Af
Karl Johan Bergman.
(Ur Skildringar ur Svenska folklifvet af Herm. Hofberg.)
(Forts. fr. föreg. nr.)
(6.)
Nu skall bröllopsmiddagen begynna. Skaffaren uppmanar med hög röst gästerna att sätta sig till bords. Bröllopsborden äro ordnade i s. k: hästskoform — ett långbord längs fönstersidan, å hvars midt platsen för bruden och brudgummen är under den hvita, blomsterklädda himmeln, samt tvänne flygelbord. På nämda hedersplats sitter brudgummen till venster om bruden, och näst honom bruttebonden och presten (såsom ofvan antydt är, stundom en och samma person), svaromannen och närmaste manliga slägtingar — denna afdelning heter karlbordet. Näst bruden sitta bruttöfverskan samt de qvinliga anförvandterna och hedersgästerna — denna sida kallas qvinfolksbordet. Det är nämligen stadgad sed, att karlar och qvinnor; liksom vid bröllop på Island i forntiden, sitta i skilda afdelningar. Skaffaren uppropar de öfriga gästerna, och det åtgår lång tid, stundom mer än en timme, innan alla dessa kunna förmås att komma till bords. De skola af skaffaren bordsättas efter ålder och värdighet, och sätta sjelfve stort värde på vederbörlig rangordning; men likväl är det sed att hålla sig afsides, stundom ute på gården; så att skaffaren måste söka upp dem, draga in en och en i sänder och så godt som fösa dem fram till borden. Detta gammalmodiga myckna »buxerande» (krusande) skall, kantänka, bevisa blyghet och anspråkslöshet att icke vilja pina sig fram och »smäckä si upp» på de förnämligare platserna.
Men ändtligen äro alla till bords. Med en bordsbön inviger prestfar måltiden, som i rika eller välburgna och hedersamma bondehus är öfverflödig på både mat och dryck, och som ofta räcker 3, 4 eller 5 timmar. Efter intagen aptitsup serveras först kokt färsk fjellfisk (i brist derpå lutfisk) — så skinka och korf samt salt oxkött med pepparrot — derpå sviskoneller russin-soppa — vidaré kalf- och griseller gås-stek — sedan +flade» och ost slutligen pannkaka och annat bakverk. För många år tillbaka var äfven risgrynsgröt (»brudgröten») en stående rätt, hvilken serverades på så sätt, ett ett fat med gröt och dertill doppa af vin eller en blandning af svagdricka och sirup kringbjöds. – Enhvar tog deraf en sked och sade: skål, brudpar! Att utbringa skålar vid ätande af gröt, är ännu på Gotland brukligt vid årsdags- och namnsdags-fester, och vanligen skall dervid af hvarje gäst rimmas på gröten. Det är en gammal, från öns danska tid, bibehållen plägsed.
Brattebondens åliggande är, bland mycket annat, att påminna om de behöriga suparna: supen på fisken, på skinkan, på steken och till slut på pannkakan, om hvilken det heter, att »pankaku skall ha ströjk» (ha\’ stryk). Dessa många uppmaningar till supning höra till det gamla ceremonielet, och värden blir misslynt, om de försummas; men nämnas bör, att mången härvid icke lyssnar till uppmaningen eller ock endast smuttar på glaset, och att sällan någon enda är öfverlastad — utom af mat.
När steken inbäres, uppstår alltid ett muntert jubel samt buller och bång. Spelmännen gå förut och spela in-steken, såsom det heter, med en egendomligt glädtig melodi, ett hurtigt, i valstakt hållet strykande på strängarna hvilkas kallas »stajkstrik>. Efter dem komma skaffaren och skaffarmor dansande in med hvar sitt stekfat, och sjungande:
Lage, lage munnen till, nå kumber stajki (nu kommer steken). De lyfta hvar sitt fat högt mot taket, under det de svänga omkring och trippa från det ena bordet till det andra, erbjudande sin läckert osande börda än åt en, än åt en annan af gästerna; men just som denne gör sig j ordning och sträcker sina händer för att mottaga det rara fatet, försvinner det midt för hans (eller hennes) näsa, och flyttas åt ett annat håll, ofta så lifligt, att en gris eller gås faller från fatet. Detta för mången af gästerna tantaliska qval förnyas en god stund, allt under stek-strikets muntra toner samt allmän glädje och gamman, tills slutligen faten blifva nedsatta på behöriga ställen, Stekarna skäras af bruttebonden och bruttöfverskan under fortsatt musik, men när skärningen är fullbordad, tystna tonerna. Till denna rätt, som är måltidens hufvudrätt, bjudes van: ligen vin.
