Månad: augusti 2022

GOTLAND
AF
C. J. BERGMAN.

Ungefär midt emellan Öland och Småland i vester och Kurland i öster ligger Gotland, bland Sveriges öar den största, bland rikets lin det minsta till folkmängd och näst det minsta till yt-innehåll*, men ingalunda det minsta i hänsyn till historiska minnen, För sitt förmånliga läge nästan midt i hafvet har ön blifvit kallad »Östersjöns öga». Århundraden har det gifvits, då en härlig glans från detta öga strålade ut öfver land och haf. Tidigt hade dristig sjöfart till Östersjöns östra länder, och efterhand, på 11-, 12- och 1300-talen, vidsträckta handelsförbindelser, lycklig köpenskap och borgerlig idoghet på ön hopat ofantlig rikedom. Rikedomen, tros-nitet och skönhetssinnet smyckade bygderna med talrika, ståtliga kyrkor. Sjelfständighets-lynnet uppförde mångenstädes vid dessa kyrkor kasteller för att värna tempelskatterna och folkets dyrbarheter; odalmännen bodde i fasta och hvälfda stenhus, köpstadsfolket inom väldiga, tornprydda murar.
Så långt tillbaka i tiden som häfd och sägen gå, har Gotland varit i politisk förening med Sverige: redan före år 1000 hade Gutarne frivilligt gifvit sig under Svea konung. Ofta blef dock föreningsbandet sönderslitet efter blodiga strider på ön mellan Östersjöns grannfolk. Konung Gustaf Vasa yttrade på en riksdag, att >Gotland är en märklig ledamot af Sveriges rike». Det är ord, som böra gälla för alla tider. Hans samtida, konung Christian III, förklarade ön vara »en nyckel till Nordens tre riken». Det är ord, som gälde för hänfarna tidehvarf. Konung Oscar I benämnde ön vid ett högtidligt möte med länets vapenföra manskap: >en dyrbar perla i Sveriges krona. Måtte Gotlands folk alltid göra sin fagra ö värdig denna benämning! En fjerde stordrott, blomsterkonungen Carl von Linné, skref en gång till k. Adolf Fredrik, att »Gotlands inbyggare lefva i ett härligt och behageligt land», Och flerestädes har han prisat öns sydländska växtlif; om dess ängar har han yttrat, att »de mer likna trädgårdar än annan mark», och att >naturen der kar förelyst konsten».
Det är på denna ö vi nu som allra hastigast skola göra ett ströftåg.
Vi börja i Visby, länets enda stad. Namnet betyder: »staden på offerplatsen». De hedniske Gutarne hade här sitt förnämsta »vi» eller offerställe vid den, redan för vikingarne beqväma och genom närheten af ymniga källor utmärkta hamnplats, der staden sedan växte upp och der den inom kort blef en stapel för hela Nordens handel, en mellanstation mellan vestern, södern och östern. Såsom hufvud-stad i den af HansefÖrbundets (trenne) »tertialer», hvilken omfattade Gotland och Livland, blef den en af de mäktigaste ledamöterna i nämnda stora handelsförbund.

När man sjöledes närmar sig Visby, har man en anblick lika egendomlig som vacker. En befästad stad i medeltidsskrud, med vallar och med ringmur, som har omvexlande högre och lägre, flersidiga och krenelerade torn, tyckes liksom stiga upp ur vågorna. I en aflång kretsform sträcker sig långs hafvet den sexhundraåriga stadsmuren, som med hänsyn till storartad prydlighet icke i norra Europa har sin like. Denna fästningsmur, som har trenne starkt befästade, tornlika hufvudportar, och utom dessa 25 jordfasta och 9 s. k. sadeltorn, omsluter den med tre terrasser sig amfiteatraliskt höjande staden. Öfver de bland jättehöga valnöt- och andra löfträd hvilande husmassorna resa sig väldiga tempelruiner och hanseatiska köpmanshus med smala, upptill trappformiga gaflar. Den yppiga grönskan af den blomsterälskande stadens många parker, promenader ocli trädgårdar undangömmer eller mildrar mycket af nutidens ringhet, mycket som är skräpigt och skröpligt.

