Sjöfartsunderrättelser.

Inklarerade:
Till Visby: 30 Juni, galeas Falk, Vendell, Burgsvik, råg. 3 Juli, skon. Hyon, Nyman, Karlshamn, barlast.
Till Rone: 29 Maj, skon. Nordstjernan, Jacobsson, Lybeck, barlast. 27 Juni, jakt. Wlawon, Lilja, Dagö, barlast.

Utklarerade:
Från Visby: 28 Juni, skon. Oskar, Grönberg, Fårö.
Från Klinte: 29 Juni, skon. Fru Lona, Borg, Danmark, trävaror och slipstenar; galeas Margareta, Landström, utrikes östersjöhamn, trävaror.
Från Rone: 21 Maj, skon. Maria Karolina, Vestberg, Kiel, trävaror. 21 Juni, jakt. Anna Sofia, Siltberg, Reval, slip- och brynsten. 29 Juni, skon. Maria Karolina, Vestberg, Kiel, trävaror. 2 Juli, jakt. Wlawon, Lilja, Reval, slipsten.
Från Kylley: 29 Juni, skon Hilmer, Hammarström, Danzig, obr. kalksten.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 6 Juli 1878
N:r 54

Assessor Jakob Dubbe.

Huset n:r 14 i Stadsgården och egendomen Dufnäs på Sicklaön äro ställen i och utom hufyndstaden, som ännu bevara minnet af denne för sin tid så märkvärdige man, som haft lika många vänner och beundrare som han haft fiender och afandsmän. Hans mest blomstrande period infaller under konung Carl Johans tid, en tid, då han som skeppsredare, hufvudsakligen från Gotland, utöfvade stor verksamhet.
Jakob Dubbe, föddes på Gotland 11 November 1769 och afled här i Stockholm 11 November 1844; alltså på dagen 75 år. Om hans föräldrar vet man, att fadern var sjökapten och, några år efter det han blifvit enkling, förolyckades med man och allt vid Bornholm. Sonen Jakob var då 8 år gammal. En enkefru, fartygets egarinna, tog vård om honom och satte honom i handel hos enkefru Fåhrdus. Utom göromålen innanför disken måste han utanför densamma göra tjenst med att sopa, springa ärende och nysta garn. Enkan Fåhrdus var en stor manhaftig qvinna, som begagnade skinnkaskett och strängt regerade i sin bod. Pojken var qvick och rask och kom alltmer i gunst samt steg slutligen till hennes allt i allom och sändes till Liibeck för att inhemta de nödvändiga handelskunskaerna. Det var troligen detta stränga Fåhrdiska regemente, som inverkade på hans lynne och vanor under hela hans lif, ty han höll den strängaste tukt med sina underhafvande, såväl med skeppare och besättningar som med inspektorer och tropare på hans många landtegendomar. I Lübeck vistades han i 3 år och hemkom derefter som en lång, vacker seigneur, som väckte uppseende både för sitt utsende och sin klädsel. Hvad man kallar högfärdig var han dock ej, ty han lät aldrig öfgerskyla med att han som pojke dag för dag hade gått från hus till hus och fått s. k. matdagar.
Vid den tiden, då Duabbe återkom från Lübeck till Visby, fanns der en tullförvaltare vid namn korsman , hvars dotter Anna ett år förut blifvit vigd med en s. k. sekreterare Björnram, som på sjelfva hröllopsnatten rymde och medtog de silfverpjeser, som utgjort bröllopsgåfvorna, hvarför hon sedermera blifvit skild från nämde Björnram\’ Denna välborna fru Björnram var en fin, men stolt qvinua. Hennes far var en äkta byråkrat, som såg ned på köpmannen med ett visst förakt. Kom en köpman till honom i något ärende, ansågs det som ett bevis på hans vänskap och synnerliga artighet om han till mannen yttrade ett : sitt ned ! Annars fick han vanligen stanna vid dörren. Till denna frn Björnram stod nu Dubbes håg. Vacker var hon också, men nog voro hennes. rikedomar förnämsta tjusningsmedlet. Endast en bror egde hon. Fadern satte sig likväl mot partiet, dels derför att dottern derigenom skulle mista sin nyförvärfvade adelstitel af »hennes nåd> och närmsta platsen näst landshöfdingen vid middagsbordet, dels derför att Dubbe var ung och fattig samt nybörjare såsom köpman. Men Dubbe hade förvärfvat sig dåvarande landshöfdingen, amiralen Rayalins synnérliga vänskap och ynnest, hvarigenom Rayalin utverkade att Dubbe blef förordnad att vara ombud för k. m:ts flotta vid dess provianteringar på Gotland. Detta förvärfvade honom äfven assessors namn, heder och värdighet. Genom denna kungliga fullmakt kunde han tillegna sig titeln konungens trotjenare och hans blifvande fru benämningen »hennes nåd» samt rang öfver andra köpmansfruar, hvilket verkade derhän att Forsman slutligen gaf vika, och Dubbe fick fru Björnrams hand. Kort derefter dog svärfadern, hvarvid Dubbe ärfde förutom flere stadsegendomar landtegendomen Rosendal, ½ mil utanför Visby, jämte flere andra egendomar på landet. Dermed var begynnelsan gjord till den stora framgång han fick som köpman, så att han vid sin död i värde lemnade efter sig omkring en half million, den tiden en kolossal förmögenhet.
