Dag: 5 augusti 2022

I morgon, den 27 Juli, hitväntas, såsom bekant är, en talrik skara af bildade. tyske män — man har uppgifvit antalet till vidpass 80 —, åtföljde af några damer. Bland dessa resande — från Hamburg, Lübeck, Bremen och Stralsund, med flera städer — finnas många akademiskt bildade, flera arkeologer, några genom utgifna historiska skrifter i sitt heniland frejdade författare, samt mänga framstående affärsmän. Efter att hafva besökt Bornholm samt Borgholm och Öland, ämna de uppehålla sig på Gotland tre dagar, af hvilka den sista skall egnas åt en på jernvägen gjord utflykt till Barlingbo, Roma, Etelhem och Stånga. Den benämning, som, enligt det tryckta reseprogrammet, gifvits åt denna färd, näml. »Hansische Wisby-fahrt 1881» och flera andra omständigheter, gifva vid handen, att det icke är en vanlig lustresa, som nu är i fråga: det är för dessa söner af de gamla tyska hansestäderna ett historiskt intresse, som styrer deras väg till den forna hansestaden på Gotland, i hvilken under 12:e, 13:e och 14:e århundradena en mycket stor mängd tyske köpmän dels voro bosatte, dels kommo och gingo under sina affärs resor till Östersjöns handelsplatser, och i hvilken desse Tyskar utgjorde en ganska inflytelserik del af det då utomordentligt mäktiga och blomstrande samhället, på hvars hela lif och lynne, på hvars lagar, språk och seder, på hvars bygnader och gator de tryckte en afgjordt forntysk prägel — om hvilket allt talrika monumenter, lagböcker, urkunder, slägtnamn och andra minnesmärken bära ett talande vittnesbörd.
Och det är med dessa historiska slägtminnen, som de resande vilja göra bekantskap. Mången bland dessa från de nordtyska städerna härstammande män skall troligen här komma att vandra bland förfäders verk, bland förfäders grafvar.
Med hänsyn till detta väntade gästbesök torde-det ej vara olämpligt, att något utförligare erinra om forna tyska förbållanden på Gotland. Genom sitt läge nästan midt emellan Nord-Tyskland, Sverige och Ryssland, med hvilket sistnämda land en ytterst liflig handel ägde rum, och öfver hvilket handelsförbindelserna sträckte sig långt in i Asien och i grekiske kejsarens stater, samt genom sitt i långa tider upprätthållna oberoende och sin sjelfstyrelse utgjorde Gotland icke blott en beqväm mellanplats för varubytet mellan Nordens och Österns länder, utan ock en stor frihamn, der, i följd af talrika handelsförbund, sjöfart och köpenskap blomstrade och trifdes. Snart uppstod också i Visby af handlande från särskilda tyska städer ett stort handelssällskap, som anses för det äldsta bland alla, mellan tyske köpmän i främmande land bildade >»Hansor> (föreningar till inbördes skydd), och som på 1200-talet blef det mäktigaste af dem alla. Redan 1181 omtalas i urkunderna »Tyskarne, hvilka handla på Gotland». Det stora Hanseförbundet var länge deladt i 3:ne s. k. »tertialer», hvilkas hufvudstäder voro Köln, Visby och Liibeck. Länge innehade Visby, som den tiden var rikare och mäktigare än Köln, Lübeck, Hamburg, Stralsund och Stettin, den vigtigaste platsen i förbundet; men — efter långvariga strider med Lübeck, som eftersträfvade och slutligen vann herraväldet öfver Östersjö-handeln, samt i följd af Mongolernas eröfringar i Ryssland under förra hälften af 1200-talet, och danske konung Valdemar Atterdags eröfring och sköfling 1361, samt Fetaliebrödernas vid slutet af 1300-talet all samfärdsel förhindrande plundringar och sjöröfverier, efter talrika blodiga strider med Danskar, Lübeckare, Meklenburgare och Svenskar, och isynnerhet sedan nya handelsvägar till Österns länder blifvit funna, hade Visby småningom förlorat sina förut så talrika handelskunder, sina stora rikedomar och sin höga rang, samt- npphörde ungefär vid början af 1500-talet att vara ledamot af Hanseförbundet. Och på 1530-talet skref en utländsk furstinna, kejsar Karl den 5:s syster Maria, regentinna i Nederländerna, dessa minnesvärda ord: »Visby var den »förnämsta staden vid Östersjön. Nu ligga dess tempel i ruiner. Gud visar så, att »på jorden finnes intet, hvarpå man sig med säkerhet kan förlita».