Längst till venster ser man S:t Nikolai rosettprydda vestra gafvel, och till höger derom ligga i en lång rad S:t Klemens, S:t Drotten, S:t Lars och S:t Katarina. Längre upp i staden höjer sig domkyrkan S:t Maria med sina trenne torn, och längst uppe på »Klinten», såsom stadens östliga del benämnes, ser man, öfver det hela, ringmuren med dess höga torn, hvilka ännu kring kyrkor, hus och trädgårdar tyckas stå liksom grånade, jättelika, förstenade skyltvakter från fordomtid.
Och är det en stilla sommarqväll, då skådar den forna Ostersjö-drottningen sina ålderdomliga anletsdrag i det klara vattnet.
Den vestra, af student-alléens kronor rikt bekransade stadsmuren med de här stående tornen »Cames» (nordvestra hörntornet), »Jungfrutornet», »Sprundflaskan» och »Silfverhättan» (nu för tiden kalladt Krut-tornet) — spetsarna af S:t Nikolai gafvel och af S:t Marias tornspiror — strandträdgårdarna, strandpromenaderna och Palis-sadernas (de södra vallarnas) trädbevuxna terrasser — allt detta speglar sig i det blanka, mildt slumrande hafvet.
Och är det afton och lutar solen till sin nedgång, då öfver-svämmas de gråa minnesvårdarna och de grönskande trädgårdarna af varm gyllene färgglans, då återkastas solljuset i strålar af silfver, guld och purpur från fönsterrutorna uti den lilla, i löfrik bädd hvilande staden, hvilken då tyckes liksom med en allmän illumination vilja fira sina minnens fest.
Sådan är taflan, när man blickar åt staden. Vänder man sig om, så har man på haf och himmel solnedgångens underbara, hvarje ny dag i ny härlighet skiftande färgprakt.
Endast när man, liksom här, har framför sig i vester ett alldeles öppet haf, kan man få njuta af ett skådespel, oförlikneligt såsom detta.

Ett annat panorama af den forna hansestaden framställer A. T. G—s månskensstycke: »Visby frän norr». Man ser här i midten af den präktiga taflan ruinen af S:t Göran, Helgeandshusets i Visby ena, »utom murarna» belägna kyrka, och längre fram den tornprydda ringmuren, stigande från randen af hafvet allt högre uppåt landet. Öfver muren höja sig S:t Nikolaus och S:t Maria. Den lilla viken vid Visby begränsas längst bort af en hög, skogbevuxen strand, som slutar med Högklints tvärbranta profil. I solbelysning blir denna utsigt rikare på detaljer: man ser då öfver ringmuren en krans af grönska; man ser uppe på S:t Nikolaus bland buskar och träd dess många hvalfkupor, liknande ättehögar i en »hängande trädgård»; man ser de röda tegeltaken af stadens större byggnader inbäddade i löfmassor; man ser de tandlika tinnarna och de smala skottgluggarna på de, utåt merendels femsidiga, genom skuggor och dagrar starkt tecknade, med sina rena byggnadslinier ståtliga tornen.
I stadens sydvestra hörn, på höjden ofvanför hamnen, låg fordom Visborgs slott (se teckningen här nedanför). Med sina torn, bastioner och palissaderade vallar ansågs det under medeltiden för en af Nordens förnämsta fästningar, Det började byggas vid början af 1400-talet, spriingdes i luften af danskarne 1679, och de betydliga ruinerna lät Carl den elfte, den store rikshushållaren, förvandla till kalk i tvenne enkom derför anlagda kronokalkugnar. Nu återstår blott ett väldigt hörnparti.