Att Dubbe under sin långa lefnadsbana skulle för dylika, den tiden ovanliga framgångar, erhålla många afundsmän är naturligt. Af en energisk karakter och dertill djerf, så att han lätt öfverlistade alla intriger som spunnos omkring honom, blef han orsaken till otaliga berättelser om de äfventyr och faror, för hvilka han var utsatt. Det gick så långt, att man med skjutvapen traktade efter hans lif. Och härifrån daterar sig den ännu på Gotland gängse vantro, isynnerhet bland landtbefolkningen, att han stöd i något intimare förhållande till menniskoslägtets arffiende. Dertill bidrog mycket att han på sina resor åt landet medförde som betjent en neger, som han funnit bland besättningen å ett på kusten strandadt fartyg. Det är isynnerhet-tre episoder från denna tid, som gaf stöd åt denna landtbefolkningens vantro, och som jag här vill omnämna för att rädda dem från glömskan.
Då en handlande, af en slägt bekant ända in i våra dagar såsom skickliga jägare från far till son, hos hvilken Dubbe med stränghet uttagit sina fordringar, en gång mötte Dubbe halfvägs mellan Rosendal och staden i mordisk afsigt och med skarpladdadt gevir, lade han an på honom, men geväret klickade. Man började då ana om Dubbes förbund med djefvulen och om hans osårbarhet. Som Dubbe var ytterst sträng mot underhafvande och aldrig för lifvet kunde tåla någon som var öfverlastad, var det ej underligt att han i häftiga ord och åtbörder utfor mot en torpare på hans egendom Rosendal, som förut gjort sig flere gånger skyldig till en dylik förseelse. Torparen, som ämnade sig till skogen i och för vedhuggning, riktade dervid yxan i högsta hugg mot Dubbe, men yxan flög af skaftet långt bakom honom, och torparen skall härvid hafva nyktrat till vid det sataniska leende, som assessorns ansigte företedde. Den tredje händelsen var af en farligare natur och skulle kunna hafva ändat sorgligt nog. Det var en mörk, ruskig höstnatt. Stormen hven i talltopparne och regnet nedstörtade i strömmar. ubbe befann sig på en längre resa nedåt södra delen af landet. Det roskiga vädret nödgade honom att hafva sin resvagn väl tilsluten med dubbelsnflletterna, ett försigtighetsmått, som kom hans knsk, hvilken svurit hans undergång, väl till pass. Uppkommen på höjden af en backe stannade knsken ett ögonblick, som han ibland gjort för att låta hästarne pusta. Begagnandé sig af detta ögonblick tog kusken upp en knif och halfkapade draglinor och annan påselning, hvarefter han hastigt dref på nedför nästa backe och med full fart körde ned i en myr, af hvilka det finnes godt om på Gotland.
Det var nu en lätt sak för honom att befria hästarne från vagnen och sjelf sitta upp på dem samt i sporrsträck, rida derifrån, lemnande Dabbe att ömkligen omkomma i kärret. Men detta stod ej skrifvet i ödets bok. Händelsen passerade vid en af Dabbes egendomar, och en fiskare var just då ute och tjuffiskade i myren. (Man påstår, om det är sanning eller ej, att Dubbe sedermera stämde honom för detta tjuffiske.) Vid Dubbes rop på hjelp tillskyndade fiskaren med sin båt och räddade honom ut genom det sönderslagna vagnsfönstret. Man påstår att kusken, som ridit till närmare gästgifvaregård och afgifvit ett annat skäl för olyckshändelsen, skall hafva förlorat förståndet, då han tidigt morgonen derpå såg Dubbe ensam komma gående in till gästgifvaregården, sedan han tillbragt natten hos fiskaren och der fått ömsa torra kläder.
Efter den betan vågade sig ingen på honom. Detta gjorde honom äfven till ytterlighet djerf, så att en natt, då han ensam i en schiäs kuskade på landsbygden, han kunde ingå i en vid viigen liggande smedja, som beboddes af en af hans argaste fiender, uppväcka smeden, tvinga honom vatt friska upp elden med pusten och att sko foten på hans häst, som på vägen tappat ena skon. Dubbe ledde sjelf hästen in i smedjan och höll upp hästfoten. Smeden hamrade, guistrade med ögonen och svar.
Dubbe endast log.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 6 Juli 1878
N:r 54

