Dag: 24 augusti 2022

Det åtal mot Visby rådhusrätts ledamöter, som justitieombudsmannen på angifvelse ar hattm. de Brun och Maria Larsson låtiv anställa i hofrätten, har genom utslag afsamma rätt 15 innevarande månad ovillats.

Södra häradsrätten.
Länsman Enemans slutliga svaromål uti det bekanta s. k. poststöldmålet har följande lydelse :
Arbetaren A. Pettersson och f. postföraren P. J. Jakobsson, som hvar för sig uti måler ägångna stämmogar bl. a. yrkat ansvar å mig för det jag skulle hatva gripit polismakten i ciubetet ocu för det jug dervid skule barva gått olagligt till väga, på sätt handlingarna närmare tormäla, hafva, enligt mitt törmenande, saknat skäl för den rattegång de austält, sedan de omständigheter, som under rättegången inlupit, i sammanhang tagas i betraktande.
Besvarande här uedan de hutvadfrågor, som förekomma, inskränker jag mig av endast bestrida de miudre, som enligt mitt formenande icke förtjenande vidare omordande än hvad som skett. Dessa hutvudtrågor auser jag vara mitt tillvitade obehöriga iugripande 1 polismakten och mitt mig påbördade olagliga beteende dervid.
Hvad första frågan angår, anhåller jag få eriura, att vid den anmälan om begången stöld ar postväskan från Alfva, som at postmästaren O. Lagergren gjordes til min son och mig, hvilken stöld postmastaren, enligt postioraren Jakobssons. uppgift, förmälde vara begången ar arbetaren A. Pettersson, min sou, som hade ew ullfällgt iörordnaude att vikariera for mig, anmodade mig burada honom vid den polisuudersökniug, som al postmästaren begardes, och hvilken han, säsom mindre van, icke på egen hand ansåg sig kunna utföra, hvarvid jag derjämte skulle tillvägagå efter sig företeende omständigheter. Jag var således vid tilltället biträdande polistjensteman och handlade såsom sådan ifrågavarande polisundersökning. Dessutom ansåg jag mig såsom ordinarie krono länsman i distriktet icke allenast hafva rittighet att inställa mig der anmälan om ett brott var begånget, utan ock hafva skyldighet att då sådant pårordrades och var at nöden, bidraga till upptäckandet deraf.
I öfrigt tillåter jag mig hänvisa till herr kronofogden Bokströms i anledning af A. Pettersson hos k.m:ts befallniugshafvande anförda klagan, verkstälda undersökning samt k. m:ts befallningshafvandes resolution, hvarigenom framgår, att ingen anmärkning öfver mina polisåtgärder förekommit.
Beträffande andra klagopunkten, eller att jag genom mina vid tillfället utförda af vederbörande för olagliga ansedda åtgärder, skulle hafva tvunugit till bekännelse af brott m. m., så är detta påstående den fullkomligaste osanning, Att vid utrönande af brott olika åsigter kunna finnas om lämpligaste sättet att gå till väga, är utom allt tvifvel. Men en lång tjenstemannabana gifver erfarenhet härnti. Min åsigt är, att det allmänna rättsmedvetandet uppställer stora kraf på en polistjensteman, och att kraft och beslutsamhet, der och då man är öfvertygad om att ett brott är begånget, är oafvisligen ett af dessa kraf.
Klemiga och halfva åtgärder föra sällan till målet. Jag vill dermed icke hafva påstått, att nitet bör hänföra till lagarnes öfverträdande, eller, med speciel tillämpning af dessa åsigter på ifrågavarande fall, hoppas jag är och skall blifva ådagalagdt, att jag icke gått ntöfver gränsen af hvad jag ansett vara rätt och lagligt. Härvid måste jag dock förutsätta, att man betraktar alla mina åtgärder i sammanhang och icke i lösryckta delar eller oriktiga slutsatser.
Till en början måste jag anhålla få uppmärksamma, under hvilka förhållanden ifrågavarande polisundersökning företogs.