I stadens nordvestra hörn, vid slutet af studentallén, står tornet »Cames» såsom det kallas på gamla kartor (so teckningen här ofvan), och näst derintill åt söder, vid nämnda allé och i närheten af D. B. V:s förtjusande botaniska trädgård, Jungfrutornet (so teckningen här ofvan), det minsta i hänsyn till sina dimensioner, men det största med afseende på ryktbarhet, Vid detta torn fäster sig nämligen en rysligt romantisk saga om en ung, vacker höfdingadotter, hvars kärlek k. Valdemar Atterdag, förklädd till köpman, hade vunnit och hvars biträde han, i och för eröfringen af Visby (1361), begagnat för att utspeja stadens och landets försvarsverk. — För denna sin förrädiska förbindelso med fienden blef hon sedan af sina landsmän gripen, dömd till döden och här lefvande inmurad.
Under sin blomstringstid hade staden inom murarna tvenne kloster med storartade kyrkor, näml, ett Franciskanerkloster med dess åt S:t Katarina invigda kyrka och ett Dominikanerkloster, hvars kyrka var helgad ät S:t Nikolaus, samt strax öster om staden ett Cistercienser-nunnekloster mod likaledes egen kyrka. För öfrigt hade staden ett mycket rikt doteradt Helgeandshus med tvenno kyrkor: Helgeandskyrkan, belägen inom, och S:t Göran, belägen utom stadsmuren, samt elfva församlingskyrkor, bland dem fyra för särskilda utländska nationer, niml, S:t Maria för de tyska köpmansfamiljerna, Ryska kyr-kan för de ryska, S:t Gertrud för de nederländska och S:t Jakob för de livländska. Dertill kommo för de gotländske Visbyboarnes egot bohof: S:t Hans, S:t Peter, S:t Lars, St Drotten (Helga Trefaldighetskyrkan), S:t Olof och St Mikaöl. Klostron och Helgeandshuset äro i grund förstörda, och af kyrkorna är blott en, S:t Maria (n. v. domkyrkan) bibehållen; elfva äro ruiner och fyra (Solberga klosterkyrka, Ryska kyrkan, S:t Jakob och S:t Mikaöl) längesedan nedbrutna och jemnade med marken.
Visborgs slottskyrka (från 1400-talet) och Mindre hospitalskyrkan (från 1600talet) äro likaledes alldeles förstörda. Af dels finhuggen, dels tuktad kalksten hafva dessa helgedomar på 11-, 12- och 1300-talen uppförts, dels i romanisk (rundbågs-) stil, dels i gotisk (spetsbågs-) stil, dels i s. k. öfvergångsstil, hvilken i sig förenar de båda förras hufvudkännemärken — dels har vid många af dessa kyrkor den ursprungliga romaniska karakteren fätt tillsatser och ändringar af mer och mindre blomstrande gotik. I alla öns kyrkliga monumenter finnas drag, som vittna om en sjelfständigt gotländsk utveckling af de från utlandet komna arkitektoniska grundtankarna.
Bland de elfva ruinerna har skalden B. E. Malmström i en sång om Gotland helsat Gråbrödrakyrkan S:t Katarina såsom den skönaste bland de skönas, och utländske arkitekter hafva förklarat henne vara den allra skönaste och den mest anslående åtminstone i pittoreskt hänseende (se teckningen sid. 28). Hon är en treskeppig kyrka med kor och fomsidigt högkor, och har i södra sidoskeppet en krypta med ingång från det förstörda klostret. Grundlagd i rundbågsstil vid medlet af 1200-talet, har kyrkan sodan blifvit betydligt förändrad i spetsbågsstil.
De tolf smärta, åttkantiga pelarne, de fina, vackra skiljebågarna, som ännu — sedan sjelfra hvalfven längesedan nedstörtat — med dristigt behag höja sig öfver mellanskeppet, formernas enkla skönhet och de lyckligt träffade proportionerna mellan det helas delar — allt detta gör ett oförgätligt intryck. Att vid slutet af 1500-talet ruinens vestliga del blef vanstäld genom ett högt trätorn, är att beklaga. Om klostrets forna, betydliga egodelar af guld och silfver, af åkrar och ängar bära munkarnes ännu i dag bibehållna latinska årsböcker, dagbok och dödslista ett talande vitnesbörd, och bekant är, att klosterbiblioteket innehöll ej mindre än 2000 »codices».
Men om S:t Katarina är den skönaste, så är deremot Helgeandskyrkan (so teckningen sid. 29) den i arkitektoniskt hänseende allra märkligaste och dertill alls icke utan pittoreska partier. Hon är så märklig, att vidtbereste lärde män hafva kallat henne »ett unicum — något i sitt slag makalöst.
Kyrkan består nämligen af ett stort åttkantigt torn i tvenne afdelningar, den ena öfver den andra, och förenade dels genom (fordom) prydligt dekorerade trappor i muren, dels genom en åttkantig öppning i nedra afdelningens hvalf: båda afdelningarna stå ofvan jord och hafva ett för dem båda gemensamt kor.
Den nedra kyrkan har fyra åttkantiga pelare och rundbågiga hvalf. I den öfra röjer sig spetsbågsstil, och de nu till största delen nedfallna hvalfven hafva hvilat på fyra kolonner. Det är alltså en dubbelkyrka, men af helt annan konstruktion än de dubbla borgkapellerna i Tyskland och andra dubbelkyrkor i det sydliga Europa Hvarje af tornets åtta sidor har upptill slutat med en gafvelspets, och inom denna gafvelkrans, som liknat spetsarna på en furstekrona, har en åttasidig träspira höjt sig, såsom förhållandet är med många tornbyggnader vid Rhen.