Badgäster

vid vattenkuranstalten i Visby:
Fru Holmqvist, Visby; kapten Paulsson, Karlshamn; fru Svanström, Stockholm; urmakar Pettersson, Visby; skollärar Vinberg, Norrland ; landtbr. O. Vesterberg, Upland; G. Eriksson, Dalarne; L. Olsson, Vestergötland ; skräddar Torell, Vestmanland; skollärar A. Pettersson, dito; handlanden Aass, Norge; hustru Mina Lindblom, Vestmanland; Vilhelmina Pettersson, Vestmanland; fru Mina Krank, Finland; fröken Maria Hult, Finland; fru Matilda Hult, dito; fru Laura Menller, Katrineholm ; fru Ida Hök, Enköping; Johanna Persson, Skåne; Inga Persson, dito; Alfrida Jakobsson, Gotland; häradshöfding Krank, Finland; doktorinnan Villebrand, Finland; Gertrud Toresson, Jemtland; Hanna Jonsson, Östergötland ; fru Ekengren, Visby; skollärarinnan Gertrud Jönsson, Norrland; urmakaren A. Persson, Norrland ; fru Lundberg, dito; Hanna Pålsson, dito; Märta Sivertssen, dito; fru Ingrid Klementsson, Skåne; landtbrukaren Ludvig Nilsson, Vestmanland; Lovisa Olsson, Mariestad; Karin Mattsdotter, Dalarne; Karl Nilsson, Skåne; landtbrukaren B. Persson, Skåne; fru Anna Åsell, Visby; stud. E. Rosenius, Stockholm; Lovisa Johansson, Vestmanland; Maria Hellgren, Gotland ; Olivia Vallin, Gotland; L. G. Pettersson, Blekinge; Elisabet Dahlman, Gotland; Brita Isaksson, Jemtland; skollärar Björkman, dito; Lydia Björklund, dito; Kristina och Selma Andersson, dito; Kristina Ledin, Jemtland; landtbrukaren A. Nilsson, Helsingland ; hustru Gertrud Nilsson, dito; Karolina Bergman, Dalarne ; J. Andersson, Norrland ; Desideria Odin, Gotland ; f. landtbr. Jonas Carlsson, Småland; hustru Johanna Carlsson, dito; landtbr. Johan Persson, dito; dito K. F. Johansson, dito; A. R. Nilsson, Småland; J. V. Johansson, dito; arbet. O. Stenberg, dito; fru Sara Radyn, Oskarshamn; fröken Ida Goldensohn, Visby; fröken Eva Nordensvan, Stockholm; kand. F. O. Franzén, Linköping; landtbr. Petter Svensson, Småland; skollärar P. J. Jonsson, Smålnnd ; rentier S. Nilsson, Skåne.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 6 Juli 1878
N:r 54

Tjenstledighet

har på grund af sjukdom beviljats adjunkten vid elementarläroverket V. Lange för nästinstundande hösttermin.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 6 Juli 1878
N:r 54

