Dag: 12 maj 2022

Af
Karl Johan Bergman.
(Ur Skildringar ur Svenska folklifvet af Herm. Hofberg.)
(Forts. fr. föreg. nr.)

(7.)
Dansen, efter hvilken icke blott »drängarna» och »pigorna», utan ock många äldre ungdomar redan länge längtat (ty med hänsyn till dans, bollspel och andra folklekar anses ungdomsåldern på denna ö räcka till omkring 50-de året) — dansen öppnas af skaffaren och skaffarmor: den polska, de dansa, heter skaffardansen. Derefter dansa samtidigt skaffaren med bruden, skaffarmor med brudgummen. Sedan dansar brudgummen med sin brud, ensamma på golfvet, och nu spela musikanterna den ståtligaste af alla sina ståtliga polskor. Sedan dansa parvis bruttebonden med bruden, bruttöfverskan med OA Rme bruden med ungmansdrängarna, brudgummen med brudpigorna, skaffaren med bruttöfverskan och skaffarmor med bruttebonden. Detta är des. k. skyldighetsdansarna, som alla äro polskor. Sedan träder hvem som vill i dansen; de unga vänta dock gerna tills de närmaste slägtingarna varit framme. Det hörer till artigheten, att bruden tager sig en sväng med hvarje karl, och brudgummen med hvarje qvinna i hela laget. I vissa trakter får man höra, att när en karl dansat en half dans, springer han bort till en karl, som sitter, och helsar denne med: sitt i frid! hvilket betyder så mycket som träd nästa gång i dansen med den qvinna, med hvilken jag nu dansar.
Omkring midnattstid dansar bruden den s. k. afskedsdansen med brudgummen, och skall nu aflägsna sig för att kläs af, d. v. s. aflägga bruddrägten. Nu blir det en liten procession genom salen: först spelmännen under full musik, derefter brudpigorna med brinnande ljus i händerna, så bruden, som niger och helsar till höger och venster, och sist bruttöfverskan. Spelmännen komma snart tillbaka, och dansen fortsättes med större frihet och omvexling. Jämte polska förekomma nu vals, hambopolska och engelska. Polskorna och valserna dansas efter en musik, som är helt och hållit gotländsk, ochi dess vackra, hurtiga, muntra tonföljder framspringer omisskänligt öfolkets naturfriska glädtighet. Hvad polskan angår, är denna mnusik dessutom märklig för sin till ett par hundradetal uppgående mängd af olika melodier.
När bruden sedan med sitt följe återkommer, synes hon i en enklare drägt. Hon heter nu ungmor och brudgummen ungfar. Den ljusröda, ljusblåa, stundom gröna bindmössan med det krusade hvita pannstycket är för någon tid sedan bortlagd: hon bär en blomma på håret och en blomsterqvast på bröstet. Nu börjar åtor den ceremoniella dansen enligt nyss anförda ordning, men med den skilnad, att ungfar och ungmor begynna.
Sedan bemäktiga sig ungkarlarne brudgummen och dansa med honom en långdans. Hållande hvarandra i händerna och bildande en lång rad, ila de ut i de andra rummen, ofta ut på gården, der de svänga några slag kring ungmansstången, hvarefter de skynda in i bröllopssalen. Här måste ungfar inom ringen dansa ett par slag med enhvar af dem. På några ställen brukas det, att de vid fortsättandet af dansen falla på knä, under det att ölbägaren går från mun till mun, hvarefter de stå upp och dansa. Sedan lyfta de brudgummen upp på sina armar eller på en stol, och dansa så med honom omkring, hvarpå en ölbägare räckes honom, och med en skål för sina ungdomsvänner bjuder han ungkarlslifvet farväl. Detta kalla ungkarlarna, att dansa ungfar ifrån sig. De gifta karlarna nappa nu bort ungfar och dansa på samma sätt honom till sig, helsande honom välkommen till deras allvarliga och hederliga lag. — Och så blir det flickornas tur att omringa ungmor, som måste svänga om med enhvar af dem, hvilka sålunda dansa henne från sig. Och sedan rycka hustrurna henne till sig och behålla henne inom sin ring. Hon måste nu svänga om med enhvar af dem, hvilka sålunda i sin tur, dansa henne till sig, och slutligen falla de på knä i en stor krets, och under det att ölbägaren går kring i ringen, sjunga de:
»Var välkommen i vårt lag!
Var välkommen, var välkommen, var välkommen
I vårt lag!
Lycka ske dig!
Lycka ske dig, lycka ske dig, lycka ske dig
T vårt lag!
Barn och blomma
Barn och blomma, barn och blomma, barn och blomma
I vårt lag!»
Sistnämda, för ungfar och ungmor öfvermåttan tröttande danser hafva flerstädes afkortats, enär erfarenheten beklagligen visat, att mången sålunda på sjelfva sin Rögedele dansat sig ofärd — om icke på halsen, åtminstone på lungorna.
De unga och många äldre fortsätta dansen med oförminskad munterhet långt efter midnatt. Och härmed slutar första dagens högtidligheter.