I samma vefva, när steken; ätes och stämningen är som mest lifvad, sker sammanskott i flere omgånger, först på uppmaning af presten. till lazarett- och fattigvigvård — (hvilken insamling i följd af ett i bondeståndet vid sista ståndsriksdagen af ombudet för Gotlands norra härad väckt och bifallet förslag blifvit aflyst); — vidare, på brattebondens uppmaning till spelmännen, kokarmor och (på några ställen) äfven till kärvaskerskan.
Skålarne,. föreslås, nu. af. bruttebonden och af presten, af den förre (ifall: de äro olika. personer) för brudparet och för värdfolket samt, för närvarande hedersgäster; af den, senare, för bruttebonden och bruttöfverskan, m. fl. Vid dessa s. k. hedersskålar utföra spelmännen ett säreget trefligt strykande på sina strängar, en rask melodi, som heter skål:strik. Vid brudparets skål saluteras ofta med gevärsskott och stundom så nära. under fönstren, att dessa »dandrä» (skallra) och rutorna dansa in i rummet.
Sedan ändtligen måltiden slutat, läser presten en bordsbön och håller ofta ett lämpligt tal om äkta makars inbördes plikter, hvarefter några psalmverser afsjungas.
Har bruttebonden fått reda på, att någon förgått sig mot höfvisk sed och stadgad ordning t. ex. om någon benämt brudparet, eller officianterna med deras hvardagsman i stället för den festliga titel, som tillkommer enhvar med hänsyn till innebafvande ställning eller embete (såsom brud, brudgum, bruttebonde, skaffarmor, 0.8, V.), eller om någon af officianterna skulle ha\”. försummat: hvad hans embete tillhört, eller: iom någon i något fall uppfört sig kländervärdt, så skall nu, under mycken. -gamman, dom fällas och straff följa, hvilket.sker genom de förut kortligen omnämda – sakerskålarna, hvartill. bruttebonden dömer de felande. Dessa framropas, en och en, och måste tömma en bägare öl. eller, ett. glas vin, allt efter omständigheterna.
Vid .tacksägelsen för maten helsar man värdfolket och officianterna med kraftigt handslag; och glada. ord, och går sedan hela; laget rundt, slår hvarandra i hand med ett, hjertligt väl bekommel hvilken tillönskan, med! hänsyn till det myckna, man: tagit till lifs; är högligen lämplig:
I några socknar; isynnerhet i södra delen af ön, der i allmänhet de gamla folksederna längst. bibehållit sig, är det brukligt, att efter måltiden på denförsta eller andra bröllopsdagen: »ta. upp» gåfvor äfven till. brudparet. Deinsamlas af skaf faren, som går omkring med en talrick Hvar gång en gåfvas gifvits, bär han den fram till presten, som för sällskapet nämner gifvaren och beloppet eller: -beskaffenheten af! gåfvan, under det brudparet står upp och–tackar gifvaren; som framkallas till bordet för att dricka ett glas vin eller punsch. – Gåfvorna bestå merändels af penningar, stundöm af guldringar eller skedar, kryddosor och bägare af silfver, stundom af ett par blomsterurnor, ett dussin talrickar, eller något dylikt:
Sedan skaffarfolket jämte de öfriga af uppvaktningen uti någon vrå i ett särskildt rum, ofta uppe på loftet, fått sig i hast något till bästa, och sedan samtliga gästerna druckit kaffe med tillbehör af gorån, sudna kringlor och: stora bullar — hvilket allt upptager en god del af eftermiddagen, höres från skaffarfolket en sjungande uppmaning:
»Laga, laga; bajni till, nå kumber lajken» (lagen benen i ordning, nu kommer leken), och. bröllopsdansen begynner.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 1 Februari 1879
N:r 10
