En vandalism, som utöfvats å altarprydnaden i Vestergarns kyrka, har här länge utgjort föremål för meningsbyten och betraktelser af hvarjehanda art, mindre måhända öfver sjelfva attentatet, utan fastmera öfver den djupa förvillelse, som för detsamma måste hafva legat till grund, och som man velat påstå här hafva djupare och mera utgrenade rötter än hvad blott ett enda fall kan gifva vid handen. Omdömen hafva icke saknats i den riktning, som skulle vi här på Gotland, då sådant kan passera, stå efter det öfriga Sverige i sedlig upplysning. Vi behöfva knapt påpeka, huru skef en sådan uppfattning är och huru oberättigadt man dömer, om man skänker någon allmännare betydelse åt hvad som blott är en, dess bättre, fullkomligt enstaka stående yttring af ett fromleri och en fanatism, som möjligen menat väl, men i verkligheten mera skadat än gagnat. Vi hafva tagit del af riksantiqvariens skrifvelse till Visby domkapitel, hvaruti han omnämner, att han affordrat kyrkoherden i församlingen, hr R. Uddin, en förklaring rörande förhållandet. En sådan har ock kommit mig tillhanda, yttrar riksantiqvarien, innehållande erkännande att 2 å altartaflan förekommande »otympliga englabilder» blifvit stympade på sådant sätt, att »en oanständig och för bilder på detta rum vidrig utstyrsel eller, för att tala tydligare, — deras könsdelar» blifvit på pastors tillskyndan borthuggna; — anförande af motiven för detta handlingssätt, nämligen dels den omständighet, att »personer inom församlingen uttryckt sitt missnöje öfver att så skändliga och i denna lilla kyrka klart framstående prydnader skulle finnas midt för den gudstjenstfirande församlingens ögon öfver det bord, der Herrens heliga nattvard utdelas>, dels den omständighet, »att i nyare tider den grundsats gjort sig gällande rörande kyrklig plastik, att allt profant och oskönt bör bannlysas från det kyrkliga rummet» — omnämnande af tvänne mildrande omständigheter 1) att altarprydnaden i fråga, enligt professor K. G. Brunius, är »hållen i dåligt rococo-manér och således icke är något konstverk, 2) att den icke hel ler har någon synnerlig ålder, ty under Kristinas krönta namnschiffer står med tydliga siffror årtalet 1641» — samt slutligen förklaring, att en anmälan om den tillämnade stympningen i den ordning, som k. m:ts nåd. förordning af 29 November 1867 föreskrifver »föreföll af lätt förklarliga skäl i detta fall motbjudandea.
Med afseende på det senast anförda, fortsätter hr H., måste jag göra den anmärkning, att jag icke kan anse något skäl finnas, som förmådde göra en anmälan i laga ordning »motbjudande». Hvad i mer än 2 århundrade Vestergarns församling sett, borde i en officiell skrifvelse kunna uttalas utan att framkalla en motbjudande känsla, isynnerhet som det icke är fråga om en »oanständig utstyrsel», såsom det heter i pastorsembetets skrifvelse, utan om något som af naturen tillhör menniskans kropp och som derför icke kan anses vara i och för sig oanständigt.
Hr H. erinrar, att han vid besök i kyrkan å ömse sidor öfverst på altarprydnaden af sandsten funnit tvänne liggande, helt små englar eller genier, såsom man måhända hellre bör kalla dem, eftersom de sakna vingar. Han ber att få fästa domkapitlets särskilda uppmärksamhet derpå att dessa bilder äro små och derjämte platserade så högt upp, att de visserligen icke tvinga sig på församlingens blickar. Af de handlingar, som vår gudstjenstordning föreskrifver eller föranleder, finnes ej heller någon enda, som gör det nödvändigt att lyfta blicken så högt som till altarprydnadens öfverkant. Allenast af en händelse kan således blicken falla på dessa bilder.
De gotländska kyrkornas under loppet af 1600-talet tillkomna sandstens-altarprydnader äro visserligen i allmänhet icke konstverk af större värde, några af dem äro till och med ur konstens synpunkt ytterst underhaltiga.
Detta gäller dock icke altarprydnaden i Ve stergarn, hvilken obestridligen är en af de bättre i sitt slag. Detta mitt omdöme står således i strid med det af professor Brunius uttalade, som af pastorsembetet anföres. Den, som känner, hvilken förkärlek Brunius hyste för medeltidens konst och hvilken benägenhet han hade att ringakta senare perioders konstverksamhet, kan icke i hans uttalande finna skäl att jäfva giltigheten af mitt omdöme i detta fall.
Visserligen må medgifvas, att dessa sandstensaltarprydnader från 1600-talet gemenligen bilda en ganska skärande kontrast till de i arkitektoniskt hänseende formsköna gotländska landskyrkorna. Men denna kontrast kännes vida mindre i Vestergarns kyrka, som genom torftighet i anordning och utstyrsel står betydligt efter flertalet af öns kyrkor. Hos altarprydnaden sjelf finnes således intet, som kan utgöra ett berättigande för en omild behandling.
