sin bod. Pojken var qvick och rask och kom alltmer i gunst samt steg slutligen till hennes allt i allom och sändes till Liibeck för att inhemta de nödvändiga handelskunskaerna. Det var troligen detta stränga Fåhrdiska regemente, som inverkade på hans lynne och vanor under hela hans lif, ty han höll den strängaste tukt med sina underhafvande, såväl med skeppare och besättningar som med inspektorer och tropare på hans många landtegendomar. I Lübeck vistades han i 3 år och hemkom derefter som en lång, vacker seigneur, som väckte uppseende både för sitt utsende och sin klädsel. Hvad man kallar högfärdig var han dock ej, ty han lät aldrig öfgerskyla med att han som pojke dag för dag hade gått från hus till hus och fått s. k. matdagar.
Vid den tiden, då Duabbe återkom från Lübeck till Visby, fanns der en tullförvaltare vid namn korsman , hvars dotter Anna ett år förut blifvit vigd med en s. k. sekreterare Björnram, som på sjelfva hröllopsnatten rymde och medtog de silfverpjeser, som utgjort bröllopsgåfvorna, hvarför hon sedermera blifvit skild från nämde Björnram\’ Denna välborna fru Björnram var en fin, men stolt qvinua. Hennes far var en äkta byråkrat, som såg ned på köpmannen med ett visst förakt. Kom en köpman till honom i något ärende, ansågs det som ett bevis på hans vänskap och synnerliga artighet om han till mannen yttrade ett : sitt ned ! Annars fick han vanligen stanna vid dörren. Till denna frn Björnram stod nu Dubbes håg. Vacker var hon också, men nog voro hennes. rikedomar förnämsta tjusningsmedlet. Endast en bror egde hon. Fadern satte sig likväl mot partiet, dels derför att dottern derigenom skulle mista sin nyförvärfvade adelstitel af »hennes nåd> och närmsta platsen näst landshöfdingen vid middagsbordet, dels derför att Dubbe var ung och fattig samt nybörjare såsom köpman. Men Dubbe hade förvärfvat sig dåvarande landshöfdingen, amiralen Rayalins synnérliga vänskap och ynnest, hvarigenom Rayalin utverkade att Dubbe blef förordnad att vara ombud för k. m:ts flotta vid dess provianteringar på Gotland. Detta förvärfvade honom äfven assessors namn, heder och värdighet. Genom denna kungliga fullmakt kunde han tillegna sig titeln konungens trotjenare och hans blifvande fru benämningen »hennes nåd» samt rang öfver andra köpmansfruar, hvilket verkade derhän att Forsman slutligen gaf vika, och Dubbe fick fru Björnrams hand. Kort derefter dog svärfadern, hvarvid Dubbe ärfde förutom flere stadsegendomar landtegendomen Rosendal, ½ mil utanför Visby, jämte flere andra egendomar på landet. Dermed var begynnelsan gjord till den stora framgång han fick som köpman, så att han vid sin död i värde lemnade efter sig omkring en half million, den tiden en kolossal förmögenhet.
Att Dubbe under sin långa lefnadsbana skulle för dylika, den tiden ovanliga framgångar, erhålla många afundsmän är naturligt. Af en energisk karakter och dertill djerf, så att han lätt öfverlistade alla intriger som spunnos omkring honom, blef han orsaken till otaliga berättelser om de äfventyr och faror, för hvilka han var utsatt. Det gick så långt, att man med skjutvapen traktade efter hans lif. Och härifrån daterar sig den ännu på Gotland gängse vantro, isynnerhet bland landtbefolkningen, att han stöd i något intimare förhållande till menniskoslägtets arffiende. Dertill bidrog mycket att han på sina resor åt landet medförde som betjent en neger, som han funnit bland besättningen å ett på kusten strandadt fartyg. Det är isynnerhet-tre episoder från denna tid, som gaf stöd åt denna landtbefolkningens vantro, och som jag här vill omnämna för att rädda dem från glömskan.
Då en handlande, af en slägt bekant ända in i våra dagar såsom skickliga jägare från far till son, hos hvilken Dubbe med stränghet uttagit sina fordringar, en gång mötte Dubbe halfvägs mellan Rosendal och staden i mordisk afsigt och med skarpladdadt gevir, lade han an på honom, men geväret klickade. Man började då ana om Dubbes förbund med djefvulen och om hans osårbarhet. Som Dubbe var ytterst sträng mot underhafvande och aldrig för lifvet kunde tåla någon som var öfverlastad, var det ej underligt att han i häftiga ord och åtbörder utfor mot en torpare på hans egendom Rosendal, som förut gjort sig flere gånger skyldig till en dylik förseelse. Torparen, som ämnade sig till skogen i och för vedhuggning, riktade dervid yxan i högsta hugg mot Dubbe, men yxan flög af skaftet långt bakom honom, och torparen skall härvid hafva nyktrat till vid det sataniska leende, som assessorns ansigte företedde. Den tredje händelsen var af en farligare natur och skulle kunna hafva ändat sorgligt nog. Det var en mörk, ruskig höstnatt. Stormen hven i talltopparne och regnet nedstörtade i strömmar. ubbe befann sig på en längre resa nedåt södra delen af landet. Det roskiga vädret nödgade honom att hafva sin resvagn väl tilsluten med dubbelsnflletterna, ett försigtighetsmått, som kom hans knsk, hvilken svurit hans undergång, väl till pass. Uppkommen på höjden af en backe stannade knsken ett ögonblick, som han ibland gjort för att låta hästarne pusta. Begagnandé sig af detta ögonblick tog kusken upp en knif och halfkapade draglinor och annan påselning, hvarefter han hastigt dref på nedför nästa backe och med full fart körde ned i en myr, af hvilka det finnes godt om på Gotland.
Det var nu en lätt sak för honom att befria hästarne från vagnen och sjelf sitta upp på dem samt i sporrsträck, rida derifrån, lemnande Dabbe att ömkligen omkomma i kärret. Men detta stod ej skrifvet i ödets bok. Händelsen passerade vid en af Dabbes egendomar, och en fiskare var just då ute och tjuffiskade i myren. (Man påstår, om det är sanning eller ej, att Dubbe sedermera stämde honom för detta tjuffiske.) Vid Dubbes rop på hjelp tillskyndade fiskaren med sin båt och räddade honom ut genom det sönderslagna vagnsfönstret. Man påstår att kusken, som ridit till närmare gästgifvaregård och afgifvit ett annat skäl för olyckshändelsen, skall hafva förlorat förståndet, då han tidigt morgonen derpå såg Dubbe ensam komma gående in till gästgifvaregården, sedan han tillbragt natten hos fiskaren och der fått ömsa torra kläder.
Efter den betan vågade sig ingen på honom. Detta gjorde honom äfven till ytterlighet djerf, så att en natt, då han ensam i en schiäs kuskade på landsbygden, han kunde ingå i en vid viigen liggande smedja, som beboddes af en af hans argaste fiender, uppväcka smeden, tvinga honom vatt friska upp elden med pusten och att sko foten på hans häst, som på vägen tappat ena skon. Dubbe ledde sjelf hästen in i smedjan och höll upp hästfoten. Smeden hamrade, guistrade med ögonen och svar.
Dubbe endast log.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 6 Juli 1878
N:r 54
