(Af Stockholms Dagblads brefskrifvare).
Det var icke så länge sedan blotta tanken på en gotlandsbana väckte ett medlidsamt löje på dens bekostnåd, som kunde sätta i fråga, att ön skulle behöfva, än mindre komma i åtnjutande af det nya samfärdsmedlet. Och likväl hari dagarne såsom läsaren af tidningens telegramafdelning inhämtat — landets konung under befolkningens högljudda jubel invigt en jernväg, som väl ännu icke bildar något helt eller afslutadt system, men dock såsom gående genom Gotlands fruktbaraste delar bör varda af stort gagn derigenom, att den bidrager till att ingjuta en mer företagsam anda hos öns lifliga och raska befolkning samt underlätta fruktbargörandet af landets naturliga hjelpkällor.
Dessa äro hvarken få eller obetydliga. Jordmånen är ypperlig och belönar odlaren för hans möda med rika skördar, som ofta lemna betydliga öfverskott och som i anmärkningsvärd grad skulle kunna förökas genom uppodlandet af de stora landsträckor; hvilka äro kända undér benämningen Gotlands myrar. Skogen lemnar virke ej allenast till öns behof utan äfven till afsalu, och öns enda bergsbruksgren, kalktillverkningen, utgör ett Betydligt näringsfång och idkas vid en mängd kalkmilor samt föres ut till närmsta hamn för att derifrån utskeppas till olika orter. Man hoppas nu, att den nya jernvägen skall gifva upphofvet åt några större etablissement, der den ypperliga kalken kommer att förvandlas till cement, och för öfrigt underlätta och sätta lif i de båda andra näringsgrenarna. Vidare tror man, att jernvägen skall göra den vackra samt för sitt milda och helsosamma klimat bekanta ön till en af fastlandsboarne eftersökt tillflyktsort under den varma delen af året, så att Gotland må varda det samma för Sverige som ön Wight för England. Der hafva visserligen hittills icke få familjer från andra delar af Sverige brukat tillbringa somrarne, men antälet har, oaktadt det lockande ön i många afseenden erbjuder, icke varit synnerligen stort, och så som en bland de förnämsta orsakerna härtill anses den knappa och ojemna tillförseln af lifsmedel på Visby torg. Häri bör jernvägen kunna åstadkomma en rättelse, och sedan torde sålana hinder såsom brist på hotell m. m. lätt nog kunna undanrödjas.
Kort sagdt, man hoppas det bästa af jernvägen och tror, att den redan från början skall kunna bära drift- och underhållskostnaden, hvilken är beräknad så lågt som till 40,000 kronor om året, samt framdeles lemna öfverskott. Sanningen fordrar dock här det medgifvandet, att meningarna härom äro något delade bland gotlandsboarne sjelfva. Jernvägen har nämligen haft många och inflytelserika motståndare, och det har erfordrats en okuflig energi hos de få personer, som stått i spetsen för företaget, att föra det framåt till det nu uppnådda mälet. Det faller således tämligen tydligt af sig sjelft, att de, som från början varit emot jernvägsbygnaden, äfven nu skola uppträda som olycksprofeter och tyda allting till det värsta. Flertalet tyckes dock vara vid godt mod, och man talar redan om att fortsätta jernvägen från Hemse till den omkring en mil från denna station belägna Ronehamn, som sålunda då skulle komma att bilda en naturlig slutpunkt. Det tyckes också, som om åstadkommandet af denna lilla bansträcka endast skulle vara en tidsfråga. Annorlunda torde förhållandena gestalta sig beträffande de i fråga satta utsträckningarna till Slite och Klinte hamnar, och detta ehuru landet till följd af sin jemna och släta beskaffenhet möjliggör en särdeles billig anläggningskostnad.
Såsom bevis för detta senare påståendet må här anföras den nu färdiga banan. Der finnas hvarken bankar eller skärningar att tala om. Den enda i sitt slag är den 15 fot djupa skärningen vid Storvede i närheten af Barlingbo station. Här har man måst föra banan på ett djup af femton fot genom ett kalkstensberg, ett arbete, som i anseende till bergets lösa beskaffenhet varit rätt besvärligt, men för öfrigt möta inga hinder af någon svårare beskaffenhet.