Gotlands skarpskytte- och jägaregille

hade i förrgår prisskjutning å gillets bana utanför Österport. Såsom deltagare häri hade anmält sig ett ovanligt stort antal skyttar eller 122 stycken. Skjutningen skedde på 600 fots afstånd mot 10-ringad tafla, och hvarje täflande afsköt 5 skott.
Kl. 10 spelade nationalbeväringens musikkår en marsch, och omedelbart derefter började skjutningen samt fortgick till omkring half 2 em. Väderleken var på förmiddagen blåsig och hotade med regn samt minskade möjligen i någon mån träffsäkerheten hos skyttarne. Kl. 3 började täflingen ånyo. Himlen hade nu klarnat, solen strålande, och blåsten lugnade af. En stor folkmassa samlade sig, då skjutningen nalkades sitt slut, för att åse prisutdelningen. Tntresset ökades derigenom att 3 uppnått högsta ringantalet, och 3 näst högsta; alla dessa fingo sålunda skjuta om.
Prisen tillfölle följande skyttar: första priset 100 kronor L. Hallgren, Fardhem, för 36 ringar, andra priset 75 kronor M. Krusell, Storungs, Lärbro, för 36 ringar, tredje priset 50 kronor T. Vestberg, Veskinde för 36 ringar (samtlige dessa efter omskjutning), fjerde priset 30 kronor O. Carlström, Hultungs, Bunge, för 33 ringar, femte priset 25 kronor O. Båtelsson, Hogrän, för 33 ringar, sjette priset 10 kronor L. Vallgren, Eskelhem, för 33 ringar (äfven dessa efter omskjutning) och sjunde priset 10 kronor V. Hanell, Hejdeby, för 32 ringar. Dessutom tilldelades framlidne landshöfdingen v. Hohenhausens pris 15 kronor åt förste pristagaren L. Hallgren. Efter prisutdelningen intogos förfriskningar i gillets skjutpaviljong. I täflan om gillets medalj deltogo 10 skyttar, men ingen befanns hafva uppfylt de för erhållande deraf föreskrifna vilkoren, att i fem skott på 600 fots afstånd träffa en rund tafla, hvars genomskärning är ungefär en fot.
Sedan nämda afstånd blifvit ökadt från 350 fot, som förr var stadgadt, till 600, har ej medaljen utdelats.
I räfskjutningen deltogo 42 skyttar, och utdelades fyra pris: första 4 kronor till O. R. Pettersson Tiftride, Stånga, andra 3 kronor till Fredrik Stenberg Sanda, tredje 2 kronor till J. G. Herlitz från Visby och fjerde 1 krona 50 öre till L. Fedin från Visby.
I anseende till den långt framskridna tiden, klockan var närmare nio, kunde denna gång ej fågel- och stjernskjutning företagas, mutan åtskildes de qvarvarande medlemmarne af gillet samt skyttarne omedelbart efter prisutdelningen för skjutningen å räf, en del för att samlas ipaviljongen, der sexa var anordnad och musik utfördes af mnationalbeväringens musikkår.
Vid en jämförelse med detta och föregående års täflingsskjutningar finner man, att nu både ett större antal skyttar anmält sig, och att flere uppnådde högre ringantal — omständigheter, som tyckas tala för, att intresset för skjutkonsten är i stigande.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 6 Juli 1878
N:r 54

Dödsfall Katarina Elisabet Christiansdotter

Att Gud i sitt allvisa råd behagat, efter en lång och tärande sjukdom, hädankalla min kära maka Katarina Elisabet Christiansdotter å Brynngs i Vall onsdagen 3 Juli 1878 kl.5 e.m., efter en lefnad af 49 år och 19 dygn; djupt sörjd och saknad af mig, måg och dotter samt. talrika vänner, varder härigenom i tillkännagifvet.
Olof Olofsson.
Sv. ps. 47, v:na 10, 11.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 6 Juli 1878
N:r 54

Dödsfall Anna Alma Fredrika

Att Herren Gud behagat 30 Juni kl. 9 f.m. till sig hemkalla, efter 21 dygns svårt lidande vår enda kära dotter, Anna Alma Fredrika, i en ålder af 3 år, 5 mån. och 1 dag; sörjd och saknad af föräldrar och 3:ne bröder, varder på detta sätt med smärta meddeladt våra anhöriga och deltagande vänner.
Björke, 2 Juli 1878.
Fredrika och Ferdinand Lindström.

Herren gaf och Herren tog,
Välsignadt vare Herrens namn!

Gotlands Allehanda
Lördagen den 6 Juli 1878
N:r 54

Dödsfall Salomon Niklas David

Tillkännagifves, att min älskade son sjökaptenen af andra klassen Salomon Niklas David stilla afled i Visby lördagen 29 Jani 1878 kl. 7 e.m., i en ålder af 33 år, 4 mån. och 3 dagar; sörjd och saknad af mig, syskon, slägt och vänner.
S. J. Berg.
Sv. Ps. 482 v:na 3, 4, 5.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 6 Juli 1878
N:r 54

Rättegångs- och Polissaker.