Så visar sig, att postmästare Lagergren anmälde, att postsväskan var borta och shuen, enligt postförarens uppgift, af arbetaren Pettersson, den s. k. »smålandspelle»; att jag vid ankomsten till Hemse postkontor, der Jakobsson och Pettersson voro fasttagua, af Jakobsson sjelf erhöll uppgitt på, att Alfva-väskan var borta och tillgripen af nämde Pettersson ; och att vid noggrannare eftersinnande, jämväl Pettersson vid tillfället instämde i Jakobssons uppgift, med afseende å att viäskan var försvunnen, men stulen af Jakobsson sjelf.
Att det efter dessa upplysningar syntes mig fullt konstateradt, att väskan var borta och stulen är uppenbart, vare sig nu att dem ene eller den andre af de här handlande personer tillegnat sig väskan, eller båda i kompani, Något tvitvel härpå förefans ej; det hade varit ett fel å min sida att tvifla.
Att nu undersöka postskjutsen anbefalde jag visserligen, men som kändt, utan resultat, ehuru «de personer, som verkstälde denna undersökning, gjorde det säkert efter bästa förmåga och voro öfvertygade om då (och är det sannolikt ännu), att väskan vid detta tillfälle, icke var i fotsacken, emedan denne, som styrkt är, >kastades framåt» emot marken, hvarvid väskan prompt skulle åstadkommit skrammel, påfiäst, såsom den var, af jerulänkar, stång och lås; att fotsacken var sönder då kunde visitationsförrättarne icke heller observera.
Men, oatsedt detta, ansåg jag denna åtgärd mindre förande till väskans npptilckt, ty hvem skulle säkrare än postföraren sjelf veta om väskan fans i vagnen eller ej, då ju de öfriga väskorna, som han medförde, voro af honom till postkontoret behörigen aflevererade? Icke kunde man dessutom antaga ens såsom tänkbart, att postförareu, som några minuter förut emottagit väskan, aumilt att den var stulen innan han undersökte vagnen ? hvilket han säger sig hatva gjort med både vagn och fotsack (H:s R:s pr-k, af d. 11 Maj). Han stod med sin person dessutom i. ansvar för väskan och förmälde ju vid förhöret att han, till följd ar Petterssons förslag om att stjäla väskan, för yttermera säkerhet »stälde den i åkstolen emellan sig och Lundberg?» (det är en senare uppgift att han stack den ner under fotsacken). — Lägges det till att postmästar Lindquist (se hans berättelse i protokollet för den 11 Maj) profförsökte att tå väskan under fotsacken, då den var tillknäpt, och att detta försök skedde med samma våska, tfotsack och postförare, men att det visade sig vara omöjligt, — så har man fullt berättigande att antaga såsom omöjligt, att väskan kunnat komma i fotsacken på det af Jakobsson senare uppgifna sätt.
Jag tillåter mig sammanföra dessa förbållandena, enär man har ansett att kronobetjeningen lösligt verkstält den undersökning, som bort föregå.
I denna del af målet synes mig kort för domstolen vara noggrant åskådliggjordt lokala förhållandena vid Hemso. Jag auhåller tå omförmäla något derom, då detta stå: i samband med det vid tillfället tämligen allmänt antagna tvifvel om att väskan fans vid undersökningen, och tron på att den sederméra blitvit instucken i fotsacken.
Postkontorets gård, der skjutsen stod, är bakom och något nordligare från manbygnaden, utmed vågen till jernvägsstationen. Från kontoret, beläget i bygnadens södra ända och ifrån landsvägen bredvid posthuset, kunna svårligen de personer, svm från jernvägsstationen ämna sig till postkoutoret och tvärtom, upptäckas, derest de vilja begagna sig at denna väg. Tillfället ar komma till.och ifrån postskjutsen osedd, var således gynsamt, synnerligen som postskjutsen stod i ect på gården anbragt skjul. Pettersson, som uppger sig vid tillfället varit så full, att han toll at vagnen strax vid Högby värdshus, i akt och mening att komma fortare till jernvägsstationen (H:s R:s pr.-k. tf. d. 11 Maj) hade således hatt beqvämare att, om han hållit sig fast å skjutsen till postkontoret, komma deritrån och till jernvägsstativnen. Jakobsson, som vid upptäckten af väskans förlust, törmäler sig (ptrk. 1. d. 11 Maj) »spruugit», till stället der Pettersson »föll af», (enligt Jakobsson »sveg af»,) för att se törmodligen om ej väskan också »fallit», Äfven härom har jag tillåtit mig orda vidlyttigt, men för mig hvuar ett dunkel öfver det hela; men med tiden kanske det kan vinnas ljus.
