Med f. straffängen Vilhelm Petter Engström, som 1874 dömdes för 4:de resan stöld och som 30 sistl. Mars häktades såsom misstänkt för stöld af ett silfvercylinderur med kedja och nyckel af guld från husbonden Jakob Fredin, Bara i Etelhem, hölls i tisdags ransakning å länsfängelset. Ett vittne, frånskilda hustrun Amanda Clason, berättade, att Engström, som erkände sig hafva varit tillsammans med Fredin samma afton på qvällen 30 sistl. Mars inkommit till henne och velat sälja en klocka (som just var den från Fredin stulna), att hon ej ville köpa den, att Engström då ville kasta klockan i väggen och sade till henne. »Gör mig ej olycklig; du förstår väl.» Hustrun C. gaf honom emellertid mat och dryck för att qvarhålla honom, medan hon skyndade ut för att anskaffa polis. Stadsfiskalen ditkom inom kort, då klockan emellertid var försvunnen och Engström bestämdt nekade till stölden. Under uindersökningar efter klockan tilldelade Engström hustrun C. ett par örfilar och upptörde sig vildsint, hvarefter han affördes till häktet. Klockan var fortfarande försvunnen. Morgonen följande dag anstälde tvänne konstaplar undersökning i hustru C:s bostad, der klockan enligt hustru C:s bestämda påstående måste finnas, men förgäfves. Först efter polisens bortgång fick hustrun C. sjelf reda på den i en skänk, då hon inropade en granne och visade den. Engström förnekade detta vittnesmål och sade sig ej haft någon klocka i sina händer, utan påstod, att alltsammans var en intrig af hans hustru och svärmoder, hvilka ville bringa honom på fall, hvarför han trodde, att hustru C. stulit klockan och narrat in honom för att få honom fast. Ett annat vittne, en konstapel, berättade, att Engström, då vittnet i arresten bedt honom omtala sanningen, sagt: Ja, klockan finnes uppe hos Amanda Clason.
Engström fick derefter redogöra för sina lefnadsomständigheter. Han sade sig vara född 1844 i Othem; hans föräldrar voro döda och hade varit båtsmansfolk; han dömdes för första resan stöld 1860. För att få målsegaren hörd uppsköts målet till fredagen, då Fredin vid 25 kronors och hustru C. vid 5 kronors vite skulle vara tillstädes.
Med sjömannen Karl August Fredrikson, hvilken häktats såsom misstänkt att hafva 19 sistl. Mars med knif skurit arbetaren Liljegren, hölls derefter ransakning. De vittnen, som hördes, hade intet graverande för F. att meddela; tvärtom intygade de, att F. varit fullt nykter, hvaremot Liljegren skulle hafva varit bråksam och upprymd. En trettonårig gosse, den ende som äsett Liljegren falla omkull och blifva sanslös, intygade att Fredrikson på intet sätt våldfört sig å Liljegren. Ettaf vittnena, som upplyftade L. från gatan, der han låg sans-lös, sade sig hafva trampat på glasbitar just der L. hade fallit omkull. Fredriksons eget heteeade att genast springa efter hjelp, som af vittnena styrktes, visade äfven, att han antagligen ej varit skyldig till anklagelsen. Gossen, som åsett tilldragelsen, berättade, att L. sprungit före F. och ramlat framstupa i gatan, då något »skramlande» hade hörts. För att få lasarettsläkarens närmare utlåtande om sårets beskaffenhet uppsköts målet till fredagen och resolverade rätten att på grund af hvad som under rausakningen förekommit intet skäl funnes att hålla Fredrikson fortfarande häktad, hvarför han genast skulle frigifvas, men ålades att vid hämtnings äfventyr infinna sig vid nästa förhör.
Från lasarettsläkaren företeddes intyg, att Liljegrens sår ej är af lifsfarlig beskaffenhet.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 9 April 1880
N:r 29