Länsfängelset 1 Juli.
Giftmordet i När. Angående detta fortsattes nu med häktade enkorna Anna Sörensson Öndarfve och Lotta Djurman ransakning, som, ntsatt att börjas kl. 9, likväl icke började förr än kl. 10 och 10 min. f.m. Sedan fångarne blifvit införda, upplästes för justering protokollet för 6 Juni och lemnades utan anmärkning. Med afseende på det vid förra ransakningstillfället ifrågasatta särskilda utlåtande af läkare, uppläste ordföranden derefter en skrifvelse från provincialläkaren, deraf inhämtades, att ett dylikt utlåtande fordrade noggrannare undersökning och längre tid, så att det ännu icke kunnat medhinnas till expedition, men att det skulle kunna vara expedieradt färdigt till 20 Juli.
En hustru Sjöberg från Närsholm var nu inkallad till vittne, men anmäldes vara af sjukdom hindrad från inställelse, och styrktes detta med betyg. – Åklagaren anmärkte härvid, att han egentligen ville hafva hustru Sjöberg hörd angående barnamord, till hvilket Lotta Djurman för 4 år sedan skulle gjort sig skyldig, i det Lotta vid barnförlossning då biträdt nämda hustru Sjöberg, som framfödt ett lefvande barn, men hvilket Lotta genom afslit ning af nafvelssträngen beröfvat lifvet, tillläggande åklagaren, på derom framstiäld fråga, att han ansåg Lottas verkliga afsigt hafva varit att beröfva barnet lifvet, detta så mycket mera, som hon förut försökt fosterfördtsifning; hvarför han ock nu tilltalade Lotta för barnamord.
Lotta Djuarman står således nu tilltalad för 1) giftmord, 2) fosterfördrifning, 3) barnamord. Tillspord härom påstod Lotta, att «många osanningar» förekommit i denna rättegång, nekade för barnamordet, likasom för giftmordet och fosterfördrifningen, och tillfrågad, hvilka osanningar hon menade, svarade hon: «hvad gör det, hvad jag sägar, det blir ju ändå icke upptaget i protokollet». Allvarligen tillsagd att närmare och bestämdt utmärka de antydda osanningarne, påstod hon, att särskildt hustra Maria Bergströms 13 Maj aflagda vittnesmål var osanning hvartenda ord, och vidhöll detta, äfven sedan nämda vittnesberättelse nu ånyo blifvit för henne ur protokollet uppläst; påstod, att hon icke egentligen märkt, att den döda gumman varit sjuk, utan ansett henne ligga af ålderdomssvaghet; aldrig kokat kaffe särskildt åt henne; vidare påstod Lotta, att Olof Adamsson Halsarfve, som 20 Nov. och 19 Dec. sistl. år hörts såsom vittne, vittnet orätt. Nekade för öfrigt för allt, som hon anklagades för.
Anna Sörensson, härefter förhörd, uppgaf, att hon trodde, att gumman sjelf tagit in arsenik för att bota sig, men icke haft «förstånd derpå», så att det blifvit för mycket; att hon icke trodde, att Lotta gifvit gumman in arsenik, emedan hon frågat Lotta derom, och hon nekat, då hon väl eljest kunnat «tala om det för sin egen syster». Härvid anmärktes, att Anna, då hon häktades, för länsman Svallingson yttrat: nog hade Lotta och Petterssonskan (barnmorskan) något hyss med mor, och det är Petterssonskan, som är skuld till alltsammans. För detta sitt yttrande nekade nu Anna, och gaf detta ordföranden anledning att till rätten framställa förslag om, att hos k. m:ts befallningshafvandle anhålla om förordnande af annan åklagare, på det länsman Svallingson skulle kunna beediga uppgiften om nämda Annas yttrande vid häktningstillfället. Lotta yttrade nu slutligen, att hon först kommit till domstolen i den goda tron, att alla der, efter aflagd ed, skulle tala sanning, men att hon nu förlorat denna tro, att hon nu ieke kunde tro det, emedan de afgifna vittnesberättelserna stredo deremot.
För så väl det väntade läkareutlåtan det, som särskildt hustru Sjöbergs och flere andra namngifna personers hörande uppsköts den vidare ransakningen till 22 Juli kl. 9 f. m.