S:t Klemens (so teckningen sid. 29) har ett qvadratiskt skepp, hvars fordom i tvenne rader stälda fyra polare äro försvunna, samt har kor, högkor, vapenhus och torn, allt i qvadratisk form. Synnerligen märklig är den vackra triumfbågen (mellan skeppet och koret) S:t Klemens dyrkades såsom de sjöfarandes skyddspatron: denne fromme romerske biskop hade, sedan han för sin orubbliga kristna tro blifvit landsförvist och sedan dömd till döden samt slutligen, bunden vid ett ankare, dränkt vid stranden af Krim, år 102, tillika med ankaret gjort den underbara sjöresan från Azovska sjön ända upp till kusten af Jutland, der hans lik flöt i land. Här skedde en mängd underverk: ett kapell uppbygdes öfver liket, kring kapellet uppväxte en by och sedan en stad. Staden heter Arhus, och dess domkyrka har i sitt sigill det nämnda helgonets bild fästad vid ett ankare. — Om en i denna kyrka funnen skatt, en gyllene gås med 24 ungar likaledes af guld, finnes en sällsam sägen: en tysk skomakaregesäll hade händelsevis på ett värdshus i Italien fått höra några från Visby, vid lutherska lärans införande, fördrifna katolska prester samtala om denna skatt, hvilket förmådde den unge tysken, att styra kosan norr ut. Han kom lyckligen till ort och ställe, framtog skatten, blef en rik köpman och slutligen borgmästare i staden.
Att det på Gotland är godt om både saga och sanning, beträffande funna skatter af ofta stort såväl metalliskt som konstnärligt värde, må här i förbigående nämnas.
St Lars och S:t Drotten (se teckningarna sid. 29) kallas i hvardagsspråket »Systerkyrkorna»: en rik köpman hade två döttrar, som i följd af tvedrägt och hat icke kunde trifvas i samma helgedom.
Sedan de ärft sin faders rikedomar, bygde hvardera åt sig en egen kyrka. Namnet härleder sig dock troligen derifrån, att dessa kyrkor ligga tätt bredvid hvarandra, i systerlig närhet, och byggnadsstilen visar, att St Lars är äldre Näst Helgeandskyrkan är det S:t Lars, som mest af alla Visby-monumenterna intresserar arkitekter och ecclesiologer. Man ser här ett synnerligen vördnadsbjudande tempel i formen af ett grokiskt kors, hvars midtelparti uppbäres af fyra pelare, och som har lägre qvadratiska sidoskepp i korsets alla hörn, samt med kor och högkor, i ren romanisk stil. Tornbyggnaden röjer en yngre byggnadstid. Högst egendomliga äro de beqvima gångar eller gallerier, som i flera afsatser genomlöpa sidomurarna, och som genom stora, prydliga, bågformiga öppningar inåt kyrkan erhållit ljus och luft. En något. liknande anordning finnes, hvad Norden angår, endast i Trondhjems domkyrka. — Några och tjugo steg norr om denna ruin ligger S:t Drotten, som förlorat sina hvalf och fyra pelare, och som är särskildt märklig för den mycket smala och höga triumfbågen. Koret har, liksom S:t Lars, ett halfrundt utsprång (eller »absis») för högaltaret. Det väldiga, fyrsidiga stentornet har vid pass 120 fots höjd. På kyrkans södra sida finnes ett litet kapell, som är yngro än sjelfva kyrkan.
I ordningen bland de vackra vignetterna kommer nu Svartbrödraklostrets väldiga kyrka S:t Nikoaus (so teckningen sid. 29), troligen uppförd omkring medlet af 1200-talet i romanisk stil, men sodan i många delar betydligt förändrad. Nu företer den härliga kyrkan en blandning af rund- och spetsbågar.
Hon är 199 fot lång och 65 fot bred, har ett femsidigt kor i blomstrande spetsbågsstil, och 10 fyrkantiga pelare, hvilka, stälda i två rader, bilda trenne skepp. Flera af hvalfven hafva nedstörtat, Bland kyrkans många detaljer må här endast nämnas en sköld i upphöjdt arbete på en af pelarne: skölden är bildad af stenarna i polaren och har det i munkstil inristade, obekanta namnet Jacob Charra och vidare ett vackert rosettfönster och prydliga portaler. Utsidan af vestra gafveln smyckas upptill af tvenne stora, runda fördjupningar, föreställande hvardera en tolfbladig ros, bildad af tegelsten, och deröfver, bland andra prydnader, åtta i en rad stälda rundbågiga nischer, som troligen varit platser för helgonbilder. I de nämnda rosetterna skola, enligt sagan, dyrbara karfunkelstenar hafva varit infattade, hvilka hade egenskapen att lysa i mörkret och derigenom tjenstgjorde såsom fyrar för de förbiseglande.
När Valdemar Atterdag år 1361 utplundrade Visby, lät han bryta ut de kostbara ädelstenarna; men skeppet, som skulle föra dem och annat byte till Köpenhamn, råkade ut för en våldsam storm och sjönk vid Stora Karlsö (vid pass 4½ mil söder om Visby). Och på hafvets botten ligga de än jemte oräkneliga klenoder af guld och silfver, och när sjön är stilla och spogolblank, synes från dem upp till vattenytan ett underbart glittrande skimmer. Så förmäler sagan. — Då den åt ett qvinligt helgon invigda St Katarina mäktigt anslår genom sina formers finhet och milda behag, så utmärker sig deremot S:t Nikolaus genom manlig. värdighet; och majestätisk storhet.
Utrymmet förbjuder, att ens försöka den kortaste skildring af de öfriga ruinerna, likasom ock af domkyrkan S:t Maria, som iir särskildt märklig derföre, att man med visshet känner hennes byggnadstid: hon blef nämligen färdig (ursprungligen i rundbågsstil) och invigd 1225. Att de alla äro märkliga och alla hvarandra olika, må i korthet nämnas.