Såsom nämndt är, var Visby under ett par århundraden Nordens förnämsta stapelplats. Der samlades handelsmän från Tyskland, Ryssland, Lifland, Nederländerna, Sverige, England och Frankrike, af hvilka de 4-förstnämnda nationerna åt sig bygde särskilda kyrkor. Talrikast voro dock Tyskarne. Det var på 1200 talet i Tyskland vanligt, att bedöma vidden af en köpmans verksamhet efter den omständigheten, hurnvida han plägade fara till Gotland eller icke. De

»Tyskar, hvilka besöka Gotland»,
såsom de benämnde sig i bref och handlingar, och som i Visby för sina skrifvelser begagnade ett eget stort och prydligt sigill med nämnda omskrift — utgjorde i hemlandet en förnämligare köpmannaklass. Till Rådet i Visby, som bestod af 18 gotländske och lika många tyske senatorer, vädjade man från flera länder itvistiga handels-mål, liksom till en högsta domstol. Af de 2:ne fogderne eller borgmästarne var den ene gotländsk, den andre tysk, och »Wisby stads-lag» var författad på både gotländska och tyska språket. Stadens äfven i främmande land antagna Sjö-Rätt (»Wisbyer Water-recht der kooplüde und Schippere») var, såsom den anförda titeln visar, skrifven på tysk mun-art. Tyskarne i Visky hade ett eget Gille, hvar skyddspatron var konung Knut den helige.
Bland de öfvervälden och styrelser, hvilka, när storhetstiden närmade sig slutet, omvexlade på ön, bör här icke förglömmas Tyske Ordens-riddarnes 10-åriga regering (1398—1408). När det blef bekant, att Ordens-riddarne ämnade till svensk-dansknorske unionskonungen. återlemna ön, skickade Gotlänningarne sändebud till Ordens härmästare i Preussen med bön, att få för framtiden stanna under Ordens-riddarnes rättrådiga och högt värderade styrelse, hvilken böns uppfyllande dock politiska omständigheter gjorde omöjligt. Från Juli 1525 till Aug. 1526 styrdes Gotland afen libeckisk höfvitsman. Om dessa tilldragelser må för öfrigt hänvisas till Gotlands historia.
I främsta rummet bland bibehållna tyska minnesmärken bör nämnas den storartade kyrkan Sankt Maria, bygd af Tyskar — »per manus Theutonicorum constructå», såsom det heter i det bibehållna latinska invigningsdiplomet — och högtidligen invigd år 1225 den 27:e Juli, just samma dag, som de tyske resande väntas hit anlända. Denna dag är i öns historia för öfrigt mirklig genom tvenne vigtiga tilldragelser, näml. k. Valdemars eröfring af Visby år 1361, samt det s. k. »Stora skeppsbrottet» vid Visby år 1566, då bland andra, högre och lägre befälhafvare och 7,000 man af besättningen på den förenade danska och libeckiska flottan, lübeckiske amiralen, borgmästaren Bartholomeus Thinnapfel omkom i vågorna; och blef, jemte många sina landsmän, begrafven i Sankt Maria\’s\’chor: på högchorets norra mur finnes -Thinnapfel\’s oljemålade minnestafla, der han föreställes knäböjande vid Frälsarens kors, och omgifningarna antyda det sätt, hvarpå han omkom. Af de ganska mänga tyske Visbybor, som i denna tyska kyrka hafva fått sina hviloplatser, må nu endast nämnas borgmästaren i Visby, Hans Tnritz, född i Salzwedel i Sachsen, död 1629, hvilken, enligt sagan, började såsom skomakaregesäll och på ett underbart sätt kom att hitta den gyllene skatten i Sankt Klemens kyrkmur. (Om dessa tilldragelser och om denna saga se Gotlands historien!)