Rådhusrätten 1 Juli.
Oxmålet från Veskinde. Slagtaren Olof Ahlstedt hade 21 sistlidne Januari af enkefru Svebilins 4 Skäggs köpt en oxe för 150 kr. att betalas inom åtta dagar derefter, men uraktlåtit detta, och, när fråga blef om betalningen, dels nekat, att han vore skyldig för någon oxe, dels medgifvit detta, men likväl förnekat all betalningsskyldighet intill dess han af fru Svebilins bekommit 2 oxar, hvarom aftal med henne skulle skett. Genom idag afunnadt utslag dömdes Ahlstedt att betala den erhållna oxen med 150 kr. samt ersätta rättegångskostnaderna.
Slagsmål och knifskäring. Gjuteriarbetarne Julins Jakobsson och Johan Lysholm, sadelmakeriarbet. August och Fredrik Hultberg hade vid 10-tiden lördags afton 22 Juni sammanträffat med arbetaren Karl Lundgren utanför Söderport vid det under bygnad varande jernvägsstationshuset dervid det kommit till handgemäng, och Lundgren af de förstnämde blifvit med knif skuren öfver näsan samt på flere ställen i ansigtet samt slagen med sten i hufvudet. De tilltalade, hörda, hvardera särskildt, erkände, att de, Lysholm undantagen, slagit Lundgren, men ville icke erkänna, att knif eller sten dervid begagnats, dock ville Fredrik Hultberg påstå, att Lundgren först slagit till honom med sten. August Hultberg menåde dock, att Iakobsson begagnat sten, hvilket Jakobsson åter bestred, endast medgifvande, att han «kastat en sten» och «sparkat Lundgren i sidan». Lysholm åter hade aldeles icke deltagit i våldet, enligt hvad han sjelf påstod och äfven af de 3 andra medgafs. För att genom vittnen åstadkomma bevisning, att sten och knif blifvit begagnade vid våldets föröfvande, uppsköts målet, ifrån hvilket Lysholm skildes och frikändes.
— Smeden K. M. Jonsson hade natten mellan 25—26 Juni dels på gatan, dels inne på gården till smeden Dahlbäckssmedja vid Skeppsbron erhållit flere slag och knifhugg af «magiske konstnären» J. Edvard Josefsson, som derför blifvit instämd, men uttagit genstämning å Jonsson med yrkande å ansvar å honom för det denna skulle ha misshandlat honom.
Enligt företedt läkarebetyg hade Jonsson erhållit slag öfver näsan, vid venstra tinningen samt å flere ställen i ansigtet. Smeden Dahlbäck, som af Josefsson nu åberopades till vittne, hade ingenting annat att upplysa, än att han om natten hört ett förfärligt skrik och oväsen i sin gård, hvarför han gått ned för att efterse hvad det var och afstyra oväsendet, men hade han då icke märkt, att något slag utdelades, utan endast hört skrik och skällsord. För andra vittnens hörande uppsköts målet.

Försummad gaturenhållning. Ogifta Lisa Pettersson, som enligt kontrakt åtagit sig att ansvara för renhållningen å åtskilliga allmänna platser, hade försummat renhållningen af gata och trottoarer vid och utanför Österport, samt dömdes derför att böta 5 kronor.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 3 Juli 1878
N:r 53

Kanonbåten ”Urd”

råkade sistlidne torsdag ut för det missödet, att mellan kl. 1 och 2 e. m. vid passerandet af Kodjupet, i närheten af Vaxholm, der strömsättningen i följd af försänkningarna är mycket stark, strömmen tog fartyget, som gick med ungefär half fart, på styrbords bog och dref detsamma på grund, hvarest det ännu i lördags stod, sex fot inom försänkningarna, med 5 fot djupt vatten i fören och 12 fot i aktern. Så snart tilldragelsen blef bekant, utsändes genast till platsen ångbåten »Kare» med pråmar för att taga fartyget loss; men då detta ej lyckades, hafva vederbörande telegraferat till Slite efter bergnings- och dykeribolaget Neptuns ångare »Hermes», hvilken är försedd med så starka kranar, att man hoppas det skall lyckas honom att lyfta »Urd» af grund.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 3 Juli 1878
N:r 53