Dag: 6 september 2022

Södra häradsrätten.
För skogsåverkan fäldes arbetaren Johan Sandelin och och f. båtsmannen Ahlsten i Klinte att hvardera böta tio kronor.

I konkurs försattes husbonden Lars Hägvall, Tjengvide i Stånga. Kronolänsman Svallivgson förordnades att förrätta bouppteckningen.

Resterande tiondepersedlar yrkade kyrkoherden Kinmark i Grötlingbo att utfå af hemmansegaren Nils Nilsson i Dalbo, nämligen smörtisnde för åren 1872—1881 med 15 skålpund samt lamtionde för de fyra sistlidne åren; sistnämda tionde skall årligen utgå med två försvarliga, oklipta unglam för hvarje oförmedladt mantal, hvadan Nilsson, som eger 3/8 mantal, skulle aflemna 3/4 lam om året. Sedan svaranden påstått, att kyrkoherden kasserat de lam, som blifvit erbjudna, förliktes parterna på förslag af rättens ordförande, hvarigenom Nilsson förband sig ersätta käranden med 27 kronor och utgifva rättegångskostnaden med 14 kronor.

Ett sillmål. J. P. Pettersson, Siffride, yrkade ansvar å bröderna Oskar och Johan Bokström i Hemse, emedan dessa sålt till P. två tunnor sill, hvilken. varit skämd och för helsan skadlig att förtära ; derjämte yrkade käranden, att svarandena måtte förpliktigas att mot återfående af den skämda sillen åtterlemna hvad P. betalt för densamma samt att ersätta P. med 20 kronor. Käranden berättade, att han på qvällen 14 sistl. Januari köpt två tunnor sill hos svarandena, genast fraktat hem silltunnorna och på morgonen 16 Januari uppslagit dem, då de två öfre sillagren befunnos vara oklanderliga men de andra lagren illaluktande och mycket skämda, hvarför han genast skriftligen underrättade säljarne härom och anhöll att få återlemna varan, på hvilket bef dock intet svar följde; Pettersson fraktade då sillen tillbaka till Hemse men förvägrades af säljarne att återlemna varan, hvarvid de yttrade : »det var skada för dig att sillen var skämd; vill du ha god sill, så kostar det 2 kronor mer för tunnam». Tvänne vittnen intygade, att sistnämda yttrande fälts. Svarandenas ombud, f. fanjunkaren Johan Melin i Stånga bestred vittnesmålen och ville ej medgifva, att den sill Petterson velat återlemna var densamma, som P. köpt hos bröderna Bokström, oaktadt tre vittnen intygade, att P., som förut ej innehaft någon sill, enligt sin egen utsago ofvan angifna dag inköpt sill hos bröderna Bokström, hvilken sill i ett vittnes närvaro undersökts tvänne dagar senare, hvarvid vittnet bekräfrade Pettersons utsago, att sillen varit till den grad skämd och stinkande, att det vore omöjligt för någon att äta densamma. Svarandeombudet bestred fortfarande vittnesmålen, men föll slutligen ur sin roll och sade sig ej vidare vilja bestrida vittnenas berättelser, sedan han af rättens ordförande tillfrågats, om han fattat sitt ombudsmanskap på sådant sätt, att han opåtaldt kunde få bestrida på el aflagda vittnesmål; med skärpa framhöll domaren hura parter, som ej sjelfva vilja utsätta sig för att inför rätten bestrida de mest öppendagliga saker, framskicka ombud, som tro sig med godt samvete kunna förneka allt, både likt och olikt — >men vi skola tillse, om ej vår lag kan förbjuda dylika ombud att föra andras talan inför domstol>, afslöt rättens ordförande sin tillrättavisning, hvarvid ombudet anade oråd och sade sig gerna kunna medgifva vittuesmålen. Käranden öfverlemnade målet till utslag, som faller vid ett nästkommande sammanträde.

Hälftenbruksaffär. För någon tid sedan begaf sig hemmansegaren Olof Andersson, Boxarfve i Öja, till Amerika, hvarigenom hans hustru, som att döma af hennes morska och tvärsäkra uppträdande inför domstolen nog kunde ensam sköta hemmansdelen, blef lemnad åt sig sjelf. Hon skaffade sig emellertid en hälftenbrukare Kristian Söderman, Bretqvie i Fide, som vistades hos henne ungefär ett halft år, då han såsom han påstod blef bortkörd af qvinnan, hvars man strax derefter hemkom. Nu ville emellertid Söderman hafva ersättning för sitt arbete hos den öfvergifna hustru, men hvarken denna eller henues man voro hågade att lemna ett öre utan påstodo, att Söderman haft de yppersta goddagar den tid han varit hos hustru Andersson, hvilken senare, svagt biträdd af sin man, med knuten nätve och gäll stämma bad Söderman akta sig att framkomma med dylika anspråk. Den högljudda qvinnan måste slutligen föras utom skranket, hvarefter hennes man blef villigare att ingå på domarens förlikningsförslag. Etter åtskilliga prutningar förband sig Andersson att betala Söderman 55 kronor samt utgitva lösen för protokoll och ulslag.

Om släketägt vid Stenstu, Lingsarfve och Storms i Vamlingbo tvistade ett tjugutal hemmansegare med hvarandra, Landtmäterihandlipogar och kartor i mängd företeddes. Kärandena stödde sin rätt på en 1813 ingången »Förening», som blifvit taststäld ar häradsrätten.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 18 Mars 1882
N:r 22