På frågan, när de nu öde kyrkorna förstördes eller förvandlades till ruiner, kan i allmänhet svaras, att förstöringen eller förfallet vållats dels genom utländska och inhemska fiender, dels genom stora eldsvådor, dels genom »tidens tand» under loppet af århundraden. Hvad yttre fiendehand vidkommer, må isynnerhet nämnas Liibeckarnes anfall år 1525, då hela norra delen af staden afbrändes. Hvad inhemskt våld beträffar, må anföras, att sedan staden, i följd af många dels sammanträffande, dels på hvarandra följande politiska och kommersiella omhvälfningar samt olyckliga krigshändelser nedstigit från sin höga rang såsom hansestad, invånarne icko mäktade eller, ofter reformationons införande, af lutherskt nit icke ville vidmakthålla de katolska helgedomarna. Hvad krigen och eldsvådorna skonat, tillgrepo grannarne ofta för deras byggnadsbehof — en sorglig vandalism, som fortgick in på början af vårt århundrade, och som endast kan ursäktas af den, äfven utom Gotland rådande, allmänna okunnigheten om värdet af medeltidens konstskapelser. Att ock på högre ort samma okunnighet var rådande, bevisas af många drag och isynnerhet deraf, att den af serafimerriddare bestående öfverstyrelsen för rikets hospitaler år 1783. bofalde, att (de af danske konungen Fredrik I till Visby hospital &r 1532 sklinkta) öde kyrkornaskulle på auktion försäljas, med åliggande för köparne att dem nedrifva och marken planera, för att såmedelst bereda hospitalet tillfälle till större tomthyror. Lyckligtvis anmälde sig ingen köpare. År 1880 blefvo ruinerna erkända såsom svenska statens egendom, öch, utom många bevis på vänligaste omvårdnad från Vitterhets, Historio- och Antiqvitets-akademiens sida, har också 1884 års riksdag derpå gitvit ett prisvärdt bevis genom att anslå 20000 kronor för att från ytterligare förfall rädda dessa i Nordens konsthistoria utomordentligt betydelserika och äfven af utlandets konstnärer och lärde högt beundrade monumenter.
Af de vid pass fem- och sexhundra-åriga borgarehus, som med smala, höga, upptill trappformiga gaflar stodo uppradade långs gatorna, är det hus vid Strandgatan, i hvilket finnes ett Apotek, det bäst bibohållna (se teckningen sid. 27). Den öfversta delen af dess gafvel är något olika den på de öfriga husen vanliga, enkla trappstegs-konstruktionen: här finnas på hvardera sidan två öfver hvarandra trappstegs-likt uppstigande tinnar eller krenåer, och öfverst resa sig tre sådana i jomnbredd, af hvilka den mellersta prydes af en toppsten. Apotekshuset har hvilfd, af vackra kolonner uppburen bottenvåning, deröfver ett par våningar och öfverst ett loft under tunnhvalf, hvarpå det med s. k. munktegel belagda taket hvilar. Man ser, hur prydliga de rund- och spetsbågiga portarna och fönstren hafva varit, man häpnar öfver de nära sex fot grofva yttermurarna. I källaren finnes rinnande vatten. — Det finnes ett sådant hus, som har sex våningar och loft. De flesta af dessa egendomliga, hanseatiska hus hafva i scnare tider blifvit förändrade och på beklagligt vis moderniserade. — Gatorna i staden röja gammaltysk planritning: de äro krokiga, smala och florestädes med hvalf öfverbygda.
Vid pass 450 steg öster om staden stannar vandraren vid en ålderdomlig minnesvård. Emellan den plats, der Solberga nunnekloster låg, & ena sidan och den vackra Nya begrafningsplatsen & den andra, ligger den s. k. Korsbetningen, också den on bografningsplats, ty det var här som 1800 Visbyborgare vid ett öfvermodigt utfall stupade i den hårda kampen med Valdemars stridsvana krigshiir, och här blefvo de fallnes lik nedmyllade. På en kulle står ett vackert ringkors af kalksten (se teckningen sid. 31). Å ringens båda sidor läses i munkstil en latinsk inskrift, som i öfversättning lyder: >Vår Herres år 1361 den 27 Juli föllo framför Visby portar Gutarne i Danskarnes händer. Här begrafne. Bedjen för dem.» Å vestra sidan af minnesvården är bilden af den Korsfäste inristad. — Utom detta kors finnas ännu qvar på ön 14 sådana stenkors med inskrifter och bilder, de allra flesta från 13- och 1400-talen.
Den gotländska kalkstens-ön bildar en nästan slät platå, som mot vester med merändels branta bergväggar reser sig ur hafvet. Mot öster deremot är kusten i allmänhet småningom sluttande nedåt.