Ty följer man Gotlandsjernvägen från början till slut, d. v. s. från Visby till Hemse station, så anträffar man till en början en längre stigning, 1 på 100 fot, hvilken går förbi konsul Eneqvists vackra och väl skötta egendom Länna och andra odlade ställen upp till en af dessa skogshedar, der kalkberget endast betäckes af en tunn jordskorpa och en mycket sparsam vegetation. Inom kort påträffas en rikligare växtlighet, och snart färdas tåget genom bördiga ängar och fält fram till Barlingbo ännu icke färdiga station. Bygnadsarbetet i sin helhet är utfördt af jernvägsbolaget sjelft under ingeniör J. Daniessons öfverinseende, men uppförandet af stationshusen har upplåtits åt entreprenörer. Dessa hafva icke hunnit få allt färdigt till den bestämda tiden, och en följd häraf har blifvit, att Barlingbo och Bjerges stationer vid invigningsfesten ännu befunno sig i ganska ofullständigt skick. Landet mellan Barlingbo och Roma, ehuru omvexlande och behagligt till utseende, erbjuder heller icke några nämnvärda hinder för en jernvägsbyggare. På andra sidan sistnämda station löper banan öfver en af de många broar, som måst byggas för vattnets afledande under höst- och vårfloderna. Denna bro, den största och förnämsta af dem alla, består af tvänne spann och är belägen strax bredvid den historiskt märkvärdiga Högbro. Här var det som år 1288 striden utkämpades mellan borgarne i Visby och Gotlands öfriga befolkning sålunda, att bönderna blefvo: slagne samt sedermera af Magnus Ladulås fingo sig ålagdt att bygga murarne omkring Visby. Också har under jernvägsarbetet i närheten påträffats en hel mängd fynd från forntiden, såsom spännen, svärd m.m. En annan märkvärdighet har denna trakt att erbjuda för en främling, och det är åsynen af Romamyr, den första som möter på resan från Visby. Genom skogar, åkerfält, ängar och utkanterna af ett par myrar går vägen vidare förbi Bjerges och Buttle stationer till det täcka Etelhem. Här var det som deltagarne i festtåget tillbragte en särdeles angenäm stund-i en af dessa behagliga och pittoreska ängar med sina leende och mjuka gräsmattor samt lummiga träd och buskar, öfver hvilka gotländingen är så stolt. Förbi Stånga kyrka med dess öfver 100 alnar höga torn och stationen af samma namn, nalkas banan slutligen sin ändpunkt, Hemse station, den förnämsta af dem alla näst Visby. Här har förut varit medelpunkten för Storsödret, Gotlands fruktbaraste och folkrikaste bygd, och sjelfva platsen, som till utseendet liknar en köping, kommer helt visst att skörda mycken fördel afbanan. Äfven detta ställe har att bjuda på en vacker äng ett stycke från stationen. Denna lyckliga omständighet hade också fsstkommiterade förstått att draga nytta af, ty i den fria naturen var rest ett jättelikt tält, som lemnade mer än tillräckligt utrymme åt 300 middagsgäster, på samma gång det äfven medgaf den utanför stående, till flere tusenden uppgående allmogen att taga härligheten i betraktande och framför allt riktigt njuta af h. m:t konungens åsyn. Under den angenäma och lifvade middagen hade också främlingen godt tillfälle att närmare betrakta öns landtbefolkning, hvars städade och hyfsade uppförande icke kunde undgå att väcka hans odelade aktning. Icke heller utan en viss känsla af förvåning såg han de talrika skaror, som konungens och festtågets väntade ankomst samlat icke allenast vid Hemse utan äfven vid alla öfriga stationer, och hvartill, hvad antalet beträffar, föregående jernvägsinvigningar icke haft några motstycken att uppvisa. Detta gäller äfven om Visby stad, hvilken var så talrikt som möjligt samlad i och utanför stationen, så väl vid tågets afgång som hemkomst. Vid senare tillfället var stationshuset rikt upplyst, och kalkljuset gaf ett bländande ljus åt konungens öfver stora ingången anbragta namnschiffer i kronglas.
På tal om Visby station torde här böra nämnas, att en bibana från densamma är dragen i en stor kurva och med Imtning af 1 på 40 ned till hamnen, utefter hvars armar den sedan slingrar sig. Vidare kunde möjligen några ord om banans rörliga materiel här förtjena plats. Jernvägen förfogar för närvarande öfver två s. k.
tanklokomotiv (d. v. s. utan tendrar), förfärdigade vid Trollhättans mekaniska verkstad. Det tredje, likaledes ett af Trollhättans tanklokomotiv, är utstäldt på verldsexpositionen i Paris ochlär der hafva fått sig tillerkändt ett pris. Vagnarne äro samt och synnerligen förfärdigade vid Landskrona ginteri- och mekaniska verkstad efter en af ingeniör Pettersson gjord uppfinning. De utgöras af 50 gods- och 8 passagerarevagnar. Bland de senare befinner sig en enda första klassens vagn, och det var denna, i hvilken konungen och hans svit samt ett par af styrelsemedlemmarne åkte. At de 7 öfriga vagnarna äro 4 tredje klassens vagnar och s, kombinerade första och tredje klassen3 det vill med andra ord säga, att två tredjedelar af dessa båda vagnar äro inredda med ostoppade säten till tredje klassens kupéer och den återstående tredjedelen försedd med stoppade säten samt sålunda uppflyttad till rang, heder och värdighet af första klassen. Vagnarnes yttre är prydligt, och inredningen beqväm men enkel. Någon lyx kan ingenstädes spåras, och detta gäller icke minst om bolagets enda första klassens vagn, hvilken under invigningsfesten fick passera såsom kunglig, men derefter förlorade sin tillfälliga höga rang, möjligen ända till nästa kungabesök på Gotland. Med visshet känner icke referenten priset på vagnarne, men tror sig dock kunna påstå, att det icke ensnärmelsevis för någon enda uppgick till det belopp, som ryktet vetat berätta.
Hvad nu slutligen jernvägsfestligheterna beträffar, så var allmänna. meningen och referenten delar densamma — den, att de voro särdeles lyckade och lemnade efter sig ett ganska angenämt minne af Gotland samt dess älskvärda och lojala befolkning. Stadens fest pä onsdagen gälde endast konungen, och h. m:t var också ej blott den dagen, utan hela tiden han vistades på Gotland, föremål för den mest oskrymtade hyllning från både gamla och unga.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 18 September 1878
N:r 75
