Af
Karl Johan Bergman.
(Ur Skildringar ur Svenska folklifvet af Herm. Hofberg.)
»Jag älskar seder från fädernas tid och grönskande glädjen på landet,»
Tegnér; Kronbruden.
(1.)
Att ett förbund, som för den enskildes lycka och för samhällets bestånd är så vigtigt och betydelsefullt som äktenskapet, i alla tider varit utmärkt genom heliga plägseder och glädjerika fester, är lätt förklarligt. Man finner hos alla folk talrika, merendels särdeles märkliga, för olika orter olika högtidligheter, hvarmed denna familjefest firats och ännu firas. Och ej minst i högra Norden, Dess friska, lifskraftiga folkpoesi förnekade sig icke då det gälde att fira bröllop: hon förlänade åt denna akt en ståtlig utstyrsel, hon införlifvade dermed ett snart sagdt dramatiskt skaplynne genom en mängd vid tillfället tjenstgörande personer, af hvilka enhvar hade sin särskilda roll att utföra, hvartill kom en stor och verklig »pomp», i detta ords gamla grekiska betydelse af »fest-tåg». Denna pomp var också här synnerligen på sin plats med hänsyn till festens namn, som, enligt sitt isländska ursprung (»brudhlaup», »brullaup», på gotländska tungomålet »bryllaup») just betyder sammanlopp kring en brud eller högtidlig brudfärd. Och vidare hörde till det nordiska bröllopets verldsliga del: tal, sång, musik och dans, blommor och grönska samt hederlig förplägning och i allmänhet riklig och mångfaldig gästabudsgamman.
Hvad Sverige beträffar, veta vi, att det gamla, rikt poetiska folklynnet i olika landskap och härader, till och med i olika socknar, skapat och stadgat olika bröllopsseder. Mycket deraf har i senare tider kommit ur bruk och tillhör nu endast minnet.
Vi skola här berätta, hur det bland allmogen på Gotland i icke så aflägsna tider tillgick vid frieri och bröllop. Och många af dessa högtidliga bruk påminna lifligt om förhållandena i en aflägsen forntid. Enär en och annan af dessa plägseder ännu fortlefver, och dessutom för att vinna någon liflighet åt det säkert enformiga ämnet, begagna vi i följande skildring äfven för de plägseder, som upphört, »praesens» eller språkformen för närvarande tid.
(2.)
Då en ungkarl gifver sig åstad på friarefärd, kommer han antingen ensam, vanligen ridande och rökande, till flickans hem, eller ock medtager han såsom »förtalsman» en gift slägting eller annan i socknen ansedd man, som i skickliga ord kan tala för honom och framställa hans ärende. Och blir underhandlingen ej genast afbruten i följd af bristande tycke hos flickan, så gör hon strax derefter i sällskap med någon af sina närmaste ett återbesök, hvilket kallas: resa att se sig före, d. v. s. att bese friarens hem, för att hon der må inhämta, hur den blifvande svärmodern (ifall friarens mor lefyer) är till lynnes, eller om Hon såsom hustru genast kommer att bli sin egen (sjelfrådande husmoder); vidare: om friaren har många syskon att ge ut (gifva »äutlåjsen» (utlösning) af hemmanet och boet), om der finnas goda beten, goda kor, någon sågqvarn, och mera dylikt. Är allt detta henne till lags, och eger friaren fortfarande hennes »hyllest» (ynnest), så får han ja.
Sedan sker trolofningen eller handslaget, vanligen någon högtidsafton, då friaren kommit med sina gåfvor, bestående af ring, bok och duk, d.v.s. förlofningsring, psalmbok (å hvars främre perm vanligen är pressadt ett hjerta med underskrift: tag detta af en trogen hand I) samt duk eller sjal, och dessutom klädningstyg, m. m., allt efter råd och lägenhet. — På några ställen brukas det, att de förlofvade följas åt till »böjn» (staden\”), der gåfvorna inköpas. Numera fästman och fästmö, åtföljas de nästa söndag till kyrkan, för att offentligen göra förlofningen bekant för »insocknes» (till socknen hörande) vänner och bekanta.
(3.)
Sedan lysningen för sig gått kommer bestyret att »bjaudä till bryllaups» (bjuda till bröllop). Detta sker åtta dagar före brölloppet genom en af de tvänne s k. Ungmansdrängerna, som blifvit utsedde att tjenstgöra vid den blifvande festen.
I fullaste fart kommer ungmansdrängen ridande in på gården till det hus, der någon skall bjudas, och gifver med väldiga klatschar af den sping spångande nya läderpiskan sin ankomt tillkänna. Att så der med fart komma i gård, liksom ock att sedan på samma sätt komma af gård, hörer ovilkorligen till »stassen» (ståten). Derpå träder han in; med blottadt hufvud och med piskan under armen går han omkring och slår alla dem i hand, hvilka skola bjudas, drager sig sedan tillbaka till dörren; betäcker sitt hufvud och uppläser ur minnet ett långt och rörande bjudningstal. Detta kallas att bjuda med text, i hvars ställe skrifna korta bjudningsbref i senaste tid flerstädes blifvit brukliga. Det högtrafvande talet, för att nu derom nämna några ord, börjar vanligen med en skildring af Adams och Evas i paradisets lunder stiftade förening, och fortsättes med erinringar om patriarkernas giftermål, om Eleazar och Rebecka, om Tobias och Sara, m. m., hvarefter han slutligen förkunnar, att husbondesonen redlige och välförståndige N. N. och husbondedottern ärbara och dygdesamma N. N. beslutit att följa så lofvärda föredömen och att ingå en äkta förening, hvarför talaren såsom brudens föräldrars ringa sändebud inbjuder N. N.
med hustru, barn och hemmavarande anförvandter att nästkommande fredag kl. 10 f.m. infinna sig i bröllopshuset. Skall brölloppet räcka i flere dagar, så sker nu bjudningen äfven till fortsättningen af gästabudet. — Det långa med bibliska ordasätt späckade talet åhöres med stor uppbyggelse af husets församlade hjon. Husfadern tackar med ord och handslag för sig och de sina. Efter erhållen förfriskning afträder bjudaren, stiger till häst och skyndar, under starka pisksmällar, åstad för att på andra håll utföra sitt ärende, som, när bruden tillhör ett rikt bondehus, kan upptaga ett par hela dagar.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 18 Januari 1879
N:r 6