Jag vill ingalunda härmed hafva sagt, fortsätter riksantiqvarien, att denna altarprydnad, derest den hade varit sämre och derjämte tillhört en rikare utstyrd kyrka, hade bort eller fått behandlas med ringaktning. Ej heller kan jag godkänna pastorsembetets åsigt, att den såsom ej äldre än från år 1641 ej skulle ega något större intresse. Denna altarprydnad har för sin tillkomst att tacka en förgången generations fromma begär att på ett sätt, som den ansåg värdigt och skönt, smycka Guds hus och har, på grund deraf de mest berättigade anspråk att omsorgsfullt och oförändradt vårdas. Vill den nuvarande församlingen täfla med sina föregångare i fromt nit att pryda sin kyrka och å hennes altare uppsätta en ny altarprydnad, hvilken på grund af de bättre insigter nutiden eger, skulle vara utförd i närmare öfverensstämmelse med kyrkan i öfrigt, vore det naturligtvis en vinst, om den nuvarande altarprydnaden blefve ersatt af en bättre. Men äfven i detta fall kräfver en sanskyldig pietet mot ett framfaret slägte och dess minnen för att icke tala om lagens uttryckliga bud, att den gamla altartaflan erhåller nödig omvårdnad. Hennes vanvård kan icke försvaras, ännu mindre ett stympande. Här har t. o. m. den ännu på altaret stående taflan blifvit stympad, utan att dertill finnes någon giltig anledning.
Visserligen har pastorsembetet som skäl för sin åtgärd anfört församlingsmedlemmars missnöje öfver könsdelarnes förekomst hos de 2 bilderna, som skulle vara opassande och, förmodar jag, störande inverka på andakten.
Detta skäl är det mig omöjligt att godkänna.
Man kan visserligen tänka sig fall, då en konstnär af lägre rang antingen till följd af tidens oblyghet eller sin egen eller blott och bart genom otymplighet förser en i mensklig gestalt utarbetad bild med könsdelar af sådant utseende eller sådan ställning, att de tilldraga sig åskådarens uppmärksamhet och hos honom framkalla sinliga retelser. Att så icke kan hafva varit händelsen med de 2 bilderna i Vestergarn är uppenbart af deras litenhet, deras läge högt upp samt kan jag tillägga, läget af deras nedre extremiteter. Det synes mig derför klart att om någon församlingsbo för sin själasörjare anmält, att de &å dessa bilder framstälda könsorganen verkat retande, det varit dennes plikt att fästa uppmärksamhet derpå, att felet ej låg hos bilderna utan hos den klagande sjelf och att det öfverklagade missförhållandet ingalunda kunde afhjelpas genom bildernas stympning, utan att det enda dugliga botemedlet bestod i den inneboende sinlighetens bekämpande. Så mycket större skäl hade pastor att handla så, som han genom könsdelarnes borttagande å bilderna icke allenast icke hjelpte den eller de klagande utan dessutom just genom sin åtgärd på desammas könsdelar riktade alla deras uppmärksamhet i församlingen, som dittills icke sett dem eller sett dem utan att märka dem eller reflektera öfver dem. Jag är öfvertygad derom, att en opartisk undersökning skall visa, att den ifrågavarande stympningen inom socknen framkallat anmärkningar och skämt, som icke kunna anses höfviska, och att pastor således för den närmaste tiden och måhända för en lång kommande tid verkat, mot sin vilja, till nedsåttande af sedlighet i känslor, tankar och ord.
Det är ingalunda min mening att vilja uppträda mot den i pastorsembetets skrifvelse åbe ropade grundsatsen, att den utstyrsel man gifver en kyrka bör stå i öfverensstämmelse med rummets heliga bestämmelse. Skulle den nuvarande församligen vilja på något sätt pryda sin kyrka och dervid icke ställa sig till efterrättelse denna grundsats, skulle jag vilja vara den förste att deremot inlägga en allvarlig protest. Annorledes ställer sig förhållandet i detta fall, då det gäller en af gammalt — sedan mer än 2 århundrade — i kyrkan befintlig prydnad.
Riksantiqvarien öfvergår derefter till en utredning af sakens rättsliga sida, ifråga hvarom han yttrar:
Rätten att med en sådan företaga ändringar eller stympningar tillerkänner lagen icke den enskildes, icke ens hela församlingens godtycke, hvilket alltför ofta icke grundar sig på den i dylika förhållanden nödiga insigten och derjämte — såsom detta fall beklagligen visar — icke alltid är förenadt med nödig vishet att pröfva i hvad mån ändring är nödig oeh huru den lämpligast bör utföras, utan föreskrifves härom att en tillämnad förändring ef ett kyrkligt minnesmärke bör på förhand anmälas, så att den myndighet, som har sig uppdraget att vaka öfver landets fornminnen och som, genom att aktgifva på förhållandena sådana de gestaltat sig under århundradens lopp och icke sådana de te sig i den isolering, som bristande insigt eller obetänksamhet skapa, kan döma utan att villas af ögonblickets skefva ingifvelser. Som pastor i detta fall ieke anmält den behandling, han ville låta altarprydnadens englabilder undergå och således handlat i strid mot k. m:ts nådiga förordning af den 29 November 1869, får jag, på grund af den skyldighet som denna förordnings 12 paragr. ålägger mig, anhålla att domkapitlet ville gifva vederbörande en föreställning för den försummelse att iakttaga gällande lag, som -han låtit komma sig till last. Jag eger icke rätt begära att denna föreställning äfven må gälla den ovishet han genom sitt åtgörande i denna sak lagt i dagen.
Domkapitlet förehade vid sammanträde i onsdags saken till pröfning. Den föreställning, som dervid med anledning af riksantiqvariens hemställan beslöts, tog den mera lindriga formen af en skrifvelse, med bifogande af riksantiqvariens utlåtande, till kyrkoherden i församlingen, hvaruti han erinras om det lagstridiga i sitt förfaringssätt vid altarprydnadens stympning.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 30 Juli 1880
N:r 61