Jag anhåller få öfvergå till bemötande angående användandet ar tängsel. För att fatta situationen är det nödigt att erinra om följande förhållanden: att både Pettersson och Jakobsson voro mer eller mindre berusade; att bädu misstänkte hvarandra för stölden, att båda, åtminstone Pettersson, voro kända för att vara wvildsinta; att hvar och en af dem hade lätt för av springa ut och fly; att under förutsättning af törötvadt tillgrepp, som här tör mig tycktes fullkomligt sakert, väskan kunnat för alltid undanrödjus; och att sålunda allt ändamål med ordningsmaktens mellankomst förtelats, De anöllo visserligen icke, men att afvakta evt dylikt syntes mig ej rådnigt. Det var under dessa för hälluu den, som jag avsåg mig böra försäkra mig om personerna, hvilket, då handtängsel medturdes, derigenom lämpligast kuude ske. Dessa användes sålunda endast för att hålla dem fast och betaga dem möjligheten till flykt, och begagnades endast så lindrigt, att deryf icke förorsakades dem någon skada och kunde icke orsaka dem någon smärta. Detta är at flera trovärdiga styrkt (H:s R:ns pr.-k, för den 11 Maj, 6 Sept.) De hade dessutom hvardera en hand ledig och kunde således modefiera skrufven, hvilket de också gjorde. Hade skada följt, så var läkare att på platsen att tillgå, af hvilken de vil ej heller underlåtit att begagna sig, och som jag, i sådant fall, skulle varit den första att tillkalla; ty att pina någon menniska, ätven den största brottsling, derpå har jag aldrig nuder min tämligen långa tjestebana tänkt, långt mindre gjorr, men det var nödigt att med osanningar af alla slag färglägga historien, för att inför allmänheten göra vederbörande till martyrer.
Kommer så ordningen omorda den med Pettersson ingångna öfverenskommelsen.
Jag tvekade länge att inlåta mig med Pettersson i denna förlikning; men då han besökte mig och bad derom och flera gångar genom andra gjorde framställning om att vilja nedlägga målet (H:s R:s pr.-k. för den 11 Maj, 6 Sept.) bestämde jag mig slutligen hiärför, på sätt jag förut inför Härads-Rätten uppgifvit. Anhåller endast att härom få tillägga, att mina bevekelsegrunder icke var rädsla för det ansvar som i anledning af mina polisåtgärder kunde drabba mig, emedan jag visste med mig sjelf att jag handlat efter bästa öfvertygelse; men då man icke kan undgå att beröras af att se sig vara föremål för en kombinerad hämd, och att oupphörligt förnimma huru i hela denna rättegång mina handlingar vanställas, ansåg jag till vinnande af lugn, att jag kunde ingå på den föreslagna förlikningen.
Men hvad jag icke kunde förutse, ens icke ana, blef den stackars mannen, Pettersson, antastad af mina fiender och — aunorlunda kan jag icke förklara det — lockad eller öfvertalad, kanske bådadera, att underteckna en handling, hvarigeaom han återkallade den så nyligen ingångna öfverenskommelsen, under i samma handling angifna skäl, att han, bland annat, vid undertecknandet af öfverenskommelsen med mig, varit till den grad berosad, att han ej visste hvad han gjorde. Nu vill jag, med anledning af hvad i denna återkallelse förekommer åberopa mina vittnen : hrr stationsinspektor Lokrantz, apotekare Svensson, Miihrer, Lönnies och ynglingen Niklasson, alla trovärdiga och hederliga män.
Desse hafva på salighetsed intygat, att Pettersson varit fullkomligt nykter, såväl vid tillfället, då han undertecknade förlikningen, som ock flere dagar efteråt uttryckt sin glädje öfver att han gjort det.