Ett annat yngre, borgerligt bygnads-minne är det Burmeister\’ska (nu Bolling\’ska) huset från 1661, med sin prydliga sal och de många tyska bibelspråken på bjelkarne i taket och under målningarna på väggarna. — Om utrymmét tilläte, skulle här kunna uppräknas en ofantlig mängd äkta tyska slägtnamn, som finnas i medeltidens urkunder och på Maria-kyrkans grafstenar, och af hvilka några bäras af ännu lefvande slägter.
Ofvan är nämndt, att Tyskarne i Visby hade sitt eget sigill: dess stamp, liksom det tyska Kunuts-gillets, är att räkna bland klenoderna i härvarande högre läroverks historiska samling. Dessa sigiller äro prydligt graverade i tunna metallplatter-af bronz eller mässing: de hafva på öfre sidan en liten tapp, hvilken begagnades såsom handtag vid aftryckningen på vaxet. Enär Gotlands Allehanda ombesörjt en i originalets storlek fullt noggrann xylografisk afbildning utaf det förra och för tillfället vigtigare af dessa sigiller, näml. af det som har till omskrift: Tyskarne, hvilka besöka Gotland, så kan här en teckning deraf meddelas. Det har följande utseende:

Såsom man ser, framställer sigillet bilden af en bladrik liljestängel omgifven af 2:ne mindre, från samma grund uppskjutande; likaledes blädrika liljestänglar. Det är samma sinnebildliga lije-ornament, som finnes på ett par mycket gamla Visby\’stadssigiller, på de äldsta Visby-mynten, på dörrstycket öfver sydvestra porten till Sankt Nikolaus, och flerestådes. Liljan är, såsom bekant, på kyrkliga föremål en sinnebild af helighet, oskuld och frid. På verldsliga föremål torde den praktfulla, doftrika blomman vara en symbol af rikedom och prakt, likasom den ock här möjligen kan beteckna den omisskänliga gudsfruktan och fromhet, som medeltidens rika borgerliga samhällen ådagalade i ifrigt byggande af kyrkor, kloster, helgeandshus och gillestugor, samt äfven af den frid, som bandeln vill stifta mellan jordens folk. Men hvad betyder det väl, att liljan i detta sigill har trenne stänglar? Betyder det i from kyrklig mening, såsom vanligt, den heliga trefaldigheten, eller i verldslig, hanseatisk mening det tyska Hanseförbundets en tid trenne förgreningar eller »tertialer»: Köln, Visby, Lübeck ?…..
Omskriften är i s. k. gotiska majuskler (stora bokstäfver), hvilkas karakter antyda en mycket hög ålder, troligen tiden omkring år 1200, ordagrant följande: Död SIGILL. THEVTHONICOR\’. GUTLA(N)DIA\’. FREQVENTANTIVM d. ä.: Sigillum Theuthonicorum Gutlandiam frequentantium, och på svenska: »De Tyskars sigill, hvilka besöka Gotland».
Hur talrika och vigtiga de permebref, de med konungar, storfurstar stadsstyrelser och andliga korporationer afslutade traktater voro, hvilka detta stora, vackra sigill, bredvid den mäktiga föreningens patriciske »åldermäns» små privata sigiller, varit vidhängdt, kan man lätt föreställa sig. Veterligen finnas icke i vårt land några sådana permebref qvat: de hafva gått förlorade liksom Visby storhet såsom hanseatisk hufvudstad, såsom Östersjöhandelns drottning.
Men minnet lefver.
Och långväga stamförvandter, forntidsforskande skriftställare och konstvänner komma för att skåda ruinerna af denna storhet, för att kärleksfullt studera detta minne.
Vare de välkomne!
C. J. Bergman.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 26 Juli 1881
N:r 59