(8.)
Andra-dagen tillgår det på följande sätt. Tidigt på dagen går skaffaren omkring till de gäster, som qvarstannat i brudhuset eller blifvit inhysta i granngårdarna, och bjuder dem morgonsupen på sängen. Och snart samlas åter i bröllopsgården hela »bidlaget» (alla de, som man vanligen plär »bida», bodjaj bjuda) ; åter vankas mat och dryck, musik och dans, glam och glädje.
I fall bröllopet slutar på lördagen, och icke är så storståtligt, att det räcker öfver söndagen, rustar man sig nu efter slutad måltid till affärd. Bruttebonden håller då till ungmors anhöriga ett s. k. »ut-tal», deri han å hennes vägnar uttalar den bortflyttande dotterns tack och farväl, och ofta händer det, att han med sina ofta enkla och okonstlade ord tolkar allt det innerligt rörande i denna afskedets stund.
Om deremot bröllopskalaset i brudhuset räcker öfver söndagen, så följa alla gästerna ungfolket till kyrkan. Vid middagsmåltiden är det nu ungfolket som passar upp, och skaffarfolket får nöjet att blifva uppassade samt att hvila efter sina många mödor.
Vid ett flere dagars bröllop brukas det flerestädes att bland den sista måltidens rätter traktera gästerna med mjölvälling, hviken på skämtikallas »afväjsnings- (afvisnings-) välling».
Efter afskedstagande ordnar sig skaran till affärd : bruttebonden med ungfar i spetsen för de ridande, bruttöfyerskan och ungmori främsta vagnen af de åkande. Sedan man satt sigtill häst och vagn, bjudas ytterligare förfriskningar. I vissa trakter är det sed, att ung mor, sedan hon läppjat på ölbägaren, slår återstoden af drycken ut öfver vagnshästarna, för att sålunda skydda sig för olyckor under resan. Naturligtvis rider och åker man äfven nu rundt omkring ungmansstången. — Äfven är det sed, att när ungmansdrängarne följt skaran ett stycke på väg, rida de i galopp tillbaka till gården, upprycka skyndsamt ungmansstången, och föra den mellan sig, tills de hunnit fram om skaran som emellertid fortsatt sin färd, hvarefter de slunga stången, med den grönskaude toppen afbruten, från sig. Troligen betyder detta, att nu är det egentliga bröllopet slut med sin stadgade ståt och sin grönskande glädje.
Om färden går förbi en kyrka, så eger äfven nu kimning rum, och vid kyrkan är ofta en äreport anbringad tvärs öfver vägen.
När tåget kommit fram till ungfars hem, håller bruttebonden till häst ett tal till ungfars föräldrar, som nu bjuda på en måltid, hvarefter man pratar, röker, dricker, leker och dansar till långt in på natten. Detta kallas att fira hemkomst.
Om hemkomsten skett på lördag, går ungfolket, beledsagadt af ungmansdrängarna och brudpigorna, dagen derpå ikyrkan. På eftermiddagen plär, på flere ställen, socknens ungdom af de nygifta inbjudas till dans och lekar.
När så inträffar, att brudgummen flyttar från sitt föräldrahem till bruden, så firas hans afresa på bröllopsdagens morgon med en måltid och flyttningen kallas att göra utridning. Sker afresan dagen förut, heter kalaset giftoöl. Alla de, som ridande följde brudgummen, kallades fordom »mager» och hela färden smagefärd» (i Gotlandslagen »magharaih», magar-ridt).
Till bröllop liksom ock till barns-öl och begrafningar, medtaga gästerna 3. k. förningi sändningskorgar, nämligen hvetekakor, smör, ägg, stek, pannkaka m. m. Det är en besynnerlig, men välment sed, hvilken — ehuru redan i Gotlandslagen aflyst, — länge bibehållit sig. Ännu besynnerligare är bruket (som dock flerestädes längesedan har upphört) att, liksom till ersättning taga mat-talrick, d. v. s. att gästen af de mer fasta och reela rätterna lade stycken & sido på en särskild talrick och sedan hemtog dem i sändningskorgen.
På nämda »förning» eller »sändningar» och på de många offringarna och sammanskotten, som i sanning göra det rätt dyrt att bevista ett bondbröllop från dess början till dess slut, syftar det gamla gotländska ordstäfvet: »>blir du bjuden på bröllop, så bered dig på penningar och sänningar».

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 5 Februari 1879
N:r 11

hade under sin senaste resa till Oskarshamn att genombryta mycken is, som sammanhopats vid Ölands norra udde och fortfor hela vägen till Oskarshamn. Den framkom derför först på qvällen och måste från Klubb på släde forsla posten i land, enär ishinder gjorde det omöjligt för fartyget att nå hamnen.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 5 Februari 1879
N:r 11