Högsta höjden öfver hafvet är 271 fot. På denna platå finner man trefna bygder, bördiga tegar och de täckaste, på blomster och löfträdslundar rika ängar, samt löf- och barrskog i vacker blandning; men man saknar större insjöar och betyligaro strömmar. Det gotländska landskapet är i det inro af ön, med några få undantag, enformigt, och söker man pittoreska partier, så får man från det inre begifva sig till stränderna, der man finner talrika sådana och isynnerhet partier af romantisk vildhet. Ett sådant parti finnes 3/4 mil söder om Visby, der Högklint, med 151 fots höjd, står tvärbrant emot vågorna. I dess branta vägg finnes en liten, rikt grönskande terrass med en grotta in i berget, kallad »Getsvältan»: om det för getter och får någon gång lyckats att krafla sig dit ned, så få de, sedan gräset blifvit afbetadt, svälta och törsta ihjel. Den nämnda grottans tak uppbäres utaf en af naturen danad pelare. För menniskor finnes här en beqviim stege, ledande ned till den vackra afsatsen. Och vid vägen mellan Högklint och det närbeliigna, homska strandparti, som kallas Röfvar Liljas håla», finnes i den vilda skogen en hel mängd förunderliga klippbildningar, grottor, stonjättar (på gotländska språket kallade >raukar»), och en af dessa senare är här afbildad (se teckningen sid. 81). Dessa strandpartier visa, hur det fordom fasta strandberget genom vågornas för tusendetals år\’ sodan verkstälda våldsamma och ihärdiga arbete blifvit sönderbrutet, undergräfdt och urhålkadt.
Samma skaplynne af pittoresk vildhet, men i något större stil, finnes öfver allt på Stora och Lälla Karlsö, tvenne klippöar, hvilka, liksom väldiga, vid pass 200 fot höga, fästningsmurar, trotsigt resa sig öfrer vågorna (so teckningen sid. 33). De ligga vid pass 4½ mil söderut från Visby och på resp. en half och en fjerdedels mils afstånd från stranden af Eista socken. Här på dessa, endast af vilda får och af sjöfogel i oräkneliga skaror bebodda öar finnes det godt om djupa grottor, hemska remnor, vidunderliga raukar», svindelväckande stalp och branter samt ut öfver stranden djerft hängande klippor. Nämnas må vidare, att på dessa öars skoglösa, släta, torra platåer och stupande brinkar växer ett kort, kryddrikt gräs, som är fårens läckerhet och som gör dem smällfeta och åt deras kött förlänar den smak af vildt, hvilken gjort Karlsöfåren så berömda, — att hir och der i en strand-däld finnes en oas af tjusande, grönskande fägring, — att i bergmassan finnas lager af färgrik marmor, — att på bottnen af de stora grottorna, som året om äro fårens nattherbergen, ligga djupa lager af under århundraden samkad får »guano», värda tusendetals kronor. Men de stolta öarna erbjuda ingen hamn, der transportfartyg under lastning kunna ligga i trygghet. — Äfven Fårö, länets nordligaste pastorat med 1200 invånare och genom Fårösund, Östersjöns ypperligaste hamn, skild från det gotländska »Storlandet», erbjuder vid Lauters pyntar, vid Marpis och flerestiides ft tecknaren intressanta vyer (so teckningarna 3 och 4 här nedan). Denna lilla ö är märklig för sina talrika vikar och uddar, för sina många små sjöar, för en befolkning, som med fiskarens och jigarens strapatser och faror är fullt förtrogen, och hvars kraftfulla fornlynne, förbleknadt i mycket, iinnu uppenbarar sig i en mun-art, som bland Gotlands för olika områden något olika dialekter i den ålderdomligaste, rik på ljudskiftningar, ändelser och fornnordiska ordstammar. Sjömannen prisar Fåröns båda fyrbåkar, landtmannen fasar för de här i nordliga delen befintliga »hauer» eller högar af finaste flygsand, och isynnerhet för den väldiga »Ulle-hau», som redan ända till toppen begrafvit närstående resliga träd och som med sina lättrörliga torra vågor hotar att allt mer öfversvämma och förqväfva växtlighet och odling.
När man betänker, att Gotlands areal — myrar och träsk oberäknade — endast är 26 qv.-mil, så måste man förvånas, att på detta område uppfördes, hufvudsakligen på 11-, 12- och 1300-talen, i Visby 16 och på landsbygden 95 kyrkor och (i Roma) en Bernhardiner-klosterkyrka. — Af landskyrkorna stå 5 qvar såsom ruiner, alla de öfriga äro vidmaktbållna och begagnas af stiftets 91 sockenmenigheter. Flera bland dessa landskyrkor äro så präktiga, att do skulle kunna försvara sin plats i hvilken stad som helst, t ex. Dalhems, Lärbro, Lau, Tingstäde, Stånga, Burgs, Väte, Lye, Hablingbo och Öja, m, fl. Om de öfriga kan det utan undantag sägas, att de äro på ett eller annat sätt, mer och mindre betydande och för arkitekten lärorika. Sköna och rika marmorprydnader & portaler, fönster och pelare; glasmålningar i fönstren; altarskåp rika på bilder och sirater, på förgyllning och färger; korstolar, monstrantser och sakramentshus, samt storartade, i triumfbågarna hängande krucifix; väggmålningar; bildprydda dopfuntar; prydliga grafstenar; vackra torn, som uppbära höga, vidt omkring synliga träspiror, utmärka i allmänhet. dessa bondkyrkor. I närheten af många kyrkor bygdes stilfulla kyrkogårdsportar och märkliga presthus samt mångenstädes skyddstorn eller kasteller (på Gotlandsspråket »>kaståler;): af dessa byggnader iiro do flesta förstörda. De allra flesta af kyrkorna äro uppförda af dels finhuggen, dels tuktad kalksten, endast några få i öns sydliga del, der sandstensbrott finnas, äro byggda af sistnämnda stenart. Byggnadsstilen är, liksom i Visby-kyrkorna, in romanisk och än gotisk, än ser man i samma kyrka båda dessa stilar, nästan alltid med detaljer af inhemsk och ingalunda smaklös art.

