i tisdags hade fylt vår domkyrka med åtskilliga hundratal åhörare och var en musikalisk högtid af gedigen art. Webers högstämda »Bön» och Josephsons stämningsfulla »Hemlängtan», båda besjälade af kyrkomusikens bästa ande, utfördes af fru Stenhammar med ädelt föredrag, varm känsla och sant artistisk herravälde öfver en sympatetisk stämma, som väl ingen i vårt land kan använda med ett så äkta konstnärskap i alla möjliga skiftningar som hon. Fru Vilhelmina Strandberg sjöng behagligt och med sin vackra röst kyrkoarian »I Templet» af Elfrida Andrée. Om kompositionens värde kunna och vilja vi ej afgifva något vidare omdöme, då vi för första gången nu hörde densamma, men så mycket anse vi oss kunna nämna, att den var hållen i ren och med ämnet värdigt öfverensstämmande stil samt saknade ej anslående partier.
Den på senare tider oförtjent bortglömde P. U. Stenhammar var representerad genom en af fin uppfattning, högstämdt allvar och konstnärlig behandling stämplad »Kyrkoaria», hvars jämlike Sverige knapt torde kunna uppvisa i denna hos oss sällsynta gren af musikliteraturen. En ung norska, fröken Ås, som i höst lär skola debutera på lyriska scenen i vår hufvudstad efter idkade studier under fru Stenhammars ledning, föredrog arian på ett flärdfritt och förtjenstfullt sätt. Hennes röst eger stort omfång och torde kanske rättast kunna betecknas som mezzosopran, ofta närmande sig till en präktig altstämma. Tillsammans med fru Strandberg sjöng hon »Crnucifix» af Faure, en vacker komposition, för hvars utförande de båda sångerskorna förtjena de bästa loford. Fru Strandbergs älskliga röst och fint dramatiska föredrag verkade synnerligen fördelaktigt. Ett par orgelnummer utfördes med kraft och konstnärlighet af en i våra musikaliska kretsar välkänd musiker, hvarigenom detta instruments prestationer, så svåra att fatta och så föga omtyckta, blefvo högligen njutbara.
Slutligen vilja vi med några ord omnämna Mendelsohns »Trio ur oratoriet Elias». Denne genialiske och djupsinnige konstnär, en af naturens söndagsbarn, njuter den ovanskliga äran attgenom sitt första stora banbrytande oratorium »Paulus», för första gången uppfördt 1836 och sedan äfven i vårt land kändt och beundradt, hafva befordrat uppförandet af Bachs Passionsmusik. Då detta hans snilleverk är efter Bachs föredöme öfvervägande lyriskt-episkt eller med andra ord mest hållet i berättande form jämte reflekterande utbrott i körer, solosånger och koraler; är deremot hans andra stora fullbordade oratorium »Elias», som Tedan skrefs 1838 men först 1846 uppfördes (i Birmingham), mejsladt efter en annan mästare, nämligen Händel, och således utfördt i en hufvudsakligen dramatisk stil med en eller annan påminnelse från Bach (de reflekterande körerna). TI afseende på de i dessa båda oratorier behandlade ämnenas betydelse för menskligheten eger «Paulus» ett obetingadt företräde, ehuru »Elias» genom den ädla, sanna och gripande formen ej stannar under sin företrädare. Texten är tagen ur den heliga skrift, om ock behandlad med stor frihet, hvarigenom möjligen en oratoriet genomgående enhet ej alltid förnimmes. Den af fruarna Stenhammar och Strandberg samt fröken Ås utförda »Trion» var, såsom den nu sjöngs med dramatisk kraft och riktig uppfattning, af en gripande verkan.
Vi tro oss ej säga för mycket, då vi å vår musikaliska allmänhets vägnar frambära ett varmt tack till de frejdade artisterna för den rika njutning de genom konserten beredde vid den närvarande musikvänner, bland hvilka befann sig prinsessan Eugenie med uppvaktning.
För de celebra sångerskorna samt några härvarande amatörer och amatricer, som vid de båda senaste konserterna biträdt, gaf prinsessan Eugenie i lördags middag å Fridhem.
Gotlands Allehanda
Tisdagen den 22 Juli 1879
N:r 59