Jag förbigår med föraktets tystnad all den uselhet, som Pettersson i återkallelseskriften anfört, eller i hans namn blifvit anfördt, uuder förklaring, att, så vidt jag förnummit, sällan en eländigare advokatyr blifvit till svensk domstol framlemnad, ty den, som har panua att fräckt motsäga, hvad 5 aktningsvärda män besvurit, för den synes icke sanning, heder och rättvisa hafva mycken betydelse. Jag yrkar likväl, att då Pettersson ingått öfverenskommelsen med mig med fri vilja och är myudig man, samma öfverenskommelse må af häradsrätten varda faststäld och käromålet till följd deraf underkännas.
Med afseende å garfvaren Lundbergs vittnesmål, har jag att anföra följande:
Jämföres detta vittnesmål (H:s R:s pr.-k. för den 6 Sept.) med de 2:ne under edsförpliktelse afgifna till hr justitie-ombudsmannen insända vittnesattester (H:s R:spr.-k. för den 11 Maj) så företer sig, hvad ock häradsrätten anmärkt, >icke oväsendtliga skiljaktligheter>, som Lundberg förklarade dermed, att »hau icke författat dessa attester>, hvarjämte det af ordalagen i vittnesmålet vill framgå, att Lundberg icke ens undertecknat dessa attester, då de 2:ne handlingar han undertecknat, icke innehållit »något som Lundberg icke kunnat underteckna». De attester, »som Lundberg», på uppmaning af Petterssous biträden undertecknat, »mäåste alltså icke Lundberg anse vara af lika innehåll med vittnesmålet och följaktligen vara till sitt innehåll oriktiga, måhända andra, än de som han verkligen uuderskrifvit.
Det torde vara så mycket mera af vigt att vinna utredning af detta förhållande, som herr justitieombudsmanuen, enligt i protokollet införda ordalag, särdeles med afseende å dessa vittnesattester just synes hafva anbefallt åtalas anställaude. Om nu, såsom ofvan är antydt, de insända attesterna icke skulle vara exakta, — lika med vittnesmålet äro de åtminstone icke — och dock hela åtalet till hufvudsaklig del måhända grundadt på dem; så hemställes till häradsrätten, huruvida icke så stora skäl här förefiunes, att Landberg ånyo må iukallas för att än vidare höras, då också utredt kunde blitva, hvilka de af Lundberg angitna, »Petterssons biträden» äro. — Den betydliga skiljuktighet, som förefiunes emellan vittnesattesterna och vittnesmålet, synes mig påkalla åklagaren herr laudsfiskalens m, m. Dahlbäcks synnerliga uppmärksamhet.
Sluthgen anhåller jag att emut Petterssons vid sista rättegången atgitna digra antörande nedlägga min lifligaste protest, likasom bestrida allt hvad deri yrkas, såsom, efter hvad som förekommit sakuande allt slags stöd i rättegåugshandlingarna. Om Pettersson i lämpliga delar riktat sma yrkanden mot Jakobson svim genom sin bestämda augifvelse om Petterssons brottslighet föranledt denna bedröfliga rättegång, så kunde måhända något skäl fiunas; mot mig, som jag hoppas, icke. Jag bestrider desslikes på det krattigaste de oförsynta ersättuiugsuuspråk, som Pettersson till rätten ingitvit vch förmodar dessa anspråks orimlighet skall iunebära dess eget underkännande.
Lika kraftigt bestrider jag Jakobssous båda yrkanden och begäran om ersättning, och yrkar att intet må bifallas, emedau allt är, enligt mitt förmeuande, orättvist. Jag skulle måhända i min ordning yrka ersättning, men soin mina motparter sannolikt icke kunde betala derest sadun beviljades, så atstår jag derifrån och tår nöja mig med, alla de obehag jag i och för denna sak erhållit, och hvuka icke kunna ersättas.
Derest min tramställning, angående Lundbergs vidare hörande icke skalle bifallas eller föranleda målets vidare handläggniug, öfverlemnar jag målet för min del till dvwstolens afgorande; och anser mig till sist böra. vördsamt fästa uppmärksamheten på, hvad häradsrätten torde hafva bemärkt, att jag är föremål för en kombinerad -hämdplan, hvarvid mina här syuliga motparter varit redskap åt de icke syulige; ty miu fålla ötvertygelse är, att hvarken Pettersson eller Jakobsson, lewmnade åt sig sjelfve, hade uppträdt och anstält en rättegång, till hvilken de egentligen sjeltve varit roveu och upphofvet.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 25 November 1881
N:r 94