Denna mängd af kyrkor och det sätt, hvarpå de äro byggda och ornerade, vittna vältaligt om den kultur, som för sex- och sjuhundra år sedan blomstrade på ön — vittna om, att det der måste hafva funnits en på sitt vis mycket gudfruktig, mycket rik och konstälskande befolkning, med liflig håg för prakt och storverk samt med förmåga att åstadkomma stora verk. Och bland denna befolkning måste det hafva fannits mycket talrika byggmiistare, stenhuggare, trilsnidare, glas- och kalk-målare samt guld-, silfver- och bronssmeder. Denna fallenhet för byggnadsverk och för snart sagdt konstnärlig slöjd i allmänhet tyckes under dessa aflägsna århundraden hafva gått i arf från slägto till slägte, ty, hvad särskildt byggnadskonsten angår, ser man flerestiides, huru en yngre generation byggt om kyrkorna, helt eller delvis, och byggt stundom efter större måttstock, med större ståt och i en stil, som kännetecknade ett nytt tidehvarf.

I bild har tecknaren här framstält Fröjels, Gerums och Lärbo kyrkor.
Fröjels kyrka tillhör en församling, som har 630 invånare. Hon ligger 33½ mil söder från Visby, är märklig för sitt lägo på en borgås nära stranden, för sin höga tornspira, som är ett sjömiirke, och för ruinen af det kastell, som stått bredvid henne. Nedanför kyrkan har det fordom varit en hamnplats, Från den nämnda åsen har man en skön utsigt öfver strand och haf (so teckningen 1 sid. 33).
Något längre i söder, 4 mil från Visby, ligger Gerums socken, som räknar 200 invånare. Dess kyrka (so teckningen här ofvan) har en vacker pelare midt i skeppet, en ovanligt bred triumfbågo och i några af fönstren bibehållna glasmålningar, hvilkas inbrända klara firgor här, liksom i Lye kyrka och flerestädes, icke bleknat för århundradens solsken, regn och snö, och hvilkas fromma bilder och fagra prydnader af blom- och löf-verk än i dag tjusa åskådarens öga.
Lärbro kyrka, beligen 3½ mil norr från Visby och tillhörande en socken med 1430 invånare, är genom sin skönhet och storhet ett vittnesbörd om ett utbildadt konstnärskap och om en ovanlig fri kostighet hos den församling, som bekostat hennes byggnad. Hon består af ett aflångt fyrkantigt skepp med kor och ett åttasidigt torn. I skeppet stå två kolonner, och & dess väggar finnas några målningar i ädel stil, troligen från 1300-talet, Altaret prydes af ett altarskåp, innehållande bilden af jungfru Maria med Kristusbarnet samt, på sidorna om henne, dels i midtelpartiet, dels i flygeldörrarna, 14 helgonbilder, — Isynnerhet och egendomligen vackert är tornet, hvars nedra afdelning slutar med ett galleri, som har fem gafvelspetsar med tvenno ljusöppningar i hvarje gafvel, och mellan gallarna höja sig fina fialor (eller småtorn), hvilka, liksom sjelfva gafvelspetsarna, upptill prydas af korsblommor, Innanför denna gafvelkrans uppstiger tornets andra afdelning, som troligen öfverst haft en dylik gafvelkrans (såsom förhållandet varit med Helgeandskyrkans i Visby torn). Men 1679 blåste den höga träspiran af, och dervid förstördes tornets öfversta, vackra dekoration. Den nu varande tornspiran ir, liksom tornet, ättkantig och tjenstgör genom sin höjd såsom sjömärke. Ett litet stycke från kyrkan står ett fyrkantigt skyddstorn eller kastål. (So teckningarna här nedan). — Alla dessa trenne kyrkor hafva, liksom kyrkorna i allmänhet, hvardera flera synnerligen prydliga både portaler och fönster.
Gotland, ombrusadt på alla sidor af salta vågor, har ett friskt klimat och en rik, nästan sydländsk växtlighet. Valnötträdet uppnår här samma höjd som i södra Europa, och bär, liksom mulbärsträdet, hvarje år mogen och läcker frukt. Vinrankan, odlad endast såsom prydnadsväxt, trifves väl på kall jord och utan skydd om vintern, och gifver hvarjo höst drufror, som dock endast efter mycket varma somrar blifva fullt mogna. -Äplen och päron frambringas af ädlasto slag: För botanisten och geologen är ön ett förlofvadt land. Fornåldriga, hurtiga och glada folklekar och täflingsspel idkas med ifver och fröjd, både i stad och landsbygd. I afscende på fornsaker har ön visat sig vara ett af do rikasto områden i hela Norden, och knappast har något landskap till Statens samlingar af forntida prydnader och mynt lemnat så många, så vackra och dyrbara bidrag som det lilla Gotland. — Guta-folkots mun-art är bred, hård, släpande och rik på forn-nordiska ord och former: det säges om gotlänningen, att han sjunger» — så säreget är hans tonfall. Hvad egontlig sång och musik botriffar, kan nämnas, att ganska egendomliga, för fiol satta högtids-slåtar» för bröllop, raska valsmelodier, mer in tvåhundrade muntra, hurtiga, ystra, men sköna och likaledes egendomliga melodier till polskor, samt några dels vemodiga, dels glädtiga folkvisor hafva framklingat och fortklinga ännu på denna ö, kring hvilken hafvets böljor sjunga beständigt sin än milda, än vilda sång. Så har den ljufva visan:

»Allt under himmelens fäste, Der sitta stjernor små»

blifvit diktad och tonsatt i skogen under stjernorna på Gotlands himmel, och de älskliga tonerna till:

»Mitt lif är en våg»

hafva susat fram ur ett gotländskt bröst.

Denna i flygtiga drag utkastade skildring må nu afslutas med några få ord om det vildt romantiska bergsparti, som allra längst i »Storsödret» afslutar det gotländska landet. Hoburg är öns Cap Finisterre (caput finis terra). Linné yttrade om denna »höga borgs, att »den är et af det märkvärdigaste, som naturen formerat på hela Gothland, och det ligger här til en oändelig högd, såsom et det skiönaste Castell, på alla sidor perpendiculairt, där Berget icke neder vid Roten är smalare» — d. v. s. i fordomtid af vågorna undergräfdt. Det gotländska öbergets hufvudmassa är »öfversilurisk» kalksten; men i södra delen träder sandsten i dagen, hvilken stenart längst söderut öfvertäckes med ett kalkstenslager, och detta uppträder uti sin största mäktighet i det väldiga Hoburg. Detta berg är rikt på grottor och remnor, branter och stalp, och rundt omkring på strandremsorna ligga jätteblock utaf brokig marmor, af vågorna lösslitna för årtusenden sedan. Uppe på berget ser man, helt nära sig, hafvet på trenne sidor. Bland grottorna har en isynnerhet blifvit namnkunnig: man kallar den »Hobergsgubbens sängkammares. Inne i berget — så förmäler sagan — residerade under brytuingstiden mellan hedendom och kristen tro traktens beherskare, det mycket rika, godmodiga, skrytsamt gifmilda, men mot den nya äran naturligtvis fientligt sinnade bergatroll, som kallades Hobergsgubben. Det finnes om honom tvenne nöjsamma sagor, för vidlyftiga att här omtalas: författaren har meddelat dem i sina »Gotländska skildringar och minnen», och dit hänvisas den sagolystne.
Bland de många besynnerliga former och gestalter, som berget företer, och som benämnas Predikstolen», »Altaret», »Porten», m. m., är Hobergsgubbens bild den märkligaste (se teckningen här nedan). Det är en på höga hällen uppskjutande klippa, ät hvilken naturen lekfullt har gifvit likhet med ett kolossalt menniskohufrud man skådar ju pannan.
näsan, läpparno och hakan i tydlig profil. Det ser ut som en bröstbild, upprest på berget till minne af honom, som fordom bodde der inne i bergets salar.
Med tecknaren och textförfattaren till ciceroner har nu läsaren icke blott genomströfrat den egendomligt monumentala gotländska ruinstaden — hvilken väl kan kallas ett stycke af medeltiden, qvarglömdt på en enslig ö uppe i Norden och der bevaradt bland blomster och grönska —, utan han har äfven ilat genom hela denna ö från norr till söder, och han har sett många märkliga bilder och om dem i hast hört anspråkslösa ord. För de båda ciceronerna vore det särdeles kärt, om läsaren i någon mån haft nöje af denna ilfärd.

• Öns folkmängd d. 1883: 52,910 inv.; hela arealen 27’/2 qv.-mil. Yisby stads folkmängd: 6,516 in v., areal (inom murarna) 135 tunnland.

UR
Vårt land.
En skildring i ord och bild.
1888